14 nov 2012
Det dyraste USA-valet i stormens tecken – 2012
Första november! Fem dagar kvar av det dyraste, mest intensiva och kanske jämnaste presidentvalet i USA någonsin. Valet avgörs valdagen den 6 november i de nio ”swingstaterna”. Vem kommer att bli den viktigaste politikern i världen de kommande fyra åren? Finalen är här. Obama är idag på en flygande blixtturné genom tre stater, efter att ha agerat president och ”Commander-in-chief” i dagarna efter en av de värsta stormarna som drabbat USA sedan Katrina!
Igår kväll, den sista oktober mellan klockan sex och åtta på kvällen, stod människor redo i hus och hem med godis – ”trick or treat-candy” – för att fira Halloween. En nationell barnens fest som utbryter i höstrusket varje år. Men skramlande skelett och spöken förlorade något av sin barnsliga glädje, när samtidigt miljontals människor på östkusten förlorat hem, ström, energi och kommunikationer. I amerikansk anda skickar man hjälp till katastrofområdena från hela landet och detta dominerar TV-nyheterna i alla kanaler. Att komma till jobben är ett stort dagligt projekt. För första gången på över hundra år står Manhattans legendariska tunnelbanesystem stilla och under vatten. Ingen Hollywoodregissör har kunnat skriva detta scenario under presidentkampanjens sista dagar och i stormen Sandys katastrofala spår bättre. Verkligheten tar över.
Romney och Ryan bygger sin kampanj på att lova 12 miljoner nya jobb under nästa period och att ersätta Healthcare – ”Obamacare” – med privatiserade vouchers. Romney vill bli CEO-in-Chief, med ett nära samarbete med cheferna i de amerikanska energibolagen och börja borra gas och olja på allmän mark. Även Nationalparkerna, som barnfamiljer älskat att besöka i över 100 år, kommer att utnyttjas för energiutvinning under en Romney/Ryan-administration. Republikanerna har fokuserat på att attackera underskott, ekonomisk politik och arbetslösheten och utmålar Obamas administration som ineffektiv och fientlig mot små som stora företag. Lösningen är enligt de konservativa att satsa på denne erfarne affärsman och exguvernör, med bara fyra år som politiker i Massachusetts, demokraten John Kennedys och senator Edward Kennedys hemstat.
I stormens spår har miljön och Global Warming kommit i centrum – ett ämne som sällan behandlats under hela denna attackfyllda, intensiva kampanjhöst. Särskild staten New Yorks guvernör Andrew Cuomo och New Yorks oberoende borgmästare Michael Bloomberg, betonar att detta är sista presidentvalet där miljöfrågorna sopas undan från agendan. ”Climate change is a reality”, säger Cuomo. Den stora torkan sommaren 2012 i Mellanvästern går inte heller att förneka. Just nu befinner sig Östkusten, från Cape Cod i norr till Maryland i söder, i en krigsliknande zon och man letar fortfarande efter de döda bland spillrorna. Det politiska priset för försummelser i åldrande infrastruktur blir obehagligt tydligt för amerikanerna. En nyckelstrid i presidentvalet just nu fokuserar på FEMA – Federal Emergency Management Agency – ämbetsverket för central katastrofhjälp. Romney/ Ryans budget vill skära ned FEMA med 40 % i sin budget, privatisera och lägga ut katastrofsamordningen på de femtio staterna. President GW Bush lade ner FEMA under sin ämbetsperiod. Men igår, den sista oktober, hyllades Femachefens Fugate organisation av President Obama och republikanske guvernören Chris Christie på en strand i New Jersey. Om Obama blir omvald kan amerikanska folket räkna med att katastrofhjälp i denna väderdrabbade nation alltid står högt på dagordningen och inte privatiseras.
En annan viktig och ideologiskt dominerande fråga är kvinnors privata hälsostatus. ”Right-to-choose” handlar bl a om kvinnors lagstadgade rättigheter sedan Högsta Domstolens domslut 1973, ”Roe vs Wade”! Republikanernas mantra ”Pro-Life” lutar sig helt mot Bibeln. Under en biltur på landsbygden i Illinois och Indiana kan man se en rad evangeliska kyrkor som uppmanar att ”rösta rätt”, dvs för Romney och mot ”Right-to-choose”! Kompromisslöshet har gjort dessa ståndpunkter till en brännpunkt i valet 2012, som ju egentligen skulle handla om ekonomi och tillväxt i spåren efter den ekonomiska kraschen 2008.
Här har den okarismatiske senatorkandidaten Richard Mourdock från Indiana, med skrämmande åsikter slagit följe med den olycksalige Todd Akin och över tio andra sk teapartykandidaters syn på kvinnans rättighet att besluta över sitt eget liv och hälsa. Deras språkbruk är medeltida med uppseendeväckande uttryck som ”legitimate rape”. Dessa socialt konservativa män har attackerat hälsoorganisationen ”Planned Parenthood”, som även ger kvinnor mammografi och rådgivning kring graviditeter och födelsekontroll. Konservativa kvinnor har enligt olika undersökningar inte alls samma problem med dessa frågor. Alla andra, som singelkvinnor, ensamma mammor, yrkeskvinnor och deras män tillsammans med HBTQ-personer, har stora problem med denna stränga ideologi.
Obama har fyra probemfyllda år i ryggen. Han har under den hårda resans gång skapat alltmer respekt för sitt pragmatiska sätt att skriva lagar och lösa det gigantiska berget av inhemska problem och utrikespolitiska krig och katastrofer. Över 78% av amerikanarna har idag, med fem dagar kvar, godkänt Obamas respons till stormen Sandy. Jobbstatistiken ökar för varje månad, han har lagt fram en jobbplan för medelklassen, har satsat på krigsveteraner, unga latinos rätt att stanna i USA ”The DREAM-Act”, rätten att behålla studielånen (Pell-grants) för alla studenter, jämlikhet i äktenskapslagarna och har lagt fram lagförslag för förnyelse av infrastruktur och alternativ energi. Många förslag har fastnat i en högerdominerad kongress.
Men Barack Obama har bemästrat världens tuffaste jobb och han har halva folket bakom sig, trots att han utsatts för en av de fulaste kampanjerna i mannaminne med enorma summor i Black Money i vågskålen. Hans välorganiserade återvalskampanj har samlat in enorma summor, men de flesta kampanjpengarna är småsummor som doneras på kampanjens hemsida. Han har skapat ett stort sympatikapital och stöds av såväl New York Times ledarsida som republikanen, förre generalen och utrikesministern Colin Powell och inte minst populäre expresidenten Bill Clinton, som kampanjar intensivt för sin fru Hillarys förre medtävlare 2008. New Yorks populäre borgmästare Michael Bloomberg stöder idag den 1 november Obamas återval och trycker särskilt på hans hantering av klimatfrågorna.
Han har misslyckats med att locka en Congress som redan på valnatten bestämde sig för att inte samarbeta. Ledarskapet för högern har valt att förbli overksamt och demonstrera med metoden filibuster, vilket gjort att folk anser att 2010 års lagstiftare i popularitet rankas med den lägsta siffran någonsin – bara 10 % är positiva till denna kongress.
Som Harvardprofessor i konstitutionell lagstiftning och ”Community organizer” från Chicagos tuffa South Side, har han styrt med konsensus men alltid tagit på sig ett personligt ansvar. Särskilt märktes det i raiden mot Bin Ladin. Han har stöd av USAs generaler och har inga personliga skandaler i bagaget. Michelle Obama har gjort en mycket beundrad insats och paret har en utstrålning som är svår att motstå, utom för de mest cyniska och hårdhjärtade.
Margareta Arteus Thor
5 mar 2013
Lake Michigan
Det är närmare mitten av november 2012. Presidentvalet i USA är över. Barack Obama är återvald som president för ytterligare fyra år. Den civiliserade världen drar en suck av lättnad.
Man kan tycka att den här betraktelsen kommer lite sent för att spegla det politiska livet i USA, och det är sant. Men vad som just nu sker i mitt huvud är en uppstädning av en mängd intryck från vår vistelse i fem delstater i den amerikanska mellanvästern under några hektiska veckor.
Hyrbilen tar oss denna gång från Fort Wayne till norra Indiana, där vi passerar en av amish-folkets huvudorter, Shipshewana. Vidare norrut och in nästa delstat, Michigan. Längs stora vägar och små, mindre trafikerade, vägar tar vi oss ett tjugotal svenska mil upp till de båda städerna Holland och Zeeland, där möbeltillverkningen i form av varumärket Henry Miller firat stora triumfer. Fulla av beundran över vad man kan åstadkomma med design vänder vi bilen söderut och kör längs interstate 196. Målet för dagens etapp är den lilla staden South Haven, belägen nära den östra stranden av Lake Michigan.
Som bekant är de stora sjöarna längs gränsen mellan USA och Kanada fem till antalet: Superior, Michigan, Huron, Eire och Ontario. Mellan de två senare finns Niagarafallen, som bäst avnjuts från den kanadensiska sidan medan vattnet småningom skickas vidare genom St. Lawrence-floden och ut i Atlanten. Ett skådespel vi haft förmånen att få uppleva ett par gånger vid tidigare besök.
Nära South Haven viker vi av från motorvägen och kör ner mot Lake Michigan. Vi finner en väg som går längs stranden eller rättare sagt längs en rad bebyggda tomter som skärmar av besökaren från sjön. Kilometer efter kilometer. Vi blir alltmer fascinerade av den privatisering som skett av stränderna längs sjön. Efter mycket sökande kommer vi till en lucka där det är tillåtet att längs en trappa gå ner till vattnet. I båda ändarna av den smala remsan finns skyltar som påpekar att här råder privat egendom. Efter att ha njutit av det skummande innanhavet går vi tillbaka till bilen. Parkeringsplatsen rymmer högst tio fordon. Jag undrar i mitt stilla sinne hur här ser ut en solig sommardag då måhända ett stort antal turister önskar ta sig ned till Lake Michigans närmast oändliga sandstrand.
Tro nu för all del inte att jag lägger några politiska aspekter på det här med privatiseringen av stränderna. Nej, jag vill bara göra en jämförelse med de svenska förhållandena. Själv har jag den stora förmånen att bo i ett hus på sjötomt. Men jag har inga grannar, bara en massa snåriga stränder som det är svårt att ta sig ner till. Ändå har den svenska lagstiftningen på envist sätt hävdat strandskyddet, vilket i sin tur innebär att man i princip inte kan bygga vid en sjökant längs de tusentals sjöar som vi ändå har i vårt land. Snacka om skillnad mellan den amerikanska och den svenska uppfattningen: den totala privatiseringen jämförd med vår egen allemansrätt.
Vi kör vidare längs den avskärmade stranden och finner att många hus är till salu. Olika mäklare för fram sitt budskap i form av utplacerade skyltar. Vi stannar till vid ett stort hus av gedigen sydstatskaraktär, förfallet och spöklikt, men beläget på en stor sjötomt. Vi slår upp mäklarens hemsida på Margaretas iPhone och letar oss fram till objektet ifråga. Priset är en miljon dollar, det vill säga i den stundens penningvärde ungefär sex och en halv miljon svenska kronor. Vi startar bilen och kör vidare medan jag muttrar något om att priset är grymt med tanke på renoveringsbehovet. I skymningen når vi hotellet i South Haven, där vi tillbringar kvällen framför teven och den eftervalsdebatt som sänds i ett flertal kanaler.
Någonstans har jag hört eller läst att Jan Troell inte kunde filma några sjöscener till sina utvandrarfilmer i USA. I stället fick han använda Ringsjön i Skåne. Jag förstår, det går inte att ta sig ner till några sjöar i den här delen av den stora kontinenten. Och om man lyckas med det återstår ofta en utsikt som präglas av det moderna samhällets olika attribut av exempelvis teveantenner.
För så där femton år sedan hade jag förmånen att följa med på en resa genom Indiana via St. Louis vid Mississippi till en bra bit in i delstaten Missouri. Där landade vi i ett landskap som för svenska förhållanden ter sig helt främmande. En biflod till floden Missouri är uppdämd på en sträcka av ett antal svenska mil för att skapa den damm som behövs för en massa vattenkraft. Resultatet är en serie sjöar som kallas ”The finger lakes”. De är djupa, inte särskilt fiskrika men ett paradis för de båtägare som tycker om att köra fort.
Målet för vår resa var en släkting som bodde på en av de många tomterna runt det stora sjölandskapet. Och saken är den att om vi inte haft tillträde till den här tomten eller någon annan skulle vi inte ha haft en chans att komma ner till vattnet. Här liksom vid Lake Michigan kan man tala om det närmast hundraprocentiga utnyttjandet av sjöarnas stränder. Hur stor motsvarande siffra är i Sverige vet jag inte, men den torde vara bara en liten bråkdel av den amerikanska.
Jag tror på den svenska traditionen att låta så många som möjligt njuta av sjöar och vattendrag utan att mötas av en massa påbuds- eller förbudsskyltar. Vi känner till våra rättigheter och våra skyldigheter när vi genom snårskogar eller igenvuxna stigar tar oss fram till en sjökant för att ta del av medhavd matsäck och en stilla solnedgång. Vi ser ut över vattenytor, skådar måhända ett eller annat hus på den andra sidan. Men vi kan också bege oss till sjöar där varken byggnader, vägar eller något annat modernt mänskligt påfund stör vår blick. Jag tror att vi skall vara mycket rädda om detta.
Lars Thor
Foto: Margareta Artéus Thor som hälsar att bilderna talar för sig själva.