Askan från ugnen

I den stora staden i det stora landet på andra sidan havet började man få problem. Det här var ingenting som man talade om man och man emellan. Inte heller debatterade man saken. Något så hemskt som debatt och kritik fick naturligtvis inte förekomma. Men i dubbel bemärkelse låg ändå något i luften, något som de styrande hade svårt att bemästra.

 

Den stora ugnen med sin höga skorsten fungerade utmärkt, och molnfria söndagar samlades stora skaror lediga människor för att se hur den svarta röken bolmade ur skorstenen för att sedan ge sig iväg mot verkliga eller inbillade fiender i andra länder långt borta i fjärran. Samtidigt kom nya transporter med spannmål, och kvarnen malde ständigt sina byggnadsrester. Svettiga arbetare lastade och körde. De svor och piskade sina hästar medan nöjda vetenskapsmän stod på rad och prisade och beundrade sitt verk.

 

Nej, det var inte ugnen och dess funktion som var problemet. Det rörde sig i stället om askan, som i stora mängder samlades på ugnens botten och som man var tvungen att ta bort därifrån. Till att börja med hade man lagt askan i högar helt nära ugnen, men man kom snart underfund med att den luktade alldeles förfärligt illa. Och ju mer aska som samlades i högarna desto äckligare luktade det. Ännu värre blev stanken när askan fått ligga en tid. Och hur askan luktade när det regnade var det ingen som ville tala om, än mindre ville någon försöka beskriva fenomenet.

 

Vetenskapsmännen försökte lösa problemet genom att lägga pannorna i djupa veck. Under tiden mådde de som arbetade vid ugnen allt sämre. Ju mer vetenskapsmännen grubblade desto mer började den ene efter den andre förstå att det inte bara var lukten som gav upphov till alla besvär. Askan visade sig nämligen till råga på allt vara giftig. Detta hängde i sin tur samman med att byggnadsresterna innehöll en massa utstuderade stridsmedel från krigen förr i världen.

 

De styrande i den stora staden befallde nu vetenskapsmännen att hitta på något lämpligt sätt att ta hand om askan. ”Ni må strö askan i havet, skicka upp den i luften eller gräva ner den i jorden”, löd uppdraget. ”Ni får med andra ord göra vad ni vill med askan, bara den sluta irritera människorna i vår stora och vackra stad”. Vetenskapsmännen lyssnade och förstod allvaret i det som sades. Det framtida välståndet hängde nu på lärda mäns skicklighet och förmåga att göra något.

 

Efter att ännu en gång ha lagt pannorna i djupa veck delade vetenskapsmännen upp sig i fyra grupper. I den första gruppen ingick de som kunde allt om havet, i den andra fanns de som begrep sig på luften och vindarna. Den tredje gruppen innehöll de vetenskapsmän som behärskade läran om jordarterna och den fjärde gruppen bestod av sådana som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar. Meningen var att grupperna skulle arbeta helt oberoende av varandra för att därigenom ostört kunna kläcka så ljusa idéer som möjligt.

 

Vetenskapsmännen började grubbla. De grubblade en sommar, de grubblade en höst, och de fortsatte att grubbla en bit in på en vinter. Då, helt plötsligt, avbröts grubblandet av de styrande som undrade vad tusan de lärda männen sysslade med så länge. Men vetenskapsmännen försvarade sig. De sade att uppgiften var så svår att den minsann inte gick att lösa med en enda gång. Men nu hade man i alla fall fört grubblandet så långt att man åtminstone trodde sig veta vad som inte gick att göra.

 

De som kunde allt om havet var de första att tala om vad de kommit fram till. Som alla väntat kunde de berätta att havet ingalunda skulle välkomna askan. Den skulle lägga sig som ett smutsigt lager på botten och därigenom förkväva all växtlighet. Vidare skulle alla de fiskar som var vana vid att rota i bottnen röra upp askan och därigenom grumla vattnet. Detta skulle i sin tur leda till att fiskarna inte längre kunde se varandra. Dessutom visste man ju att askan luktade förfärligt illa när den blev blöt. Och den skulle säkert lukta lika illa på havsbottnen som den gjorde i regnväder på land.

 

De som begrep sig på luften och vindarna kunde inte heller ge några kloka förslag. De hade länge funderat på möjligheten att låta någon vig och smidig person klättra upp i skorstenen och därifrån sprida askan till främmande länder precis som man spred röken. Men så lätt var det trots allt inte i praktiken. För om det började regna skulle askan snart dras till marken i det egna landet och börja lukta illa över stora ytor.

 

De som behärskade läran om jordarterna hade gått mer grundligt tillväga än de andra grupperna och även gjort en del praktiska experiment. Bland annat hade de låtit gräva en stor grop i marken och tippat ett lass med aska i den. Sedan hade de slagit sig ner kring gropen för att iaktta hur askan bar sig åt. Man hade då funnit att vatten efter hand sipprade ner i gropen och blötte askan, vilken då naturligtvis i sin tur började lukta illa. Till råga på allt elände kom någon på att det fanns risk för att askan skulle börja följa med källådrorna nere i marken om man gjorde på det här viset. Resultatet skulle då på sikt bli att vattnet i alla brunnar började lukta illa.

 

Vid det här laget började de styrande känna en viss och fullt berättigad förtvivlan. Det verkade ju så här långt vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att bli av med askan. De styrande ställde därför nu sitt hopp till dem som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar. Kanske de kunde komma med förslaget att man kunde gömma askan i någon djup grotta.

 

Jodå, de som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar medgav att det rent teoretiskt var möjligt att förvara askan djupt inne i berget. Men de sade också att man i det sammanhanget skulle komma ihåg att askan skulle fortsätta att lukta illa i miljoner år framöver. ”Men vad gör det om askan luktar illa så långt fram i tiden”? frågade de styrande. ”Nere i berget kan den väl inte lukta så att människorna där utanför känner någonting”? Efter en del grubblande kom svaret. ”Nej, askan kan inte lukta när den ligger djupt inne i berget. Men hur skall vi kunna berätta för ännu ofödda generationer var vi stoppat undan rasket”?

 

Nu fick de styrande i sin tur något att grubbla över. Samtidigt kände de att det var dags för dem att ta över och fatta de kloka beslut som skulle gälla. De hade ingen som helst avsikt att lägga ner verksamheten vid ugnen samtidigt som de insåg att det nu fanns tillräckligt mycket aska för att ställa till hur mycket elände som helst framöver såväl i det egna landet som för fiender på andra sidan haven.

 

I det läget vände sig de styrande åter till vetenskapsmännen, men denna gången i vrede. ”Ni är oerhört skickliga när det gäller att konstruera saker”, sade de, ” men ni är dåliga på att lösa de problem som era konstruktioner åstadkommer”. Än en gång satte de styrande emellertid sitt hopp till dem som samlat erfarenhet om berggrunden. ”Kan ni inte berätta för kommande generationer om askan på något sätt”? Löd frågan. ”Kan man inte lämna någon sorts beskrivning på papper och kanske också sätta upp stora skyltar på de platser där askan finns gömd”?

 

Återigen samlades vetenskapsmännen för att dryfta de idéer som de styrande kläckt om papper och skyltar. Den här gången ansträngde de sig verkligen för att nå resultat och därigenom liksom röja upp efter sig. Vetenskapsmännen insåg förvisso att de styrande nu var allt annat än nådiga och att de krävde hållbara förslag. Efter några dagar av intensivt funderande framlades slutsatser som trots allt var föga uppmuntrande.

 

En gammal vithårig man som var skriftexpert trädde fram. I sin ena hand höll han en bit papper. ”Detta”, sade han, ”är papper av bästa slag. Vad som helst kan skrivas på det här papperet. Dessutom dröjer det århundraden innan bläcket bleknar och papperet blir förstört. Men om vi ser i det tidsperspektiv som har med askan att göra, så räcker det inte på något vis. Det här är inget bra sätt att tala om för framtiden vad vi gör med de föroreningar som vi producerar”.

 

De styrande såg nu chockade ut. De förstod att möjligheten att skriftligen kunna meddela sig med kommande generationer inskränkte sig till några få århundraden. De förstod också att det inte hjälpte hur man än ansträngde sig att söka bevara papperet under bästa tänkbara förhållanden. Om några tusen år skulle ändå ingen kunna ta del av dess innehåll.

 

I det här läget sökte man en annan utväg. Den gick ut på att hugga in ett meddelande på ett stort och mäktigt stenblock som i sin tur skulle placeras framför ingången till den grotta där man gömde askan. Så långt var allt gott och väl. De djupt huggna bokstäverna skulle inte kunna utplånas av väder och vind, de skulle under all tid framöver kunna varna människorna för att gå in i grottan. De styrande nickade belåtet och torkade svetten ur sina pannor. Men då framträdde en vetenskapsman som genast fyllde sina åhörare med ny ångest.

 

”För flera tusen år sedan låg ett tjockt istäcke över det som idag är vårt stora och mäktiga land”, sade vetenskapsmannen med allvarlig stämma. ”Isen smälte undan eftersom det småningom blev varmare än det varit förut. Till slut var hela den stora och tjocka isen borta och våra förfäder kom hit. Jag har läst spåren efter isen i naturen, och jag vet att det funnits flera isar under många årtusenden. Jag vet också att det kommer en ny is, inte medan vi som finns nu lever, men längre fram. Och vet ni vad isen gör”? Här gjorde vetenskapsmannen en paus medan han betraktade sin omgivning. ”Jo, den tar med sig det stora och mäktiga stenblocket och för det långt bort”, fortsatte han medan han lät ögonen svepa över de församlade för att se hur de reagerade. ”Och om det blir som jag anar, så vet i alla fall ingen om det där med askan eller var den finns gömd när nya människor kommer hit”.

 

Ingen sade något när vetenskapsmannen slutat tala. Det var total tystnad. Ingen grubblade längre, alla var bara stilla. Det fanns liksom inget mer att tillägga, inget mer att kommentera. Alla förstod allvaret. Det gällde nu att inte berätta om det farliga för människorna utanför den krets som vetenskapsmännen och de styrande utgjorde. Man fick akta sig för att oroa, man fick akta sig för att ge möjligheter till uppror eller några andra hemska saker. Tystnaden varade fortfarande medan var och en gick hem till sitt.

 

Så kom det sig att de styrande till slut måste bestämma sig för vad som skulle göras. Vetenskapsmännen hade sagt sitt, och de kunde inte åstadkomma mer. De styrande grubblade under resten av vintern, och de suckade ofta där de satt och grubblade. När våren kom och isen gick upp på havet kläckte de tillsammans den slutliga idén. Vad den gick ut på talade de inte om för någon, inte ens för vetenskapsmännen. Deras befallning var dock klar och kunde inte misstolkas. ”Bygg fem stora båtar, de största och mest sjösäkra som någonsin byggts i detta stora land”, löd befallningen.

 

Det tog hela sommaren att bygga de stora båtarna. När hösten kom låg de förtöjda vid den stora stadens bästa kaj. Båtarna var mycket vackra, och människor som passerade beundrade dem samtidigt som de undrade vad de stora fartygen skulle användas till. Eftersom sådana här saker inte kunde diskuteras öppet viskades det man och man emellan att det kunde vara frågan om allt från fiske till krig.

 

Nattetid och i största hemlighet fraktades askan i väl tillslutna tunnor från den stora ugnen till kajen. Den första båten fylldes med tunnor och gjordes klar att segla. De styrande samlades på kajen, och de sade till varandra att detta minsann var ett högtidligt tillfälle. Småningom lade båten ut från kajen och någon av de styrande frågade vart den egentligen skulle ta vägen. ”Ingenstans, absolut ingenstans”, svarade en annan av de styrande. Det var han som organiserat arbetet med lastningen.

 

Snart var båten långt ute och syntes knappast mer. Lastningen av nästa båt var i full gång i mörkret. En av de styrande stod längst ut på kajen och stirrade ut över havet. ”Du båt som just gav dig iväg”, muttrade han, ”dig döper jag till Askefrakten. Vår lycka på din färd är att du aldrig återvänder”.