Framemot eftermiddagen hörde Johannes glada barnaröster i backen nedanför skräpkammaren. Eftersom han sedan återkomsten från torget ägnat större delen av dagen åt att grunna över hur han skulle komma förbi den stora muren av saker, kände han sig lite missmodig. I det läget fick barnarösterna rätt effekt. De livade upp Johannes och gjorde honom förväntansfull.
Minna nådde fram först. De övriga stannade lite tvekande på avstånd. ”Johannes, Johannes”, ropade Minna ivrigt, ”nu är vi här, och det var många barn som ville följa med. Jag har talat om för dem allesammans att du inte alls är underlig utan helt vanlig. Så du skall inte tro att de är rädda för dig”.
Minna flämtade en smula efter ansträngningen att halvspringa uppför kullen. Hon tog helt stilla Johannes vid handen och ledde honom fram till de andra barnen. Alla såg lite blyga ut, men det fanns också en massa nyfikenhet i deras blickar. En liten parvel i slitna kläder tog tummen ur munnen och frågade på sitt barnspråk om Johannes trodde att det fanns en skatt längst ner i skräpkammarens källare. Hans pappa hade bett honom ställa frågan, för pappan var så angelägen om att få besked om det här talet om en skatt verkligen var sant.
Johannes dröjde med svaret, och han kände hur barnens blickar liksom borrade sig in i honom. Samtidigt förstod Johannes att de vuxna nere i staden nu var införstådda med att skräpkammaren fått en invånare och att denne invånare ingalunda var farlig för barnen. Han tittade på den lille parveln som ställt frågan och som nu förväntansfullt sög på sin tumme. ”Ja”, sade Johannes sakta, ”jag vet inte om det finns någon skatt i skräpkammarens källare. Men till slut får jag nog veta hur det ligger till. Först måste jag bära ut allt skräp som finns därinne och sortera det. Men ni skall alla veta att det kommer att ta lång tid, för jag får ju ingen hjälp att bära”.
När barnen hört svaret såg de först mycket besvikna ut. Men plötsligt frågade en liten flicka som stod bakom alla de andra om inte hon kunde få hjälpa till att bära skräp. ”Ja”, skrek flera av barnen på en gång, ”vi kan ju allesammans hjälpa Johannes, och då går det mycket fortare”. Barnen blev allt ivrigare, upplivade av tanken att få hjälpa till och bära skräp och kanske småningom få svaret på den lille parvelns fråga. Följden blev att de började prata i munnen på varandra i sina försök att komma med idéer om hur man skulle bära sig åt.
Johannes log invärtes när han insåg att han på ett fiffigt sätt fått barnen att själva föreslå att de skulle bära skräp. Till slut bad han barnen vara tysta och lyssna på honom. ”Det är roligt att höra att ni vill vara här och arbeta med mig”, sade han. ”Men ni skall veta att det blir ett svårt arbete. Många saker är tunga att bära. Ni måste också lära er att lägga skräpet i de rätta högarna så att vi inte blandar ihop olika sorters saker och ting för mycket”.
Så kom det sig att Johannes denna tidiga sommardag tog barnen från staden vid bäckarna och sjön till sig och gjorde dem till sina goda vänner och medarbetare. Han hoppades att han skulle finna mycket glädje tillsammans med de små och ivriga människorna. Han hoppades också att ingen skulle skada sig i sina försök att överträffa de andra i duktighet att bära skräp. Och naturligtvis önskade han att barnen i sin tur skulle få glädje av sitt slit.
Johannes förde barnen till skräpkammarens dörr. ”Ni ser vad som finns därinne”, sade han sakta. ”Det finns en hel mur av skräp som vi måste vara mycket försiktiga med. För om vi inte är försiktiga så får vi alltsammans över oss, och då kan det gå riktigt illa”.
Barnen stod tysta och betraktade muren. De förstod att de måste ta alltsammans mycket lugnt. Samtidigt fanns känslan av förtroende för Johannes. De betraktade honom som något märkligt, och de var beredda att lyda honom i allt han sade. Johannes å sin sida var rädd om sina nya vänner. Han ville dem allt väl.
Alla gick nu bort från skräpkammarens dörr och ställde sig invid de buskar som Johannes lämnat kvar när han röjt invid det gamla huset. De såg upp mot himlen som hastigt mörknade. Den första blixten syntes, det första åskdånet hördes. Barnen blev oroliga och rädda. Johannes ställde sig mitt ibland dem och tog några av dem i sin famn. ”Gå hem”, sade han stilla, ”det blir ett ordentligt oväder, och det är bättre att ni är hos era föräldrar än stannar här när regnet kommer”.
Ingen sade något. Flera av barnen gav sig iväg, men Minna och några till bad Johannes att få stanna. ”Det finns ändå ingen hemma hos oss”, sade Minna. ”Det är bättre att vi stannar här så vi slipper bli blöta. Och så kan vi ju hjälpa dig att bära in skräpet som ligger ute och blir blött”.
Johannes log. Bära in skräpet igen. Nej, det var inte vad han önskade. Hellre fick det ligga ute och fördärvas. Nu när han kommit så här långt ville han inte ge upp tanken att komma förbi det stora hindret för att se vad som fanns bakom det. Allt detta förklarade han för barnen när han hastigt drog dem med sig in för att komma undan de första regndropparna.
Blixtarna korsade den mörka himlen, och åskan mullrade. Ovädret var mitt över staden. Barnen kröp ihop hos Johannes och sökte skydd. ”Jag är rädd”, sade en liten flicka. De andra instämde. Johannes sökte trösta barnen så gott det gick. Han sade att det här inte var så farligt, han stängde skräpkammarens dörr, tände ett ljus och började vad han själv kallade en lång berättelse. Den berättelsen hade kunnat räcka över många åskväder om han bara fått möjlighet att berätta den till slut.
”Barn”, sade Johannes sakta, ”jag har också varit ett barn även om ingen tror det när man ser mig nu. När jag var liten var världen lika ond som den är idag, och jag och mina lekkamrater var alltid rädda för framtiden. Det var något som våra föräldrar lärde oss eftersom även de alltid var rädda för vad som skulle komma. Förresten, är ni rädda”? Johannes tystnade i väntan på någon form av svar. ”Vi är bara rädda för åskan”, sade en liten ljuslockig pojke efter en stund. ”Och så säger mamma att vi skall akta oss för fogden”, fortsatte han. ”För fogden verkar inte vara snäll. Annars är vi inte rädda”. De andra barnen nickade instämmande, och Johannes kände sig lugnad. ”De här barnen är trygga”, tänkte han. ”Jag får akta mig för att berätta hela sanningen för dem”.
Johannes kände hur han liksom domnade bort. Framför sig såg han grottan vid sjön hemma hos folket i norr. Han mindes en eftermiddag i sin barndom. Då liksom nu bröt ett åskväder ut, och ingen fick någon möjlighet att gå därifrån. Det var många barn som samlats vid sjöstranden, och flera av dem var långt hemifrån. Det var en vacker sommardag och alla hade badat.
Så snart som åskvädret brutit ut sökte sig barnen till grottan, men problemet var att inte alla fick plats under det skyddande taket. Johannes hann först, och han försökte så gott han kunde att ordna för de andra. Flera av barnen stod vid sjöstranden och bara skrek av rädsla. Den som skrek högst var en liten pojke som allmän kallades Pissenisse. Han var son till en rik bonde, men han hade blivit så till den milda grad omhuldad att han förlorat såväl initiativförmågan som sin egen vilja. Sitt namn hade han fått för att han inte kunde hålla tätt när han sov. Pissenisse blev så rädd för åskan att han inte visste vad han gjorde.
Johannes gjorde så gott han kunde genom att föra så många som möjligt till skyddet i grottan. Ovädret blev fruktansvärt. Regnet övergick i hagel, och det slog så hårt på barnens skinn att flera av dem blödde. Eftersom alla barn inte fick plats i grottan ordnade Johannes i all hast skydd under en stor och mycket kraftig gran. Själv var Johannes vid det här laget full av sår efter hagel, men det var inget han brydde sig om eller ens tänkte på. I stället räknade han alla barnen och insåg att Pissenisse saknades.
Johannes gav sig åter ut i ovädret med en gammal djurhud som enda skydd. Han såg knappast handen framför sig, men han hörde Pissenisses skrik någonstans i stormen. Den ropande rösten kom från sjön, och Johannes kämpade sig fram så gott han kunde. Plötsligt stod han i vattnet, men rösten var ändå avlägsen. Johannes förstod att Pissenisse av någon outgrundlig anledning måste ha gett sig ut i en gammal rankig stockbåt som alltid låg invid stranden.
Stormen tilltog ytterligare, och Johannes tvekade ett ögonblick. Men så insåg han att barnen i grottan och under granen var något så när säkra. ”Pissenisse”, skrek Johannes, men hans röst liksom bara studsade i stormen. Pojken svarade inte, och om Johannes känt någon tvekan så var den nu försvunnen. Han vadade ut i vattnet tills det stod honom upp i armhålorna. ”Pissenisse”, skrek han igen. Den här gången svarade pojken, och Johannes insåg att han var helt nära. Det gällde bara att gå ett par steg till.
Johannes fick tag i stockbåten och började dra den mot land. Pissenisse satt ner i den rankiga båten och jämrade sig oavbrutet. ”Skall jag dö? Skall jag dö?” Hörde Johannes honom säga. Men Pissenisse skulle inte dö. Johannes fick båten i land och förde pojken i säkerhet under granen där flera av de andra barnen väntade oroligt.
Både Pissenisse och Johannes hade blivit slagna blodiga av haglet. Pojkarna satt flämtande och såg på varandra. De andra barnen under granen betraktade dem nu med skräckblandad beundran men utan oro i blickarna. ”Johannes räddade Pissenisse”, flämtade en liten flicka med rött hår. Johannes tittade på henne och log. Han hade alltid tyckt bra om den lilla flickan.
Plötsligt var Johannes tillbaka i skräpkammaren. Han hade somnat och barndomsminnena hade kommit till honom i drömmen. ”Johannes”, hörde han avlägset en röst som ropade till honom. Det var Minna, men Johannes var fortfarande kvar i sin dröm. ”Är alla här”? Frågade han närmast hysteriskt. ”Ja”, svarade Minna lugnt, ”vi är alla här. Du började berätta om någonting, men du måste ha somnat medan åskvädret drog förbi. Nu är det vackert väder igen. Titta”!
Minna pekade ut genom skräpkammarens dörröppning, och Johannes såg hur solen lyste och glittrade i regndropparna på buskarna. ”Tack alla goda makter för att ni är välbehållna”, muttrade Johannes. ”Vad är det med dig” undrade Minna. ”Vi trodde att du sov, men det gjorde du tydligen inte. Nu är det snart kväll, och det är bäst att vi barn går hem”.
Johannes stod utanför skräpkammaren och såg barnen gå ner mot staden. Han var ännu yr efter sin upplevelse, yr av minnen han trängt undan men som kommit fram genom åskvädret och barnens närvaro. ”Tusan”, muttrade han, ”vad har dessa barn att ge och vad har de för makt över mig”? Eftersom Johannes inte kunde svara på sin egen fråga beslöt han sig för att inte fundera vidare på saken. I stället satte han sig ner och njöt av det vackra väder som följt på regnet.
Fortsättning: Båtarna
11 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Året vid sjön
Framemot eftermiddagen hörde Johannes glada barnaröster i backen nedanför skräpkammaren. Eftersom han sedan återkomsten från torget ägnat större delen av dagen åt att grunna över hur han skulle komma förbi den stora muren av saker, kände han sig lite missmodig. I det läget fick barnarösterna rätt effekt. De livade upp Johannes och gjorde honom förväntansfull.
Minna nådde fram först. De övriga stannade lite tvekande på avstånd. ”Johannes, Johannes”, ropade Minna ivrigt, ”nu är vi här, och det var många barn som ville följa med. Jag har talat om för dem allesammans att du inte alls är underlig utan helt vanlig. Så du skall inte tro att de är rädda för dig”.
Minna flämtade en smula efter ansträngningen att halvspringa uppför kullen. Hon tog helt stilla Johannes vid handen och ledde honom fram till de andra barnen. Alla såg lite blyga ut, men det fanns också en massa nyfikenhet i deras blickar. En liten parvel i slitna kläder tog tummen ur munnen och frågade på sitt barnspråk om Johannes trodde att det fanns en skatt längst ner i skräpkammarens källare. Hans pappa hade bett honom ställa frågan, för pappan var så angelägen om att få besked om det här talet om en skatt verkligen var sant.
Johannes dröjde med svaret, och han kände hur barnens blickar liksom borrade sig in i honom. Samtidigt förstod Johannes att de vuxna nere i staden nu var införstådda med att skräpkammaren fått en invånare och att denne invånare ingalunda var farlig för barnen. Han tittade på den lille parveln som ställt frågan och som nu förväntansfullt sög på sin tumme. ”Ja”, sade Johannes sakta, ”jag vet inte om det finns någon skatt i skräpkammarens källare. Men till slut får jag nog veta hur det ligger till. Först måste jag bära ut allt skräp som finns därinne och sortera det. Men ni skall alla veta att det kommer att ta lång tid, för jag får ju ingen hjälp att bära”.
När barnen hört svaret såg de först mycket besvikna ut. Men plötsligt frågade en liten flicka som stod bakom alla de andra om inte hon kunde få hjälpa till att bära skräp. ”Ja”, skrek flera av barnen på en gång, ”vi kan ju allesammans hjälpa Johannes, och då går det mycket fortare”. Barnen blev allt ivrigare, upplivade av tanken att få hjälpa till och bära skräp och kanske småningom få svaret på den lille parvelns fråga. Följden blev att de började prata i munnen på varandra i sina försök att komma med idéer om hur man skulle bära sig åt.
Johannes log invärtes när han insåg att han på ett fiffigt sätt fått barnen att själva föreslå att de skulle bära skräp. Till slut bad han barnen vara tysta och lyssna på honom. ”Det är roligt att höra att ni vill vara här och arbeta med mig”, sade han. ”Men ni skall veta att det blir ett svårt arbete. Många saker är tunga att bära. Ni måste också lära er att lägga skräpet i de rätta högarna så att vi inte blandar ihop olika sorters saker och ting för mycket”.
Så kom det sig att Johannes denna tidiga sommardag tog barnen från staden vid bäckarna och sjön till sig och gjorde dem till sina goda vänner och medarbetare. Han hoppades att han skulle finna mycket glädje tillsammans med de små och ivriga människorna. Han hoppades också att ingen skulle skada sig i sina försök att överträffa de andra i duktighet att bära skräp. Och naturligtvis önskade han att barnen i sin tur skulle få glädje av sitt slit.
Johannes förde barnen till skräpkammarens dörr. ”Ni ser vad som finns därinne”, sade han sakta. ”Det finns en hel mur av skräp som vi måste vara mycket försiktiga med. För om vi inte är försiktiga så får vi alltsammans över oss, och då kan det gå riktigt illa”.
Barnen stod tysta och betraktade muren. De förstod att de måste ta alltsammans mycket lugnt. Samtidigt fanns känslan av förtroende för Johannes. De betraktade honom som något märkligt, och de var beredda att lyda honom i allt han sade. Johannes å sin sida var rädd om sina nya vänner. Han ville dem allt väl.
Alla gick nu bort från skräpkammarens dörr och ställde sig invid de buskar som Johannes lämnat kvar när han röjt invid det gamla huset. De såg upp mot himlen som hastigt mörknade. Den första blixten syntes, det första åskdånet hördes. Barnen blev oroliga och rädda. Johannes ställde sig mitt ibland dem och tog några av dem i sin famn. ”Gå hem”, sade han stilla, ”det blir ett ordentligt oväder, och det är bättre att ni är hos era föräldrar än stannar här när regnet kommer”.
Ingen sade något. Flera av barnen gav sig iväg, men Minna och några till bad Johannes att få stanna. ”Det finns ändå ingen hemma hos oss”, sade Minna. ”Det är bättre att vi stannar här så vi slipper bli blöta. Och så kan vi ju hjälpa dig att bära in skräpet som ligger ute och blir blött”.
Johannes log. Bära in skräpet igen. Nej, det var inte vad han önskade. Hellre fick det ligga ute och fördärvas. Nu när han kommit så här långt ville han inte ge upp tanken att komma förbi det stora hindret för att se vad som fanns bakom det. Allt detta förklarade han för barnen när han hastigt drog dem med sig in för att komma undan de första regndropparna.
Blixtarna korsade den mörka himlen, och åskan mullrade. Ovädret var mitt över staden. Barnen kröp ihop hos Johannes och sökte skydd. ”Jag är rädd”, sade en liten flicka. De andra instämde. Johannes sökte trösta barnen så gott det gick. Han sade att det här inte var så farligt, han stängde skräpkammarens dörr, tände ett ljus och började vad han själv kallade en lång berättelse. Den berättelsen hade kunnat räcka över många åskväder om han bara fått möjlighet att berätta den till slut.
”Barn”, sade Johannes sakta, ”jag har också varit ett barn även om ingen tror det när man ser mig nu. När jag var liten var världen lika ond som den är idag, och jag och mina lekkamrater var alltid rädda för framtiden. Det var något som våra föräldrar lärde oss eftersom även de alltid var rädda för vad som skulle komma. Förresten, är ni rädda”? Johannes tystnade i väntan på någon form av svar. ”Vi är bara rädda för åskan”, sade en liten ljuslockig pojke efter en stund. ”Och så säger mamma att vi skall akta oss för fogden”, fortsatte han. ”För fogden verkar inte vara snäll. Annars är vi inte rädda”. De andra barnen nickade instämmande, och Johannes kände sig lugnad. ”De här barnen är trygga”, tänkte han. ”Jag får akta mig för att berätta hela sanningen för dem”.
Johannes kände hur han liksom domnade bort. Framför sig såg han grottan vid sjön hemma hos folket i norr. Han mindes en eftermiddag i sin barndom. Då liksom nu bröt ett åskväder ut, och ingen fick någon möjlighet att gå därifrån. Det var många barn som samlats vid sjöstranden, och flera av dem var långt hemifrån. Det var en vacker sommardag och alla hade badat.
Så snart som åskvädret brutit ut sökte sig barnen till grottan, men problemet var att inte alla fick plats under det skyddande taket. Johannes hann först, och han försökte så gott han kunde att ordna för de andra. Flera av barnen stod vid sjöstranden och bara skrek av rädsla. Den som skrek högst var en liten pojke som allmän kallades Pissenisse. Han var son till en rik bonde, men han hade blivit så till den milda grad omhuldad att han förlorat såväl initiativförmågan som sin egen vilja. Sitt namn hade han fått för att han inte kunde hålla tätt när han sov. Pissenisse blev så rädd för åskan att han inte visste vad han gjorde.
Johannes gjorde så gott han kunde genom att föra så många som möjligt till skyddet i grottan. Ovädret blev fruktansvärt. Regnet övergick i hagel, och det slog så hårt på barnens skinn att flera av dem blödde. Eftersom alla barn inte fick plats i grottan ordnade Johannes i all hast skydd under en stor och mycket kraftig gran. Själv var Johannes vid det här laget full av sår efter hagel, men det var inget han brydde sig om eller ens tänkte på. I stället räknade han alla barnen och insåg att Pissenisse saknades.
Johannes gav sig åter ut i ovädret med en gammal djurhud som enda skydd. Han såg knappast handen framför sig, men han hörde Pissenisses skrik någonstans i stormen. Den ropande rösten kom från sjön, och Johannes kämpade sig fram så gott han kunde. Plötsligt stod han i vattnet, men rösten var ändå avlägsen. Johannes förstod att Pissenisse av någon outgrundlig anledning måste ha gett sig ut i en gammal rankig stockbåt som alltid låg invid stranden.
Stormen tilltog ytterligare, och Johannes tvekade ett ögonblick. Men så insåg han att barnen i grottan och under granen var något så när säkra. ”Pissenisse”, skrek Johannes, men hans röst liksom bara studsade i stormen. Pojken svarade inte, och om Johannes känt någon tvekan så var den nu försvunnen. Han vadade ut i vattnet tills det stod honom upp i armhålorna. ”Pissenisse”, skrek han igen. Den här gången svarade pojken, och Johannes insåg att han var helt nära. Det gällde bara att gå ett par steg till.
Johannes fick tag i stockbåten och började dra den mot land. Pissenisse satt ner i den rankiga båten och jämrade sig oavbrutet. ”Skall jag dö? Skall jag dö?” Hörde Johannes honom säga. Men Pissenisse skulle inte dö. Johannes fick båten i land och förde pojken i säkerhet under granen där flera av de andra barnen väntade oroligt.
Både Pissenisse och Johannes hade blivit slagna blodiga av haglet. Pojkarna satt flämtande och såg på varandra. De andra barnen under granen betraktade dem nu med skräckblandad beundran men utan oro i blickarna. ”Johannes räddade Pissenisse”, flämtade en liten flicka med rött hår. Johannes tittade på henne och log. Han hade alltid tyckt bra om den lilla flickan.
Plötsligt var Johannes tillbaka i skräpkammaren. Han hade somnat och barndomsminnena hade kommit till honom i drömmen. ”Johannes”, hörde han avlägset en röst som ropade till honom. Det var Minna, men Johannes var fortfarande kvar i sin dröm. ”Är alla här”? Frågade han närmast hysteriskt. ”Ja”, svarade Minna lugnt, ”vi är alla här. Du började berätta om någonting, men du måste ha somnat medan åskvädret drog förbi. Nu är det vackert väder igen. Titta”!
Minna pekade ut genom skräpkammarens dörröppning, och Johannes såg hur solen lyste och glittrade i regndropparna på buskarna. ”Tack alla goda makter för att ni är välbehållna”, muttrade Johannes. ”Vad är det med dig” undrade Minna. ”Vi trodde att du sov, men det gjorde du tydligen inte. Nu är det snart kväll, och det är bäst att vi barn går hem”.
Johannes stod utanför skräpkammaren och såg barnen gå ner mot staden. Han var ännu yr efter sin upplevelse, yr av minnen han trängt undan men som kommit fram genom åskvädret och barnens närvaro. ”Tusan”, muttrade han, ”vad har dessa barn att ge och vad har de för makt över mig”? Eftersom Johannes inte kunde svara på sin egen fråga beslöt han sig för att inte fundera vidare på saken. I stället satte han sig ner och njöt av det vackra väder som följt på regnet.