Älghults kyrka

– Du som bor på landsbygden går väl ofta i kyrkan?

– Nja, ofta vet jag inte precis, men det blir ju ibland. Vid speciella helger eller när ungdomarna där hemma sjunger i kören. Eller när det är någon konsert.

– Kommer det mycket folk?

– Ja, vid julottan är kyrkan välfylld men vid andra tider kan det vara ganska glest i bänkarna.

– Vad beror det på? Jag menar varför det är så glest.

– Tja, kyrkan är ju väldigt stor och de flesta församlingsbor gör väl som jag, går dit ibland.

– Hur många invånare är ni i församlingen?

– Ja, det är väl inte mer än drygt 600 vid det här laget. Vi bor ju i en utpräglad glesbygd, och det är många som flyttat på sistone.

– Men här väl funnits fler?

– Visst, det sägs att församlingen hade över två tusen invånare för lite mer än hundra år sedan. Men så började utflyttningen till Amerika och sedan har det bara gått nedåt.

– Hur tror du det såg ut i kyrkan när det var så mycket folk i bygden?

– Tja, det bör väl ha varit lite tätare i bänkarna.

-Utan tvekan, det var säkert fullt varenda gudstjänst. Och det berodde inte bara på att det fanns fler människor. Alla var mer eller mindre tvungna att gå i kyrkan på den tiden.

– Jo, det finns väl många idag som undrar vad vi skall med den här stora kyrkan till och varför den en gång fick de här dimensionerna. Men det du säger om fler människor och tvång förklarar saken.

– Vet du förresten när kyrkan byggdes?

– Javisst, på 1840-talet.

– Vet du vad den här typen av kyrkor kallas?

– Nej.

– Jo, de kallas Tegnér-lador av en elak eftervärld, och många kom till på initiativ av Växjö-biskopen Esaias Tegnér. Han uppmanade församlingarna att riva de gamla och små medeltidskyrkorna och bygga stort så att alla skulle få plats.

– Ja, det var tydligen en bra åtgärd på den tiden, men som det nu ser ut hade det kanske varit bra om man sparat den gamla kyrkan. Den hade varit lagom stor i våra dagar.

– Ja, jag vet inte om jag håller med dig riktigt. Titta på de medeltidskyrkor som finns kvar på några platser. Visserligen är de kulturhistoriska klenoder men jag tror de vore rätt opraktiska och lite väl trånga för sitt ändamål även idag.

– Vart vill du egentligen komma? Den ena stunden antyder du att de stora kyrkorna är otympliga och den andra säger du att de gamla hade varit för trånga.

– Låt oss vända på frågan en smula. Går du i kyrkan för att du är troende eller finns det någon annan anledning?

– Ja, det har jag väl inte tänkt så mycket på, men det är väl så att jag är konfirmerad och att jag tycker att kyrkan är en viktig samlingspunkt i bygden.

– Vet du att det i vår tid funnits planer på att riva en del av de här stora kyrkorna.

– Va, det vore ju inte klokt, vart skulle vi sedan ta vägen?

– Nu blev du både upprörd och arg. Varför?

– Det är klart att jag blir arg om man ifrågasätter funktionen hos bygdens viktigaste byggnad. Den har ju funnits här så länge alla minns och dessutom finns här ju våra far- och morföräldrars och andra släktingars gravar.

– Ser man på! Det är sådant jag skulle vilja kalla hembygdskänsla. Kyrkan och platsen där den ligger har sedan urminnes tider varit socknens viktigaste samlingsplats. Du lever med en tradition som sitter mycket djupt hos dig. Det är därför du blir så arg.

– Tja, församlingskyrkan skall och måste vi vara rädda om. Låt oss för all del se till att den i framtiden vårdas lika ömt och pietetsfullt som hittills.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 1 januari-mars 1990.

 

Det här publicerades innan skilsmässan stat/kyrka ägt rum. Fortfarande var alla medlemmar i den svenska kyrkan med allt vad det innebar av arv och traditionsvård. Samtidigt hade de kulturmiljövårdande myndigheterna med Riksantikvarieämbetet i spetsen börjat ställa frågan vilka kyrkor som skulle kunna rivas inom en inte alltför avlägsen framtid. Frågan ledde till ett mycket bestämt och tydligt svar: Rör inte vår kyrka! Frågan togs tillbaka och debatten tystnade på den punkten.

 

Redan under slutet av 1700-talet kom påbuden om att bygga större kyrkor för att kunna hysa en allt snabbare växande befolkning på landsbygden. I Småland blev det Esaias Tegner (biskop i Växjö 1824-46) som tog tag i saken och åtskilliga fina gamla medeltidskyrkor revs eller fick ändrad funktion. Bilden visar kyrkan i Älghult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län. Älghult, som brukar benämnas Sveriges största socken söder om Dalälven, fick sin nya kyrka redan 1805. Den gamla kyrkan, som låg på andra sidan av den nuvarande vägen Lenhovda – Älghult – Grönskåra, revs och såldes på auktion. De timrade byggnader som fanns på den tiden var minsann inget som man körde till någon byggnadstipp. Nej, de återanvändes, och i fallet Älghult blev kyrkan återuppförd i grannsocknen Hälleberga. Den utgör nämligen stommen i bruksherrgården i det anrika glasbruket i Orrefors. Tänk om man kunde ta vara på dagens kasserade byggnadsvirke på detta ömsinta sätt!

– Du som bor på landsbygden går väl ofta i kyrkan?

– Nja, ofta vet jag inte precis, men det blir ju ibland. Vid speciella helger eller när ungdomarna där hemma sjunger i kören. Eller när det är någon konsert.

– Kommer det mycket folk?

– Ja, vid julottan är kyrkan välfylld men vid andra tider kan det vara ganska glest i bänkarna.

– Vad beror det på? Jag menar varför det är så glest.

– Tja, kyrkan är ju väldigt stor och de flesta församlingsbor gör väl som jag, går dit ibland.

– Hur många invånare är ni i församlingen?

– Ja, det är väl inte mer än drygt 600 vid det här laget. Vi bor ju i en utpräglad glesbygd, och det är många som flyttat på sistone.

– Men här väl funnits fler?

– Visst, det sägs att församlingen hade över två tusen invånare för lite mer än hundra år sedan. Men så började utflyttningen till Amerika och sedan har det bara gått nedåt.

– Hur tror du det såg ut i kyrkan när det var så mycket folk i bygden?

– Tja, det bör väl ha varit lite tätare i bänkarna.

-Utan tvekan, det var säkert fullt varenda gudstjänst. Och det berodde inte bara på att det fanns fler människor. Alla var mer eller mindre tvungna att gå i kyrkan på den tiden.

– Jo, det finns väl många idag som undrar vad vi skall med den här stora kyrkan till och varför den en gång fick de här dimensionerna. Men det du säger om fler människor och tvång förklarar saken.

– Vet du förresten när kyrkan byggdes?

– Javisst, på 1840-talet.

– Vet du vad den här typen av kyrkor kallas?

– Nej.

– Jo, de kallas Tegnér-lador av en elak eftervärld, och många kom till på initiativ av Växjö-biskopen Esaias Tegnér. Han uppmanade församlingarna att riva de gamla och små medeltidskyrkorna och bygga stort så att alla skulle få plats.

– Ja, det var tydligen en bra åtgärd på den tiden, men som det nu ser ut hade det kanske varit bra om man sparat den gamla kyrkan. Den hade varit lagom stor i våra dagar.

– Ja, jag vet inte om jag håller med dig riktigt. Titta på de medeltidskyrkor som finns kvar på några platser. Visserligen är de kulturhistoriska klenoder men jag tror de vore rätt opraktiska och lite väl trånga för sitt ändamål även idag.

– Vart vill du egentligen komma? Den ena stunden antyder du att de stora kyrkorna är otympliga och den andra säger du att de gamla hade varit för trånga.

– Låt oss vända på frågan en smula. Går du i kyrkan för att du är troende eller finns det någon annan anledning?

– Ja, det har jag väl inte tänkt så mycket på, men det är väl så att jag är konfirmerad och att jag tycker att kyrkan är en viktig samlingspunkt i bygden.

– Vet du att det i vår tid funnits planer på att riva en del av de här stora kyrkorna.

– Va, det vore ju inte klokt, vart skulle vi sedan ta vägen?

– Nu blev du både upprörd och arg. Varför?

– Det är klart att jag blir arg om man ifrågasätter funktionen hos bygdens viktigaste byggnad. Den har ju funnits här så länge alla minns och dessutom finns här ju våra far- och morföräldrars och andra släktingars gravar.

– Ser man på! Det är sådant jag skulle vilja kalla hembygdskänsla. Kyrkan och platsen där den ligger har sedan urminnes tider varit socknens viktigaste samlingsplats. Du lever med en tradition som sitter mycket djupt hos dig. Det är därför du blir så arg.

– Tja, församlingskyrkan skall och måste vi vara rädda om. Låt oss för all del se till att den i framtiden vårdas lika ömt och pietetsfullt som hittills.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nr 1 januari-mars 1990.

 

Det här publicerades innan skilsmässan stat/kyrka ägt rum. Fortfarande var alla medlemmar i den svenska kyrkan med allt vad det innebar av arv och traditionsvård. Samtidigt hade de kulturmiljövårdande myndigheterna med Riksantikvarieämbetet i spetsen börjat ställa frågan vilka kyrkor som skulle kunna rivas inom en inte alltför avlägsen framtid. Frågan ledde till ett mycket bestämt och tydligt svar: Rör inte vår kyrka! Frågan togs tillbaka och debatten tystnade på den punkten.

 

Redan under slutet av 1700-talet kom påbuden om att bygga större kyrkor för att kunna hysa en allt snabbare växande befolkning på landsbygden. I Småland blev det Esaias Tegner (biskop i Växjö 1824-46) som tog tag i saken och åtskilliga fina gamla medeltidskyrkor revs eller fick ändrad funktion. Bilden visar kyrkan i Älghult, Uppvidinge kommun, Kronobergs län. Älghult, som brukar benämnas Sveriges största socken söder om Dalälven, fick sin nya kyrka redan 1805. Den gamla kyrkan, som låg på andra sidan av den nuvarande vägen Lenhovda – Älghult – Grönskåra, revs och såldes på auktion. De timrade byggnader som fanns på den tiden var minsann inget som man körde till någon byggnadstipp. Nej, de återanvändes, och i fallet Älghult blev kyrkan återuppförd i grannsocknen Hälleberga. Den utgör nämligen stommen i bruksherrgården i det anrika glasbruket i Orrefors. Tänk om man kunde ta vara på dagens kasserade byggnadsvirke på detta ömsinta sätt!