Kråksmåla socken ligger i Kalmar län och gränsar till Kronobergs län. Den är en smula perifert belägen i det område som i sena tider skulle komma att kallas Glasriket.
Nåväl, även denna trakt av Småland, präglad av medeltidskolonisation, stora skogar och mager odlingsjord full med sten, fick sina glasbruk. Ett av dem var Alsterbro, anlagt i ett begynnande industrisamhälle invid Alsterån och längs det gamla stråket mellan Fagerhult och Kalmar. Grundare var Johan Björkman och Johan August Carlsson, båda erfarna entreprenörer, som ville dra nytta av den högkonjunktur som följde med fransk-tyska kriget 1870-1871. Det blev ett ”buteljglasbruk”, vars första leveranser ägde rum hösten 1871.
Men, såväl kriget som högkonjunkturen tog slut och därmed framgångarna för Alsterbro glasbruk. Driften låg tidvis nere, och det skulle dröja till 1880 innan det blev ordning och reda igen. Då övertogs nämligen bruket av Reinhold Viktor Scheutz, en man med djupa rötter i den europeiska glastillverkningen.
Det var nu, i det begynnande 1880-talet, som det tog fart på allvar. R.V. Scheutz flyttade en hel stab av yrkeskunniga glasarbetare från andra glasbruk och lade på så sätt grunden för såväl ökad produktion som ett nytt och modernt sortiment. Alsterbro gjorde sig snart känt som ett glasbruk med kvalitet, och när anläggningen 1904 såldes till AB De Svenska Kristallglasbruken, såg framtiden mycket ljus ut.
Näste företagsledare som trädde in på arenan var Adolf Lillienberg, som ledde Alsterbro glasbruks öden fram till sin bortgång 1939. Då, vid krigsutbrottet, var bruket mycket väl etablerat på marknaden men ställdes i likhet med alla andra svenska glasbruk inför avspärrningarna gentemot resten av Europa med åtföljande råvarubrist och bortfall av marknader. Men Alsterbro mötte – i likhet med de flesta av sina konkurrenter – situationen genom ökad tillverkning av emballageglas, främst konserveringsburkar, för en inhemsk marknad.
Den begynnande efterkrigstiden utgör förvisso en brytningstid för den svenska glashanteringen. Många glasbruk ropade efter investeringar för att kunna gå vidare samtidigt som alltmer återuppbyggda europeiska länder snabbt blev en betydande konkurrensfaktor. Många företagsledare inom glasbranschen förstod vad som höll på att hända och handlade därefter. En av de kraftfulla var Erik Hovhammar, ägare av Lindshammar glasbruk. Han övertog Alsterbro 1960.
Man kan säga att det var med Erik Hovhammars inträde på arenan som de första etablerade formgivarna kom till Alsterbro. Tidigare hade produktionen byggt på traditionella former inom hushållsglastillverkningen, men nu fogades såväl konstglas som annat nytänkande till sortimentet. Det skedde genom de redan tidigare vid Lindshammar etablerade formgivarna Gunnar Ander, Christer Sjögren och Gösta Sigvard.
Med facit i handen kan man lugnt påstå att Erik Hovhammar gjorde en seriös insats i Alsterbro. Anläggningar och bostäder rustades upp, och därmed följde man de tankegångar som alltid präglat den sanna bruksandan: att måna om personalen och den goda arbetskraften. Där fanns den nödvändiga grunden för framgången. Och man kan utan omsvep konstatera att Alsterbro hade en mycket yrkesskicklig arbetarstam, men varken detta eller de insatser som gjordes räckte ända fram. Alsterbro glasbruk lades ner 1969 som en följd av den minst sagt mördande konkurrensen från såväl svenska som utländska glastillverkare.
Alsterbro samhälle blev ytterligare ett i den långa rad av småländska samhällen som mist sina gamla näringar och därmed ändrat struktur. Skickliga glasarbetare fick börja pendla till andra glasbruk eller hitta på något annat. Dock räddades arbetsplatsen – hyttan – genom att den gjordes till danspalats. Därigenom slapp den sista genuina trähyttan i svensk glashantering att gå samma öde till mötes som många andra hyttor tidigare gjort. Alsterbroborna kan i dag vara stolta över sin gamla arbetsplats och vad den representerar av gammal god svensk glastradition.
Lars Thor
Artikeln är ursprungligen skriven för ”Alsterbrodagen” sommaren 2005
Litteratur:
”Potellebruket” i Glasriket. Alsterbro Glasbruk 1871-1969. Utgiven av I Glasriket. Människan-miljön-framtiden. 1982.
Fogelberg, Torbjörn & Scheutz, Carl Ivar: Alsterbro Glasbruk 1871-1969. Utgiven av Kalmar läns museum 1980.
1 jan 2012
Alsterbro glasbruk 1871-1969
Kråksmåla socken ligger i Kalmar län och gränsar till Kronobergs län. Den är en smula perifert belägen i det område som i sena tider skulle komma att kallas Glasriket.
Nåväl, även denna trakt av Småland, präglad av medeltidskolonisation, stora skogar och mager odlingsjord full med sten, fick sina glasbruk. Ett av dem var Alsterbro, anlagt i ett begynnande industrisamhälle invid Alsterån och längs det gamla stråket mellan Fagerhult och Kalmar. Grundare var Johan Björkman och Johan August Carlsson, båda erfarna entreprenörer, som ville dra nytta av den högkonjunktur som följde med fransk-tyska kriget 1870-1871. Det blev ett ”buteljglasbruk”, vars första leveranser ägde rum hösten 1871.
Men, såväl kriget som högkonjunkturen tog slut och därmed framgångarna för Alsterbro glasbruk. Driften låg tidvis nere, och det skulle dröja till 1880 innan det blev ordning och reda igen. Då övertogs nämligen bruket av Reinhold Viktor Scheutz, en man med djupa rötter i den europeiska glastillverkningen.
Det var nu, i det begynnande 1880-talet, som det tog fart på allvar. R.V. Scheutz flyttade en hel stab av yrkeskunniga glasarbetare från andra glasbruk och lade på så sätt grunden för såväl ökad produktion som ett nytt och modernt sortiment. Alsterbro gjorde sig snart känt som ett glasbruk med kvalitet, och när anläggningen 1904 såldes till AB De Svenska Kristallglasbruken, såg framtiden mycket ljus ut.
Näste företagsledare som trädde in på arenan var Adolf Lillienberg, som ledde Alsterbro glasbruks öden fram till sin bortgång 1939. Då, vid krigsutbrottet, var bruket mycket väl etablerat på marknaden men ställdes i likhet med alla andra svenska glasbruk inför avspärrningarna gentemot resten av Europa med åtföljande råvarubrist och bortfall av marknader. Men Alsterbro mötte – i likhet med de flesta av sina konkurrenter – situationen genom ökad tillverkning av emballageglas, främst konserveringsburkar, för en inhemsk marknad.
Den begynnande efterkrigstiden utgör förvisso en brytningstid för den svenska glashanteringen. Många glasbruk ropade efter investeringar för att kunna gå vidare samtidigt som alltmer återuppbyggda europeiska länder snabbt blev en betydande konkurrensfaktor. Många företagsledare inom glasbranschen förstod vad som höll på att hända och handlade därefter. En av de kraftfulla var Erik Hovhammar, ägare av Lindshammar glasbruk. Han övertog Alsterbro 1960.
Man kan säga att det var med Erik Hovhammars inträde på arenan som de första etablerade formgivarna kom till Alsterbro. Tidigare hade produktionen byggt på traditionella former inom hushållsglastillverkningen, men nu fogades såväl konstglas som annat nytänkande till sortimentet. Det skedde genom de redan tidigare vid Lindshammar etablerade formgivarna Gunnar Ander, Christer Sjögren och Gösta Sigvard.
Med facit i handen kan man lugnt påstå att Erik Hovhammar gjorde en seriös insats i Alsterbro. Anläggningar och bostäder rustades upp, och därmed följde man de tankegångar som alltid präglat den sanna bruksandan: att måna om personalen och den goda arbetskraften. Där fanns den nödvändiga grunden för framgången. Och man kan utan omsvep konstatera att Alsterbro hade en mycket yrkesskicklig arbetarstam, men varken detta eller de insatser som gjordes räckte ända fram. Alsterbro glasbruk lades ner 1969 som en följd av den minst sagt mördande konkurrensen från såväl svenska som utländska glastillverkare.
Alsterbro samhälle blev ytterligare ett i den långa rad av småländska samhällen som mist sina gamla näringar och därmed ändrat struktur. Skickliga glasarbetare fick börja pendla till andra glasbruk eller hitta på något annat. Dock räddades arbetsplatsen – hyttan – genom att den gjordes till danspalats. Därigenom slapp den sista genuina trähyttan i svensk glashantering att gå samma öde till mötes som många andra hyttor tidigare gjort. Alsterbroborna kan i dag vara stolta över sin gamla arbetsplats och vad den representerar av gammal god svensk glastradition.
Lars Thor
Artikeln är ursprungligen skriven för ”Alsterbrodagen” sommaren 2005
Litteratur:
”Potellebruket” i Glasriket. Alsterbro Glasbruk 1871-1969. Utgiven av I Glasriket. Människan-miljön-framtiden. 1982.
Fogelberg, Torbjörn & Scheutz, Carl Ivar: Alsterbro Glasbruk 1871-1969. Utgiven av Kalmar läns museum 1980.