26 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Döden

Åldermannen vaknade upp i en vacker trädgård. Skymning rådde, det var sensommar och fåglar pilade fram och tillbaka i luften liksom sökande nattro. Deras läten var närmast öronbedövande.

 

Sakta reste sig åldermannen. Han var full av förundran över det han såg och hörde. ”Jag dog ju på väg ner i skräpkammarens källare, men ändå lever jag”, muttrade han. ”Javisst lever du”, hördes plötsligt en röst säga. ”Åtminstone lever du ett tag till, men bara tills du nått fullbordan. Döden är nämligen inte så plötslig som de levande föreställer sig. Den är en övergång från ett vakentillstånd mot något vars innehåll jag inte kan avslöja”.

 

”Jag lever, jag lever”, jublade åldermannen. Men så förstod han att han uppträtt en smula underligt. Han tystnade och frågade både artigt och en smula eftertänksamt vem han hade den äran att tala med. Det var nämligen bara en röst som hördes, och den hade ännu ingen gestalt. ”Döden givetvis”, svarade rösten med en stämma som nu blivit påfallande entonig. ”Det är jag som hämtar människor för att föra dem till fullbordan”.

 

Nu började åldermannen bli misstänksam. ”Fullbordan”, muttrade han, ”och det är inget du kan avslöja, säger du. Vad är det för trams, jag lever ju, och så var det inte mer med den saken.

 

Rösten som talade fick nu gestalt. En skugga lösgjorde sig i skymningen, och åldermannen skymtade konturerna av en människokropp. Men i stället för huvud fanns ett hål i en kåpa. I ena handen höll figuren en kraftig lie.

 

”Nej, du lever inte”. Rösten kom från hålet i kåpan. ”Men ändå är du närvarande i nuet på din väg till utslocknandet. Jag skall föra dig dit, det tar viss tid, men du har tillfälle att fundera över saker och ting på vägen. Så kom du bara så går vi. Natten blir kanske både mörk och lång”.

 

Åldermannen kände sig inte tillintetgjord men näst intill. Med tunga steg följde han Döden genom trädgården. Det fanns alltså ett liv efter döden, men det var så kort att det inte betydde mer än en stunds vandring fram till det som gestalten med kåpan kallat fullbordan. ”Men”, muttrade åldermannen, ”mitt möte med Gud innebar ju ett löfte om evigt liv. Vart tog det löftet vägen”?

 

Döden tog långa kliv och hade snart kommit ur trädgården och kommit ut på ett öppet fält. Åldermannen halvsprang och hann småningom upp gestalten med lien. ”Säg herr Döden”, började åldermannen artigt, ”jag var i kyrkan i går eller om det var idag, jag vet inte riktigt vilket, och där fick jag kontakt med en mäktig man som heter Gud. Är han känd, förresten? Jo, jag tänkte väl det”.

 

Åldermannen fick allt svårare att hålla jämna steg med Döden. Han flämtade och pustade, mörkret började falla, och den grå gestalten blev alltmer konturlös där han gick med sin lie. Åldermannen stannade. Han kände sig en smula förtretad. ”Varför skall jag gå här och snubbla i svarta natten och försöka hålla jämna steg med den där figuren”, tänkte han. ”Nej, jag sätter mig här och vilar en stund och sedan går jag hem till mitt”.

 

Just som åldermannen satt sig ner på en sten stannade Döden och vände sig om. ”Kom nu”, sade han korthugget, ”vi har långt att gå i natt, och jag har många att hämta. Och inbilla dig inte att du kan smita, för du har ingenstans att ta vägen. Och förresten så håller jag reda på vartenda steg du tar. Jag ser allt, och jag ser genom både mörker och dimma”.

 

Åldermannen suckade tungt. Han insåg att Döden hade rätt, för han visste ju inte ens var han var. Och det där med att se genom mörker och dimma måste vara sant eftersom en levande människa knappast hade kunnat urskilja åldermannen ens på nära håll där han satt ihopkrupen på sin sten i svarta natten. Den forne härskaren i staden vid bäckarna och sjön gav upp. Det sista svaga motståndet var borta.

 

Så började en lång vandring genom skogar och över fält, genom porlande vattendrag och utmed stilla sjöstränder. Mörkret var inte längre så kompakt, månen började gå upp och visa vägen för de två gestalterna, den ena rak och trygg, den andra hopsjunken och trött. Stillheten var fullständig. Inte ett ljud hördes, ingen vindfläkt rörde träd eller gräs.

 

De båda gick längs en å med sakta flytande vatten. Det var varken mörker eller gryning, men dimman stod tät och lyfte som rök över omgivningen. Åldermannen stannade, han kände sig trött, mycket trött, och han undrade om han skulle orka längre. Döden vände sig om och frågade hur det var fatt. Men han förstod åldermannens belägenhet och lät honom vila. De båda satte sig ner vid åkanten.

 

”Jag känner mina krafter sina”, sade åldermannen stilla. ”Jag kan nog inte gå vidare”. Döden vände sin tomma kåpa mot honom. ”Du måste”, sade han sakta, och det var nästan som om han för ett ögonblick blev mänsklig både till gestalt och beteende.

 

”Säg mig”, sade åldermannen, ”finns det ett liv efter döden”? Gestalten med kåpan skakade på det som skulle föreställa ett huvud. ”Uppriktigt sagt vet jag inte”, sade han sakta. ”Min uppgift är som jag berättade förut att hämta dem som lämnat det jordiska livet. Vad som händer sedan intresserar mig inte det minsta, jag sköter mitt och struntar i allt annat. Och ibland har jag vansinnigt mycket att göra. Andra tider händer inte så mycket, och då kan jag ta det ganska lugnt”.

 

Åldermannen var inte nöjd med svaret. ”Men du måste väl ha hört talas om ett och annat”, envisades han. ”Gud känner du ju tydligen, och du har troligen hört talas om djävulen också”.

 

Det var som om ett leende spred sig i den tomma kåpan. ”Det jag sade dig tidigare om fullbordandet är bara saker jag fått lära mig eller hört någonstans”, sade Döden långsamt. ”Men eftersom du frågar mer än de flesta skall jag berätta att jag för länge länge sedan förde bort en mycket klok man som var långt mer envis än vad du är. Han sade att han haft kontakt med något han kallade den andra sidan och att oroliga själar irrade omkring där någon tid innan de fick ro efter döden. En av dem hade sagt till honom att han skulle få förmånen att bli vägglus i nästa liv, och det hade han inte alls tyckt om. Men vad vet jag, vägglus eller människa, vad spelar det för roll? Jag sköter bara mitt arbete som jag blivit tillsagd att göra”.

 

Åldermannen hade nu blivit ännu mer förvirrad än han varit tidigare. I uppenbarelsen hade Gud nämligen lovat honom inte bara ett liv efter döden utan också en tillvaro i glada och goda människors sällskap utan bekymmer eller längtan efter något annat. När han kommit så långt i sina funderingar avbröts han av Döden som muttrade att den kloke mannen hade talat om något han kallat själavandring i samband med vägglusen. Men han mindes inte så noga, så det var väl inte så mycket att resonera om.

 

Dimman steg samtidigt som den tätnade alltmer. ”Det är hög tid att fortsätta”, sade Döden nästan dystert. ”I och för sig hade det varit intressant att fortsätta våra resonemang eftersom jag trots allt får så lite nytt till livs”, fortsatte han. ”Men vi har en bit till att gå, så jag får väl undertrycka mina önskningar. Du skall nämligen veta att de flesta bara snyftar och snörvlar och att det aldrig går att få ett vettigt ord ur dem. Du är annorlunda. Det finns något hos dig som påminner om den kloke mannen jag nämnde”.

 

Med något som liknade en sista kraftansträngning kom åldermannen åter på fötter. Döden var redan på väg bort genom dimman, så åldermannen fick verkligen anstränga sina trötta ben för att hinna ifatt. ”Jag frågade förut om du känner djävulen”, flämtade åldermannen. Gestalten med kåpan hejdade sig och lät den gamle hinna ifatt. ”Nej”, sade han trött, ”känner honom gör jag inte, men jag har hört talas om honom ungefär som jag har hört talas om Gud. Två mäktiga herrar, sägs det, då och då i luven på varandra”.

 

Mer blev inte sagt för ögonblicket. Döden drog vidare och åldermannen snubblade efter. Dimman blev ännu tätare samtidigt som dagen tycktes gry. Takten var ganska hög, och Döden vände sig då och då om liksom för att kontrollera att hans följeslagare fanns där. Jovisst, åldermannen klarade sig bra, men han fick uppbåda sina sista krafter. Lusten att tala om Gud och djävulen var borta. Alla diskussioner var avslutade.

 

Plötsligt skingrades dimman. De båda stod framför en bred flod med trögflytande vatten. Vid stranden låg en gammal stockbåt i en vassrugge.

 

”Vad är detta för ett vatten”, frågade åldermannen med flämtande och ansträngd röst. ”Glömskans flod”, svarade Döden kort och entonigt. ”Men vad finns på den andra sidan”? frågade åldermannen i en sista nyfiken ansträngning. ”Fullbordan sägs det”, svarade Döden lika kort som förut. ”Seså, rappa på nu, jag har fler att hämta”.

 

Tillintetgjord och utan ett ord steg åldermannen ner i den gamla stockbåten och satte sig. Med en lätt knuff förpassade Döden farkosten ut i den svaga strömmen på glömskans flod. Åldermannen satt hopkurad och rörde sig inte. Återigen bredde dimman ut sig. Den uppslukade båten.

 

Fortsättning: Borgen 
By: Tags: , ,

25 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Vandringen nedför trappan

Johannes och åldermannen gick tillsammans in i skräpkammaren. De passerade den första muren och därmed platsen för fyndet av pergamenten. Johannes försökte påminna åldermannen om alla föremål som måst föras ur skräpkammaren och som gradvis förstörts under den gångna vintern. Men åldermannen ville inte lyssna på vad som sades utan gick vidare in i nästa utrymme.

 

De båda nådde tomrummet och Johannes berättade, inte utan stolthet i rösten, hur han på sitt speciella sätt överlevt vintern. Åldermannen hade ingen kommentar att komma med, det verkade snarare som om han inte ville lyssna nu heller. I stället vände han blickarna mot hålet som Johannes i vredesmod slagit i muren där Tiden tagit plats. ”Här”, sade åldermannen ivrigt, ”här är ingången till det som varit förborgat för många generationer, låt oss gå in här”. Men Johannes tvekade, ännu skrämd av sina upplevelser med Tiden.

 

Åldermannen visade inte minsta tvekan. Med något som mest liknade ett glatt utrop försvann han genom hålet i muren. Efter en stund kände Johannes att han borde följa efter trots de kusliga känslor han hade inombords. Eftersom det var alldeles mörkt på den andra sidan muren gick Johannes först av allt och hämtade sig ett bloss för att kunna lysa upp sin väg. I det ögonblicket hördes ett skrik från åldermannen.

 

Det var inte så alldeles lätt att ta sig igenom hålet i muren, särskilt inte om man var ivrig. Det var något Johannes nu fick erfara när hans kläder gång på gång fastnade i olika metallföremål. Det krasande ljudet av tyg som brast hördes, men det fanns ingen tid till eftertanke. Åldermannens skrik upprepades flera gånger, och det följdes varje gång av ett rasslande ljud. Johannes förstod att ljudet kom från tusentals små tassar.

 

”Råttor”, skrek åldermannen, ”massor av råttor, jag har aldrig sett så många på en gång i hela mitt långa liv”. Johannes hade nu kommit igenom hålet och nått fram till åldermannen som stod framåtlutad och skakade av skräck. Ljuset från blosset skrämde bort de små djuren och det blev snart alldeles tyst.

 

Skräpkammarens väktare hade aldrig trott att stadens härskare skulle kunna tappa besinningen på det här sättet. Men så erinrade sig Johannes Tidens utläggning om hur råttorna bara finner sig till rätta hos dem som har frid i sinnet. ”Underligt”, mumlade han, åldermannen borde ha frid i sinnet”.

 

Nu blev det inte mer diskuterat om råttor. Åldermannen tycktes ha hämtat sig från chocken han fått och stod nu och gestikulerade ivrigt. ”Kom med ljus, kom med ljus”, sade han, och Johannes lydde. Blosset jagade skuggor utmed väggarna, och de båda förstod att de sakta gick igenom något som liknade en gång. Den var smal och slingrande och Johannes såg till sin förvåning att dess väggar var fulla med målningar i starka färger. Vad de föreställde kunde han inte utröna. ”Men”, muttrade Johannes för sig själv, ”det få bli något som jag tar reda på en annan dag”.

 

De båda gick vidare, och småningom vidgade sig gången en smula. Åldermannen stannade. ”Försiktigt nu, den måste finnas här någonstans”, viskade han medan han förgäves sökte blicka framåt i mörkret. Johannes höjde blosset en smula för att skapa bättre sikt. ”Vad är det som skall finnas”? frågade han. Åldermannen fortsatte att spana framåt, ivrig att se mer i det bättre ljusskenet. ”Trappan”, svarade han till slut, ”trappan som urkunderna talar om. Den trappan skall föra dig till svaret på flera av de frågor som du har inom dig.

 

Som var och en kan förstå kände Johannes vid det här laget rysningar utefter ryggraden. Visserligen verkade skräpkammaren stor och mäktig när man stod utanför den, men att den skulle vara så här stor med slingrande gångar och med en trappa som helt logiskt förväntades leda till en källare, det kunde ingen vänta sig. Åldermannen iakttog länge Johannes ansikte i blossets sken. Han tycktes förstå vilka frågor som liksom fanns i luften. ”Jag har givetvis aldrig själv varit här förut”, sade han allvarligt efter en lång stund av tystnad. ”Men ändå vet jag vad som väntar oss, och jag skall berätta för dig om den saken”.

 

Så kom det sig att åldermannen bad Johannes att söka reda på en plats för blosset. När det var gjort satte sig de båda männen på golvet och lutade ryggarna mot den slingrande gångens ena vägg. ”Du hörde mig förut nämna om urkunderna som talar om trappan”, sade åldermannen sakta. ”Ja, de talar givetvis om mycket mer, men de nämner särskilt trappan och att man skall vara försiktig när man tror att man kommer den nära”, fortsatte han. ”Nu när vi är på plats känner jag mig en smula osäker och vet inte riktigt var jag skall börja. Måhända är jag rädd. Men jag borde inte vara rädd nu när har mött Gud och fått frid i sinnet”.

 

”Frid är det du har minst av här i världen”, tänkte Johannes, men han sade det inte. I stället frågade han var urkunderna som åldermannen pratat om förvarades och om det fanns möjlighet att ta del av dem. Åldermannen skakade långsamt på huvudet. ”Urkunderna förstördes för mycket länge sedan, men deras innehåll har bevarats muntligen genom flera generationer”, sade han till slut. ”Jag är den siste som känner hemligheten och jag skall föra den vidare till dig om tid gives”.

 

Blossets eld fladdrade sakta som av en lätt vindpust. Åldermannen hade tystnat, men Johannes frågade inte varför. I stället reste han sig upp och började gå långsamt fram och tillbaka för att om möjligt bryta den kusliga stämning som rådde. Plötsligt hörde Johannes ett sakta kvidande från åldermannen och när han vände sig om för att ta reda på vad som fattades den gamle slocknade blosset, utblåst av en mycket stark vindpust.

 

Efter en kort stund hördes åldermannens röst i mörkret. ”Johannes”, sade han sakta, ”jag orkar nog inte längre nu. Synd bara att jag inte fick vara med om vandringen nedför trappan. Jag hade gärna velat veta om det som stod i urkunderna är sant”.

 

Johannes trevade sig fram till åldermannen. ”Hur är det fatt”, frågade han, men den gamle svarade inte. Fler vindpustar, starkare än den som släckt blosset, drog genom gången. Till slut flöt vindpustarna ihop till ett enda stort vinddrag, som hela tiden ökade i styrka.

 

Åldermannen kvicknade åter till en smula. ”Vinddraget skall föregå fyndet”, muttrade han. ”Så var det skrivet i urkunderna. Varför, varför får jag inte uppleva det sista? Varför skall jag behöva sitta här och känna mina lemmar domna bort?” Johannes lyssnade mycket noga till åldermannens viskande röst samtidigt som han kände skräcken alltmer gripa tag i sig. Men det var som om det inte fanns någon återvändo. Det var som om skräcken formligen naglade fast skräpkammarens väktare samtidigt som den tvingade honom att söka sig vidare.

 

Återigen hördes åldermannens viskande röst. ”Johannes, jag har en sak att bekänna innan jag lämnar dig. Har du förstått varför du fick uppdraget att ta dig in i skräpkammaren? Sanningen är den att jag alldeles för lat för att göra det själv samtidigt som jag inte litade på de personer som stod mig nära. Förresten saknade alla i min närhet det intresse som behövdes och om de varit roade av uppgiften skulle de bara ha varit ute efter att söka efter guld och skatter. Men du skall veta att guld och skatter inte finns. Det stod också skrivet i urkunderna”.

 

Åldermannens röst blev allt svagare. ”Det var därför jag valde dig”, viskade han. Johannes var nu tvungen att lägga örat intill den gamles mun för att över huvud taget kunna uppfatta någonting av vad som sades. ”Du är den rätte därför att du är ärlig och för att du älskar att plocka med skräp”.

 

Mer kunde Johannes inte uppfatta. Åldermannen hade tystnat och hans huvud vilade tungt mot den yngre mannens axel. Vinddraget hördes ännu starkare än förut och det pekade vidare in i gången som om det ville säga ”följ mig”. Johannes lade sakta ner åldermannens döda kropp på golvet, fast besluten att treva sig vidare. Skräcken hade nu släppt och ersatts av en lust att ställas öga mot öga med det okända.

 

Gången slingrade sig fram ännu ett stycke. Eftersom Johannes visste att trappan fanns i närheten tog han det extra försiktigt. I det fullständiga mörker som rådde kunde givetvis minsta felsteg bli ödesdigert.

 

Plötsligt fanns trappan där. Johannes kände hur hans ena fot liksom trampade i tomma intet. Trots alla försiktighetsmått var det nära att han hade ramlat. ”Åldermannen och hans urkunder hade tydligen rätt”, muttrade skräpkammarens väktare när han stödjande sig mot väggen påbörjade nedstigningen i det okända.

 

Trappan var ingalunda rak, och dess steg var förvisso både ojämna och olikstora. Johannes tyckte att den just påbörjade vandringen tog evigheter och han undrade i sitt stilla sinne om han någonsin mer skulle få se dagens ljus. Vägen tillbaka i mörkret verkade oändligt lång, särskilt som det allt starkare vinddraget hela tiden tvingade honom nedför trappan.

 

Efter en stund tyckte Johannes att det fullständiga och kompakta mörkret började vika en smula. Inte så att hans ögon såg något, men det var ändå som om vissa konturer på nära håll ville framträda. Trappan slingrade sig nu i en spiral och blev allt brantare och svårare att följa. Å andra sidan var vinddraget inte längre lika starkt.

 

Plötsligt tog trappan slut. Johannes trevade förgäves efter flera steg. Sakta, oändligt sakta tog han sig ut över ett golv, hela tiden rädd för att störta utför en ny trappa eller falla ner i ett hål. Skräcken kom åter tillbaka, denna gång i form av en gastkramande känsla av att inte vara ensam men samtidigt ur stånd att få kontakt med den eller de ytterligare personer som fanns i rummet.

 

Plötsligt hördes en röst ur mörkret. ”Välkommen”, sade den. ”Det är Tiden som hälsar dig och samtidigt berömmer dig för ditt sätt att med full sinnesnärvaro följa de spår som åldermannen lade ut. Synd om den gamle hedersmannen, förresten. Men samtidigt är det skönt att få dö medan saker och ting är som mest spännande. Eller hur? Om jag låtit honom leva hade han kanske blivit besviken över att urkunderna inte hade rätt i varje detalj. Dessutom berättade de aldrig hela sanningen”.

 

I detta ögonblick trodde sig Johannes vara nära döden, av skräck givetvis. Kroppen var stel medan händerna darrade som löv på ett träd i storm. ”Var inte rädd”, löd Tidens kommentar, ”du känner ju mig och vet att jag bara vill dig väl. Nej, nu gäller det för dig att vara än mer modig än förut och att absolut inte svikta i det du företar dig. För gör du det” och nu blev Tiden skarp i tonen, ”så kan du omintetgöra allt det som skall till att ske”.

 

Nu lugnade sig händerna på Johannes, men i stället började hans knän darra våldsamt. Att stå där i det fullständiga mörkret efter de händelser som ägt rum och höra en röst som ber någon att inte vara rädd skulle med säkerhet ha knäckt de flesta. Dock inte Johannes, men han sjönk ner på golvet när benen inte längre bar honom.

 

”Nu”, sade Tiden, ”nu drar jag mig tillbaka och lämnar dig åt dina egna tankar. Jag vet att du är stark nog att gå vidare, så det är inte säkert att du behöver mig mer, i varje fall inte på ett bra tag. Förresten, det där åldermannen mumlade om när han ville påskina att det var han som lockade dig till staden, det kan du glömma. Åldermannen var bara ett redskap, och nu börjar hans kropp att stelna. Runt om dig råder mörker, men du skall småningom få ljus. Och ljuset kan bli starkt, starkare än du anar”.

Fortsättning: Döden 

By: Tags: , ,

25 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Kassavalven

Ugglan slog näven i bordet under ett av kungens och kammarherrarnas veckomöten. ”Jag är den ende av oss som är lagklok”, röt han. ”Men jag har inte fått hitta på en enda lag under den tid jag innehaft mitt ämbete. Så här får det inte fortsätta. Det blir mer och mer här i landet som det borde lagstiftas om, men ingenting blir gjort”.

 

De andra tittade en smula förvånat på den vredgade kammarherren, och kungen, som ännu inte stoppat propparna i öronen, såg ut som om han tänkte få tandvärk. Kammarherren som hade hand om skolorna tittade hånfullt på Ugglan och undrade om det inte var dags att stifta sådana lagar som tvingade alla barn att gå i skola och inhämta vissa kunskaper.

 

”Tyst”, skrek kungen och slängde en tjock bok i golvet. ”Har jag inte sagt att tjafs inte får förekomma vid våra möten. Här skall väsentliga saker diskuteras och ingenting annat”. Därefter åkte öronpropparna på plats.

 

Nu var det utrikeskammarherren som tog till orda. Har ni märkt att luften här i huvudstaden blivit sämre än den varit förut”? frågade han. Har ni märkt att vattnet i havet börjat se grumligt ut”? fortsatte han. Alla de närvarande teg eftersom de visste att utrikeskammarherren satt fingret på en öm punkt. De visste att den dåliga luften och det smutsiga vattnet var de allmänna samtalsämnena i staden. Till slut levererade kammarherren för gamla sjuka och fattiga en spydig kommentar. ”Allt det här som du pratat om har du naturligtvis inte lagt märke till själv eftersom du bara pysslar med att fundera över vad som antas hända utanför vårt eget rike”, sade han.

 

Nu var grälet i full gång, och några särskilt viktiga frågor tycktes inte bli avhandlade mer den dagen. Försvarskammarherren försökte göra sig hörd i den livliga diskussionen och skrek med hög röst att det måste vara fientligt sinnade makter som förgiftade vatten och luft och att här måste skakas fram mer pengar till vapen. ”Var tusan hittar du sådana pengar”, skrek finanskammarherren i något som skulle likna ett svar eller en kommentar. ”Här finns ju inte en slant att skåda så långt ögat ser och du som skröt med att du skulle föra hit kyrkans alla rikedomar. Vad hittade dina eländiga fogdar? Inget. Eller också behöll du själv allt det som de hittade”.

 

I det här läget såg försvarskammarherren ut som om han tänkte kasta sig över finanskammarherren och strypa honom. Men då gick utrikeskammarherren emellan och röt med dånande stämma att nu fick det vara nog. ”Om någon skall ha pengar till någonting viktigt så är det jag”, löd hans budskap. ”Jag behöver utrustning och reskassa så att jag kan besöka alla våra grannmakter och se vad de har för sig”, fortsatte han med en stämma som darrade påtagligt av undertryckt vrede. ”Sedan kan han där få sina pengar om jag finner att något skulle vara på tok under min resa”, slutade han sin utläggning medan han pekade på försvarskammarherren.

 

Kungen satt och sov i sin stol, helt omedveten om röran omkring sig. Stämningen kammarherrarna emellan såg ut att bli alltmer upphetsad, men finanskammarherren, som ibland visade sig vara ganska förnuftig, beslöt sig för att göra något åt saken. Med raska steg gick han tvärs över rummet till kassavalven, som, både det gamla och det nya, låg där borta i ena ändan av den sal där veckomötena alltid ägde rum. Med en dramatisk gest öppnade finanskammarherren det gamla valvet. ”Det är tomt”, konstaterade han med hög röst. Sedan gick han till det nya och mycket större valvet. ”Det här är också tomt”, sade han och slog åter ut med händerna för att understryka sitt budskap.

 

Tystnad uppstod, och det blev en mycket djup tystnad. Alla insåg allvaret. Finanskammarherren hade rätt som vanligt, det fanns inga pengar till något av allt det som kammarherrarna ville göra. Alla gick runt, någon lade pannan i djupa veck, någon tittade ner i golvet liksom funderande över hur man skulle bära sig åt. Ingen tycktes ha något att tillägga.

 

Den förste som bröt tystnaden var försvarskammarherren. Han hade långsamt gått fram till de båda valvdörrarna och stod där och liksom bara tittade in. ”Vilka härliga utrymmen”, sade han efter en stund funderande. ”Och vilka bastanta lås. Här kan det inte vara lätt för en tjuv att ta sig in”, löd kommentaren efter ytterligare en stund av eftertanke.

 

Finanskammarherren, som inte missat något av det som försvarskammarherren haft för sig, vaknade liksom till och gick fram till kassavalven även han. ”Nej, vet du vad, tacka för att det skall vara svårt att ta sig igenom dörrarna”, sade han torrt. ”Här är det ju meningen att förvara pengar och rikedomar, och till råga på allt stora pengar. Men eftersom det trots allt tjafsande om saker och ting inte finns några pengar, så bryr jag mig inte ens om att hålla dörrarna stängda. Jag vet inte ens om låsen fungerar längre”.

 

Långsamt och med stor eftertanke gick försvarskammarherren in i det nya valvet. Han kände länge på väggarna och han trampade försiktigt på golvet för att till slut stampa på det. ”Välbyggda saker det här” sade han och vände sig till finanskammarherren. ”Men varför talade du inte om att du byggt ett nytt valv. Ja, du lät ju bygga det innan vi påbörjade kyrkoplundringarna. Du kunde ju inte veta om vi skulle lyckas eller inte”.

 

Nu blev finanskammarherren ordentligt arg igen. ”Din satans lurendrejare”, röt han och trängde upp försvarskammarherren mot valvets ena vägg. ”Tänk om du hade lyckats din ynkrygg”, fortsatte han medan han pressade försvarskammarherren allt hårdare mot väggen. ”Tänk om kyrkorna verkligen varit fulla med guld och silver som du förespeglade. Vad skulle du då gjort med alltsammans? Gömt det under din säng kanske? Nej, den ende som var förutseende var jag. Här stod jag beredd att hjälpa dig och kungen och hela riket. Och vad får jag till tack? Jo, en massa spydiga kommentarer”!

 

Nu lade sig åter lugnet över de församlade. Finanskammarherren hade fått det sista ordet, grälet var över för den här gången. Försvarskammarherren kvicknade till efter en stund och gick längst in i det nya valvet och satte sig i ett hörn. ”Synd på en så här fin sak”, muttrade han. ”Ja, jag menar att om det nu inte finns några pengar, så kan väl det här fina valvet användas till något annat. Jag skulle till exempel kunna förvara en del dyrbar vapenutrustning här. Inte så att jag behöver hela valvet, det skulle kunna räcka med en liten del”.

 

De andra kammarherrarna ställde sig i valvöppningen och tittade med något som liknade överseende leenden på försvarskammarherren. ”Tja”, sade finanskammarherren till slut i resignerad ton, ”finns här inga pengar eller andra dyrbarheter att skydda och förvara, så kan du väl lika gärna lägga in en hoper svärd”. Försvarskammarherren reste sig från sin något obekväma ställning i hörnet och kom ut till de övriga. ”Det är inte svärd jag vill förvara här”, sade han sakta. ”Det är något annat, något som jag ännu inte vet så mycket om men som verkar vara mycket effektivt”.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren lämnade de övriga kammarherrarna och begav sig till hamnen för att söka reda på den enögde befälhavaren. Han fann honom ombord på en av skutorna sittande i kajutan med ett ölstop framför sig och i det närmaste redlöst berusad. Den enögde var fortfarande lika svart som han blivit efter explosionen till havs. Det var med andra ord ingen munter stämning som mötte försvarskammarherren.

 

”Käre vän”, började kammarherren lite trevande i något som han önskade skulle resultera i någon form av samtal. ”Hur är det med dig? Är det ett gott öl du dricker? Hur går det med färgen på kroppen? Ja, jag kan se att den inte vill gå bort. Men å andra sidan är det ju bara ett par veckor sedan olyckan inträffade. Så jag tror faktiskt att allting ordnar sig”.

 

Befälhavaren glodde på försvarskammarherren med sitt enda öga. Det utstrålade både hat och fasa. ”Går bort, den här färgen?” sluddrade han och lyfte sitt ölstop. ”Nej du, den går inte bort på mig och inte på mina besättningsmän heller. Vi får nog tusan ha den kvar så länge det finns liv i oss och kanske lite till”. Han drack av ölet i stora klunkar. Sedan tappade han stopet och föll raklång över bordet han satt vid.

 

Nu var det så att försvarskammarherren i hemlighet haft kontakt med den enögde ett par gånger sedan skutorna kommit tillbaka efter den stora explosionen. Eftersom männen ombord inte vågat visa sig i huvudstaden hade de sänt en pålitlig budbärare. När försvarskammarherren på detta sätt fått reda på vad som hänt hade han genast skyndat till hamnen och fått höra hela den mystiska historien.

 

Den enögde hade fört kammarherren under däck på skutorna och visat honom tunnorna. Han hade givetvis också berättat vad som hänt med den kvarlämnade tunnan och det övergivna fartyget. Med bitterhet i rösten hade han också redogjort för den tjocka svarta röken som fått alla att hosta och som gjort dem svarta. ”Vi är stämplade för all framtid”, hade den enögde till slut skrikit åt försvarskammarherren. ”Stämplade! Hör du det? Förstår du det? Var vi än visar oss kommer alla att håna oss”.

 

Försvarskammarherren hade varken haft svar eller tröst att ge. Det var förvisso han som skickat ut skutorna, men skulden för det som inträffat hade givetvis kunnat diskuteras. Allt det här med explosioner, svarta ansikten och skuld hit och dit for genom kammarherrens huvud när han lutade sig över den redlöse befälhavaren för att söka få liv i honom.

 

”Tag dina tunnor härifrån”, ljöd en röst från kajutans trappa. ”Vi vill inte ha smörjan ombord längre. Ingen vet när någon galning lägger ut en krutsträng. Och sker det, så garanterar jag att hela huvudstaden flyger i luften. Sedan blir alla människor i hela landet svarta av röken. Och hostan skall vi bara inte tala om”.

 

Försvarskammarherren vände sig långsamt om och blev i halvdunklet varse mannen bakom rösten. Det var en stor och grov sjöman, lika svart som sin enögde herre och lika bitter som han. Kammarherren förstod att det gällde att vara vänlig och att ta allting mycket varligt. ”Jag skall föra tunnorna härifrån”, sade han i mild ton. ”Ni skall slippa dem, och sedan kan ni segla ut på havet igen. Men ni skall inte behöva gå mina ärenden mer, för det förstår jag att ni inte vill göra”.

 

Långsamt, mycket långsamt gick försvarskammarherren fram till kajutatrappan. Lika långsamt drog sig den storväxte sjömannen tillbaka upp på däcket. Där var besättningen i färd med att bära iland tunnorna och trava dem på kajen. När försvarskammarherren insåg vad som höll på att ske var han klok nog att inte protestera. I stället begav han sig till staden och samlade ihop några pålitliga soldater och befallde dem att ta med sig kärror och komma ner till kajen.

 

I nattens mörker förbereddes tunnorna med det illaluktande och lättantända innehållet för sin färd från huvudstadens kaj till finanskammarherrens tomma kassavalv. På knarrande kärror dragna av svettiga soldater fördes askan från det stora landet genom folktomma gränder under uppsikt av den som nu skulle kunna vara rikets mäktigaste man om han varit lagd för att sköta sina kort. Men försvarskammarherren var lojal. Mot vem visste han inte ens själv. Utan några utomstående vittnen kom alla tunnorna på plats. Försvarskammarherren provade kassavalvets lås. Det fungerade. Han låste, och nyckeln gav han till finanskammarherren.

 

Fortsättning: Vandringen nedför trappan 
By: Tags: , ,

24 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Åldermannens krycka

Johannes hade aldrig trott att han skulle överleva den långa och kalla vintern. Men å andra sidan tycktes det inte bli bättre när våren kom. Det verkade som om skräpkammaren med sina tjocka murar liksom konserverade kylan långt efter det att solen tittat fram och isen på sjön smält undan. Hoppet om bättre tider fanns dock, men Johannes bävade en smula inför tanken att det efter en instundande sommar skulle bli vinter igen.

 

Efter samtalet med Tiden och fyndet av biskopens huvud hade Johannes skrinlagt alla planer på att tränga längre in i skräpkammaren så länge vintern varade. Han hade i stället samlat ved, eldat i den gamla spisen och koncentrerat sig på att överleva. En sak hade han dock känt sig tvungen att göra, nämligen att se till att biskopens huvud kom i vigd jord. En kall vinterdag hade Johannes därför tagit det upphittade huvudet under armen och gått ner till kyrkan. Där hade han bett en präst att förrätta en senkommen jordfästning.

 

Den enda ljuspunkten hade varit barnen som kommit till skräpkammaren med jämna mellanrum. Andra människor än barnen hade Johannes annars bara träffat vid de fåtaliga tillfällen han känt sig tvingad att bära hem föda och vatten. Såväl genom barnen som genom besöken i staden hade nyheter kommit till hans öron, och den verkligt stora nyheten hade givetvis under lång tid varit fogdens kyrkoplundring hos folket i norr. Plundringen hade väckt sådan avsky att människorna i staden vid bäckarna och sjön gick långa omvägar så snart fogden eller någon av hans knektar syntes till.

 

Fogden själv kunde givetvis inte förstå den reaktion han väckt genom sitt besök hos folket i norr. Han var ju en kungens utsände, och kungen hade befallt honom att göra vissa saker. Det måste folk förstå, eftersom det var alla medborgares plikt att lyda buden från huvudstaden. ”Tänk om kungen själv kommer hit en dag och tar er allesammans i örat”, hade han ropat på torget en dag då han blivit retad för sina illdåd.

 

Johannes brydde sig inte så mycket om vad fogden hade för sig, bara han lät bli att komma till skräpkammaren. Visserligen fanns det väl inte heller där så mycket att ta vara på och föra till huvudstaden, men man kunde ju aldrig veta vad folk av den sort fogden omgav sig med kunde ta sig till. Kanske behövdes en dag en tillflykt eller någonting att slå sönder, så där bara på skoj.

 

Men fogden hade inga tankar på att bege sig till skräpkammaren. Frågan var om han ens kände till dess existens. I stället funderade kungens utsände på om det var tillrådligt att stanna kvar i staden längre. De många okvädningsord som kastades efter honom och hans knektar kunde en vacker dag gå över i öppet slagsmål. Och då visste man ingalunda hur saker och ting kunde utvecklas. Därför tog fogden ett snabbt beslut som gick ut på att båtarna skulle sättas i sjön. När det var gjort befallde han sina män att samla ihop alla sina ägodelar och gå ombord. Huset vid torget låstes ordentligt, och hela knektskaran gav sig iväg i båtarna till borgen på andra sidan sjön. Två av männen fick dock lov att ta landvägen. De hade nämligen tilldelats den viktiga uppgiften att föra hästarna till den nya tillflyktsorten.

 

När fogden gett sig iväg återställdes i viss mån lugnet i staden. Torghandeln började fungera som förr i världen, men problemet med vattnet i bäckarna fanns kvar. Nåja, nu var det väl inte direkt så att man skyllt det dåliga vattnet på fogden. Nej, på den punkten var han helt oskyldig. Men ändå fanns det personer som förknippade fogden och hans anhang med allt ont som hände runt omkring dem. Och för personer av den sorten var det naturligt att gnälla på det som låg närmast eftersom deras horisont inte sträckte sig längre än till stadens gräns.

 

När Johannes såg fogden och hans män lämna staden med hjälp av båtarna undrade han i sitt stilla sinne vad som skulle hända nu. Kanske Tiden tänkte komma med något spratt. Men så länge som Johannes kunde se båtarna färdas med spända segel hände inget ovanligt med sjön. Inga hånskratt hördes heller.

 

När åldermannen fick höra att fogden gett sig iväg blev han glatt överraskad. Men när han fick reda på vart fogden begett sig blev han betänksam. ”Det kan aldrig gå väl”, löd kommentaren. Fogden är ingalunda beredd på det han kommer att möta. Förut har han ju bara varit där på korta besök, men nu har han tydligen tänkt sig att bo därute. Och det är något helt annat”. Åldermannen skakade långsamt sitt vitnade huvud.

 

Åldermannen hade aldrig tyckt om vare sig fogden eller de kungliga idéerna. ”Vi klarar oss bäst själva utan inblandning från huvudstaden”, hade åldermannen sagt i rådet någon gång när fogden just anlänt till staden vid bäckarna och sjön. Givetvis hade åldermannen fått medhåll i sina åsikter. När sedan fogden börjat tala om att driva in nya skatter hade åldermannen och rådet än mer tagit avstånd från honom. Måttet hade rågats när ryktet om kyrkoplundringarna i norr nått fram till staden. Då hade åldermannen sänt ut budbärare för att varna folken i söder, öster och väster. Men fogden hade fått nog, och han hade inte försökt att plundra några fler kyrkor.

 

Det viktigaste resultatet av fogdens kyrkoplundring blev att åldermannen ändrade uppfattning om religionen. Samtidigt som han förfasade sig över dådet att bränna ner träkyrkan hos folket i norr kände han att hans egna dagar var räknade. ”Religionen är bara en krycka som de svaga har att luta sig emot”, brukade åldermannen säga förr i världen när människorna samlades till gudstjänst om söndagarna. Nu var det han själv som famlade efter en krycka, men han visste inte riktigt var den fanns att hämta.

 

Så kom det sig att åldermannen en förmiddag gick till biskopen i stadens kyrka i akt och mening att bikta sig. ”Men käre vän, inte har väl du några synder att bekänna”, sade biskopen halvt skämtsamt sedan åldermannen framfört sitt ärende. ”Du har väl alltid varit en trogen kristen, och såvitt jag kan förstå har du väl aldrig gjort någon illa. Men låt höra vad du har på hjärtat. Jag lyssnar så gärna”.

 

”Tusan också”, tänkte åldermannen, ”biskopen är tydligen övertygad om att jag är något slags renlevnadsman, och vad gör jag då? Jag kan ju inte göra den stackarn ledsen genom att berätta sanningen och förresten har han kanske ingen som helst syndaförlåtelse att leverera om han får reda på att jag aldrig trott på någon Gud. Så här gäller det att gå varsamt fram”.

 

Biskopen och åldermannen var helt ensamma i kyrkan och de gick fram till koret och slog sig ner på en bänk som tillfälligt var placerad framför den stora och vackra altartavlan. Åldermannen tittade eftertänksamt på altartavlans många snidade och färgade figurer som alla föreställde människor med kristna ideal. Så spände han ögonen i biskopen och frågade i nästan skarp ton hur en kyrkans tjänare, som dagligen umgicks med Gud, själv upplevde religionen.

 

Biskopen, som givetvis inte var beredd på frågan, satt en stund och funderade. Slutligen suckade han tungt, vände sig mot åldermannen och frågade med mild röst om inte alla människor dagligen umgicks med Gud. Svaret förvånade åldermannen en smula och han började till sin egen överraskning och efter en lång tystnad att högt räkna upp ett antal människor i sin omgivning som inte trodde på Gud och därför aldrig satte sin fot i kyrkan.

 

Nu såg biskopen närmast förskräckt ut, men efter en stund nickade han sakta. ”Måhända har du rätt”, sade han i resignerad ton. De människor du räknade upp har jag sällan eller aldrig sett i kyrkan, det har du alldeles rätt i. Och förresten, när jag tänker efter var det mycket länge sedan jag såg dig ålderman i Guds hus. Det är väl inte så att…….”? Där avbröts han. ”Jo”, svarade åldermannen efter viss tvekan, ”så är det, och det är därför jag sökt upp dig. Måhända kan jag finna en smula tröst i religionen om du hjälper mig”.

 

Biskopen såg nu på åldermannen med en barsk min. ”Är du här i uppriktigt syfte”, frågade han. ”Är du här för att genom mig lära känna vår Herre eller är du här bara för att finna hjälp och tröst inför döden som kommer dig allt närmare”?

 

I det här läget kände sig åldermannen genomskådad, men han höll god min. Kryckan som han sökte gled ifrån honom en smula. ”Tillhör du dem som kan leva utan religion men inte dö utan den”, fortsatte biskopen, denna gång i mildare ton. ”Så är det nog”, svarade åldermannen, ”så är det nog”.

 

Biskopen reste sig och började gå fram och tillbaka över golvet. ”Hör nu ålderman”, sade han i allvarlig ton, ”du och jag skulle kunna träffa en överenskommelse. Och vet du vad den skulle kunna gå ut på? Jo, du biktar dig inför mig, det var ju det du kom hit för. Men bikten måste vara fullständig och innehålla allt det du samlat på dig av skuldkänslor och samvetskval. Sedan skall jag fundera en smula och se om jag kan föra dig samman med Gud”.

 

Åldermannen satt kvar på bänken och följde varje steg som biskopen tog. Efter en stund frågade han om inte Gud utan vidare tog emot botfärdiga människor hur syndfulla de än var och hur lite de än ville bekänna av det onda de åstadkommit. För detta skulle väl ingen som helst världslig överenskommelse behöva träffas.

 

Biskopen tittade närmast vredgat på sin besökare. Men det bekymrade inte åldermannen, som reste sig, gick fram till koret och föll på knä framför den färgglada altartavlan. Han stod länge kvar, och när han slutligen reste sig vände han sig mot biskopen. Deras ögon möttes, kalla och nästan fientliga. ”Jag har funnit min krycka”, sade åldermannen efter en stund fylld av tystnad. ”Jag fann den under det samtal jag nyss hade med Gud. Det var förresten samma Gud som du brukar samtala med. Fast vi upplever honom kanske inte på samma sätt”.

 

Åldermannen började gå genom kyrkan, och han gick mot utgången. ”Vänta”, ropade biskopen, ”vad är det för krycka du talade om”? Åldermannen vände sig om och log. ”Du sade ju själv nyss att somliga har svårt att dö utan religion”, sade han sakta. ”Och skall jag nu snart dö, så måste jag ju ha något att stödja mig emot. Gud gav mig kryckan, och nu lägger jag den inte ifrån mig. Kryckan ger mig måhända både inträde i himlen och ett evigt liv. Vi får väl se hur det blir med den saken”.

 

Biskopen stod kvar, och han såg tämligen frågande ut när åldermannen lämnade kyrkan. Utanför dörren sken vårsolen på ett intagande sätt, och stadens ledare gick sin väg med ynglingalika steg. Han passerade broarna över bäckarna, han gick förbi hönshuset och han vek in på stigen som ledde upp till skräpkammaren. ”Det är länge sedan jag var där”, muttrade han. ”Det är dags att avlägga det sista besöket”.

 

Johannes såg åldermannen komma, och de båda männen möttes vid skräpkammarens dörr. Till att börja med yttrades inga ord, eftersom åldermannen andades tungt efter den raska promenaden. De båda satte sig ner, och Johannes bjöd åldermannen en mugg vatten. Men den gamle skakade på huvudet. ”Vattnet smakar mig inte längre”, sade han fundersamt. ”Vattnet har utsatts för ondska, och det kommer snart att döda alla varelser som förtär det”.

 

Det blev åter tyst mellan de båda, det fanns liksom inget mer att kommentera av det som var på väg att hända. Men till slut reste sig åldermannen på stappliga ben och sade med allvarlig röst att det var dags att reda ut vissa begrepp. Han sade också, liksom i förtroende, att han ändrat uppfattning om religionen. Johannes lyssnade förvånat och var på väg att ställa några frågor när åldermannen lade ett finger över hans mun. ”Låt oss gå in i skräpkammaren och se vad du uträttat”, sade stadens ledare med en närmast inställsam ton. ”Jag vill se hur långt du kommit”.

 

Fortsättning: Kassavalven 
By: Tags: , ,

23 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – En tunna med aska

Vintern blev lång och bister i såväl huvudstaden som i staden vid bäckarna och sjön. Men till slut kom våren med porlande vatten och glada människoansikten. Det som varit sköt man undan, och man drog ett streck över minnena av kalla fötter och rimfrost i skäggen. Men de stora problemen fanns kvar, och de tinade fram ur snödrivorna som om de varit djupt nedfrusna under den kalla årstiden. Trots detta tycktes det inte finnas någon som brydde sig om dem, de bara fanns där, och de blev bara större. ”Problem, det är något man måste lära sig att leva med”, sade kungen en dag då han för ovanlighetens skull råkade vara munter till sinnes.

 

I huvudstadens hamn rustades fartyg inför sommarens färder. Ett par främmande fartyg hade redan anlänt med vårens första last. Besättningarna hade muttrat något om kvarvarande is lite varstans under färden, men det skulle väl vara bättre med den saken på hemvägen. Längst bort i hamnen låg några gamla och till synes knappt sjödugliga skutor, även de under upprustning. ”Gamla och knappt sjödugliga skutor brukar vanligtvis tillhöra sjörövare”, var ett ordspråk som myntats av folk som trodde sig veta det mesta om livet.

 

Jodå, kungen hade denna vinter verkligen fått lära sig hur det kan vara att leva med problem. Från rikets alla hörn hade det strömmat rapporter till försvarskammarherren från fogdar som klagat över att inga dyrbarheter fanns att hämta i kyrkorna. Till att börja med hade kammarherren i fråga inte trott på rapporterna, ja han hade till och med börjat misstänka att vissa fogdar behållit rikedomarna för egen räkning. Men så hade han en mörk natt sänt några lejda busar till en av huvudstadens kyrkor för att leta rikedomar. När de kom tillbaka tomhänta hade försvarskammarherren börjat förstå att fogdarna varit uppriktiga och talat sanning.

 

Finanskammarherren hade redan tidigt på vintern låtit bygga sig ett nytt kassavalv. Det stod där stort och präktigt, redo att ta emot kyrkornas alla rikedomar. Men allteftersom veckorna gick och inga dyrbarheter strömmade in blev finanskammarherren mer och mer misstänksam. Till slut sökte han upp försvarskammarherren och frågade rakt på sak hur det gick med kyrkoplundringarna. ”Jo tack, det går bra”, svarade försvarskammarherren, men svaret framfördes i en ton som ingalunda tillfredställde den som frågat.

 

Saken fördes på tal vid ett av de vanliga veckomötena. Kungen, som tyckte att det tjafsades för mycket om en fråga som han uppdragit åt någon annan att lösa, satte sin vana trogen i öronpropparna och somnade. Tjafset övergick därför rätt snart i ett rått skällande på försvarskammarherren, som i sin tur kom med en rad undanflykter för att rädda såväl sitt eget som fogdarnas skinn. Den gången slutade veckomötet med att ingen gick på krogen.

 

Försvarskammarherren förstod att kungen innerst inne var medveten om att kyrkoplundrandet bara skulle leda till lidande för människorna som drabbades och misslyckande för idégivarna. Det var väl av den anledningen som kungen den senaste tiden inte frågat vilka rikedomar man hittat i huvudstadens kyrkor. För att rädda sitt anseende fattade försvarskammarherren ett viktigt beslut, nämligen att anlita en av sina många kontakter. Men det här var saker som måste skötas i skydd av nattens mörker när ingen såg på.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren osedd smög sig ner till hamnen där han sökte upp besättningarna på de gamla och knappast sjödugliga skutorna. Befälhavaren var en jättelik enögd man som försvarskammarherren lärt känna under befrielsekrigen. De båda gick ner under däck på en av skutorna, och den enögde fick uppdraget att söka plundra några fartyg och sedan föra de rikedomar han kunde hitta till huvudstaden och finanskammarherrens kassavalv. Försvarskammarherren lovade att på alla sätt söka skydda den enögde och se till att komplotten inte avslöjades. ”Jag hoppas att du lyckas bättre än fogdarna”, sade försvarskammarherren när de båda skildes åt.

 

I gryningen satte man segel på de gamla skutorna och styrde ut mot öppna havet. Eftersom det inte var tillrådligt att hålla sig till de stora och välkända stråken, så fick seglingen ske lite på måfå i hopp om att något plundringsbart fartyg skulle visa sig. Men lyckan stod inte den enögde bi. Det gick en dag, det gick två dagar och det gick tre dagar utan att något tänkbart byte kom i sikte.

 

På den fjärde dagens morgon började besättningsmännen bli otåliga och undrade om det trots allt inte vore bättre att söka sig till de trafikerade stråken. Risken att bli avslöjad under pågående plundring var kanske inte så stor när det kom till kritan. Men den enögde tvekade fortfarande. Han menade att det här var en så pass kinkig affär att man fick lov att iaktta största försiktighet. I det läget hördes rop från en utkikspost. En båt fanns i sikte.

 

Fulla av iver störtade alla till sina platser. Den enögde befallde de sina att sätta kurs mot den upptäckta båten. Det gick snabbt undan i frisk medvind och den tänkte motståndaren kom allt närmare. En sak väckte dock förvåning. Båten som siktades gjorde inte minsta antydan till undanmanöver. Det var bara att styra rakt på och borda den. ”Underligt”, mumlade den enögde när han med svärdet i hand steg över relingen till den bordade båten. ”Det här är ju ett stort och mycket välbyggt fartyg, men seglen hänger i trasor. Ingen levande varelse syns till, båten ligger ju bara och driver utan att någon tar hand om den”.

 

Försiktigt och spejande följde skaran av besättningsmän efter sin ledare. De delade upp sig i grupper och sökte snabbt igenom båten. ”Ingen människa ombord”, ropades från flera håll. ”Finns här då inget lastrum? frågade den enögde. Ett febrilt sökande började. Till slut fann man en dold lucka till ett ganska stort lastrum som sträckte sig utmed båtens hela botten. De som hittade lastrummet konstaterade att det var fyllt med tunnor, och tunnorna fördes på den enögdes befallning upp på däck.

 

Lastens innehåll undersöktes, vilket i sin tur innebar att varenda tunna öppnades. En vedervärdig stank från de många tunnorna spreds över båtens däck och den enögde undrade med två fingrar för näsan vad det var för smörja man träffat på. ”Det är aska”, upplyste en besättningsman som förstod sig på sådana saker, ”men lukten kan jag inte förklara”.

 

Hur som helst, det här var ju i alla fall ett byte som kanske vore värt att ta vara på. Tunnorna förseglades därför åter och fördes så raskt det någonsin var möjligt ombord på de gamla skutorna. En tunna lämnades dock kvar på den drivande båten. ”Man skall aldrig ta hela lasten”, löd den enögdes kommentar, ”för det verkar så sniket om man gör det. Men i det här fallet hade det kanske inte spelat någon roll eftersom det är bäst att sätta eld på båten och röja undan alla spår efter oss”.

 

Trots att tunnorna med aska inte var särskilt tunga tycktes de gamla skutorna nästan sucka när de fick den nya lasten ombord. Några män förde över krut till den plundrade båten och förberedde antändning av den. Liksom på lek satte de den kvarlämnade tunnan mitt på däcket och hällde rätt mycket krut på och kring den. Sedan lade de en krutsträng fram till relingen och hoppade ombord på den egna skutan. Eftersom det blåste friskt gled fartygen snabbt isär. Krutet antändes genom att en brinnande tjärdränkt duk kastades ombord på den plundrade båten.

 

Den enögde och hans besättning ställde sig runt relingarna på sina gamla skutor. Det var inte var dag man fick se ett fartyg brinna, så här gällde det att passa på. Men de fick uppleva långt mer än de hade väntat, någonting som ingen människa tidigare skådat.

 

När den plundrade båten brunnit en stund exploderade den med en mycket skarp knall. Träbitar flög vida omkring och en vattenpelare sköt högt upp i luften. Men inte nog med det. Sedan vattenpelaren sjunkit tillbaka började det brinna häftigt på vattenytan kring platsen för explosionen och en tjock svart rök bredde ut sig. Den vällde in över de gamla skutorna och snart kunde besättningsmännen inte se varandra. De fick svårt att andas och började hosta häftigt.

 

Tursamt nog skingrades röken snabbt i den friska vinden och de som var ombord på de gamla skutorna kvicknade till igen, den ene efter den andre. Men de var allesammans svarta i ansiktet, och de var svarta på händerna och kläderna. Som om det inte vore nog med det visade det sig snart att det svarta inte gick att få bort. Och alla tyckte att det svarta kändes klibbigt och otäckt.

 

Så kom det sig att några gamla och knappast sjödugliga skutor, lastade med tunnor och besättningar bestående av slokörade svartfärgade män, seglade tillbaka mot huvudstaden. Den enögde befälhavaren rev sig i sitt svarta klibbiga hår medan han undrade vad det var för ett märkligt innehåll i tunnorna från den övergivna båten. ”Men det blir väl försvarskammarherrens problem att reda ut. Själv tänker jag inte gå hans ärenden fler gånger”, muttrade han.

 

Fortsättning: Åldermannens krycka 
By: Tags: , ,

22 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Att plundra en kyrka

Mitt i vintern rustade sig fogden och hans män för krig och plundring. Men den riktiga entusiasmen saknades hos dem. Efter en tid utan pengar och en kost som mest bestått av vatten och bröd hade man kanske förväntat sig en skara stridslystna män. Så var det dock inte. Snarare märktes att fogden kände en smula rädsla inför kyrkans män och uppgiften att söka föra rikedomar till staden vid bäckarna och sjön.

 

En tidig morgon vid juletid drog fogden och hans män åstad, och de drog mot norr. Tidpunkten hade valts med tanke på att kyrkorna borde vara smyckade med dyrbarheter inför julen. Väderstrecket hade valts av den enkla anledningen att folket i norr antogs vara sämre beväpnat än folken i söder, öster och väster. Men det fanns också en tredje tanke. Julen var ju fridens tid och då var det inte lika självklart som annars att gripa till vapen. Av den senare anledningen spelade det egentligen ingen roll åt vilket håll man drog åstad.

 

Morgonen var kall och männen huttrade där de satt på sina hästar insvepta i så mycket kläder som reglementet tillät. Några få morgontidiga stadsinnevånare var ute och tittade förvånat på den förbidragande skaran. De hoppades kanske att fogden och hans anhang var på väg att lämna staden för gott.

 

Fogden satt på sin häst och funderade. Han kunde inte glömma det nederlag han lidit hos folket i söder, och han grubblade ständigt över den skam han fått utstå. Han kände ännu hur jublet från de församlade människorna hos folket i söder ringde i hans öron. Han såg också framför sig hur hans män slokörade ridit i små flockar bakom honom. Det var samma sak nu. Fogden fick rida i spetsen och de övriga höll sig på behörigt avstånd.

 

Fogden i staden vid bäckarna och sjön hade i likhet med rikets övriga fogdar aldrig satt sin fot i någon kyrka. Men nu var han tvungen, den kungliga befallningen måste åtlydas. Detta var ju i sin tur en följd av försvarskammarherrens besök, en händelse som kan tyckas ha varit av stor betydelse för många. Men nu var det så att ingen människa ville vistas på torget vid det besöket samtidigt som fogden och hans män sprudlat av låtsad entusiasm. När kammarherren väl rest sin väg gick luften ur fogden och hans män. De blev egentligen mycket villrådiga till sinnet.

 

Det sades att det skulle finnas tre kyrkor hos folket i norr. En skulle vara byggd i trä och två i sten. Fogden hade funderat en smula över det där med byggnadsmaterialet och bestämt sig för att bränna träkyrkan och bryta ner stenkyrkorna om det blev så att han stötte på motstånd och ovilja att lämna pengar och andra rikedomar till honom. Men självfallet måste det vara svårt att bryta ner stenkyrkor om de var välbyggda. Efter mycket funderande beslöt fogden att inte oroa sig innan han på allvar stod inför problemet.

 

Framemot förmiddagen började det snöa kraftigt, och den dåliga vägen mot norr blev allt svårare att hitta där den slingrade sig genom den täta skogen. Hästarna steg ständigt fel. Männen huttrade och frös och de svor över att behöva ge sig ut i skogen på det här viset. Ingen bebyggelse fanns och inga människor syntes till. Fogden började undra över var folket i norr egentligen höll hus.

 

Vid middagstid befallde fogden sina knektar att göra halt och stiga av hästarna. En stor eld tändes, och männen sökte tina upp sina frusna lemmar. Någon av dem försökte sig på att skämta för att lätta upp stämningen en smula, men så snart han sett de bistra anletsdragen hos de övriga förstod han att det var bäst att låta bli. Till slut tröttnade fogden på alla dystra miner och röt något om att det gällde att inte glömma bort att man var ute på ett viktigt uppdrag och att värme och rikedom väntade i kyrkorna. Det hjälpte lite grann. Männen började åtminstone åter att tala med varandra.

 

Efter en kort vila gick färden vidare. Småningom glesnade skogen för att till slut öppna sig i ett kargt och stenbundet landskap. Under snön kunde man ana små och magra åkerlappar. Några enkla hus låg på en höjd, och röken från taken sökte sig upp mot den mulna vinterhimlen. Ingen människa syntes till, varför fogden ensam begav sig till det närmaste huset och bankade på dörren.

 

Efter en lång väntan öppnade en gammal kvinna den enkla dörren. Hon hade långt stripigt och nästan vitt hår. ”Vem är det”? frågade hon med sprucken röst. ”Jag är nästan blind och kan inte se något vidare”. Fogden ryggade tillbaka en smula, men så tog han mod till sig och frågade var alla andra människor i byn fanns. ”De är i kyrkan förstås. Vet inte du unge man att det är jul”? blev svaret. ”Jag är så gammal att mig är det ingen idé att släpa med. Men elda kan jag trots att jag nästan inte ser någonting”, tillade kvinnan, inte utan viss stolthet.

 

Efter ytterligare en kort ordväxling återvände fogden till sina män. ”Är det något att plundra här”? frågade en av knektarna. ”Nej”, svarade fogden kort, ”men käringen beskrev vägen till närmaste kyrka för mig, och det är dit vi skall bege oss. Så låt oss då komma iväg era lathundar”.

 

Nu blev stämningen mindre dyster, ja man kan nästan påstå att den stundtals blev munter. Och så gick det lite fortare när man visste vägen. Fogden piskade på sin häst och detsamma gjorde hans män. Snart var skaran åter inne i djup skog, men nu var vägen lite bättre än förut, och spår efter andra människors framfart skymtade under den nyfallna snön.

 

Ju närmare man kom kyrkan desto fler och tydligare blev de spår som ledde fram till den. Skogen öppnade sig åter och där låg plötsligt den byggnad som förväntades vara full av rikedomar. Det var en av stenkyrkorna man kommit till, och den verkade liksom inträngd, liten och grå, bland stora och mäktiga lövträd. Fogden stannade och hejdade sina män. Av någon oförklarlig anledning kände han sig andäktig. Varför förstod han inte ens själv. Några människor syntes inte till, men från gluggarna i kyrkans murar strömmade ljus och ljudet av sång.

 

Fogden och hans män steg av sina hästar och gick långsamt fram mot den lilla grå stenkyrkan. Väl framkomna till dörren tvekade de en smula. Men så repade fogden mod och ryckte upp dörren med all den kraft han var mäktig. Han möttes av en syn som förvånade honom. Kyrkan var upplyst av många ljus, och den var full av människor. Ingen brydde sig det minsta om dem som trädde in, alla var försjunkna i andakt. Längst fram i kyrkan stod prästen, han som höll alla de församlade i herrans tukt och förmaning.

 

Det blev trängsel i dörren när fogden och alla hans män försökte komma in i kyrkan på samma gång. Fogden märkte genast att det fanns gott om vapen som egentligen låg i vägen för en så stor skara besökare. En av männen snubblade över ett svärd och föll pladask in i kyrkans mittgång. Skramlet från den ramlande och tungt beväpnade knekten fick alla de församlade att liksom vakna upp och vända sig om. Än en gång repade fogden mod och klev över såväl kringspridda vapen som den fallne knekten. Han gick mellan bänkar och människor som förvånat stirrade på honom. Han gick rakt fram till prästen och tog honom i kragen. ”Hit med alla era skatter och dyrbarheter och det kvickt”, skrek han.

 

Ljusen fladdrade i vinddraget från dörren och tystnad rådde i kyrkan. Då ropade en av fogdens män att det vore lika gott att bära ut prästen i snön och skingra resten av skaran med vapen. Men fogden tvekade. Han lät blicken svepa över församlingen. Där fanns gamla människor såväl som unga, och alla såg förskräckta ut. Det som i detta ögonblick gjorde fogden mest betänkt var emellertid att inga rikedomar skymtade någonstans, vare sig hos andaktsbesökarna eller hos prästen. Allt som lyste fram var fattigdom, en fattigdom så påtaglig och djup att fogden började rysa.

 

Knekten som snubblat och ramlat hade nu kommit på benen och gick på vinglande ben fram i kyrkan. Han hade tydligen slagit sig ordentligt i fallet eftersom det rann blod från hans panna. Några kvinnor skrek till och flera barn började snyfta medan ett par män reste sig i akt och mening att hämta sina vapen. Nu kände sig fogden inte så värst säker längre. Det fanns gott om vapenföra män i kyrkan och de var långt fler än hans egna män. Om alla de här männen tilläts nå fram till sina svärd kunde det bli farligt att vara kungens utsände. Fogden beslöt därför att ändra taktik.

 

Hela knektahopen hade nu trängt in i kyrkans mittgång och där stod alla, fogdens män såväl som den församlade allmogen. Alla stirrade på varandra. I det ögonblicket släppte fogden sitt järngrepp om prästen och vände sig mot kyrkorummet. ”Vi är utsända av kungen”, sade han, ”men vi är inte ute efter att mucka gräl eller skada någon. Ge oss bara snällt vad kungen tillhör så skall vi ge oss iväg sedan. I första hand vill vi ha alla föremål av silver och guld”.

 

Ett lätt mummel uppstod i församlingen. Det ökade snabbt i ljudstyrka för att till slut övergå i munterhet. ”Silver och guld”, sade någon med rösten full av skratt, ”här finns väl inget silver. Vi är så fattiga att vi har en granmugg till nattvardskalk”.

 

Nu blev fogden åter förvirrad, lika förvirrad som när folket i söder spelade honom sitt spratt. Samtidigt återgick munterheten till mummel, ett mummel som hade en underton av hot. Förvirringen spred sig även till fogdens män, vilket föranledde prästen, som var en stor och stark man, att i sin tur ta fogden i kragen. ”Här finns inget att hämta, det har du nog förstått vid det här laget”, sade han allvarligt. ”Se till att ni kommer iväg härifrån illa kvickt, för annars kan saker och ting hända. Och jag vill inte ha en massa blod här inne i kyrkan”.

 

Männen i församlingen banade sig nu väg för att hämta sina vapen, och de blev inte hejdade. I stället drog sig fogdens män tillbaka ut i mörkret och snön. Prästen släppte sitt grepp om fogden och bad honom helt stilla att följa efter. Så kom det sig att kungens utsände och hans knektar fick ge sig iväg från den byggnad man trott skulle vara med om att lösa rikets finansiella problem.

 

Vintermörker, snöfall, en skara slokörade män på väg. Vart de var på väg visste de väl egentligen inte. Fortfarande fanns dock en klar tanke hos fogden, nämligen att inte ge upp så lätt. Efter en stunds ritt samlade han därför ihop sina knektar och befallde dem att förbereda nattläger. Vid kvällselden sade fogden att det naturligtvis vore dumt att låta sig nedslås av en sådan här bagatell. Han menade vidare att en hund kunde ligga begraven i hela historien och att folket i den här kyrkan förvarnats på något sätt. Själv trodde han givetvis inte på resonemanget och knappast hans män heller.

 

Tidigt nästa morgon bar det åter iväg. Frusna och hungriga men fast beslutna att finna nästa kyrka satte fogden och hans män fart på sina hästar. På avstånd passerade de några byar under sin ritt, men de undvek att visa sig. Av någon underlig anledning var ödet dem gunstigt, och framemot middagstid nådde de den kyrka som för länge sedan uppförts i trä. Det snöade inte längre, snarare klarnade himlen upp. När männen var helt nära den gamla träkyrkan bröt solen plötsligt fram och en strimma ljus föll på den blanka kyrkklockan i den klockstapel som stod helt nära kyrkan. För ett ögonblick bländades fogden av reflexerna från klockan.

 

Knektarna fick nu någon form av ny kraft. ”Framåt”, ropade fogden och männen steg av hästarna för att fortsätta till fots. De nådde kyrkans dörr och ryckte upp den. Ingen människa syntes, ingen bjöd motstånd medan den lilla träkyrkan genomsöktes. Men inte heller här fanns några rikedomar att hämta förutom en enkel mugg i metall. ”Är det här vad de kallar nattvardskalk”? ropade en av knektarna ilsket och slängde muggen i väggen. Omedelbart tog fogden upp muggen från golvet samtidigt som han med rytande stämma befallde sina män att gå ut ur kyrkan. ”Det här är väl ingenting att ha”, skrek han, ”men det finns något annat som vi kan plocka med oss, och det är den saken som hänger därute i tornet.

 

Så kom det sig att fogden och hans män plockade ner kyrkklockan vid den lilla träkyrkan hos folket i norr. De var försiktiga eftersom de insåg att den kunde skadas om de tappade den. Sedan befallde fogden något som han tidigare funderat över, nämligen att sätta eld på kyrkan. Så blev det, och det brann redan friskt i det gamla virket när knektarna drog bort. De lämnade efter sig ett eldhav, mot vilket några människor i den närbelägna byn syntes springa. Fogden och hans män återvände till staden vid bäckarna och sjön med sitt byte. De kunde färdas oantastade.

 

Fortsättning: En tunna med aska 
By: Tags: , ,

19 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Det är mörkt hos fogden om kvällen

En tidig vintermorgon gick Johannes för att hämta dricksvatten i en av bäckarna. Det var ännu mörkt men inte särskilt kallt. Johannes hade värmt sina nattfrusna lemmar framför brasan i tomrummet och hade sedan tagit ett gammalt träkärl i handen. Just det här kärlet hade varit en av de allra första sakerna han hittat i skräpkammaren, och han hade alltsedan dess använt det för sin dagliga vattenhämtning. På väg mot staden fick han plötsligt för sig att först gå förbi hönshuset. Varför visste han inte, det var ju en omväg. Men till slut resonerade han som så att det var bättre att gå omvägen till hönshuset med ett tomt kärl än med ett kärl som var fyllt med vatten.

 

Johannes fann hönshuset i djupaste ro. Han kikade mellan stolparna i stängslet och trodde sig förstå att hönorna fortfarande sov. Men något annat var väl inte att vänta eftersom det var vinter och fortfarande mörkt. Johannes gick vidare. Kölden gjorde, trots att den var ringa, att det var bäst att röra på sig. Skräpkammarens väktare begav sig därför med snabba steg mot den närmaste bäcken, och han gick till dess utflöde i sjön. Där porlade vattnet, där var det som friskast.

 

När Johannes fyllt sitt kärl och börjat gå tillbaka mot skräpkammaren blev han varse en flock rävar som var på väg i riktning mot hönshuset. ”Konstigt”, tänkte Johannes och ställde ner sitt vattenkärl. ”Vågar rävarna verkligen vistas så här nära staden och alla de människor om finns där? ”Förresten”, tänkte Johannes vidare, ”det kanske trots allt inte är så konstigt att det är så. Det är vinter, och det är mörkt och så finns det ju bara jag som är ute”.

 

Nyfikenheten var väckt. Johannes tog sitt vattenkärl och följde efter rävarna på behörigt avstånd. Rävarna smög i sin tur försiktigt mellan träden, och de stannade då och då för att lyssna. Eftersom de inte hörde något som skrämde dem smög de vidare, och de hade snart tillryggalagt den korta sträckan till hönshuset. Johannes blev nu, gömd bakom ett stort träd, vittne till någonting mycket märkligt.

 

En storvuxen och rödbrusig man kom fram till hönshuset. Johannes hade inte sett mannen förut, men det underliga i sammanhanget var att rävarna inte skrämdes av hans närvaro. I stället flockades de omkring honom som om han vore väntad. Ett par av rävarna strök sig till och med kring den storvuxne mannens ben som om de ville kela med honom.

 

Inga hönor syntes till, och såväl den storvuxne mannen som rävarna rörde sig ytterst försiktigt för att inte störa. Mannen lossade varsamt ett par av stockarna i hönshusets vägg och gick in. Rävarna visade inte minsta tecken till att vilja följa med. De stannade snällt utanför. Efter en kort stund kom mannen ut igen, och nu varseblev Johannes att han ställt två träkärl på marken. Kärlen liknade det som Johannes själv använde.

 

Nu började den storvuxne mannen att tala med rävarna i nästan viskande ton, men hur Johannes än ansträngde sig att höra vad som sades uppsnappade han bara enstaka ord. Så mycket framgick dock att mannen hade någon form av kommentar om vattnet i sina kärl. Sedan gav sig rävarna iväg och den rödbrusige mannen gick in i hönshuset med vattnet och satte för stockarna efter sig.

 

Johannes tog återigen sitt kärl i handen och började dra sig upp mot skräpkammaren. ”Underligt”, tänkte han medan han gick, ”vad gör den storvuxne mannen i hönshuset och varför sade åldermannen att jag skulle fråga ut rävarna om hönorna”?

 

Eftersom de ställda frågorna inte gick att besvara ägnade sig Johannes åt att förbereda sitt enkla morgonmål så snart han kommit hem igen. Måltiden bestod av en mugg vatten och några bitar mörkt bröd. När Johannes efter en stund av ytterligare funderande tog en klunk av vattnet såg han mannen vid hönshuset framför sig i något som liknade en drömbild. Hade inte den rödbrusige sagt någonting om vattnet? Johannes tog en stor klunk till och kände efter noga. Bestämt hade drycken en bismak av något han inte känt förut. Vattnet smakade helt enkelt illa.

 

Johannes avslutade sitt enkla morgonmål och tänkte inte mer på saken. Det var säkert en tillfällighet att vattnet smakade illa, en tillfällighet som kunde bero på det starka vattenflödet så här tidigt om vintern. Det skulle nog bli bättre när marken frusit riktigt och isen lagt sig till ro ute på sjön.

 

Frampå dagen kom Minna och några av de andra barnen. De kom och hälsade på Johannes så gott som varje dag trots kylan och den begynnande vintern. De hade oftast ved med sig, och de tyckte att det var roligt att elda i den gamla spisen. Johannes var tacksam över det sällskap han fick när barnen kom. Utan dem hade tillvaron inte varit bättre än i grottan hemma vid sjön.

 

”Johannes, har du hämtat vatten idag”, frågade Minna plötsligt. ”Javisst”, svarade Johannes, ”hurså”? Minna dröjde ett ögonblick med nästa fråga medan hon tittade på Johannes. ”Smakade det som vanligt”? fortsatte hon. Nu var det Johannes tur att dröja med svaret. ”Nej”, svarade han till slut fullt sanningsenligt. ”Vattnet hade en underlig bismak som jag inte känner igen”.

 

Återigen dök det underliga sammanträffande vid hönshuset upp i huvudet på Johannes. Han tänkte på den storvuxne mannen, han tänkte på rävarna och vattenkärlen. Mannen vid hönshuset hade inte varit nöjd med vattnet, och Johannes var inte nöjd han heller. ”Det är fler än du som tycker att vattnet smakar konstigt”, sade Minna som om hon förstått vad Johannes tänkte. ”Hemma sade de likadant och det är fler som bor bredvid oss som säger att någon måste ha hällt någonting i bäckarna”.

 

Framåt kvällen, när barnen gått hem, beslöt sig Johannes för att gå ner till staden för att söka reda ut vad som hänt med vattnet. Det var mörkt när han kom till torget, och där var det fullt med människor som stod och pratade i grupper. Johannes smög omkring och lyssnade till vad som sades, och av spridda ord framgick tydligt att vattnet var det stora samtalsämnet. ”Ännu har ingen blivit sjuk”, hördes någon säga. ”Fogden påstår att det beror på hästlortarna”, sade en annan. ”Ja, något slags främmande förorening måste det vara, för det här har aldrig hänt förut”, påstod en gammal vitskäggig man som såg ut att ha varit med tillräckligt länge för att veta vad han pratade om.

 

Johannes började samtala med några människor han lärt känna under den tid han bott i staden. De var alla en smula uppbragta och sade att vattnet i själva verket varit dåligt en längre tid men att det blivit sämre och sämre på sistone. Johannes tänkte efter och påminde sig om att han för några dagar sedan tyckt att vattnet smakat lite underligt. Men han hade inte tänkt närmare på saken förrän han träffat på den rödbrusige mannen vid hönshuset. ”Förresten”, tänkte Johannes, ”jag dricker ju så lite att det kanske inte är så konstigt att jag inte funderat närmare på hur det kan förhålla sig”.

 

Människorna runt omkring Johannes fortsatte att prata. Någon av dem påstod att åldermannen underrättats om det dåliga vattnet men att han i snäsande ton sagt att det inte var så farligt och att det snart skulle gå över. När man då bett åldermannen att ta upp saken med rådet hade han bara stängt sin dörr utan att svara. Men kanske var det ingen fara, de som styrde borde ju veta, och hur skulle det förresten gå om man inte litade på dem i alla situationer.

 

Sålunda fortskred kvällen, men ingen visade något som helst tecken på att vilja gå hem. Det började av någon outgrundlig anledning bli varmare i luften, och det var väl det som gjorde att ännu fler människor samlades på torget. Alla talade givetvis om vattnet, och allt fler intygade att drycken i bäckarna smakade illa. Några personer skickades att hämta vatten, och torget förvandlades till en plats för allmänt drickande med åtföljande bedömningar. Men trots allt var inte alla församlade av den meningen att vattnet smakade illa. Det fanns nämligen de som blint litade på åldermannens och rådets bedömningar och som bestämt avfärdade alla tankar på någon form av föroreningar. ”Kanske fogden har rätt”, sade de, ”vi får väl se till att hästarna inte går för nära bäckarna i fortsättningen”.

 

Märkligt nog blev stämningen på torget allt muntrare ju längre kvällen framskred. En utomstående iakttagare skulle ha kunnat ana någon form av upprorstendenser. Till slut kom man fram till en åsikt som delades av de flesta, nämligen att åldermannen hade rätt och att det alls inte var något fel på vattnet. Flera personer skickades till bäckarna för att hämta mer av drycken, vilket i sin tur ledde till en ännu muntrare stämning än förut. Slutligen var alla så glada och högljudda att fogden helt förvirrad öppnade sin dörr och stack ut huvudet i en stilla undran över vad som stod på. Men ingen brydde sig det minsta om fogden, vilket ledde till att kungens utsände stängde sin dörr igen och drog sig tillbaka.

 

I det ögonblicket var det någon som kom underfund med att det var mörkt i fogdens hus och att där var alldeles tyst. Ryktet om tystnaden gick snabbt genom folkmassan och den ene efter den andre stannade upp och började titta på det mörka huset. Till slut var alla helt stilla och det såg ut som om de församlade människorna stirrade mot fogdens hus som i något som liknade en sista hälsning. Men tystnaden varade inte särskilt länge, för plötsligt var det någon som med hög röst ropade något om att när det för en gångs skull var mörkt och tyst i fogdens hus om kvällen, så kunde man festa på torget. Och det blev det man gjorde. Bloss tändes, mat hämtades ur husen kring torget och mer vatten hämtades ur bäckarna.

 

Så kom det sig att folket i staden vid bäckarna och sjön för en gångs skull störde fogden och hans knektar till långt in på natten. Under många dagar framöver förundrades alla över att fogden låtit folket hållas. Men vad man inte visste var att fogden låg vaken och grubblade. Han grubblade över två saker, nämligen dels över att han var pank och inte längre kunde festa dels över att han snart skulle vara tvungen att plundra kyrkor.

 

Fortsättning: Biskopens huvud 
By: Tags: , ,

18 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Kyrkans rikedomar

När kungen sände ut sina fogdar till olika platser i sitt land hade han av någon outgrundlig anledning kunnat förse dem med varsin summa pengar. Det var visserligen inte mycket som var och en fick men ändå tillräckligt mycket för att kunna leva gott under den tid som krävdes för att ta itu med de nya skatterna. Varifrån kungen fått pengarna visste ingen, inte ens finanskammarherren. Och kungen berättade naturligtvis inte för någon vare sig hur han kommit över pengarna eller hur länge han räknat med att de skulle räcka.

 

Eftersom ingen av fogdarna lyckades bättre än de andra att driva in skatter var de alla snart lika panka. Inga fler fester, ingen läcker mat, inget starkt öl, mest bara vatten och bröd. Och det är inget som någon blir glad av, allraminst om man är van att befalla fram allt man önskar sig.

 

Situationen var naturligtvis både förarglig och farlig. Kungen sände brev efter brev till sina fogdar och budskapet var att han krävde resultat. Men han nödgades ideligen ta emot beklagande svar som alla handlade om motgångar och misslyckanden. Kungen var dock tvungen att möta motgångarna med stort lugn eftersom han visste att tandvärken skulle bli fruktansvärd om han hetsade upp sig.

 

Så kom det sig att kungen började fundera över andra möjligheter och utvägar att skaka fram pengar. Det hade ju trots allt visat sig svårt att klämma undersåtarna ute på landsbygden på rikedomar som de inte ville lämna ifrån sig. Men han kunde inte klara av den svåra saken ensam. Därför beslöt han sig för att den här gången ta kammarherrarna till hjälp.

 

Vid nästa veckomöte var det vanliga tjafset i full gång när kungen plötsligt och med stor kraft slog näven i bordet. ”Vi måste ha fram pengar, och det snart och mycket”, dundrade han. Kammarherrarna tystnade, något förvånade över utbrottet. Men de hämtade sig strax. ”Visst”, sade de med en mun, ”det är ju den saken vi diskuterar hela tiden”.

 

Tjafset bröt löst igen, och det pågick tills kungen återigen slog sin stora breda näve i bordet och befallde tystnad. Märkligt nog satte inte tandvärken igång, men efter en kort stund insåg kungen att han nu var i samma situation som när han samlat de blivande fogdarna i skogen. Han kände sig handlingskraftig, och han visste precis vad han ville. I det läget uteblev tandvärken.

 

Tystnaden var nu total och förvåningen bland kammarherrarna stor. Det här var inte som det brukade vara när kungen stoppade propparna i öronen och somnade. I stället fick de församlade kammarherrarna uppleva en kung som spände ögonen i dem och ställde frågor och krav som aldrig förr. De förstod egentligen ingenting.

 

”Vet ni var de stora pengarna finns? Hos de rika, tror ni”. När kungen hunnit så här långt spände han åter ögonen i kammarherrarna, och ett par av dem kände hur deras knän började darra. ”Nej, de stora pengarna finns inte hos de rika, de finns någon helt annan stans. De finns i stora mäktiga byggnader dit alla har tillträde men där ingen ens vågar röra vid dyrbarheterna, än mindre ta något med sig. Förstår ni vad jag menar”?

 

Kammarherrarna bekräftade med tysta nickar att det förstått, och de tittade ängsligt, ja nästa förskräckt på varandra. Kungen hejdade sig nu en smula i känslan av att han hade läget under kontroll. Han lät blicken glida från den ene kammarherren till den andre. ”Jovisst”, sade han till slut, ”saken är mycket enkel, vi tar hand om kyrkornas rikedom och pengar. Vad skall kyrkorna med pengar till? Där predikar de ju jämt och ständigt om att man skall vara fattig och inte bry sig om några rikedomar. Nå, vad tycker ni? Är inte förslaget bra”?

 

Finanskammarherren stönade och tog sig för pannan. ”Jo, alltför bra”, sade han efter en stund sedan den värsta förvåningen lagt sig. Han såg helt plötsligt framför sig sitt kassavalv, som för ögonblicket var tomt men som snart skulle fyllas med de mest fantastiska dyrbarheter. Men han såg också en annan sak, nämligen hur litet kassavalvet i själva verket var och att allt som skulle föras dit inte alls skulle få plats. Man skulle bli tvungen att illa kvickt planera för ett kassavalv till, ett som var mycket större.

 

Alla insåg nu att lösningen fanns inom räckhåll. Det gällde bara att iscensätta planen. Vilka krafter man därigenom skulle sätta i rörelse var det ingen som tänkte på för ett ögonblick. Alla såg bara en sak framför sig, nämligen finanskammarherrens välfyllda kassavalv med de nästan oanade möjligheter detta skulle medföra alltifrån nya effektiva vapen till hjälp åt fattiga främlingar. Till och med Ugglan vädrade morgonluft när han tänkte på alla de nya lagar som måste stiftas inför fördelningen av resurserna.

 

”Detta är lyckan”, tänkte kungen, ”jag har kommit med en helt egen idé som de andra finner genial. Nu har jag framtiden i mina händer, nu kan jag förverkliga de drömmar som jag själv och andra haft. Ingenting kan längre hindra mig från att bli den mest framgångsrike härskare man sett i detta rike”. När han sedan funderat ytterligare en stund sade han med hög röst att nu måste någon eller några sättas att leda det arbete som väntade. Hans blick gick från den ene till den andre och fastnade till slut på försvarskammarherren. Där hade han rätt man, en person med hårda nypor, en person som var van vid hårda tag.

 

Försvarskammarherren läste kungens tankar och sträckte stolt på sig. De andra kammarherrarna såg en smula avundsjuka ut, men de insåg till slut att ett så viktigt uppdrag som detta måste gå till någon med mycket speciella erfarenheter. Nu tog kungen åter till orda. ”Du måste naturligtvis ta fogdarna till hjälp”, löd hans nästa kommentar medan han tittade försvarskammarherren djupt i ögonen. ”Många av dem känner du, och de kommer inte ett ögonblick att tveka inför de uppgifter du ger dem”.

 

Så kom det sig att försvarskammarherren på olika sätt började kontakta fogdarna ute i riket. Självfallet fick han gensvar på sin fråga om de var beredda att ta hand om kyrkornas rikedomar, förvalta dem och föra dem till kungen i huvudstaden. Fogdarna blev än en gång ivriga som små barn när de ställdes inför tanken att få ge sig på sådana tillgångar. Det här skulle bli något helt annat än att leta efter enstaka slantar hos snåla och sturska bönder.

 

Försvarskammarherren drog genom riket med sitt följe, och han var mycket noga med att ställa en speciell fråga till varje fogde han mötte. Frågan handlade om hur många kyrkor som fanns och hur mycket guld och silver som förvarades i var och en av dem. Han fick egentligen aldrig något svar på sin fråga eftersom ingen av fogdarna någonsin varit inne i en kyrka. Men fogdarna hade i likhet med kungen hört att värdefulla saker förvarades i de heliga rummen. Så då måste det väl vara sant att det var så.

 

Försvarskammarherren besökte rikets alla fogdar och sedan rapporterade han till kungen. Han framförde därvid den bestämda åsikten att det fanns rikedomar att hämta i kyrkorna på landsbygden. ”Men hur är det i städerna och särskilt i huvudstaden”? dundrade kungen, som numera var smått kaxig när han mötte sina kammarherrar. ”Nå, hur ser det ut i städerna och finns där några rikedomar att hämta”? fortsatte han medan han spände ögonen i kammarherren.

 

Kungen fick inget rakt svar på den ställda frågan. Försvarskammarherren ursäktade sig i stället med att han ännu så länge bara rådfrågat fogdarna rörande förhållandena på landsbygden och sålunda inte undersökt vad som skulle kunna finnas att hämta i städerna. Vad han däremot inte sade till kungen var att flera fogdar avrått honom från att ge sig på kyrkorna i städerna. ”Fogdar är inte omtyckta var de än bor”, hade en fogde viskat i försvarskammarherrens öra. ”Och vi är inte tillräckligt många om hela folket vänder sig emot oss”, hade han tillagt.

 

Sålunda beslöt försvarskammarherren att åtminstone tills vidare låta bli kyrkorna i såväl städerna där fogdarna bodde som i huvudstaden. Han hoppades att på något sätt kunna förklara sitt beslut för kungen. Eller också kunde han låtsas som om undersökning av kyrkorna i städerna pågick eller skulle påbörjas med det snaraste. Han funderade till och med på att utklädd och okänd smyga sig in i någon kyrka i huvudstaden för att med egna ögon betrakta de rikedomar som fanns. Hur det nu kom sig hade försvarskammarherren i likhet med fogdarna aldrig besökt någon kyrka. Men det var något som han behöll för sig själv och inte berättade för någon.

 

Hur som helst, försvarskammarherren stod inför en svår uppgift som till varje pris måste lösas. Han gick därför in för saken med liv och lust, och han tvekade inte ett ögonblick att använda metoder som var impopulära. Samtidigt måste man säga att försvarskammarherren var listig i sitt agerande. Han såg nämligen till att aldrig själv visa sig i kyrkliga sammanhang. I stället använde han fogdarna och lejda knektar för arbetet i frontlinjen. Det sättet att arbeta ledde givetvis till att fogdarna blev ännu mindre omtyckta än förut. Men vad spelade sådant för roll för en kammarherre som både ville visa sig lojal och få pengar till nya vapen. Vad människorna som drabbades tyckte var det ingen som brydde sig om.

 

Fortsättning: Det är mörkt hos fogden om kvällen 
By: Tags: , ,

17 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Askan från ugnen

I den stora staden i det stora landet på andra sidan havet började man få problem. Det här var ingenting som man talade om man och man emellan. Inte heller debatterade man saken. Något så hemskt som debatt och kritik fick naturligtvis inte förekomma. Men i dubbel bemärkelse låg ändå något i luften, något som de styrande hade svårt att bemästra.

 

Den stora ugnen med sin höga skorsten fungerade utmärkt, och molnfria söndagar samlades stora skaror lediga människor för att se hur den svarta röken bolmade ur skorstenen för att sedan ge sig iväg mot verkliga eller inbillade fiender i andra länder långt borta i fjärran. Samtidigt kom nya transporter med spannmål, och kvarnen malde ständigt sina byggnadsrester. Svettiga arbetare lastade och körde. De svor och piskade sina hästar medan nöjda vetenskapsmän stod på rad och prisade och beundrade sitt verk.

 

Nej, det var inte ugnen och dess funktion som var problemet. Det rörde sig i stället om askan, som i stora mängder samlades på ugnens botten och som man var tvungen att ta bort därifrån. Till att börja med hade man lagt askan i högar helt nära ugnen, men man kom snart underfund med att den luktade alldeles förfärligt illa. Och ju mer aska som samlades i högarna desto äckligare luktade det. Ännu värre blev stanken när askan fått ligga en tid. Och hur askan luktade när det regnade var det ingen som ville tala om, än mindre ville någon försöka beskriva fenomenet.

 

Vetenskapsmännen försökte lösa problemet genom att lägga pannorna i djupa veck. Under tiden mådde de som arbetade vid ugnen allt sämre. Ju mer vetenskapsmännen grubblade desto mer började den ene efter den andre förstå att det inte bara var lukten som gav upphov till alla besvär. Askan visade sig nämligen till råga på allt vara giftig. Detta hängde i sin tur samman med att byggnadsresterna innehöll en massa utstuderade stridsmedel från krigen förr i världen.

 

De styrande i den stora staden befallde nu vetenskapsmännen att hitta på något lämpligt sätt att ta hand om askan. ”Ni må strö askan i havet, skicka upp den i luften eller gräva ner den i jorden”, löd uppdraget. ”Ni får med andra ord göra vad ni vill med askan, bara den sluta irritera människorna i vår stora och vackra stad”. Vetenskapsmännen lyssnade och förstod allvaret i det som sades. Det framtida välståndet hängde nu på lärda mäns skicklighet och förmåga att göra något.

 

Efter att ännu en gång ha lagt pannorna i djupa veck delade vetenskapsmännen upp sig i fyra grupper. I den första gruppen ingick de som kunde allt om havet, i den andra fanns de som begrep sig på luften och vindarna. Den tredje gruppen innehöll de vetenskapsmän som behärskade läran om jordarterna och den fjärde gruppen bestod av sådana som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar. Meningen var att grupperna skulle arbeta helt oberoende av varandra för att därigenom ostört kunna kläcka så ljusa idéer som möjligt.

 

Vetenskapsmännen började grubbla. De grubblade en sommar, de grubblade en höst, och de fortsatte att grubbla en bit in på en vinter. Då, helt plötsligt, avbröts grubblandet av de styrande som undrade vad tusan de lärda männen sysslade med så länge. Men vetenskapsmännen försvarade sig. De sade att uppgiften var så svår att den minsann inte gick att lösa med en enda gång. Men nu hade man i alla fall fört grubblandet så långt att man åtminstone trodde sig veta vad som inte gick att göra.

 

De som kunde allt om havet var de första att tala om vad de kommit fram till. Som alla väntat kunde de berätta att havet ingalunda skulle välkomna askan. Den skulle lägga sig som ett smutsigt lager på botten och därigenom förkväva all växtlighet. Vidare skulle alla de fiskar som var vana vid att rota i bottnen röra upp askan och därigenom grumla vattnet. Detta skulle i sin tur leda till att fiskarna inte längre kunde se varandra. Dessutom visste man ju att askan luktade förfärligt illa när den blev blöt. Och den skulle säkert lukta lika illa på havsbottnen som den gjorde i regnväder på land.

 

De som begrep sig på luften och vindarna kunde inte heller ge några kloka förslag. De hade länge funderat på möjligheten att låta någon vig och smidig person klättra upp i skorstenen och därifrån sprida askan till främmande länder precis som man spred röken. Men så lätt var det trots allt inte i praktiken. För om det började regna skulle askan snart dras till marken i det egna landet och börja lukta illa över stora ytor.

 

De som behärskade läran om jordarterna hade gått mer grundligt tillväga än de andra grupperna och även gjort en del praktiska experiment. Bland annat hade de låtit gräva en stor grop i marken och tippat ett lass med aska i den. Sedan hade de slagit sig ner kring gropen för att iaktta hur askan bar sig åt. Man hade då funnit att vatten efter hand sipprade ner i gropen och blötte askan, vilken då naturligtvis i sin tur började lukta illa. Till råga på allt elände kom någon på att det fanns risk för att askan skulle börja följa med källådrorna nere i marken om man gjorde på det här viset. Resultatet skulle då på sikt bli att vattnet i alla brunnar började lukta illa.

 

Vid det här laget började de styrande känna en viss och fullt berättigad förtvivlan. Det verkade ju så här långt vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att bli av med askan. De styrande ställde därför nu sitt hopp till dem som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar. Kanske de kunde komma med förslaget att man kunde gömma askan i någon djup grotta.

 

Jodå, de som samlat erfarenhet om berggrunden och dess beståndsdelar medgav att det rent teoretiskt var möjligt att förvara askan djupt inne i berget. Men de sade också att man i det sammanhanget skulle komma ihåg att askan skulle fortsätta att lukta illa i miljoner år framöver. ”Men vad gör det om askan luktar illa så långt fram i tiden”? frågade de styrande. ”Nere i berget kan den väl inte lukta så att människorna där utanför känner någonting”? Efter en del grubblande kom svaret. ”Nej, askan kan inte lukta när den ligger djupt inne i berget. Men hur skall vi kunna berätta för ännu ofödda generationer var vi stoppat undan rasket”?

 

Nu fick de styrande i sin tur något att grubbla över. Samtidigt kände de att det var dags för dem att ta över och fatta de kloka beslut som skulle gälla. De hade ingen som helst avsikt att lägga ner verksamheten vid ugnen samtidigt som de insåg att det nu fanns tillräckligt mycket aska för att ställa till hur mycket elände som helst framöver såväl i det egna landet som för fiender på andra sidan haven.

 

I det läget vände sig de styrande åter till vetenskapsmännen, men denna gången i vrede. ”Ni är oerhört skickliga när det gäller att konstruera saker”, sade de, ” men ni är dåliga på att lösa de problem som era konstruktioner åstadkommer”. Än en gång satte de styrande emellertid sitt hopp till dem som samlat erfarenhet om berggrunden. ”Kan ni inte berätta för kommande generationer om askan på något sätt”? Löd frågan. ”Kan man inte lämna någon sorts beskrivning på papper och kanske också sätta upp stora skyltar på de platser där askan finns gömd”?

 

Återigen samlades vetenskapsmännen för att dryfta de idéer som de styrande kläckt om papper och skyltar. Den här gången ansträngde de sig verkligen för att nå resultat och därigenom liksom röja upp efter sig. Vetenskapsmännen insåg förvisso att de styrande nu var allt annat än nådiga och att de krävde hållbara förslag. Efter några dagar av intensivt funderande framlades slutsatser som trots allt var föga uppmuntrande.

 

En gammal vithårig man som var skriftexpert trädde fram. I sin ena hand höll han en bit papper. ”Detta”, sade han, ”är papper av bästa slag. Vad som helst kan skrivas på det här papperet. Dessutom dröjer det århundraden innan bläcket bleknar och papperet blir förstört. Men om vi ser i det tidsperspektiv som har med askan att göra, så räcker det inte på något vis. Det här är inget bra sätt att tala om för framtiden vad vi gör med de föroreningar som vi producerar”.

 

De styrande såg nu chockade ut. De förstod att möjligheten att skriftligen kunna meddela sig med kommande generationer inskränkte sig till några få århundraden. De förstod också att det inte hjälpte hur man än ansträngde sig att söka bevara papperet under bästa tänkbara förhållanden. Om några tusen år skulle ändå ingen kunna ta del av dess innehåll.

 

I det här läget sökte man en annan utväg. Den gick ut på att hugga in ett meddelande på ett stort och mäktigt stenblock som i sin tur skulle placeras framför ingången till den grotta där man gömde askan. Så långt var allt gott och väl. De djupt huggna bokstäverna skulle inte kunna utplånas av väder och vind, de skulle under all tid framöver kunna varna människorna för att gå in i grottan. De styrande nickade belåtet och torkade svetten ur sina pannor. Men då framträdde en vetenskapsman som genast fyllde sina åhörare med ny ångest.

 

”För flera tusen år sedan låg ett tjockt istäcke över det som idag är vårt stora och mäktiga land”, sade vetenskapsmannen med allvarlig stämma. ”Isen smälte undan eftersom det småningom blev varmare än det varit förut. Till slut var hela den stora och tjocka isen borta och våra förfäder kom hit. Jag har läst spåren efter isen i naturen, och jag vet att det funnits flera isar under många årtusenden. Jag vet också att det kommer en ny is, inte medan vi som finns nu lever, men längre fram. Och vet ni vad isen gör”? Här gjorde vetenskapsmannen en paus medan han betraktade sin omgivning. ”Jo, den tar med sig det stora och mäktiga stenblocket och för det långt bort”, fortsatte han medan han lät ögonen svepa över de församlade för att se hur de reagerade. ”Och om det blir som jag anar, så vet i alla fall ingen om det där med askan eller var den finns gömd när nya människor kommer hit”.

 

Ingen sade något när vetenskapsmannen slutat tala. Det var total tystnad. Ingen grubblade längre, alla var bara stilla. Det fanns liksom inget mer att tillägga, inget mer att kommentera. Alla förstod allvaret. Det gällde nu att inte berätta om det farliga för människorna utanför den krets som vetenskapsmännen och de styrande utgjorde. Man fick akta sig för att oroa, man fick akta sig för att ge möjligheter till uppror eller några andra hemska saker. Tystnaden varade fortfarande medan var och en gick hem till sitt.

 

Så kom det sig att de styrande till slut måste bestämma sig för vad som skulle göras. Vetenskapsmännen hade sagt sitt, och de kunde inte åstadkomma mer. De styrande grubblade under resten av vintern, och de suckade ofta där de satt och grubblade. När våren kom och isen gick upp på havet kläckte de tillsammans den slutliga idén. Vad den gick ut på talade de inte om för någon, inte ens för vetenskapsmännen. Deras befallning var dock klar och kunde inte misstolkas. ”Bygg fem stora båtar, de största och mest sjösäkra som någonsin byggts i detta stora land”, löd befallningen.

 

Det tog hela sommaren att bygga de stora båtarna. När hösten kom låg de förtöjda vid den stora stadens bästa kaj. Båtarna var mycket vackra, och människor som passerade beundrade dem samtidigt som de undrade vad de stora fartygen skulle användas till. Eftersom sådana här saker inte kunde diskuteras öppet viskades det man och man emellan att det kunde vara frågan om allt från fiske till krig.

 

Nattetid och i största hemlighet fraktades askan i väl tillslutna tunnor från den stora ugnen till kajen. Den första båten fylldes med tunnor och gjordes klar att segla. De styrande samlades på kajen, och de sade till varandra att detta minsann var ett högtidligt tillfälle. Småningom lade båten ut från kajen och någon av de styrande frågade vart den egentligen skulle ta vägen. ”Ingenstans, absolut ingenstans”, svarade en annan av de styrande. Det var han som organiserat arbetet med lastningen.

 

Snart var båten långt ute och syntes knappast mer. Lastningen av nästa båt var i full gång i mörkret. En av de styrande stod längst ut på kajen och stirrade ut över havet. ”Du båt som just gav dig iväg”, muttrade han, ”dig döper jag till Askefrakten. Vår lycka på din färd är att du aldrig återvänder”.

 

Fortsättning: Kyrkans rikedomar 
By: Tags: , ,

16 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Fogden drar söderut

En flock rävar satt och kurade i en skogsdunge utmed en väg. Vägen ifråga ledde söderut från staden vid bäckarna och sjön och den kantades på vissa sträckor av stora och vackert upplagda stenar. Det sades runt om i bygden att stenarna under långa tider förts dit av såväl stråtrövare som köpmän som velat markera var det var bäst för folket i söder att färdas när de önskade besöka staden. Men vägen var dålig och det var inte lätt att ta sig fram där den slingrade sig backe upp och backe ner. Särskilt besvärligt var det om vintern och våren.

 

Rävarna satt där och väntade på fogden och hans män. Det hade nämligen gått ett rykte att kungens utsände skulle bege sig till folket i söder för att driva in skatt. Och det var en händelse som rävarna absolut inte ville gå miste om. Rävarna var många och de hade alla bestämt sig för att deras bevakning av det som väntade skulle bli framgångsrik. Därför stod de ut med att bara sitta helt sysslolösa.

 

Det här var vid samma tid som Johannes funnit vägen till tomrummet. Det började alltså lida mot vinter, och regntunga moln rörde sig snabbt på himlen i den starka blåst som rådde. Rävarna såg frusna ut där de satt alldeles stilla i kylan. Flera av dem log breda och hånfulla leenden.

 

Så kom då till slut fogden och hans män ridande längs vägen på sina hästar. Redan på långt avstånd hörde rävarna deras råa skratt blandade med svordomar och prat om det snåla folket i söder. Naturligtvis spetsade rävarna öronen, för det här var skvaller av ett slag som de verkligen ville lyssna till. Tursamt nog såg inte fogdens män att de passerade en stor skock med rävar. De listiga djuren tryckte sig vid tillfällen som detta alltid mot marken och höll sig tysta och stilla.

 

Så snart den glammande skaran passerat började rävarna försiktigt röra sig och följa efter i skydd av buskar och träd längs vägen. Dock höll de sig tillräckligt nära männen på hästarna för att kunna snappa upp det mesta av det som sades. Och rävarna blev efter hand alltmer förvånade över vad de hörde. Samtidigt som de lade märke till alla ord som yttrades och lade dem på minnet noterade de att fogdens män var mycket tungt beväpnade med såväl svärd som andra tillhyggen.

 

Så kom regnet. Ryttarnas muntra samtal övergick i svordomar, och de svepte in sig i sina kappor. Blåsten tilltog och regnet gick efter hand över i snö. Sikten blev sämre, och det var något som gynnade rävarna. De behövde inte vara lika rädda för upptäckt som förut. Några rävar vågade sig till och med upp på vägen där de på behörigt avstånd såg till att inte tappa hästarna ur sikte.

 

Fogden gjorde halt på krönet av en backe. När han stannade gjorde hans män detsamma. ”Där nere”, sade fogden, ”där bor folket i söder, och alla som bor där har gott om pengar. Men de är snåla. Kom nu ihåg vad kungen befallt mig och vad jag sagt er alla. Det gäller att ta det försiktigt och fråga efter pengar och dyrbarheter utan att bruka våld mot snåljåparna”. Fogden hämtade andan efter den långa och tidvis besvärliga ritten. ”Men”, tillade han efter en stund, ”är det så att de trilskas, så måste vi ta till andra metoder. Och då kan det bli hårda tag”.

 

En liten och skinntorr krigare tog till orda. ”Jag hoppas att de trilskas”, sade han med något som liknade glimten i ögat. ”För om de trilskas, så får jag bruka svärdet, och det har jag inte gjort på länge”, fortsatte han. Fogden log brett när han hörde vad den lille skinntorre mannen sade. Han trodde nämligen inte själv för ett ögonblick att någon skulle lämna ifrån sig något frivilligt. ”Kungen måste vara barnslig”, muttrade fogden där han satt på sin vackra men en aning svårtyglade häst. ”Det finns bara en möjlighet om man vill komma åt pengar, och det är att bruka våld”.

 

Efter en stund gav fogden tecken åt männen att fortsätta. Rävarna, som gömt sig i buskarna och nu började bli en smula otåliga, smög åter fram helt försiktigt. De båda skarorna av krigare och rävar rörde sig framåt medan snöfallet blev allt ymnigare. Alla, såväl krigare som rävar, märkte att fogden inte tyckte om den här sortens väder. Rävarna brydde sig inte det minsta om att de blev blöta, och det berodde naturligtvis i sin tur på att de törstade efter nya upplevelser.

 

Fogden och hans män nådde nu den första byn hos folket i söder. Där stannade skaran av män för att lyssna till de order fogden hade att ge. Fogden tog till orda och tillsade återigen sina krigare att ta det varligt så att människorna i byn där framme i byn inte blev retade alltför mycket. Många flinade när de hörde detta och menade att det nog skulle bli svärden som fick lov att tala sitt tydliga språk. Fogden kände sig nu, trots sin inneboende elakhet, ängslig och rädd. Han kände att han var tvungen att lyda kungen och de förmaningar han fått. För om han inte gjorde det skulle det kunna gå honom illa.

 

Några krigare sändes nu fram av fogden för att bulta på dörren i det första huset. Ingen öppnade. Krigarna bultade igen men utan resultat. De sökte då öppna dörren men fann den vara låst. Krigarna gick vidare till nästa hus, men inte heller där fanns någon levande varelse. Så var det i hus efter hus. Fogden samlade åter sina män. Alla kunde nu se att han verkade en smula rådvill.

 

Så kom, efter viss tvekan, nästa befallning. ”Nå så titta då i uthusen”. Männen lydde, men de kom tillbaka utan att ha något nytt att rapportera. Inga människor fanns i byn och inga djur heller. Alltsammans verkade övergivet, och fogden började undra varför det var så. Bara rävarna verkade belåtna där de strök omkring i snöyran. I skydd av snön närmade de sig den beväpnade skaran. Det här verkade utveckla sig på ett sätt som ingen, vare sig krigare eller rävar, väntat sig.

 

Fogden befallde sina män att åter sitta upp på hästarna för att fortsätta färden till nästa by. Där fick de samma upplevelse som i den första byn. Låsta hus, inga människor, inga djur. Den här gången lät fogden till och med undersöka brunnen, men inte heller där hade någon gömt sig. Skaran fortsatte till by efter by. Dagen gick, men ingen människa visade sig någonstans. Mörkret föll alltmedan snöfallet blev allt ymnigare. Slutligen började den trötte och frusne fogden att muttra något om nattläger. Männen instämde samtidigt som rävarna insåg att även de skulle ges möjlighet att koppla av i sin jakt.

 

Så kom det sig att fogden och hans män stannade i den by de senast undersökt innan mörkret gjorde allt vidare sökande omöjligt. Efter en överläggning, som präglades av villrådighet, blev beslutet att slå in dörrarna till två tätt intill varandra liggande boningshus för att där söka nattläger. Så skedde, och männen gick till vila våta och frusna. Efter denna något förvirrade dag var det ingen som ens kom på tanken att göra upp eld för att få värme.

 

När morgonen grydde hade snöfallet upphört. I stället var det gnistrande kallt. Fogden svor till. Hans män var nämligen inte utrustade för den här sortens väder. Varken snön eller kylan stämde med årstiden. Ingenting annat tycktes förresten stämma heller. Vad återstod? Att söka vidare eller ge upp och vända om till staden?

 

Rävarna hade tillbringat natten i ett uthus med lukt av höns. Eftersom de pälsklädda djuren inte funnit något ätbart var de märkbart irriterade denna morgon. Och irritationen blev givetvis inte mindre av tanken på att åtråvärda fjäderfän nyligen vistats inom de väggar där de tillbringat natten. Men efter viss diskussion beslöt rävarna att lägga förtreten åt sidan för att se vad fogden tänkte ta sig till denna kalla morgon. Och vad de i första omgången fick erfara var att den beväpnade skaran sadlade hästarna för att rida vidare och på nytt söka finna spår av människorna i söder.

 

Färden gick genom en skog som skilde två byar från varandra. Fogden befallde sina män att vara vaksamma och även beredda på överfall. Befallningen upprepades med jämna mellanrum. Men inget hände. Dock fick rävarna problem. De kunde nämligen inte följa efter i det klara vädret lika obehindrat som förut. Solen och spåren i snön hotade att röja deras närvaro. De tvingades därför att hålla allt längre avstånd till fogden och hans män.

 

Plötsligt tog skogen slut. Framför fogden och hans män fanns nu ett stort öppet fält. På den andra sidan fältet syntes nästa by liksom badande i det allt starkare solskenet. Krigarna red ut på den stora yta som öppnat sig framför dem, men de glömde en viktig sak när de gjorde så. De blev nämligen lätt synliga från den skog som omgav fältet på tre sidor.

 

Rävarna stannade i skogsbrynet. Det var helt omöjligt för dem att ge sig ut på fältet utan att bli upptäckta. Men det gjorde inte så mycket eftersom fogden och hans män tog det lugnt och inte visade några tecken på att vilja röra sig framåt. Rävarna satte sig därför ner, men de reste sig igen när de såg något inträffa som skulle bli till ett hett samtalsämne rävar emellan under lång tid framöver.

 

Fogden och hans män hade hunnit en liten bit ut på det stora fältet när de fick se en ensam ryttare som lämnade byn där framme och satte kurs rakt mot dem. Ryttaren var klädd i vitt och hästen var vit, vilket gjorde dem svåra att följa med blicken för den som ville söka urskilja dem mot den nyfallna snön. Fogden, som nu fann att han tillråga på allt hade den skarpa solen i ögonen, befallde de sina att stanna. Förbluffade stirrade männen på den vita gestalten som i galopp kom allt närmare med snön formligen sprutande kring sig. Plötsligt höll den vite ryttaren in sin häst. Han var då helt nära de ovälkomna besökarna.

 

Fogden, som fortfarande hade den skarpa solen i ögonen, fick svårt att urskilja den vitklädde mannen. Han uppfattade dock så pass mycket att det var frågan om en stor stark karl som obeväpnad och med berått mod mötte de kungliga krigarna. Ett mummel utbröt bland fogdens män. ”Skall vi slå ihjäl honom”? frågade någon. ”Skall vi tvinga honom att ge oss pengar”? frågade en annan. ”Skall vi ta honom som gisslan”? undrade en tredje. Men fogden satt helt tyst i den mumlande skaran. Han verkade ännu mer villrådig än tidigare.

 

Till slut blev det den vitklädde gestalten som bröt tystnaden. ”Ni kommer för att pressa oss på pengar”, sade han. ”Men ni skall veta en sak”, fortsatte han, ingen är beredd att ge någonting ifrån sig. Ni kan lika gärna rida hem igen och erkänna att ni varit ute i fullständigt ogjort ärende. Folket i söder släpper minsann inga objudna knektar över sina trösklar”.

 

En av fogdens män tog till orda. ”Slå ihjäl honom”, löd budskapet. ”Vi måste visa att vi verkligen är elaka och att vi menar allvar med det vi säger om det där med att driva in skatter”. Flera av de övriga instämde. ”Ja, slå ihjäl honom”, ropade de med en mun. ”Här kan vi inte stå hela dagen i kylan. Låt oss dra vidare till byn där borta”.

 

Efter en stund lyckades fogden tysta ner de sina och vände sig mot mannen som kommit på den vita hästen. ”Varför är du klädd i vitt”, frågade han. ”Finns det någon mening med det eller är det bara ett sätt för dig att gömma dig i snön”? Mannen på den vita hästen log brett och frågade i sin tur om fogden visste vad den vita färgen egentligen betydde. Men fogden bara skakade på huvudet. ”Jo, vitt är fredens färg om du inte hade kunskap om det förut”, förklarade ryttaren på den vita hästen, fortfarande med ett brett leende på läpparna. ”Färgen för fred innebär i sin tur att folket i söder vill leva i lugn och ro. Vi vill inte ha något med skatteindrivande fogdar att göra”.

 

Knektarna hade nu dragit sina svärd, och de var beredda att döda. Men den vitklädde mannen på den vita hästen log helt lugnt. ”Det är nästan rörande att se er”, sade han helt lugnt. ”Skall det verkligen behövas så många svärd som ni har för att slå ihjäl en ensam man? Förresten, vad säger jag? Ensam? Nej inte alls! Titta mot skogsbrynet så får ni se att jag inte är ensam”.

 

Fogden tittade mot skogsbrynet. Fogdens män tittade också. Och de tittade alla en gång till utan att tro sina ögon. I skogsbrynet runt hela det stora fältet stod beväpnade män i dubbla led. ”Detta är alla vapenföra män hos folket i söder”, sade mannen i vitt helt lugnt. ”De är många. Eller vad säger ni? De är långt fler än vad ni knektar är. Eller hur? Om ni dödar mig, så kommer de att döda er allihopa. Eller vad tror ni”?

 

Fogdens män lät svärden sjunka. De var stumma av förvåning, och stor villrådighet uppstod i skaran. ”Förresten”, fortsatte mannen i vitt, ”ni kan fortsätta till byn där framme om ni vill. Där finns alla våra barn, kvinnor och åldringar. De är beväpnade de också. En annan möjlighet för er är att fly härifrån. Själv skulle jag tro att det är något som passar er bättre”.

 

Vi det här laget hade rävarna dragit sig ifrån skogsbrynet och djupare in bland träden. De ville inte att folket i söder skulle upptäcka dem. Men de ville inte heller missa föreställningen. Därför skickades de två modigaste rävarna fram för att följa fortsättningen. Deras plikt var att berätta för de andra vad de såg och hörde. Men det blev egentligen ingen fortsättning. Något som börjat så dramatiskt slutade helt stilla.

 

Fogden var klok nog att fatta rätt beslut och inte utsätta sig själv och sina män för en oviss strid. I stället stack han svärdet i skidan och konstaterade att han och hans män visst inte var ute efter att ställa till förtret. Han hade bara tänkt sig att helt stilla fråga om inte folket i söder hade lust att betala en obetydlig liten skatt till kungen i huvudstaden. Men det hade man tydligen inte lust till. Så då fick det väl vara då.

 

Så kom det sig att en slokörad fogde red tillbaka till staden vid bäckarna och sjön tillsammans med en hoper minst lika slokörade krigare. De frös, och de hörde länge jublet från folket i söder. Rävarna ilade i förväg eftersom de inte längre var roade av att smyga efter kungens utsände. Fogden och hans män nådde sent om natten fram till sitt hus. De gick genast till sängs, och för en gångs skull föregicks inte deras sömn av en vild fest.

 

Fortsättning: Askan från ugnen 
By: Tags: , ,
«‹ 8 9 10 11 ›»