4 okt 2012

Sagan om Skräpkammaren – Tiden tystnar

Johannes och fogden slank in i skräpkammaren. Johannes fann det för sin del en smula underligt att ha gått varvet runt genom skräpkammaren, ner i dess källare, upp i hönshuset och så tillbaka igen. Men så kom han att tänka på något som hänt under vägen. ”Åldermannen, jag måste nå åldermannens döda kropp och få ut den ur skräpkammaren”.

 

Under tiden hade fogden satt sig ner innanför dörren med hönor och rävar hoppande och kravlande kring sig. ”Såja, såja”, muttrade han. ”Kom till mig så skall jag klappa er allihop”. I detta ögonblick förstod Johannes att något hänt med kungens utsände. Om han blivit tokig eller bara allmänt snäll var inte lätt att avgöra.

 

Dagen led mot kväll, sommarnatten sänkte sig över skräpkammaren och staden vid bäckarna och sjön. Johannes suckade och undrade vad han skulle göra med sin lullande följeslagare. Köra rävar och hönor på porten och be den nu något underlige fogden att gå hem till sitt hus vid torget? Eller vad?

 

Slutet på alla undringar och resonemang blev att Johannes tog ett bloss och gav sig in i skräpkammarens mörker för att än en gång finna vägen ner till källaren. Han passerade den första muren, han nådde tomrummet, och hans ögon började vänja sig och se något så när i det svaga ljus som fanns.

 

Johannes trevade sig sakta genom tomrummet för att finna hålet i muren och därmed passagen ner mot källaren. Men han stötte på motstånd av oväntat slag. Hålet i muren fanns där visserligen, men det och murväggarna runt om täcktes i detta ögonblick av ett bastant järngaller. Johannes trevande fingrar fann hindret men kunde inte rå på det. Skräpkammarens väktare insåg i detta nu det omöjliga i att nå fram till åldermannens döda kropp.

 

Förvåning, bestörtning, undran över vem som varit framme. ”Tiden”, muttrade Johannes. ”Tiden måste ha gjort detta för att ge mig en fingervisning. Men vad skall jag göra? Hur finner jag honom? Vad tusan blir nästa upplevelse”?

 

Johannes kände sig minst sagt förvirrad för att inte säga skrämd. Sakta trevade han återigen över gallret, sedan skakade han det. Fast besluten att lösa gåtan började Johannes bruka våld. Han sparkade, skrek och sökte på alla vis komma förbi hindret. Alla försök misslyckades dock.

 

Uppgiven, ledsen och undrande tog sig Johannes tillbaka till utgångspunkten, till fogden, hönorna och rävarna. Han gick förbi den lullande skaran och satte sig ner utanför skräpkammarens dörr. En djup suck fullbordade den handling som syftat till att ge stadens ålderman ett värdigt slut. Johannes började undra en smula över tingens ordning och vad som egentligen återstod av tillvaron. Så djupt hade han aldrig förr funderat över någonting.

 

Bokstavligt talat satt Johannes kvar utanför skräpkammarens dörr under resten av sommaren. Han satt där under hela hösten och under den begynnande vintern. Naturligtvis såg han till att såväl han själv som fogden, hönorna och rävarna försågs med mat. Men all övrig tid satt han stilla på samma fläck och grubblade.

 

Snön började falla. Den föll sakta med stora flingor som skulle ha blivit till drivor om det varit tillräckligt blåsigt och kallt. Men som det nu var lade sig snön klibbig och våt kring skräpkammaren. Fogden satt där han satt med hönor och rävar omkring sig, Johannes rörde sig inte heller ur fläcken. Skräpkammarens herre skulle ha blivit en blaskig snögubbe om inte något brutit tystnaden.

 

Det var kväll, och det hela började med en sakta vindil som ökade i styrka till ett formligt ylande. Temperaturen sjönk hastigt. De våta flingorna förvandlades till is. De skulle i sin tur ha gjort Johannes till något som liknat en staty om han inte vaknat till liv, ruskat på sig och undrat vad som höll på att hända. Plötsligt, helt klarvaken, reste sig skräpkammarens herre i sin fulla längd och krävde med hög röst en förklaring till det som ägde rum.

 

”Tiden”, skrek Johannes. ”Jävla tid, kom fram och förklara vad det är som händer. Varför blir allt så här”? Han sjönk ner på marken, stelfrusen, uppgiven och undrande över varför han skulle fortsätta sitt liv.

 

Troligen hade Johannes frusit ihjäl om han inte i detta ögonblick fått det svar han väntat på. Tidens röst hördes helt nära, först viskande, sedan allt starkare. ”Snälla Johannes, ge inte upp nu. Sök att gå vidare. Förresten har du inget val om det kan vara någon form av tröst i sammanhanget”.

 

Johannes reste sig än en gång. Benen skälvde och han frös som han aldrig frusit förut. Men på något sätt lyckades han repa mod. Han hörde som i något avlägset fjärran sina stelfrusna läppar ställa frågan om han skulle dö. ”Nej, inte ännu”, svarade Tiden sakta. ”Fortfarande återstår en del att göra, men innan dess är det något jag måste berätta för dig. Låt oss för all del gå in i tomrummet, så du får göra upp en brasa och slippa frysa”.

 

Så kom det sig att Johannes på stela ben släpade sig tillbaka till det utrymme som nu en ganska lång tid varit hans enkla bostad. På vägen höll han på att snubbla över fogden som låg och sov omslingrad av hönor och rävar som värmde hans kropp.

 

Av någon för honom själv outgrundlig anledning lyckades Johannes göra upp eld, och snart spred sig en behaglig värme och det vanliga skuggkastande ljuset. Men Johannes kände ingen rädsla, ej heller någon vrede. Ett stilla lugn bredde ur sig. ”Så berätta nu”, sade Johannes sakta. ”Vi kan väl vara uppriktiga mot varandra, vi börjar ju liksom bli som gamla vänner”.

 

Tiden skrattade till. ”Ja”, sade han. ”Vi har känt varandra länge nu, men det här är vårt sista möte och det vill jag använda väl. Jag vill försöka förklara varför allt går mot sitt slut och varför jag hädanefter inte kommer att lägga mig i någonting utan låter allt ske slumpmässigt”.

 

Johannes kände kylan komma tillbaka, denna gång i form av kalla kårar utefter ryggraden. ”Slut, varför skulle allt vara slut”, muttrade han alltmedan Tiden med lugnande röst sökte göra sig förstådd. Småningom lugnade sig Johannes så pass att han orkade lyssna till sin gamle följeslagare

 

”Så här är det”, sade Tiden med allvarlig röst. ”Du känner huvudstaden och du vet vem som är kung. Nåja, du lämnade alltsammans medan det stora blodbadet pågick, men du har väl ändå hört en del rykten. Folken från andra sidan haven har just invaderat huvudstadens omgivningar, och de närmar sig långsamt slottet. Det är frågan om tungt beväpnade soldater, och de väjer inte för någonting, blodtörstiga som de är. Vuxna, kvinnor, barn, alla blir deras offer. Tur för dig som slipper vara vittne den här gången”.

 

Johannes kände kylan tränga allt djupare in i kroppen. Brasan hade inte längre någon som helst effekt som värmekälla. Kylan kom inifrån, och den var av ett slag som ingen skulle unna sin värsta ovän att uppleva.

 

”Fienden är stark, mycket stark”, fortsatte Tiden. ”Och vissa figurer kommer att ansluta sig till fienden. Ett näraliggande och bra exempel är fogdens soldater, som inget högre önskar än att få bruka sina svärd”. Här avbröts Tiden av Johannes, som med skarp röst och nytt mod frågade om det som hänt på sistone. Om hönorna, om rävarna och varför fogden blivit den lullande figur han nu var.

 

Tiden dröjde med svaret. Och när han väl svarade var det med största allvar. ”Sanningen”, sade han sakta, ”är att rävarna var en stor fara, att hönorna var något av ett skämt och att åldermannen var den som höll allt samman med sitt råd och den vilja som alla de där gubbarna utstrålade. När alla är borta är också balansen borta och nya krafter tar vid. Och de nya krafterna är i sin tur så fulla av det slags ondska som jag inte rår på.

 

”Säg mig då” sade Johannes sakta, ”säg mig varför fogden mistat sina huggtänder och blivit den han är med rävar och hönor i famnen”.

 

Tidens röst utstrålade ett leende. ”Där har jag inget finger med i spelet, allt detta kom från honom själv, från hans inre, och det är en styrka så stor att ingen längre kommer åt honom. De fjolliga hönorna som bara kunde åstadkomma tomma äggskal som inte tålde ljuset finner väl trygghet hos den som vunnit styrka och frid. Och rävarna böjer sig, de har funnit en överman, en som det inte lönar sig att söka bita i benen. Förresten, om här funnits råttor kvar skulle även de suttit i fogdens knä vid det här laget. Men, som du kanske förstår så finns det fler rävar i världen, och långtifrån alla rävar finner rätt sorts överman”.

 

Johannes kunde inte rå för att han kände sig en smula förvirrad. Hönorna och deras roll kunde han till nöds förstå sig på, men rävarna var honom fortfarande en gåta.

 

Givetvis anade Tiden de tankar som Johannes tänkte. ”Rävar”, sade han därför sakta. ”Rävar finns i alla tider och hos alla folk. De finns i mycket större utsträckning än hönor och de väntar alltid på rätt tillfälle att ingripa och slita åt sig godbitar. De varken samlar eller sparar, det har de ingen anledning att göra. De vill bara känna sin makt och söker till varje pris att behålla den”.

 

Johannes kände än en gång kylan och rysningarna. Men samtidigt kände han något av ett övertag, en stilla frid som spred sig i hans eget inre, en känsla han aldrig haft förut och som förvånade honom själv en smula. ”En sista fråga innan du försvinner”, sade han sakta. ”Varför blev äggen till en äcklig smet när jag kom upp i hönshuset”?

 

Återigen kunde ett leende anas hos Tiden. ”Du är naiv Johannes, mycket naiv”, blev svaret. ”Du har visserligen ställt en rad kloka frågor, men nu tvivlar jag på dig en smula. Så snart du kommit ner i skräpkammarens källare förstod du i själva verket vad det handlade om, nämligen att alla färgglada spektakel som presteras i själva verket är så innehållslösa att de inte tål att synas närmare i sömmarna.

 

Johannes kände åter modet sjunka en smula samtidigt som han förstod att han hört Tidens röst för sista gången. En smula upptinad i lemmarna funderade han över att söka en stunds vila i tomrummet när ett högt rop hördes från trakten utanför skräpkammaren. Johannes rusade ut och fann fogden stående i den tidiga vinternatten med hönor och rävar klängande kring benen. ”De kommer”, skrek fogden. ”De kommer från alla håll. Låt oss ta fram svärden, men bara de goda svärden, för de är de enda som har någon möjlighet att bita på den ondska som närmar sig”.

 

Fortsättning: En kung i nät 
By: Tags: , ,

3 okt 2012

Sagan om Skräpkammaren – Vinden vänder

I landet på andra sidan haven gick allt sin gilla gång sedan man kommit underfund med hur man lättast gjorde sig av med askan. Fartyg efter fartyg lastades med asktunnor och skickades iväg. Och nu var hanteringen ifråga ingen hemlighet längre. Alla som arbetade vid ugnen hade vid det här laget förstått vad man gjorde med en illaluktande restprodukten.

 

Vetenskapsmännen resonerade man och man emellan om vart askan kunde tänkas ta vägen. Några trodde att de vällastade fartygen förr eller senare skulle förlisa, antingen i stormar eller genom att gå på grund mot klippor och skär. Man hoppades bara att allt detta skulle ske lång borta och gärna i närheten av tänkbara fiender.

 

”Men”, sade en av vetenskapsmännen eftertänksamt och kliade sig i skägget. ”Jag hoppas att ingen provar på att tända eld på rasket, för då kan det hända förfärliga saker”. Några av de andra nickade instämmande, för även de hade förstått att askan var explosiv, särskilt när den var instängd i tunnorna.

 

De styrande i det stora landet fick genom olika kanaler ytterligare kunskap om att föroreningar härjade i luft och vatten i länder på andra sidan haven. Täta rapporter, förmedlade av spioner som skickades med handelsfartyg, visade att något som var på gränsen till panikstämning spred sig på många håll. De styrande gnuggade händerna och menade att det slutliga kriget nu började ge önskat resultat. Borta i de andra länderna började alla skylla på varandra.

 

Vetenskapsmännen skakade ibland på huvudet åt de idéer som fanns bland de styrande. Ingen visste egentligen längre varför man byggt den stora ugnen. Var det för att lösa landets inre problem med byggnadsrester och spannmålsöverskott eller var det för att förgöra andra folk? För vetenskapsmännen hade det hela varit en teknisk fråga, för de styrande en politisk.

 

Nåja, nu var allt som det var och ingenting var möjligt att stoppa. De som arbetade vid ugnen var så vana vid det de gjorde att de hade svårt att tänka sig att göra något annat. Och de allra flesta hade glömt det liv i sysslolöshet som levdes innan de nya idéerna omsatts i praktisk handling.

 

Vid det här laget var det bara soldaterna som var lata. De hade ju bara sina övningar att tänka på sedan principerna för krig drastiskt förändrats. Det var inte utan att en och annan av dem gick och längtade efter ett äkta gammaldags fältslag med gnäggande hästar och blanka svärd. Då sade någon åt dem att det gällde att hålla soldater i vila och vid gott mod så att de var pigga den dag det var dags för nästa steg.

 

De styrande var mycket noga med att samla alla fakta de fick genom sina spioner. Glädjen över det elände som fanns överallt i omvärlden spred sig bland dem och ledde till täta diskussioner om hur fortsättningen skulle te sig. I det här skedet var man mycket noga med att hålla vetenskapsmännen utanför alla diskussioner. Vetenskapsmännen skulle, som någon sade, bara virra till begreppen.

 

En idé vore att avvakta och se om folken som nu pinades av röken från ugnen skulle råka i krig med varandra och därmed göra det lättare för de styrande att skicka sina soldater att ta reda på det som fanns kvar. En annan idé vore att börja elda ugnen mycket kraftigare än nu så att alla fiender dog av chockverkan. I det förra fallet hade man nackdelen att allt skulle vara sönderslaget när man väl kom fram. I det andra fallet riskerade man att de egna soldaterna skulle fara mycket illa av överdosen av föroreningar.

 

Ja, innerst inne var ju tanken att med rökens hjälp döda omgivningen för att man sedan bara skulle ha att kliva på. De utvilade soldaterna förväntades i alla händelser kunna uträtta storverk som aldrig förr. Men vad skulle man göra sedan? Kanske sluta elda i ugnen så att inte de egna soldaterna i de främmande länderna började fara illa av föroreningarna.

 

Det var bara att konstatera att man nu kommit in på en ny tankegång. Och den ledde i sin tur till en rad nya och kanske ännu svårare beslut. Vad skulle hända om man slutade elda i ugnen? Hur skulle man då kunna sysselsätta alla de människor som nu var fullt upptagna med att skyffla byggnadsrester och spannmålsöverskott? Skulle alla återgå till den stora lättjan, och vad skulle då i sin tur kunna hända på sikt?

 

Ju mer man grubblade desto fler blev frågorna. Det var inte utan att de styrande efter en tid blev en smula villrådiga och började titta snett på varandra. Vems idéer var bäst och vem var klokast när det gällde att bedöma händelser i framtiden?

 

Alla resonemang ledde till att vetenskapsmännen och de styrande började ta avstånd från varandra. Den ena gruppen tyckte att den andra blivit konstig och till slut vågade de styrande i all sin nervositet visa svaghet och fråga dem till råds som kanske visste bättre.

 

Det var i den situationen de styrande fattade beslutet att elda ugnen allt hårdare för att därigenom öka mängden föroreningar i de tänkta fiendeländerna. Beslutet verkställdes och alla tillgängliga människor kallades in för att skyffla. Ett tag tänkte man till och med sätta soldaterna i arbete vid ugnen men avstod. Vetenskapsmän som samlades vid ugnen skakade sina huvuden och fördömde det vansinne de bevittnade.

 

Efter en tid samlades soldaterna ihop och skickades till kajen, där ett stort antal stridsberedda fartyg väntade på att föra dem till andra sidan haven. De steg ombord, och fartygen gav sig iväg för fulla segel i den vind som alltid blåste åt samma håll. De styrande stod länge kvar vid kajen, nervöst vridande sina händer. ”Vi får alla hoppas att det går som beräknat”, muttrade en av dem.

 

De styrande stod kvar tills natten föll. Det blev kallt trots att det fortfarande var sommar. Stjärnorna gnistrade på himlavalvet, samma stjärnor som gnistrade i de länder dit soldaterna var på väg.

 

I det ögonblicket hände något som ingen då levande varelse hade upplevt. Vinden upphörde gradvis att blåsa. De styrande stod där på kajen som förstenade och stirrade ut över det hav som sett fartygen försvinna i ett okänt fjärran.

 

Till slut var allt stilla, och de var så tyst, så tyst. Men tystnaden varade inte länge. Den bröts av ett skrik, ett skrik som var så skärande att det framkallade rysningar hos alla de människor som hörde på. Och det första skriket följdes av flera. Skriken banade sig iväg ut i natten och stötte emot murar av människor som i sin tur utstötte nya skrik.

 

De styrande greps av panik och började rusa i riktning mot ugnen. De möttes av en stickande doft, och doften blev allt starkare ju närmare krigsmaskinen de kom.

 

Människornas skrik blandades med rökens doft till någonting som ingen rimligtvis tidigare upplevt. Kaos var ett alldeles för svagt ord. Egentligen fanns inga uttryck för den händelse som tvingade fram skrik, pina och död.

 

De styrande omkom, den ene efter den andre. Deras kroppar blev liggande, och om någon åskådare funnits skulle vederbörande ha anat skrik av fasa som aldrig kom fram. Till slut omslöts alla av röken och de tänkta åskådarna skulle inte haft någon möjlighet att se något mer.

 

Den stora staden dog i stiltje och i ljuset av gnistrande stjärnor. Ingen människa levde mer, och de tysta husen i den tysta natten andades av övergivenhet, mörker och stank. Men ingen fanns kvar som kunde uppleva allt detta. Åskådaren är bara den som bär allt detta inom sig som i en dröm.

 

Så småningom vände vinden. Den började blåsa åt det andra hållet, och den spred röken ut över det stora landet och de stora slätter som tidigare befriats från städer, byggnader och människor och som i sin tur levererat spannmål till den ugn som blev alltings undergång.

 

Till slut slocknade elden i den stora ugnen eftersom ingen längre skyfflade in nytt bränsle. Röken dog ut, och den höga skorstenen kallnade. Kvar fanns bara kropparna, husen, stillheten och den aska som aldrig blivit ivägsänd. Det var bara soldaterna som slapp uppleva det första slutet. De var ju på väg mot något som ingen av dem tidigare skådat.

 

Fortsättning: Tiden tystnar 
By: Tags: , ,

3 okt 2012

Sagan om Skräpkammaren – Kungens tandvärk

I slottet rådde något som närmast liknade panik. Alla gluggar var upptagna av gästabudets deltagare, och längre in väntade fler som ville ta del av det underliga som hände utanför. Vart kungen tagit vägen var det ingen som visste. Några trodde dock att han dragit sig tillbaka och somnat, rusig av öl och ilska.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga, som bryskt kastats ut ur gästabudssalen efter tumultet med adelsmannen, hade tagit sig ner till slottsporten och beredde sig just att öppna den och gå hem. ”Vänta lite”, hörde han då en röst säga. ”Kom här och titta ut, så tappar du säkert lusten att gå härifrån”.

 

Det var en av slottets tjänare som genskjutit kammarherren. Båda gick fram till en glugg och tittade ut. Synen fick kammarherren att gnugga sig i ögonen och undra om han drömde. Men eftersom de hotfullt uppträdande rävarna inte försvann ur synfältet förstod han att han var fullt vaken.

 

Uppe i slottets salar tilltog oväsendet. Människor skrek och några var på väg ner mot porten. Men de hejdades i likhet med kammarherren av tillskyndande tjänare. Alla insåg givetvis det dåraktiga i att trotsa faran. Följden blev ännu mer oväsen och fullständig obeslutsamhet hos de iblandade.

 

En person höll dock huvudet kallt, nämligen kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Han fick efter en kort stund sällskap av försvarskammarherren, som banat sig väg mot porten så snart han insett allvaret i situationen. Försvarskammarherren hade dessutom beväpnat sig med en gammaldags och lite halvdålig spikklubba, som han hakat av fästet i en korridor.

 

”Det här är ju själva fan”, röt försvarskammarherren. ”Vad gör de här kreaturen kring slottet och hur kommer det sig att folk blir rädda för dem? Sådana här pälsdjur brukar ju löpa till skogs så fort de blir varse varelser av vår sort”.

 

För att markera sin åsikt och sitt mod öppnade försvarskammarherren slottsporten och steg ut med spikklubban i högsta hugg. ”Ge er iväg”, skrek han åt rävarna och svingade klubban. ”Schas”! Gå hem till era lyor och stanna där. Annars skall jag minsann sätta spikar i ryggen på er”.

 

Vid det här laget hade de övriga kammarherrarna nått fram till slottsporten. De kom lagom för att bevittna hur försvarskammarherren blev biten i ena benet och med spikklubban dinglande i handen hastigt drog sig tillbaka in i slottet. Porten slog igen efter honom med en smäll och en rävtass hamnade i kläm. Tassens ägare ylade vilt.

 

”Det var som tusan”, mumlade Ugglan och klippte med ögonen. ”Sådant här borde ju inte vara tillåtet, det borde var och en kunna förstå. Vi får väl se om det inte går att lagstifta mot eländet”.

 

”Säkert”, replikerade finanskammarherren. ”Tag du och stifta en lag mot rävars vistelse kring slottet. Du skulle säkert bli populär bland hönor och andra djur som rävar vanligtvis jagar”.

 

Försvarskammarherren hade vid det här laget, sittande i en trappa, fått av sig så mycket kläder att han kunde undersöka sitt sargade ben. Rävens bett hade tagit djupt och blod sipprade ner på de inte alltför rena trappstegen. ”Tror ni att jag dör?” frågade den bitne ängsligt.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga böjde sig ner och undersökte såret. Utrikeskammarherren, som påstod sig ha sett många sår i andra länder, förklarade med sakkunnig min att skadan inte var direkt livshotande. Skolkammarherren, som inte alls var van vid att se blod, smög sig på darrande ben undan i ett hörn.

 

Det var i detta ögonblick som det stora vrålet ljöd genom slottet. Alla invigda visste givetvis varifrån vrålet kom, men för alla oinvigda måste händelsen ha varit jämförbar med att stå vid helvetets rand. De av slottets tjänare som fortfarande befann sig invid porten lystrade givetvis som hunden lyssnar efter sin husses vissling.

 

Ingen av kammarherrarna hade tidigare upplevt något av kungens allra värsta utbrott, varför en viss förvirring uppstod i den sexhövdade skaran. Försvarskammarherren, som trott sig vara mer eller mindre döende, kom hastigt på benen, virade en tygtrasa kring benet och kommenderade alla att gripa till vapen. Själv tog han upp spikklubban, öppnade porten och skrek åt rävarna att de skulle sluta vråla, för annars skulle den minsann få smaka på spik.

 

Det blev kungen som räddade försvarskammarherren från att åter bli biten av rävarna. Den vrålande härskaren hade nämligen rusat genom slottet, föst undan alla i sin väg, lyft försvarskammarherren på raka armar upp i luften, ställt sig i porten och med välriktade sparkar förpassat de närmaste rävarna till en annan tillvaro.

 

De åskådare som fanns på plats förbluffades. Det gällde såväl tjänare som kammarherrar och andra som kommit tillrusande från gästabudssalen. En stor, stark, vrålande man hade gjort något som ingen annan skulle ha vågat göra. Alla väntade med spänning på fortsättningen, och den kom snabbt.

 

Rävarna tvekade en smula inför det hot som uppstått. Men de repade mod och närmade sig åter slottsporten i flockar. Sakta satte kungen ner försvarskammarherren, andades djupt två gånger och utstötte ett nytt avgrundsvrål.

 

”Tandvärk”, denna tandvärk”, stönade en av de invigda tjänarna. ”Förut har tandvärken alltid varit det elände vi här på slottet fått lov att leva med, men nu tycks fanstyget vara till nytta”.

 

Kungen ryckte spikklubban ur handen på försvarskammarherren och gav sig i kast med den närmaste rävflocken. Djuren drog sig sakta tillbaka medan de visade tänderna, vilket i sin tur gjorde kungen än mer rasande. Måhända var det djurens till synes friska bitverktyg som fick härskaren att tänka på sina egna värkande tuggredskap.

 

Alla som kunde trängdes nu i slottets gluggar för att bevittna kungens kamp. Spikklubban landade i räv efter räv, och djurens ylanden blandades med härskarens vrål. Givetvis sökte en och annan räv att bita kungen i benen, och ibland lyckades de. Till tack fick de sparkar som förvandlade dem till något som åskådarna i gluggarna uppfattade som stora klumpiga fåglar.

 

Blodet rann nu efter kungens båda ben. ”Gör upp eldar”, skrek han. ”För helvete, gör upp eldar så att vi kan bränna kreaturen”.

 

Allt fler vågade sig ut i kungens spår, och de hade bloss och ved med sig. Så snart eldarna börjat brinna drog sig rävarna allt mer tillbaka, skrämda av det våldsamma motstånd de mötte. Till slut fanns något som liknade en rävfri gata från slottets port och längs sluttningen ner mot staden. Fortfarande gick kungen främst, vilt svängande sin spikklubba.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga befann sig tätt i hälarna på den vrålande kungen. Han hade beväpnat sig med ett par gamla rostiga fotbojor. De övriga kammarherrarna var långt efter i en skock människor som med sprakande bloss höll rävarna på avstånd.

 

Detta var en märklig natt som länge skulle stanna i människors minne. Och den blev inte mindre märklig av att rikets kung avslöjat sin djupaste hemlighet samtidigt som han visat sig vara långt mer handlingskraftig än någon människa trott. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga begrep ingenting.

 

I detta ögonblick insåg försvarskammarherren att han inte alls var döende och att det lilla sår han hade på benet inte var mycket att bråka om jämfört med kungens allt blodigare ben. Han insåg också att det var hans plikt att försvara och att kungen vid det här laget låg så pass illa till att något måste göras.

 

Det var på sätt och vis finanskammarherren som ledde in försvarskammarherren på det spår som nu kom att följas. ”Kassavalven”, flämtade den som var satt att hålla hårt i pengarna. ”Låt för tusan inte rävarna nå fram till kassavalven. Det är ju där som alla vapen finns”.

 

Det var som om något nu knäppte till i försvarskammarherrens något tröga huvud. ”Vapen”, flämtade han. ”Där finns inga vapen såvida inte askan kan räknas som vapen”.

 

Nu var det finanskammarherrens tur att verka förbryllad. ”Aska”, sade han sakta, ”vad menar du med det”? Längre än så hann han inte i sitt resonemang, för nu hördes ett nytt vrål från kungen.

 

Allas ögon riktades mot backens nedersta del där kungen stod, vilt svängande sin spikklubba i skenet från eldar och bloss. ”Först rävar och sedan de här trasiga typerna. Vad är de för ena figurer? Vad gör de här? Låt oss se till att de försvinner, och det illa kvickt”, vrålade han.

 

Försvarskammarherren skildes från finanskammarherren och lyckades hitta en passage mellan två rävflockar. I samma ögonblick förstod kammarherren för gamla sjuka och fattiga vad kungen menade med sina frågor. ”Främlingarna”, mumlade han och tappade sina rostiga fotbojor. ”Främlingarna har tagit sig ända fram. Vad gör vi nu”?

 

Fortsättning: Vinden vänder 
By: Tags: , ,

2 okt 2012

Sagan om Skräpkammaren – Hönshuset vid sjön

”Vad är du för en figur”? Frågan ställdes av fogden till Johannes sedan fogden på stappliga ben tagit sig upp i ljuset i hönshuset. Johannes, som hade fullt sjå med att försöka ta sig ut, märkte till att börja med inte den frågande.

 

”Vem tusan är du”? Frågan upprepades, denna gång i en något skarpare ton. Den här gången reagerade Johannes och stirrade snarast förskräckt på den smutsiga och trasiga gestalt som stigit upp ur ett hål i marken. ”Johannes”, svarade Johannes sanningsenligt och med något darrande stämma samtidigt som han för ett ögonblick glömde både rävar och hönor.

 

”Johannes, vilket förskräckligt namn”, fräste fogden. ”Bor du här och vad tusan håller på att hända”? I samma ögonblick bet en räv ihjäl en höna och drog sig undan i ett hörn med sitt byte. Det var en blå höna, vars stjärtfjädrar hunnit bli purpurröda innan hon gick sitt öde till mötes. Nu var det flera rävar som jagade hönor, och en skarpsynt iakttagare skulle säkert ha lagt märke till att det var de gula hönorna som var mest attraktiva trots att de inte var så många som de blå. En skarpsynt iakttagare skulle också lagt märke till att de vita hönorna, som nu samlats i en enda flock, dragit sig undan till ett hörn av hönshuset. I all stillhet förstås och utan att rävarna tycktes tänka på dem.

 

”Vad ända in i alla glödheta försiggår här”? Fogdens ton var nu mycket skarp och han sprang fram till Johannes, som i sin tur förskräckt vek undan. Skräpkammarens väktare hade just kommit underfund med vem hans sällskap var. Han hade just nu minst av allt lust att ge sig i samtal eller rent av slagsmål med en person som gjort sig vida känd för långt gången elakhet och råa fasoner.

 

Allt fler rävar hade nu lyckats ta sig in i hönshuset och allt fler blå och gula hönor mötte sitt öde. Kacklande sökte de färgglada fåglarna undgå sina förföljare. De sprang, de flaxade med vingarna och några av dem lyckades till och med flyga ett stycke. Ingen av dem förmådde dock, trots den skräck de måste ha känt, lyfta så pass att de kom över hönshusets välbyggda stängsel.

 

Fogden fick fatt i Johannes och pressade upp honom mot ett träd. ”Är det dina hönor”, röt kungens utsände , ”och varför låter du dem i så fall ätas upp av de här listiga kreaturen? Hönor skall kokas åt människor, inte ätas råa av andra djur”.

 

”Det är inte mina hönor”, stönade Johannes under det hårda grepp som fogden tagit om hans axlar. ”Jag råkade precis som du komma upp ur ett hål i marken strax innan du själv kom upp. Och när rävarna var på väg in i hönshuset var jag själv på väg att söka ta mig ut och komma hem. Jag bor där borta i skräpkammaren”. Johannes pekade, och fogden släppte sitt grepp. ”Skräpkammaren”, fnyste han, ”vad tusan är det? Jag har bott här rätt länge nu, men någon skräpkammare har jag inte hört talas om”.

 

Under tiden fortsatte det vilda slagsmålet mellan rävar och hönor. Det vill säga hönorna kacklade och försvarade sig bäst de kunde tills rävarna med ett snabbt bett förpassade dem till en annan värld. Till slut var det bara en handfull blå hönor kvar samtidigt som alla rävar tagit sig in i hönshuset. Stjärtfjädrarna på de kvarvarande fjäderfäna lyste purpurröda i dödsskräck, men rävarna syntes inte längre ha någon brådska att avsluta sin hemska gärning. Allt fler av dem hade nämligen fått syn på flocken med vita hönor.

 

I detta ögonblick släppte fogden sitt grepp om Johannes. En räv hade nämligen bitit honom i benet, och det bettet fick oanade följder. Fogden böjde sig nämligen ned i akt och mening att klappa räven. Djuret släppte sitt grepp, backade några steg och slickade sig om munnen. Förvandlingen var total, både hos fogden och räven.

 

Samtidigt som allt detta hände i en rasande fart burrade de vita hönorna plötsligt upp sina fjädrar och drog i samlad tropp mot rävflocken, vars medlemmar i sin tur tycktes bli en smula osäkra. De kvarvarande blå hönorna såg sin möjlighet till ett fortsatt liv och sprang till Johannes oerhörda förvåning fram till fogden och flockade sig kring honom. Fogden i sin tur log vänligt, ja nästan fånigt, mot både hönor och rävar.

 

De vita hönorna fortsatte sin framryckning alltmedan rävarna blev än mer osäkra för att till slut gripas av något som liknade panik. De sprang av och an samtidigt som de sökte sig mot hönshusets väggar. Några sökte till och med att ta sig över och tillbaka samma väg som de kommit in.

 

Det var först nu som fogden reagerat på de ord och den behandling han mött på vägen från borgen till hönshuset. Den förut så råbarkade figuren förvandlades plösligt till en änglalik varelse, vars högsta önskan tycktes vara att klappa rävar och ge dödsförskräckta hönor en fristad kring sina fötter.

 

Plötsligt hördes ett skrik, ja närmast ett avgrundsvrål. Johannes vände sig om och fick syn på en storvuxen rödbrusig man som kommit fram till hönshuset. Det var samme man som Johannes för länge sedan en tidig och kall morgon sett gå in i hönshuset med rävar flockade kring sig. Mannens förtvivlan gick inte att ta miste på, han stod helt enkelt inte ut med det han såg. ”Mina hönor, mina rävar”, skrek han, ”vad har ni gjort med dem?”

 

Den storvuxne mannen tog sig in i hönshuset, men då hände ytterligare något oväntat. Hönor och rävar fortsatte att flocka sig kring fogden och tog tydligt avstånd från mannen som skrikit. ”Underligt”, tänkte Johannes, ”det var ju han som kom till hönorna med vatten och med rävarna i sällskap”.

 

Alla tycktes vid det här laget helt ha glömt bort de vita hönorna, som lyckats tränga in ett par rävar i ett hörn. Rävarna ylade av skräck, och en av dem fick ett öga uthackat av en stor vit höna.

 

Kaos tycktes råda överallt, men Johannes tyckte sig finna ett visst mönster i oredan. Fogden drog till sig de kvarvarande blå hönorna och alla rävarna. Den storvuxne mannen fann sig vara utfrusen ur gemenskapen och försvann hastigt från hönshuset genom en öppning han själv åstadkommit när han tog sig in. De vita hönorna i sin tur följde den storvuxne mannen vilt kacklande, och de försvann alla hastigt i riktning från staden.

 

Fogden satte sig ner på marken för att lättare kunna klappa alla hönor och rävar som mer eller mindre klättrade omkring på honom. Rävarna visade inte längre minsta intresse att bita ihjäl blå hönor, och Johannes stod där som ett fån och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.

 

Då hördes skrik och oväsen utanför hönshuset. Människor kom springande från staden i undran över vad som hände i det hönshus de förut varit så noga med att hålla sig själva och sina barn borta ifrån. Några män hade redan hunnit fram, de pekade på fogden där han satt och kelade med djuren, men ingen hade ännu känt igen kyrkoplundraren. Däremot var Johannes en för de flesta välkänd figur.

 

”Vad försiggår här”, frågade en man i barsk ton, och Johannes erinrade sig att mannen hade någon form av vaktfunktion i staden. ”Jo”, sade Johannes sanningsenligt, ”rävarna har tagit sig in i hönshuset och bitit ihjäl en massa hönor”. Mannen som frågat konstaterade torrt att han kunde se det. ”Dig känner jag igen”, fortsatte han. ”men vad är det där för figur som rävarna luktat sig till”?

 

Johannes tvekade. Skulle han avslöja fogden och utsätta honom för risken att bli illa hanterad av den tillstormande folkmassan. Men han behövde inte ta ställning eftersom en annan man känt igen kungens utsände och gått fram till honom.

 

Nu hände ytterligare något märkligt denna märkliga sommardag. Inför det som hotade fogden ställde sig både rävar och hönor i ring kring den man som smekt dem och kelat med dem. Och alla kunde se att de inte var att leka med. Hönorna burrade upp sig och kacklade medan rävarna visade tänderna och morrade.

 

De män som vid det här laget kommit in i hönshuset backade en smula. Den underliga figur som fogden nu utgjorde, fullt upptagen med att umgås med djur han tidigare knappast ägnat en tanke, fick många att känna rysningar utefter ryggraden. Hur kunde en man, som för inte så länge sedan visat sig vara en råbarkad buse, nu vara en lullande varelse med ett närmast fånigt uttryck i ansiktet?

 

Johannes fattade mod och gick fram till fogden. ”Kom”, sade han på sitt enkla sätt. ”Kom så går vi upp till skräpkammaren. Det är bättre än att sitta här med djur i knäet och upprörda människor runt omkring. Jag är både hungrig och törstig, och det måste du också vara. I skräpkammaren finns kanske lite vatten och bröd. Det kan vi dela”.

 

Så kom det sig att fogden återigen reste sig på stappliga ben och tog stöd mot den arm Johannes bjöd honom. Allt sorl och alla skrik hade nu tystnat, och de båda männen tilläts ostörda lämna det hönshus som av olika skäl inte längre förtjänade sin benämning. De gick båda långsamt sin väg, och hönorna och rävarna följde dem, flockade kring fogdens ben.

 

De församlade stadsinnevånarna stod kvar, både innanför och utanför hönshusets väggar. De stirrade under tystnad efter den underliga samling som drog sig iväg upp mot den byggnad de flesta av dem under många år aktat sig för att komma i närheten av. Ingen rörde en min av att vilja följa efter. Ingen hotade dem som drog sig undan.

 

När Johannes med fogden hårt stöttad mot sin ena arm nådde skräpkammarens dörr ställde han sig och stirrade ner mot hönshuset och sjön. Det han skymtade var en hoper människor som stirrade efter honom, fogden, hönorna och rävarna. Men när han höjde blicken en smula såg han också något annat, en samling båtar som för fulla segel närmade sig staden i riktning från borgen. Båtarna var fyllda med soldater i full utrustning.

 

Fortsättning: Kungens tandvärk 
By: Tags: , ,

1 okt 2012

Sagan om Skräpkammaren – I skuggan av slottet

Nöden var stor bland främlingarna i huvudstadens utkanter. Människorna var smutsiga, och kläderna hängde i trasor på deras utmärglade kroppar. De eländiga bostäder som fanns förmådde på intet sätt att hålla köld och regn borta från sina invånare.

 

”Vi främlingar är också människor fast tydligen av en sämre sort”, muttrade en gammal man som satt och rörde i en gryta som han placerat över en öppen eld. ”Jag har vatten och några halvruttna grönsaker i min gryta, men där borta i huvudstaden har de både kött och fläsk, och de äter sig mätta varje dag, har jag hört sägas”.

 

Katter och hundar strök omkring bland främlingarnas bostäder, troligen i hopp om att finna något ätbart. Men förgäves. Djuren var inte bättre lottade än människorna i denna den stora huvudstadens yttersta utkant.

 

”Ingen vill ha oss”, muttrade många när man om kvällen samlades på en öppen plats mitt i det lägerliknande område som tilldelats främlingarna av de styrande i huvudstaden. ”Därhemma, där vi bodde förut fanns inget att leva av, och här, där det finns något att leva av, är det ingen som vill dela med sig”.

 

Förtvivlan var alltså stor. Någon frågade varför man egentligen stannade på en plats som den här. Givetvis visste ingen svaret på den ställda frågan lika lite som någon kunde svara på frågan varför råa soldater plundrat de gamla hemtrakterna och utarmat dess invånare, bränt skogen och husen och gjort åkrarna omöjliga att bruka. ”Vi stannar väl därför att vi fortfarande hoppas att någon skall förbarma sig över oss”, sade en utmärglad kvinna till slut. Men egentligen trodde hon inte alls på det hon själv sade. Ett drägligt liv låg så fjärran från dessa människor att varje dröm om en positiv förändring av alla uppfattades som ett skämt.

 

”Jävla ruttna grönsaker”, mumlade mannen som rörde i sin gryta. ”De här skulorna fick jag tag i när jag var i huvudstaden och rotade i sophögen hos en av de där rika knösarna som smörjer kråset med fläsk”. Han gjorde ett uppehåll och såg sig omkring. ”Tvi”, fortsatte han. ”Fläsk är väl det sista som min mage skulle tåla efter all svälten. Så det är nog bäst att jag fortsätter att leta skulor på knösarnas sophögar”.

 

En stor, närmast jättelik, svart katt uppenbarade sig bland de församlade människorna. Kattens långsamma sviktande gång och grova gestalt fick alla att stanna upp och undra vad som nu komma skulle. Svarta katter var förvisso inte omtyckta bland främlingarna eftersom de antogs föra otur med sig.

 

Mannen som rörde i grytan reste sig när han fick syn på katten. ”Tvi”, skrek han återigen men nu av en helt annan anledning än förut. ”Tvi, försvinn och visa dig inte mer, för då dödar jag dig. Sådana som du står för det onda hos oss som är främlingar där vi nu vistas. Det var stora svarta katter som strök omkring bland soldaterna som en gång drev oss hemifrån. Och det var de svarta katterna som fick några av de våra att bli illasinnade”.

 

Många samlades och stirrade förvånat på den gamle mannen när han slängde pinnen han rört med i grytan efter katten. ”Finns det illasinnade individer bland oss?” frågade någon. ”Vi är väl fredliga och hjälpsamma även om vi blir illa behandlade och egentligen inte kan rå för att vi råkat i den knipa där vi nu befinner oss”.

 

Den gamle mannen suckade och tittade ner i backen. ”Jag är gammal”, muttrade han, ”alldeles för gammal för att leva. Men eftersom jag fortfarande hänger med så får både ni och jag stå ut med att jag finns. Och det där med illasinnade människor. Oj, oj, oj, vi skulle bara veta”.

 

Ännu fler samlades och alla lyssnade ivrigt till den ordväxling som förekom. Allt fler röster blev allt mer högljudda, och den gamle mannen kunde inte göra sig hörd även om han velat det. Men det behövdes inte. De ord han strött omkring sig räckte som gnista för att tända en stor eld i en folkmassa vars individer alltför länge levat i stillhet och försakan.

 

Så kom det sig att vrede och misstänksamhet bredde ut sig bland främlingarna. Vilka var illasinnade och vilka var goda? Det undrade alla. Man började se åt höger, man började se åt vänster och man frågade sig om grannen i skjulet bredvid var en av dem som hjälpt till att orsaka det elände som rådde. Vem var det som påverkats av de svarta katterna?

 

Det stora tumultet var nära, och alltsammans hade säkert slutat i slagsmål och blodbad om inte en klok man av ansenlig längd ställt sig på en stor sten och med hög röst befallt den månghövdade skaran att vara tyst. ”Är ni galna”, skrek han. ”Skall ni slåss inbördes istället för att med gemensamma ansträngningar söka lösa våra problem? Välj mig till ledare, så skall jag föra er till en bättre tillvaro. Men det kan inte ske på fredlig väg. Trots det är det bättre att vi pucklar på dem som förtrycker oss än att vi sliter håret av varandra”.

 

Nu var alla tysta och lyssnade andäktigt. De trasiga, smutsiga och utmärglade människorna fick en gnista av hopp i sina ögon. Vad menade den reslige mannen? Var han en bra ledare och varför hade man inte valt en ledare tidigare? Kanske en möjlighet uppenbarade sig att göra något åt en situation som egentligen bara kunde medföra fortsatt förödmjukelse och en säker undergång.

 

Ett stilla mummel bröt ut, men samtidigt släpades kvistar och ris ihop till den öppna plats där man samlats. Eldar tändes i natten. Ännu fler människor kom fram ur sina eländiga skjul och snart hade varenda främling tagit plats kring eldarna. Allas blickar, blickar av hopp, riktades mot den reslige mannen uppe på den stora stenen.

 

”Kom ihåg en sak inför det som nu väntar”, sade mannen på stenen med allvarlig röst. ”Våld föder bara nytt våld. De rika i huvudstaden har egentligen aldrig våldfört sig på er. Därför har ni inte tidigare valt någon ledare. Men även om jag nu är beredd att söka föra er ur eländet, så måste det ske med minsta möjliga blodsutgjutelse. För annars blir det stor strid som vi inte kan vinna. Om vi själva brukar våld går vi under”.

 

”Kloka ord”, hördes en röst från en av eldarna säga. ”Nej, slå ihjäl de rika”, hördes en annan röst säga. ”Även om de själva inte brukat våld mot oss, så är de i allra högsta grad skuld till vårt elände. De kunde långt tidigare ha tagit upp oss i sin gemenskap, men det gjorde de inte”.

 

Det blev åter tyst kring eldarna. Alla insåg att människor i eländigt skick och i avsaknad av vapen inte kan ge sig i strid med dem som har makten. Med suckar av resignation beslöt därför skaran att följa sin ledares råd.

 

”Bra”, sade mannen på stenen. ”Skaffa fram bloss eller vad ni kan finna att lysa vår väg med, så ger vi oss av i natten. Vi går mot huvudstaden, vi går långsamt och vi sjunger någon av de många sånger vi alla kan. Det ger ett gott intryck på alla som ser oss”.

 

Skaran av utmärglade och trasiga människor satte sig i rörelse och bildade till slut ett långt led i den mörka natten. De som inte riktigt orkade med vandringen stöttade sig emot andra som orkade bättre. Alla var fast beslutna att gå in i huvudstaden, och målet för vandringen var slottet och kungen.

 

Från huvudstadens utkanter i riktning mot dess hjärta ringlade sig något som från luften skulle ha sett ut som en jättelik lysmask. Blossen och de enkla grenar som tänts glimmade i nattmörkret. Ju närmare målet man kom desto fler åskådare samlades från husen längs främlingarnas väg.

 

Uppe på sin höjd spred slottet ett milt ljus i den mörka natten. Den stora vandrande skaran kom allt närmare och alla tittade med förundran på vad de såg. Å ena sidan fanns slottet med sitt ljus, å andra sidan fanns stadens många andra hus med ljus i fönstren. Allt fler människor kom ut ur husen och flockade sig längs gatorna för att i förundran ta del av det som hände. Allt syntes så overkligt att ingen fick någon som helst tanke på att ingripa. Och förresten, vilken sansad och frisk medborgare skulle vilja höja sin arm mot haltande trashankar.

 

Främlingarna nådde kanten av slottets kulle. Det främsta ledet stannade, de andra fyllde på vartefter och allesammans bildade till slut en stor halvcirkel. Ingen sade något, men allas blickar riktades mot backen och slottet. I byggnadens gluggar skymtade ansikten och skrik hördes. Men det som förundrade de tillvandrade åskådarna mest var att hela backen var full med rävar som sprang fram och tillbaka och såg allt annat än godmodiga ut.

 

Fortsättning: Hönshuset vid sjön 
By: Tags: , ,

30 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Ljus i en grotta

När fogden hamnat i brunnen, nedslängd av sina egna soldater, trodde han att hans sista stund var kommen. Visserligen var brunnen torr när fogden nått botten, men så snart locket lagts på hade vattnet börjat sippra in och stiga upp till den olycklige mannens fötter och ben. Han kände panik där han befann sig i totalt mörker och försökte klättra upp längs brunnens kanter genom att kila in fötterna mellan de stenar som den var uppbyggd av. Men han lyckades inte med det han föresatt sig, nämligen att klättra upp igen. I stället gled en stor sten undan och föll in i något som fogden i sitt trevande uppfattade som ett stort hål. Han förstod att detta var mynningen till en gång. Vart den ledde hade han givetvis ingen aning om.

 

Med uppbjudande av alla de krafter som gick att åstadkomma pressade fogden sin allt annat än magra kropp genom den trånga passagen. Givetvis trevade han fortfarande i mörker, men skräcken för det inströmmande vattnet var större än motståndet mot att möta det okända. Flämtande drog han in fötterna, sträckte fram händerna och fann till slut att gången bar iväg uppåt, bort från vattnet i brunnen.

 

Fogden hasade sig framåt med hjälp av armbågar och knän. Gången lutade fortfarande uppåt, och den var så låg och trång att den arme mannen slog baken i taket när han rörde sig. Grus och små stenar rullade ner bakom honom och till att börja med hörde han hur det plaskade i brunnen. Men ju längre han kom desto mer dog ljudet ut.

 

Plötsligt vidgade sig den trånga gången samtidigt som lutningen upphörde. Småningom blev det så gott om plats att fogden kunde ställa sig på huk. Efter ytterligare en stund kunde han resa sig i sin fulla längd. Nu gällde det att inte tappa kontakten med gångens väggar i det totala mörker som rådde. Och hela tiden gällde det att ta sig framåt. Någon återvändo fanns förvisso inte, och fogden ryste när han tänkte på det inströmmande vattnet i brunnen.

 

Steg för steg, oändligt långsamt, tog sig kungens utsände framåt. Gruset rasslade svagt under hans fötter och plötsligt hörde han att några stenar som han råkat sparka till rasade utför en slänt eller ett stup. Fogden stannade, varnad av det ljud han åstadkommit. Men tanken på vad som hänt och möjligheten att gången fått en ny karaktär hann inte mer än flyga genom hans huvud innan nästa händelse inträffade. Underlaget som han stått på försvann nämligen och han rasade utför en slänt med grus och stenar som sällskap.

 

Färden blev lång och stötarna många. Fogden rullade nedför med grus och stenar yrande omkring sig i en till synes aldrig sinande ström. Märkligt nog slog han inte ihjäl sig. Han bröt inte ens några ben i sin runda kropp. Mörbultad och blåslagen hamnade han till slut med en duns i en grushög. Stenar fortsatte att rasa över honom och han lyfte händerna mot huvudet till försvar mot det som han uppfattade som en attack av naturens alla samlade krafter.

 

Till slut blev allt stilla, så stilla att fogden vågade ta bort händerna från ansiktet och blinka med ögonen. Det han såg fick honom att tro att han drömde, men efter att ha nupit sig i armen förstod han att han var vaken. Runt om honom brann ljus som avslöjade ett stort bergrum med väggar av skarpa klippor, klippor som kastade magiska skuggor omkring sig i skenet från de fladdrande ljuslågorna.

 

På darrande ben reste sig den man som en gång skickats ut av en skränande kung för att driva in rikedomar till ett kassavalv som alltid var tomt. Men det den arme mannen just nu och minst av allt tänkte på var kungen och pengar. Den som en gång varit stursk och elak hade förvandlats till en blåslagen liten figur som fylld av skräck nästan kände hur håret på hans huvud vitnade.

 

Sång hördes i grottan. Till att börja med svagt och stilla men efter hand starkt och med en vacker melodi. ”En psalm”, tänkte fogden där han stod bland gruset och stenarna och i stort sett önskade att han aldrig blivit född. ”Det måste vara en psalm, en sådan som man sjunger i kyrkorna”, fortsatte han sitt vid det här laget något förvirrade tänkande.

 

Sången tonade sakta ut, och i skenet från de fladdrande ljusen kunde fogden urskilja ett stort antal vitklädda gestalter som reste sig invid en klippa. Bakom dem skymtade en vackert skrudad man som sakta skred i riktning mot den blåslagne fogden. När han nått tillräckligt långt ställde han sig framför de andra. ”Jag är präst”, sade han. ”Min uppgift är att omvända de människor som kommit på fel väg här i livet”.

 

Efteråt funderade fogden över varför han i detta ögonblick inte dog av skräck. Men det var väl psalmsången, den milda rösten och den vänliga stämningen som höll honom vid liv. Ingen hotade någon, ingen visade några vapen. Detta var något helt nytt för den hårdföre man som alltid varit van vid att hålla sitt svärd berett.

 

”Du skall ära Herren Gud och hans son Jesus Kristus”, fortsatte prästen. ”Du skall avsäga dig allt samröre med den råa knektahopen där borta i borgen. Den kommer att få det svårt utan ledare, men det är inte ditt problem”.

 

Prästen hejdade sig liksom för att tänka efter hur han skulle fortsätta. ”Jo”, sade han till slut, ”jag vet förvisso vad du lovat kungen i huvudstaden. Men det löftet kan du glömma. Det finns nämligen inga jordiska skatter att driva in. Dessutom har kungen långt där borta i huvudstaden vid det här laget glömt bort att du över huvud taget finns till”.

 

Fogden kände nu hur benen vek sig under honom. ”Vad menar du”, sade han rakt ut i luften som om han inte talade med någon särskild person. ”Pengar finns väl överallt, och förresten, varför skulle kungen ha glömt mig, sin trogne tjänare”.

 

Prästen dröjde en stund med svaret. ”Visst finns det jordiska skatter”, sade han till slut. ”Men vad jag menar är att det inte är mödan värt att söka komma åt dem. Ingen vill lämna sina skatter ifrån sig. Om man i det läget tar dem med våld, så föds bara nytt våld. Det är med andra ord bäst att låta bli. Så enkelt är det. Och beträffande din egen person, så är kungen vid det här laget i en sådan knipa att han inte har tid att tänka på några stackars fogdar”.

 

Den blåslagne fogden satte sig ner i gruset. Han kände sig övergiven av allt och alla. Men trots det var han inte helt nedslagen. Längst inne i honom tändes en gnista av ett slag han aldrig upplevt förut, en gnista som manade honom att ge igen för allt det som livet berövat honom. Han kände hur gråten trängde fram, men efter en stund ersattes gråten av ilska, en ilska så stark att prästen kände den och drog sig tillbaka en smula.

 

Fogden reste sig upp på darrande och värkande ben. ”Jaså”, skrek han, ”du är alltså präst och vad har du för funktion att fylla här i världen? Tala om för människor att de är överflödiga? Stå där i kyrkan och genom fagert tal få folk av min sort och andra sorter att bli fromma som lamm så att de inte längre vågar försvara sig? Eller vad handlar det egentligen om?”

 

Fogden förstod inte själv varifrån han egentligen fick sina ord. Han hade ju inte träffat någon präst eller varit inne i någon kyrka innan han drog ut på plundringståg till folket i norr. Men efter en stund insåg han vad det handlade om. Det var prästen och gestalterna i grottan som liksom förmedlade ett budskap. Genom sina ord och gester såg de till att den förr så råe busen omvandlades till en fridens man.

 

Ilskan hos fogden lade sig sakta och ersattes av andra känslor, främst längtan, längtan efter ljus, värme och gemenskap. ”Gå i frid”, sade prästen sakta sedan han förstått att något hänt inom fogden. ”Du är omvänd och redo att leva ett bättre liv än förut. Ditt svärd skall du behålla, men det skall göra en annan sorts tjänst än tidigare. Dessutom skall du akta dig noga för att umgås med de människor som du förut ledde”.

 

Sången ljöd åter i grottan. De vitklädda gestalterna samlade ihop ljusen och drog sig längre in i det stora bergrummet. ”Följ dem”, manade prästen. Och fogden lydde.

 

Det blev en lång vandring. De vita gestalterna gick först med ljusen i händerna. Sedan följde fogden och sist kom prästen. Underlaget de alla gick på var ojämnt, så fogden snubblade allt som oftast. Men han kände sig trots allt lugn och svor inte över de besvärligheter han tvingades utstå som han skulle ha gjort tidigare.

 

Grottans väggar kom allt närmare, taket sänkte sig. De vandrande nalkades en trång passage, och när man inte tycktes kunna komma längre stannade gestalterna med ljusen och bildade två led. Fogden och prästen fortsatte mellan de två leden ända tills de båda fick krypa på knä för att kunna komma vidare. ”Nu lämnar jag dig”, sade prästen plötsligt. ”Nu får du fortsätta själv tills du når begynnelsepunkten för ditt nya liv. Du kommer att förundra dig över det du finner, men du kommer ändå att förstå”.

 

Utan protester tog fogden avsked av prästen. Något ljus fick han inte med sig på den väg han skulle gå. Följeslagaren hade rent ut sagt till honom att han skulle famla i mörkret tills han nådde dagsljuset. Med det raka beskedet fick fogden nöja sig när hans krypande färd började på nytt.

 

Den nya gången bar hela tiden uppåt. Gruset rasslade bakom ryggen på den man som bara hade en enda åstundan, den att nå fram till ljuset. Rädsla kände han märkligt nog inte, bara en oro över vad som kunde finnas framför honom.

 

Plötsligt tog krypandet slut. Fogden slog huvudet i något hårt. Han lyfte händerna och fann att det var något som var gjort av trä, måhända en lucka. Händerna lyfte luckan, ljuset strömmade in och bländade mannen. Den intensiva sommarsolen var något han längtat efter men nu inte förmådde uthärda. Fogden sänkte därför lucka igen samtidigt som han uppfattade ljud där uppe i solskenet. ”Det är inte sant” muttrade han. ”Jag måste ha hamnat bland hönor, många hönor”.

 

Långsamt höjde fogden luckan än en gång, och hans ögon vande sig så småningom vid ljuset. Till slut såg han hönorna. De sprang fram och tillbaka, vilt kacklande, liksom i fullt uppror.

 

Fogden tog sig upp på släta marken och betraktade omgivningarna, fortfarande blinkande en smula mot det skarpa ljuset. Förutom de vilt springande hönorna såg han en trasig och smutsig gestalt som lirkade med något som liknade en grind. Då först insåg fogden att han befann sig på insidan av det hönshus han passerat ett flertal gånger på väg till borgen. Och när han skådade ut genom spjälväggarna insåg han varför hönorna var i uppror. Utanför var det fullt av rävar, och flera av rävarna hade rest sig på bakbenen mot väggarna samtidigt som några av dem var på god väg att klättra över.

 

Fortsättning: I skuggan av slottet 
By: Tags: , ,

29 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – I skräpkammarens källare

Johannes reste sig på skälvande ben. Det var så mörkt att han inte kunde urskilja handen framför sig. Dessutom hade han helt tappat orienteringen. ”Vinddraget”, muttrade Johannes, ”vinddraget skulle kunna hjälpa mig tillbaka till trappan”. Men inget vinddrag fanns, så det var bara att ge upp tanken på att snabbt komma åter till dagsljuset.

 

Skräcken kom åter smygande. Men den var inte längre lika stark som förut. Tiden hade med sina ord tagit udden av den värsta ångesten, och Johannes beslöt sig för att välja ut en riktning i mörkret för att söka efter ett fast föremål eller en vägg. Långsamt och med händerna utsträckta framför sig påbörjade Johannes nästa långa vandring.

 

Allting verkade som en evighet. En stor mörk evighet utan slut vare sig i tid eller rum. Och mörker, bara mörker. Skräcken vek nu alltmer undan för att i stället ersattas av andra känslor, främst ilska. Johannes var hungrig, törstig och trött, vansinnigt trött. Till slut blev han tvungen att lägga sig ner. Sömnen kom omedelbart.

 

Johannes drömde om hönor, och han väcktes långsamt upp ur sin sömn av ett förfärligt kacklande. Drömmen hade övergått i någon form av verklighet, det förstod han genast. Men hur långt borta kacklandet var visste han inte. Han bara anade riktningen. Mörkret var lika kompakt som förut, och med viss svårighet kom skräpkammarens väktare åter på fötter. Han hade bara en tanke i huvudet, nämligen att söka efter oväsendets källa.

 

Törsten och hungern plågade Johannes svårt där han med händerna utsträckta långsamt, oändligt långsamt, tog sig fram över det ojämna golvet. Till sin glädje märkte han att kacklandet blev allt starkare. Riktningen var alltså den rätta.

 

Plötsligt rörde Johannes händer vid något hårt, ojämnt och fuktigt. ”En vägg”, tänkte han, men tanken blev kort, för det ojämna och fuktiga gled undan och rasade med ett öronbedövande dån. Och plötsligt fanns där ljus, visserligen bara i form av ett svagt sken, men i alla fall tillräckligt för att blända Johannes.

 

Det dröjde en stund innan den skräckslagne, hungrige och törstige mannen hämtat sig så pass att hans sinnen kunde uppfatta det som fanns framför honom. Och det var en syn- och hörselupplevelse som kunde fått vem som helst att undra om han hamnat i himlen eller helvetet. I det svaga ljusskenet kunde Johannes slutligen urskilja ett antal hönor som kacklande och virriga sprang fram och tillbaka. Runt om dem fanns ägg i alla storlekar och färger. ”Det är fullbordat”, muttrade Johannes medan hans knän än en gång vek sig under honom.

 

Hönorna tycktes först inte lägga märke till inkräktaren. Men småningom blev deras beteende ännu virrigare än förut, och deras rörelser blev allt snabbare. Någonting störde deras invanda rutiner, och detta något var givetvis uppenbarelsen i form av en vilt främmande man.

 

I det läget erinrade sig Johannes sitt första besök vid hönshuset vid sjön och hur Minna delat in hönorna där i tre sorter, nämligen de blå, de gula och de vita. Han erinrade sig också Minnas ord om att de blå hönorna var flest till antalet och att både rävar och människor var rädda för de vita.

 

”Underligt”, tänkte Johannes, ”är det samma hönor som i hönshuset och hur har de i så fall tagit sig ner i skräpkammarens källare? Eller finns det fler hönsflockar? Innan tankarna hunnit längre än så fick Johannes annat att tänka på. En stor blå höna kom nämligen emot honom med bestämda steg, och hennes stjärtfjädrar var purpurröda. Det betydde att hon var upprörd över något. Det visste Johannes, för det hade Minna sagt.

 

Det förut så svaga ljuset tycktes efter hand bli starkare, och Johannes undrade i sitt stilla sinne om det berodde på att hans ögon alltmer började vänja sig vid ljus. Men så började han undra över varifrån ljuset egentligen kom och insåg till slut att det alstrades av de vita hönorna. De var utspridda lite varstans, och runt var och en av dem fanns en lysande gloria som spreds och blev starkare vartefter fågelskocken uppmärksammades på inkräktaren.

 

Vem som helst som varit i Johannes kläder borde vid det här laget ha tappat behärskningen och blivit tokig. Men så inte Johannes. Han kände i stället ett märkligt lugn komma över sig, ett lugn, som i allra högsta grad förvånade honom själv. Det ledde till att han gick den blå hönan med de purpurröda stjärtfjädrarna till mötes.

 

Kacklandet hade nu upphört, och hönorna samlade sig i grupper, de blå för sig, de gula för sig och de vita för sig. Det innebar i sin tur att ljuset som strömmade ut från de vita hönorna nu koncentrerades till en enda plats. De blå hönorna, som var längst bort från de vita, hamnade därför nästan i mörker, medan de gula svagt belystes och fick ett närmast trolskt återsken kring sig.

 

Johannes och den stora blå hönan stod nu tätt intill varandra. Fågeln tittade med något som liknade nyfikenhet upp på den betydligt större mannen, och mannen tittade i sin tur ner på vad han uppfattade som en hoper blå fjädrar utan sammanhang. ”Är det du som är ledaren”? löd de ord som slutligen kom över mannens läppar.

 

Helt naturligt kom det inget svar från den blå hönan, eftersom hönor inte brukar tala. I stället kom ett skrockande ljud och hon knyckte på nacken som om hon ville visa Johannes att här fick han minsann rätta sig efter de regler som hönor har.

 

I det här läget kände sig skräpkammarens väktare en smula betänksam, men så, helt plötsligt, spred sig ett brett leende över hans ansikte. Hönorna såg nämligen ganska löjliga ut där de stod i grupper och glodde på något som de uppfattade som en inkräktare. Men inkräktaren å sin sida kände sig säker i sadeln eftersom det var i hans, i skräpkammarens, källare som hönorna tycktes ha någon form av fuffens för sig.

 

Johannes kände ett för honom själv oförklarligt skämtlynne stiga inom sig. Efter att en kort stund ha betraktat fågelskocken, satte han sig på huk framför den blå hönan. Hon ryggade tillbaka en smula men såg inte alltför skrämd ut. Johannes sträckte då fram ett finger liksom för att pröva om hönan skulle bita. Men det gjorde hon inte, hon såg bara fånig ut. Följden blev att Johannes brast ut i ett gapskratt.

 

Nu blev det minsann oro i hönsskocken. Ett vilt kacklande blev svaret på Johannes glädjeutbrott. De tre grupperna blandades åter med varandra, och ljuset från de vita hönorna spreds ut över rummet och försvagades. Fåglarna var uppenbarligen rädda, och flera av dem riktade sina steg mot äggen i akt och mening att skydda en viktig egendom.

 

Johannes reste sig, förvånad över den effekt hans gapskratt åstadkommit. Han banade sig långsamt väg genom den alltmer förvirrade och allt ljudligare kacklande hönsskocken. Målet för hans steg var äggen, men ju närmare han kom dem desto oroligare blev hönorna. Till slut ställde sig flera av dem i vägen för den framträngande mannen, men han lät sig inte skrämmas. I stället klev han över de skrämda fåglarna och nådde fram till de främsta äggen samtidigt som en vit höna bet honom i benet.

 

Inte ens i detta ögonblick kände Johannes att han var hotad, snarare kände han sig alltmer road av det han upplevde. Det var som om han fått en idé samtidigt som skräpkammarens hela hemlighet höll på att rullas upp. ”Synd bara”, tänkte han, ”synd att åldermannen inte fick uppleva allt detta. Men det var väl Tiden som satte stopp för den gamle hedersmannen, och det fanns väl i och för sig någon tanke bakom det”.

 

Ingen mer höna bet Johannes i benet. Framför den ensamme mannen låg en stor hög med ilsket röda ägg, och äggen var mycket större än vanliga hönsägg. ”Underligt”, tänkte Johannes, ”vem eller vilka kan ha värpt de här missfostren? Inte de här figurerna i alla fall. Den saken är helt säker”.

 

Bakom de röda äggen skymtade skräpkammarens väktare flera ägghögar i regnbågens alla färger. Stora ägg, små ägg, blandade om varandra i en ström som tonade bort i ett dunkel. Ägg så långt Johannes kunde se, men helt naturligt såg han inte så långt som han ville i det svaga skenet från de vita hönorna.

 

Närmast andäktig böjde sig Johannes ner för att lyfta upp ett av de röda äggen. Han märkte att allt kacklandet nu upphört och att hönorna stod helt stilla och stirrade på honom. Ett ögonblick tvekade han i känslan av att hönorna samlade sig för att gå till attack mot honom. Men när så inte skedde tog han åter mod till sig och lyfte upp ett ägg. Det var lätt, det var bara ett skal utan innehåll. Upptäckten förvånade Johannes så till den milda grad att han tappade ägget. Det föll sakta till golvet och gick sönder i många bitar.

 

Nu bröt kacklandet åter löst, men denna gång handlade det om ett kacklande av annat slag än förut, ett kacklande som visade att en stor och märklig hemlighet avslöjats. Hönorna samlades åter i flockar efter färger och de drog sig långsamt tillbaka. De lämnade Johannes med hans förvåning bland äggen. Ju mer de vita hönorna avlägsnade sig desto dunklare blev det kring skräpkammarens väktare. Snart kunde han inte urskilja äggen framför sig.

 

”Nej, inte mörker igen”, tänkte Johannes medan han tog ett stort svart och ett litet vitt ägg med sig och följde efter hönorna. Fåglarnas baklängesvandring blev lång, och Johannes förvånades alltmer över hur stor skräpkammarens källare egentligen var. ”Den måste vara mycket större än själva huset”, tänkte han. Den måste vara en jättelik grotta i berget. Kanske den sträcker sig in under staden eller rent av ner mot sjön”.

 

Längre än så kom inte Johannes i sina tankar. Hönorna hade nämligen återigen börjat kackla. En efter en försvann de in i en trång passage och Johannes fick skynda sig att följa efter när ljuset från de vita hönorna tunnades ut och försvann. Tursamt nog fann han passagen i samma ögonblick som det blev helt mörkt. Krypande med de båda äggen i famnen hördes han kacklandet tona bort i fjärran. ”En utgång”, tänkte Johannes. ”Det måste vara en utgång, för vart tar hönorna annars vägen”?

 

Den smala gången bar hela tiden neråt, och den var så lång och trång att Johannes fick sätta sig ner och hasa sig framåt på baken. Han hade fortfarande äggen i famnen, men han hade inte en tanke på att lämna dem efter sig för att på så sätt lättare kunna ta sig fram. ”Ånej”, tänkte han. ”Har jag fått äggen med mig så här långt så får de följa med en stund till. Förresten måste jag kunna bevisa att mitt fynd existerar om jag inte hittar tillbaka”.

 

Den trevande färden fortsatte. Johannes kände att det började bränna i baken, och han hade tappat all tidsuppfattning. Han hade ingen aning om hur lång tid som förflutit sedan hönorna lämnat honom bakom sig. Det enda han kände, förutom smärtan i baken, var att färden varat en evighet och att det nästan var lika länge sedan som kacklandet upphört.

 

Men plötsligt tog den evighetslånga färden slut. Johannes kände att hans fötter slog i någonting, och när han böjde sig fram fann han att gången nu lutade uppåt istället för neråt samtidigt som en aning ljus skymtade. Full av iver och med äggen fortfarande i tryggt förvar lyckades Johannes vända sig så pass att han kom upp på knäna, och krypande fortsatte han mot ljuset.

 

Johannes nådde den långa gångens mynning. Bländad av ljuset kom han upp till den vackraste sommardag man kan tänka sig. Han satte sig i något som han uppfattade som gräs, och när ögonen efter en stund vant sig vid ljuset såg han till sin häpnad att han befann sig i hönshuset vid sjön. Tre grupper hönor, blå, gula och vita stod tysta omkring honom. De rörde sig inte.

 

”Äggen”, tänkte Johannes. ”Var är äggen?” I samma ögonblick kände han hur äggen smälte ihop till en klibbig massa i hans händer. ”Vad tar det åt dem?”, ropade han medan han instinktivt gned sina smetiga fingrar mot gräset. Hela tiden stod hönorna tysta och stirrade med vemodiga blickar på sin forne följeslagare.

 

Till slut reste sig Johannes upp och sökte efter bästa förmåga borsta bort dammet från sina nu närmast i trasor hängande kläder. Långsamt gick han fram mot hönshusets staket i akt och mening att ta sig ut och återvända till skräpkammaren. När han nådde stängslet tittade han ut över omgivningarna och stannade tvärt. Överallt på andra sidan om stängslet strök rävar omkring, och de såg allt annat än vänliga ut.

 

Fortsättning: Ljus i en grotta 
By: Tags: , ,

28 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Gästabudet

I huvudstaden strök illaluktande vindar genom gator och gränder. Vattnet som människor och djur drack smakade inte bara illa. Det smakade som ett slag för örat, brukade Ugglan säga vid veckomötena med kungen och kammarherrarna. Alla klagade, och en och annan fick ont i magen. Kungen undrade vem som bar skulden till de missförhållanden som rådde.

 

Kammarherrarna lade sina pannor i djupa veck. De grubblade och grubblade, och till slut stannade vecken kvar i pannorna, ja hela ansiktena blev skrynkliga av bekymmer. Ingen förstod vad som höll på att hända och ingen hade någon lösning att komma med på problemen. Ingen visste varför luft och vatten bar sig åt som de gjorde.

 

Ju sämre vattnet blev desto häftigare blev kungens humör vid de tillfällen då tandvärken satte in. Folket i slottet hukade sig varje gång det drog ihop sig, och deras kläder hängde alltmer i trasor. Detta berodde i sin tur på att kungen på senare tid börjat roa sig med att slita tag i sitt tjänstefolk under vredesutbrotten. Dessutom viskades i slottet man och man emellan att kungens ölkonsumtion blivit oroande hög. Men det var inte så att man oroade sig över kungens hälsa. Snarare var man rädd för att ölet skulle ta slut. Något nytt hade man ju inte råd att brygga.

 

”Jag vill ställa till fest”, vrålade kungen en dag. ”Jag vill se glada människor omkring mig som omväxling till alla surpuppor här på slottet. Seså, rappa på”, tillade han. ”Se till att få de snygga kläderna på er så att ni kan ge er ut och bjuda in alla rika knösar till fest. Och säg för all del till dem att ta med sig rikligt med mat och dryck. De skall helst ha så mycket med sig att det räcker till oss alla här på slottet en bra tid framöver”.

 

Suckande av lättnad inför utsikten att få ge sig ut på huvudstadens gator i hela och rena kläder började folket i slottet att förbereda den stora festen. Några spolade golven, andra släpade fram bord och bänkar medan ytterligare några tog reda på om det fanns tallrikar att äta på och muggar att dricka ur. Glas hade man förvisso ännu inte, trots att det glunkades om att sådana fanns, tillverkade av en glasmakare som börjat arbeta i huvudstadens utkanter.

 

Så blev det då dags för folket i slottet att gå ut i staden och inbjuda alla rika invånare till fest. De sade att kungen önskade se glada människor omkring sig och att alla var välkomna att ta med sig rikliga gåvor. Alla som blev inbjudna bugade djupt och sade att de gladde sig åt att få komma till slottet. De sade dock inget om att de vid tidigare fester farit ganska så illa av det som de upplevt. Kungen hade nämligen vid flera tillfällen burit sig mycket konstigt åt.

 

Kungen själv var på ett strålande humör. Han gick omkring i slottets salar, inspekterade allt och gladde sig åt de rika gåvor som skulle komma honom och hans tjänstefolk till del. Gästabudssalen ägnade han speciell omsorg och såg till att alla bord var prydligt dukade och att repor och andra skavanker på tallrikar och muggar doldes så gott det gick. Han befallde även att borden skulle förses med friska och vackra blommor, något som tjänstefolket förvånade sig över. Sådana saker som friska blommor hade aldrig förr funnit vägen till slottet.

 

Så kom då dagen för den stora festen. Redan tidigt på eftermiddagen kom de första festdeltagarna, och de hade alla med sig stora korgar med mat och dryck. Alltsammans packades upp och ställdes på borden, som blev alltmer välfyllda ju längre eftermiddagen framskred. Om kungen tidigare hade varit på ett strålande humör, så var det ingenting mot vad han blev nu. Höviska tillrop blandade med klingande skratt präglade tillställningen under eftermiddagen. Även kammarherrarna, som i sista stund ihågkommits och inbjudits, rycktes med av stämningen. Sällan eller aldrig hade de sett kungen på ett sådant humör.

 

När alla samlats talade kungen stående på ett av borden i gästabudssalen. ”Kära vänner”, sade han, ”det är mig en stor glädje att hälsa så många förnäma personer välkomna till slottet. Visserligen är tiderna underliga eftersom luft och vatten är förorenade. Men mina skickliga kammarherrar arbetar hårt med att finna lösningen på missförhållandena. Och jag är helt säker på att de skall lyckas med sin uppgift. När saken väl är utredd kan vi åter glädja oss åt allt det vackra som finns runt omkring oss”.

 

När kungen slutat tala jublade de församlade gästerna och festen kunde börja på allvar. Bägare svingades och skratt ekade genom gästabudssalen. De dignande borden lämnade allt mer ifrån sig, och stönanden och rapar hördes från människor som verkligen förstod att fylla sina magar till bristningsgränsen. Till slut var alla så högljudda att normala samtal man och man emellan inte längre var möjliga. ”Detta är slottets rätta atmosfär”, muttrade kungen för sig själv mellan tuggorna.

 

Vid ett av borden utbröt plötsligt ett vilt gräl. Till att börja med uppfattades det inte vid de andra borden, men småningom blev de grälande så högljudda att allt fler tystnade för att kunna lyssna ordentligt. ”Det är främlingarnas fel”, skrek någon. ”Lögn, evig lögn”, hördes en annan röst skrika. ”Hur skulle främlingarna kunna åstadkomma något sådant”?

 

När man kommit så här långt hade allt sorl dött ut. Det var bara de grälande som hördes, och de blev allt skarpare i rösten. En man grep en annan man i armen och ruskade honom. ”Främlingarna är ett pack. De är bönder och de begriper ingenting. Därför måste de jagas på flykten tillbaka till de platser de kommer ifrån”, skrek den som ruskade den andres arm.

 

Alla var nu tysta, lyssnade och undrade vad saken gällde. Att de på senare tid mycket aktuella och ständigt omtalade främlingarna nämnts, hade alla uppfattat. Men vad hade främlingarna med kungens gästabud att göra? De som församlats i slottets salar stötte minsann aldrig på några främlingar. De hörde bara talas om dem som någonting man måste stå ut med tills vissa problem blivit lösta. Och den saken angick ju bara kungens kammarherrar.

 

Det visade sig vara en förnäm adelsman som skrikit det där med att det var främlingarnas fel. Och det visade sig vara kammareherren för gamla sjuka och fattiga som kallat honom lögnare. De båda männens gräl hade nu övergått i ett rejält slagsmål, vilket i sin tur resulterat i att alla som suttit vid deras bord givit sig av därifrån.

 

Slagsmålet blev allt vildare. Adelsmannen och kammarherren rullade runt på golvet, och alla andra lämnade sina platser för att ställa sig i ring runt dem och titta på. Åskådarna delades snart i två läger, av vilka det ena ansåg att adelsmannen borde vinna slagsmålet och det andra att kammarherren borde avgå med segern. Alla såg det hela som ett helt vanligt slagsmål och ingen frågade varför de båda egentligen slogs.

 

Då ingrep plötsligt kungen. Han ställde sig bredbent över de båda slagskämparna, lyfte dem i kragarna och körde upp dem mot väggen. ”Vad är meningen”? röt han medan han kraftigt skakade de båda. ”Varför slåss ni när jag har fest”? Kungens bullrande stämma tystade alla, och tjänstefolket förstod att tandvärken nu var nära. Många av dem hukade sig i undran över vad som skulle kunna hända.

 

”Främlingarna”, röt kungen. ”Vad är det för främlingar ni talar om? Är de våra fiender eller vad slags pack är de”? Kungen tog ett ännu stadigare tag i de båda kragarna, och innehavarnas ögon började rulla i huvudena. ”Släpp dem”, skrek någon, ”de stryps ju”.

 

Kungen släppte sitt järngrepp, och de båda slagskämparna föll flämtande ner på golvet. Med handen mot halsen sökte adelsmannen stöna fram något som troligen skulle föreställa en ursäkt. Men kungens ilska lade sig inte, den blev snarare värre. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga hann se blicken och sparken som riktades mot honom, och han rullade hastigt åt sidan. Kungen missade därför sitt mål, och hans fot slog i den hårda stenväggen med full kraft.

 

Kungens tjut ekade genom slottet när han hoppande på ett ben lämnade gästabudssalen. Alla som trott på ett allmänt slagsmål och hårda tag drog en suck av lättnad. Adelsmannen och kammarherren kom på benen och stirrade en stund på varandra. Men ingen av dem kom sig för att fortsätta slagsmålet. ”Varför slogs ni”? Hördes då plötsligt en röst säga. ”Vad var det ni sade om främlingarna”?

 

”Jo”, sade adelsmannen sakta, och det hördes att luften gått ur honom. ”Jag sade bara vad alla tänker, nämligen att det är främlingarna som är orsaken till att luften och vattnet är förorenade. Men han där”, han pekade på kammarherren, ”han kallar mig lögnare. Bevisa då att jag har fel”.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga ställde sig tätt intill adelsmannen. ”Har du träffat någon av främlingarna”? frågade han. ”Eller har du bara hört talas om dem? Känner du deras villkor? De är hemlösa och utan försörjning. Deras barn svälter, och de har vare sig anledning eller möjlighet att åstadkomma det du talar om. Det är inte min uppgift att lösa problemen med alla föroreningarna. Men jag kan utan vidare påstå att det är fel att skylla våra svårigheter på en hoper människor som inte längre kan skaffa sig mat för dagen”.

 

Ett stilla mummel utbröt i gästabudssalen. ”Främlingarna”, sade någon helt sakta, ”de är väl inga vanliga människor, de är ju bara här för att tigga pengar av oss. Det kan väl var och en förstå att de skulle vilja göra oss illa eftersom de inte har något för att de tigger”.

 

Kammarherren för gamla sjuka och fattiga steg upp på en bänk. ”Ni måste vara bra enfaldiga”, sade han. ”Tror ni verkligen att främlingarna skulle ta till knep som skadar alla människor, även dem själva? De far ju också illa av att luft och vatten är förorenade”.

 

”Tysta den där figuren”, skrek en stor karl och pekade på kammarherren. Tumult utbröt och kungens kammarherre kastades ut ur gästabudssalen. ”Skönt att bli av med honom”, sade den stora karlen belåtet. ”Låt oss nu rådgöra om hur vi skall hantera främlingarna i framtiden. Själv anser jag att vi skall köra bort dem från stadens omgivningar”.

 

Jubel utbröt bland de församlade. ”Ja, låt oss köra bort främlingarna så blir allt säkert bra igen”, kraxade en liten skinntorr man. Men i det ögonblicket hände något som drog allas uppmärksamhet bort från det man just talat om. En man kom springande från en fönsterglugg högröd i ansiktet. ”Titta ut”, skrek han, ”vad är det här”? Alla rusade till fönstergluggarna och skådade samma sak. Hundratals, ja tusentals rävar trängdes med varandra utanför slottet. Och de såg minst av allt fredliga och snälla ut.

 

Fortsättning: I skräpkammarens källare 
By: Tags: , ,

27 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Borgen

Fogden gick omkring i borgen på andra sidan sjön och vantrivdes. Efter bara några dagar hade han börjat få långtråkigt, och hans knektar hade blivit lata i brist på sysselsättning. Visserligen hade det vilda gänget kunnat börja med att rusta upp borgen inför den kommande vintern, men så här tidigt på sommaren var det ingen som tänkte på att det skulle bli kallt igen. Förresten var alla inställda på att vistelsen i borgen inte skulle bli långvarig. Det var bara frågan om ett tillfälligt undanhållande tills människorna i staden hade glömt bort kyrkoplundringarna.

 

Men så enkelt var det inte. Förresten var ingenting enkelt. Alla pengar var slut, ingenting kunde köpas, och stora starka knektar måste ha något att äta. Det enda som återstod var att fånga fisk, och de råa sällarna turades om att söka hitta något lämpligt i vattnet kring borgen. Men ingen av dem var van vid att försörja sig genom eget arbete, och förresten var det inte många som visste hur man bar sig åt för att finna något ätbart. Så resultatet blev att lättjan övergick i klagomål över bristen på mat.

 

En av knektarna roade sig med att vända på stenar vid strandkanten. Han hittade kräftor, och han plockade upp dem under förtjusta rop medan de svarta djuren knep tag i hans fingrar med sina klor. ”Titta vilka konstiga saker”, ropade knekten. Han samlade ihop kräftorna i en hög och slog ihjäl dem med stora stenar. ”Det här kan man väl inte äta, kan ingen se till att vi hittar något som är bättre”.

 

En och annan fisk kom uppsprattlande på enkla metkrokar som anglats med vad man hittat i form av insekter och mask. Lyckan blev fullständig när en av knektarna anglade med en liten fisk och lurade en stor gädda att hugga. Fisken dödades, koktes och åts upp. Den värsta hungern stillades för en stund.

 

”Fisk”, muttrade fogden där han vankade omkring i borgens olika utrymmen. ”Fisk är inget man blir mätt på eller står ut med att leva på i längden. Egentligen borde vi ge oss härifrån och plundra någon bondgård för att få kött”. Men så erinrade han sig sina tidigare plundringståg och insåg att det inte vore värt att försöka en gång till. Knektarna var för få, och befolkningen runtom var beredd att slå tillbaka om någon sökte komma åt deras ägodelar. Nej, det var säkrast att stanna i borgen.

 

Så började det regna. Det regnade en dag och en natt, ja det fortsatte att regna i flera dagar. Knektarna, som förgäves sökte få något ätbart ur sjön under de strida skurarna, började bli misslynta på allvar. Hungern kombinerad med den ihållande blötan ledde till en hel del slagsmål med utslagna tänder som följd. Fogden började fundera på att ta itu med saken, men han visste inte om han vågade. Några av knektarna började undra om deras ledare tappat greppet om utvecklingen.

 

Småningom var allt genomdränkt av vatten. Inga torra skrymslen fanns längre i borgen, och torra kläder var givetvis ett minne blott. Allting liksom stank av fukt, och fogden började undra hur länge det skulle gå att hålla allehanda sjukdomar borta. Köld och frossa spred sig, alla huttrade fastän det var sommar. ”Det är trolltyg i görningen”, muttrade en av knektarna medan han för tredje gången samma dag stod naken nere vid stranden och vred vattnet ur sina kläder.

 

Men fogden hade trots allt inte tappat greppet helt. En dag stod han länge i regnet och stirrade ut över sjön. ”Det är något underligt med det här”, muttrade han medan hans blick förgäves sökte fånga något utanför den kompakta ridån av vatten och dis. ”Sätt en av båtarna i sjön”, befallde han till slut ett par av sina hejdukar. ”Vi skall se vad som finns därute”.

 

Knektarna som fick sig ordern serverad trodde att deras ledare blivit galen. ”Sätta en båt i sjön i det här ovädret”, sade en av dem. ”Men, låt gå, vi har ju inget att förlora, vi kan inte bli blötare än vi redan är även om vi trillar i”.

 

Så kom det sig att fogden tillsammans med två av sina män gav sig ut på sjön. En rodde och en öste medan fogden stod i fören och spanade. De hade inte hunnit särskilt långt förrän något märkligt hände: regnet upphörde och sjön låg spegelblank framför dem. Solen lyste från en molnfri himmel. Bakom dem fanns regnridån och den var så tät att det var helt omöjligt att se borgen.

 

De tre i båten stirrade ömsom på varandra ömsom på solen och den spegelblanka sjön. Ingen begrep givetvis någonting. ”Det var som tusan”, muttrade fogden. ”Låt oss hämta de andra och se till att vi alla kommer härifrån”.

 

Nu var fogden åter beslutsam och stark. Han tyckte sig ha läget under kontroll, men det var en sak som inte stämde. De två övriga i båten lydde inte, de var paralyserade. Så snart fogden sökte förmå dem att manövrera farkosten stirrade de bara fånigt på honom. Till slut satte sig fogden själv vid årorna och rodde tillbaka in i regnet. När han till slut nådde stranden var båten till hälften vattenfylld.

 

Regnet var nu om möjligt ännu stridare än förut. Fogden möttes av några sjöblöta knektar när han på darrande ben klev iland och pekade på de stela följeslagarna i båten. ”Det är vackert väder längre ut på sjön”, stönade han. ”Sätt de andra båtarna i sjön så att vi alla kan ge oss ut i solen och torka. Och förresten”, tillade han, ”ta hand om de här figurerna och försök få liv i dem. De tålde visst inte det häftiga väderomslaget”.

 

Knektarna stirrade på varandra. ”Vackert väder längre ut på sjön! Jo, jag tackar”, sade en av dem med tvivlande röst. ”Solsken var det länge sedan jag såg, och jag tror lika lite på det som jag skulle tro på någon som påstår att det finns gott om guld i kyrkorna”.

 

Någon skrattade till och skrattet spred sig från man till man. Men det var inget muntert skratt som dånade genom borgens vattendränkta väggar. Snarare rörde det sig om en hotfull stämning som brast likt en varböld och som sköljde sin otäcka vätska över de församlade knektarna. Resultatet blev vansinne, ett vansinne som troligen slutat i blodbad om inte ytterligare en händelse inträffat.

 

Regnet slutade utan förvarning, men molnen hängde lika tunga och hotfulla på himlen som förut. Knektarna tystnade och stirrade på varandra. ”Det regnar inte längre”, sade en av dem nästan fånigt. ”Varför regnar det inte”, fortsatte han. ”Har den där rätt i att solen skiner därute”? Det var givetvis fogden som åsyftades. ”Skall vi försöka väcka de där två i båten och fråga dem”?

 

Mumlande gick knektarna fram till båten och började ruska om sina kamrater. Den ene av dem öppnade ögonen och stirrade vilt omkring sig. Sedan utstötte han ett skrik av förtvivlan och svimmade igen. Den andre gick det över huvud taget inte att väcka. ”Det måste vara matbrist”, mumlade en av knektarna. ”De är naturligtvis utsvultna. Det är därför som de bara sover”.

 

Plötsligt skingrades molnen runtomkring borgen som genom ett trollslag. Solen sken varm på skaran vid sjön och ångan började stiga från våt mark och genomsura kläder. Ingen rörde sig, men efter en stund sade fogden någonting om att det ju var så här det varit ute på sjön, idel solsken.

 

Nu skulle man kunna tro att lyckan var fullständig. Inget regn, bara solsken och torra kläder i sikte. Men, ack nej, det var som om det nya och oväntade tillståndet manade fram vansinnet på nytt. Den här gången vände sig alla knektarna anklagande mot fogden. ”Det är du som åstadkommer alla underligheter”, sade de med en mun. ”Det är du som bär skulden till våra bekymmer”.

 

Fogden kände hur skräcken grep tag i honom. Han började långsamt gå baklänges med den vredgade knekthopen i blickfånget. En sak tänkte han inte på, nämligen att han hade ryggen mot sjön. Så plötsligt slog han den ena foten i en sten och föll baklänges i vattnet. Knektarna formligen kastade sig över honom, beredda att döda sin syndabock. Men de hejdades på nytt.

 

Ett dånande skratt hördes, molnen sköt åter upp på himlen och det strida regnet kom tillbaka. Fogden var snabbt på fötter igen, han kände igen skrattet. Men han förstod lika lite nu som förra gången varifrån det kom.

 

Nu var det knektarnas tur att gripas av skräck. Ju mer rädslan hos dem stegrades desto starkare och hånfullare blev skrattet. Fogden passade på att smita, och han sprang in på den stora öppna borggården. Det var långt ifrån något ställe som var lämpligt att gömma sig på för en vredgad knekthop, men alla förstod snart att fogden syftade till något annat än att rädda sitt eget skinn. Han ställde sig nämligen mitt på borggården och skrek så mycket han orkade. ”Kom fram och visa dig”, vrålade han. Jag vill se dig rakt i ansiktet. Sluta upp med att gömma dig och skrämma vettet ur mina knektar”.

 

Men skrattet tystnade inte, det blev snarare lite mer ihåligt och ekande. Knektarna hade nu hunnit upp fogden och trängt in honom i ett hörn av borggården. ”Släng honom i brunnen”, skrek en av dem. ”Låt oss se om han kan simma”.

 

Sagt och gjort. Locket lyftes av brunnen och en av knektarna stirrade ner i det djupa svarta hålet. ”Brunnen är tom och torr”, konstaterade han. ”Underligt efter allt regnandet”. Men ingen funderade vidare på fenomenet. Fogden lyftes över brunnskanten och slängdes ner i det djupa hålet, varefter locket lades på. I samma ögonblick tystnade skrattet, regnet upphörde och solen lyste fram på en klarblå himmel.

 

En förstummad knekthop stod stilla på en stor borggård. Småningom började en och annan i hopen att röra på sig. Skräcken släppte efter hand och en av karlarna undrade vad man skulle ta sig till när man gjort sig av med sin ledare. ”Vi tar upp honom igen”, föreslog någon. ”Det finns ju inget vatten i brunnen, så han kan ju inte ha drunknat”.

 

Långsamt samlades knektarna åter kring brunnen. En av dem lyfte bort locket och tittade ner. Synen som mötte honom var allt annat än lustig. Brunnen var nämligen bräddfylld med vatten, och någon fogde syntes inte till. När alla tittat färdigt i brunnen började de titta på varandra. Ingen sade något.

 

Fortsättning: Gästabudet 
By: Tags: , ,

27 sep 2012

Legend i Glas – 30 år senare (3)

På sensommaren 1978 invigdes skulpturen Legend i Glas i teaterparken i Växjö. Vid invigningen yttrade kommunfullmäktiges dåvarande ordförande Ingvar Dominique bland annat:

 

”Det är glädjande att det enhälliga beslut, som kommunfullmäktige fattade den 24 juni 1976 om att låta uppföra ett glaskonstverk av glaskonstnären Vicke Lindstrand i Teaterparken i Växjö, nu har förverkligats. Vi har här ett kulturellt allrum – Legend i Glas omges av det ljusa, vackra biblioteket, den traditionsrika teatern och det gamla badhuset, som bör kunna inrymma många aktiviteter i framtiden.”

 

Invigningen var slutklämmen på en lång och tidvis förvirrande debatt som pågått i Växjö kommun i många år rörande stadens smyckande med en glasskulptur. I själva verket hade Vicke Lindstrand, då verksam vid Kosta glasbruk, vidtalats av kulturnämnden redan 1971 rörande förslag till skulptur för utsmyckning av offentlig plats.

 

Vicke Lindstrand presenterade 1972 en modell som kallades ”Glasfolk” och som föreställde en glasblåsare och en formhållare. Emellertid förhalades frågan i kommunen, eftersom användningen av teaterparken inte utretts. Alltsammans blev därför vilande till 1975, då Vicke själv aktivt ingrep i händelseförloppet genom att presentera en modell i silver av ”Legend i Glas” avsedd att placeras mitt på Stortorget i Växjö.

 

Debatten kom igång, många röster höjdes mot placeringen på Stortorget, och alternativa platser diskuterades. Själva grundidén kom i skymundan, skulpturen föreställde ju trots allt Växjös eget skyddshelgon, S:t Sigfrid.

 

Mur för envishet

Enligt legenden kom S:t Sigfrid till Växjö för att kristna virdarna, dvs folket som bodde i Värend. Han kom från England och drog efter förrättat värv vidare från Växjö och lämnade systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman att fullborda verket. Men reaktionen kom, systersönerna mördades och deras avhuggna huvuden slängdes i sjön. Vicke Lindstrand tänkte sig S:t Sigfrid i glas, 5 meter hög och placerad innanför en rund stenmur, 15 meter i diameter och med en högsta höjd av 2 meter. Innanför muren, som i sig symboliserade den småländska envisheten, tänkte sig konstnären en bassäng, där Unaman, Sunaman och Vinaman framställdes i form av tre vattenpelare.

 

Egen teknik

Nu var det så, att Vicke Lindstrand redan tidigare hade skapat tre storskulpturer i glas, nämligen Ikaros nål i Stuttgart, Prisma i Norrköping och Grön eld i Umeå. Alla hade tillverkats med den teknik som var avsedd att användas för Legend i Glas. Vän av ordning frågar sig då dels hur man kan framställa ett så stort glasblock dels hur man kan kyla det så att det inte spricker i framtiden. Dock står båda frågorna obesvarade, eftersom Vicke använde en teknik som knappast prövats vare sig förr eller senare.

 

Skivor

Alla fyra skulpturerna byggdes upp av 8 mm tjocka glasskivor framställda vid fönsterglasbruket i Emmaboda. Varje skiva skars efter mått och fogades samman med ett speciellt lim. Till den största, Grön eld, åtgick 3000 skivor med en sammanlagd vikt av 45 ton. Legend i Glas innehåller 1000 skivor och väger 12 ton.

 

Så var det alltså med konstverkets innehåll och teknik, men den som betraktar ursprungstanken och jämför med resultatet i Teaterparken finner följande: Bassängmåttet är mindre i verkligheten än i tanken, och stenmuren fick vika för en slät vit mur. Att Vicke Lindstrand trots alla kompromisser ändå genomförde projektet hänger samman med hans heta övertygelse om det riktiga i att glasrikets huvudstad har en väl framträdande skulptur i glas.

 

Föregångare

Som konstnär var Vicke Lindstrand i många stycken långt före sin tid. Som människa var han mycket omtyckt och respekterad av alla han samarbetade med. Vickes naturliga pondus medförde att ingen ifrågasatte de nyheter han presenterade. En svagare personlighet hade måhända fått se sina djärva idéer placerade i en byrålåda och bortglömda. Storskulpturerna är ett av många bra exempel på Vickes storhet. I Stuttgart, Norrköping och Umeå beställde man konstverken av honom och gladdes över dem. I Växjö gick det lite trögare, men Legend i Glas räddades åt eftervärlden tack vare ett kraftfullt politiskt agerande. Man kan givetvis ställa frågan om växjöborna är nöjda med sin skulptur. Det borde de i sanning vara även om meningarna är delade. Själv tycker jag att de skall vara glada över att ha en så framstående konstnär som Vicke Lindstrand representerad bland de offentliga utsmyckningarna i sin stad.

 

Lars Thor

 

Ursprunglig publicering: Smålandsposten maj 1985 

By: Tags: , , , , , ,
«‹ 7 8 9 10 ›»