XII

 

Efter de stora framgångarna började efterfrågan på servisen Mona att dämpas under våren 1973. Per Bengtsson suckade när han studerade orderingången men insåg att succén nog var över för den här gången. Servisen hade efter Monas och Bertils olika experiment i hyttan kompletterats med skålar, fat, askkoppar, vaser och en del annat. Men det hjälpte inte, marknaden tycktes vara mättad, både i Sverige och utomlands. Kunde man hitta på något nytt? Troligen inte, sade sig Per sedan han genomlidit ett av glasbruksföreningens blöta möten. Per var nämligen helnykterist och förstod egentligen inte mycket av konkurrenternas samtal vid kvällsgroggarna.

 

Vid föreningens senaste möte hade resonemangen gått i olika riktningar. Några glasbruksdirektörer hade förespråkat samgåenden mellan flera glasbruk medan andra hade menat att det var bra som det var utan en hoper nymodigheter. Den senare kategorin bestod främst av äldre företrädare som menade att det kanske var dags att snarare tala om avveckling med flaggan i topp i stället för utveckling med konkurs som följd. Per hade för sin del inte valt sida eftersom han förutsåg att fusioner mellan flera glasbruk bara skulle kunna lyckas om de redan nu hade samma ägare. Remshult var Remshult, och han var fast besluten att inte ge upp så lätt.

 

En kväll tog Per upp saken med hustrun och mamma Hildur efter avslutad måltid. Alla tre satt djupt nedsjunkna i varsin fåtölj, och Per bläddrade i diverse papper som han måste läsa före sänggåendet. Det handlade om färsk försäljningsstatistik som berättade om såväl medgångar som motgångar. ”Jag tror att svensk glastillverkning nått sin topp eller rent av passerat den redan”, sade han sedan han studerat papperen en stund. ”Många har ju redan lagt ner eller går på kryckor, och att starta ett nytt glasbruk idag är sannerligen ett vågspel. Och titta på den nya produktion som håller på att växa fram, gjutna tallrikar och annat som det vore bättre att låta de stora bjässarna utomlands syssla med. Vi här hemma har ju alltid stått för kvalitet i tänkandet, och kvalitet borde även i fortsättningen vara vårt riktmärke.”

 

Hunnen så långt i sina funderingar blev han avbruten av Hildur som menade att man inte kunde lösa världsproblemen så här sent en kväll. Hon sade god natt och gick till sitt. Även hustrun, som mer eller mindre somnat i sin stol, konstaterade att hon måste gå och lägga sig om hon skulle kunna klara av jobbet nästa dag. Per blev ensam med sina papper och funderade vidare. Att återigen använda medel ur Martin Anderssons fond kanske skulle vara en god idé. Eller var det inte det? Per kände att han började gripas av en pessimism och en obeslutsamhet som tidigare varit honom helt främmande. Med en suck lade han ifrån sig sina papper och gick till sängs även han.

 

Per Bengtsson hade fått till vana att varje morgon gå runt till sina formgivare och höra efter vad de hade för nya idéer att komma med. Ibland fann han bra saker, ibland fann han att idétorka härjade. Men så en morgon, när han överraskade Mona Svensson i hennes ateljé, fick han själv en kick framåt när han såg vad Mona sysslade med. Hennes utspridda skisser visade tomtar, troll, hönor, idrottsmän, blommor, insekter, ja en rad olika saker som på olika sätt kunde tänkas beröra människor i deras vardag. Per tog intresserat upp den ena skissen efter den andra och betraktade den. Han sade ingenting, och det gjorde inte Mona heller.

 

Efter en stund blev det Per som bröt tystnaden. ”Kanske att vi ändå skulle satsa på en omgång räddningsplankor som är billiga att tillverka. Det gör ju redan våra konkurrenter”, sade han medan han studerade en färgglad tomte med stort grått skägg. ”Om vi blir lite mer säsongsanpassade, menar jag.” Mona nickade, det var väl ungefär så hon själv resonerat. ”Om vi bygger upp ett sortiment med diverse tingeltangel som är typiskt svenskt, så är det ju bara vi här i Sverige som kan producera det. Och de här sakerna är verkligen billiga att tillverka. Enda problemet kanske blir sura miner hos glasblåsare som får ställa sig vid vissa nymodiga pressmaskiner istället för att använda pipan.” Per nickade ivrigt. ”Javisst”, sade han, ”vi kan ju dessutom säsongsanpassa rasket så att vi levererar tomtar till jul och hönor till påsk.” Nu var det Monas tur att nicka.

 

Så kom det sig att även Remshults glasbruk i den mördande konkurrensen tvingades anpassa sig till den verklighet som rådde utanför hyttans väggar. Per gav några dagar senare, efter samråd med hustrun och Hildur, klartecken till den nya inriktningen. När idéerna lite längre fram presenterades för de anställda blev det, precis som Mona sagt, en del mummel i leden. Men Per ställde sig återigen på en glasblåsarstol i hyttan en tidig morgon och förklarade hur det låg till. ”Vi här på Remshults glasbruk har inte på många herrans år permitterat en enda av våra anställda, och det skall vi inte göra nu heller”, löd hans mycket tydliga budskap. ”I stället skall vi kavla upp ärmarna och visa att vi skall överleva och skapa oss en god framtid.”

 

Så blev det och frampå höstkanten var tomtarna redan i produktion. Det rörde sig om små gjutna tomtar, lite större gjutna tomtar och tomtar målade på skålar och fat. Alla tomtar såg likadana ut, vilket var meningen. Man hade skapat den speciella remshultstomten, en liten farbror med stallykta som ingen konkurrent skulle ha mage att plagiera. På väg in i produktion fanns tuppen och hönan, men här vara bara de gjutna varianterna än så länge färdigprojekterade. Men å andra sidan var det långt till påsk och ännu längre till midsommar, något som Mona påpekade när hon diskuterade ritningen på midsommarstången med Per.

 

——-

 

En tidig morgon i juli månad 1973 bestämde sig Gustav för att resa söderut, kanske hälsa på sina goda vänner i Södergården, kanske åka till Danmark eller någon annanstans i Europa. Med en djup suck packade han en väska, såg till att huset skulle klara en längre bortavaro och krånglade ut sin Opel Admiral ur garaget. Så långt hunnen fann han att hans vän läkaren vinkade åt honom på andra sidan av den hallonhäck som skilde tomterna åt. ”Kan du komma in ett tag?” var läkarens fråga. Gustav lade med en suck ifrån sig det han sysslade med och gick in i grannhuset.

 

Gustavs vän, den gode privatläkaren, såg bekymrad ut. ”Jo”, började han, ”det är så att jag inte delgivit dig alla fakta, och nu börjar min hustru bli en smula orolig. Jag har nämligen mer pengar på banken än jag borde ha och jag har varit korkad nog att sätta in pengarna på banken istället för att gömma dem i madrassen. Så nu börjar skattemyndigheterna undra varför jag har så mycket pengar när jag egentligen inte tjänat så mycket som jag borde ha gjort. Ja, du vet vad jag menar med det där att ta emot pengar utan kvitton.” Gustav suckade djupt och såg framför sig hur hans resa skulle gå i stöpet. Och dessutom undrade han i sitt stilla sinne hur många snuvor han måste få framöver för att de timmar han lagt ner på läkarens bokföring skulle kunna kompenseras med antibiotika och annan skit som fanns på apoteket.

 

Gustav undrade vart hans vän ville komma. ”Jo”, sade läkaren, ”om min bokföring försvinner i ett inbrott, så är jag väl inte skyldig att redovisa ett smack.” Gustav nickade men tillade att de siffror skattemyndigheten fått ändå gällde. ”Men, om du vill att din bokföring skall försvinna, så sätter du ändå en käpp i hjulet på förföljarna. Det försvårar utredningen så att säga.” Läkaren suckade och vände sig till hustrun som kommit in med kaffe och bullar. ”Kan du lämna oss ifred och gå in till praktiken och hämta pärmarna med bokföringen.” Hustrun lydde och dröjde med att komma tillbaka medan Gustav förklarade vad följderna kunde bli av resonemanget. Det hela slutade med att Gustav drack sitt kaffe och åt en bulle, varefter läkaren lade sin bokföring i en stor tygsäck och följde med Gustav till admiralen. Där dumpades säcken i bilens stora bagageutrymme, de två tog varandra i hand och Gustav påbörjade sin resa.

 

Naturligtvis hade Gustav en hel del underliga tankar i huvudet när han körde ut ur Stockholm där de nya förorterna Skärholmen, Sätra och Vårberg växt upp som svampar ur jorden. ”Fy fan”, muttrade han, ”det här är inte mitt Stockholm längre, det här är ju stolligt.” Han ökade bilens fart på den motorväg som visserligen funnits en tid men som inte ett smack stämde med hans ideal om den gamla goda Södertäljevägen. Vid Södertälje svängde han av motorvägen och körde in i staden. Han hade nämligen fått en idé. Och idén var en mycket lång lina som kunde mäta hur djupt Oxdjupet i Storsjön egentligen var. När inköpet var klart placerade han femtio meter bastant lina ovanpå säcken med läkarens bokföring och körde vidare.

 

Det blev en skön resa, och Gustav glömde mer eller mindre bort den obehagliga lasten han hade i bakluckan. Motorn på den stora bilen spann som en katt och Gustav suckade belåtet över att en åtta år gammal bil kunde fungera så bra. Han svängde av i Norrköping och körde kustvägen via Västervik till sitt mål i Olsboda. I Oskarshamn stannade Gustav och fick en sen lunch på en restaurang. ”Bäst att vara mätt”, tänkte han. ”Jag reser ju på vinst och förlust. Egentligen borde jag ha ringt och meddelat att jag kommer. Men är de hemma så är de. Annars får jag väl göra något annat.”

 

Men de vara hemma alla fyra, och de satt på varsin stol framför huset när Gustav svängde in på ladugårdsplanen. Det var semestertid för Bertil och Helge. Elin var först ur sin stol och hon stirrade på den stora bilen. ”Vem är det?” frågade hon. ”Det kan väl inte vara Gustav som kommer tillbaka till oss.” Jo, det var Gustav, och Elin gick emot honom. ”Välkommen tillbaka” sade hon enkelt och räckte honom handen. ”Jag hoppas att vi får rå om dig några dagar framöver.” Gustav såg förvandlingen. Det var den gamla tidens Elin som stod framför honom, en Elin som varken talade om Oxdjupet eller var det minsta frånvarande. Gustav gick fram till de övriga och hälsade. Sedan försågs han med en egen stol.

 

Albert log med hela ansiktet när han berättade att han gjort sitt livs affär när han avvecklat mjölkkorna och bara hade resten av gården att sköta. ”Det som jag nu har att göra är rena barnleken mot vad vi hade förr med mjölkning två gånger om dagen. Nu får jag pengar varje månad utan att behöva lyfta ett finger, och nästa år får Elin pension, så vi kommer nog att klara oss gott framöver.” Bertil och Helge tillade att de skaffat några får som skötte sig själva och att de fortfarande höll sig med en gris till jul. ”Och så har vi ju alla hönorna och tuppen där uppe i det gamla hönshuset, och så har vi fått igång köksträdgården igen”, sade Elin och log med hela ansiktet. ”Nej, nu får jag lov att hämta något att bjuda på” sade hon och slank in genom dörren.

 

Troligen såg Gustav ut som ett frågetecken, och den som observerade det var Bertil som förklarade att mor nu ansågs vara frisk och att hon inte ens behövde några mediciner längre. ”Vi är jätteglada”, sade Bertil. Helge och jag har fått vår mor tillbaka och Albert sin livskamrat. Bättre än så här kan det inte bli.” Samtalet avbröts när Elin kom ut med kaffe och bullar. ”Varsågoda”, sade hon, ”det här är vad huset har att bjuda på. Men det blir väl lite mer i kväll”, tillade hon. Alla fem lät sig väl smaka.

 

Visst blev det småningom kvällsmat. Elin dukade upp med kalvstek, potatis, morötter, gelé, gurka och mycket annat gott. ”Äter ni alltid så här furstligt”, blev den fråga som Gustav ställde vid det stora slagbordet i köket. Både Bertil och Helge tittade på honom, skrattade och sade med en mun att sådan här mat får vi bara ibland, särskilt när gamla goda vänner kommer på besök. Gustav lät sig nöja med svaret, lät maten smaka och undrade hur han framöver skulle kunna kompensera familjen Olsson för deras stora gästfrihet. Som om Albert läst hans tankar höjde han sitt glas med svagdricka och sade att det var roligt att se Gustav igen. ”Du är alltid välkommen hit”, tillade han, det är så roligt att se dig. Du är liksom ytterligare en son i huset.”

 

Sommarkvällen kom till Olsboda och Södergården. Elin skötte disken medan Albert slog på teven i köket. Bertil, Helge och Gustav gick ut och njöt av den nedåtgående solen. ”Jag har redan sagt år morsan att du föredrar att sova i bilen, för annars skulle hon ha bäddat åt dig i finrummet för länge sedan” sade den praktiskt lagde Bertil. ”Hon är ju knappast medveten om dina tidigare besök och din vana att sova i bilen”, tillade han för säkerhets skull. Gustav nickade och log. Visst föredrog han att sova i bilen, och det började bli en smula sent. ”Ni har väl semester nu,” sade Gustav medan han tog ut sovsäcken ur den rymliga bakluckan. Bröderna nickade. ”Om ni inte är alltför upptagna i morgon kanske vi kan bada och ro ut till Oxdjupet”, tillade Gustav medan han visade den lina han köpt i Södertälje. ”Jag vill verkligen veta hur djupt det där djupet egentligen är.”

 

——

 

Gustav kröp ner i sin sovsäck och öppnade en smal springa på ett par av bilens fönster. Tillräckligt mycket för att få luft men inte så mycket att han fick in härjande insekter. Men han kunde inte somna. Han lade sig på rygg och stack in händerna bakom nacken som han brukade göra när han verkligen ville somna. Den här gången hjälpte det inte alls, och medan sommarens genomskinliga mörker sänkte sig över Olsboda steg Gustav upp, öppnade en bakdörr och klev ut. Han klädde på sig och gick ner till sjön där han sträckte ut sig på klipporna. För säkerhets skull hade han tagit med sig en halvflaska whisky och ett av de små glas som han alltid förvarade i admiralen.

 

Det blåste en smula, något som höll myggen borta. ”Tur”, tänkte Gustav medan han hällde upp det första glaset. ”Jag glömde ju att ta med mig pipa och tobak. Det var den där förbaskade grannen som distraherade mig. Annars hade jag väl kommit ihåg mitt eget speciella myggmedel.” Så långt hunnen i tankegången kom Gustav att tänka på säcken med läkarens bokföring som låg i bakluckan. ”Fan, den skiten måste jag ta itu med”, tänkte han vidare medan han hällde upp nästa glas. Sedan tittade han ut över sjön, kom att tänka på linan i bilen och lät tankarna fladdra tillbaka till säcken. Det var då som han kom på att det bara fanns ett bra ställe att dumpa läkarens alla pärmar, nämligen i Oxdjupet. Där skulle de ligga säkra. Samtidigt började han fundera över sin egen skuld i sammanhanget men tappade den tråden vid det fjärde glaset.

 

Långt efter midnatt påbörjade Gustav sin något vingliga färd tillbaka till bilen. Flaskan med den lilla skvätt som fanns kvar hade han stoppat i högra bakfickan på sina jeans. Väl framkommen klädde han av sig på nytt och kröp ner i sovsäcken. Han somnade omedelbart men framemot morgonen blev sömnen alltmer orolig. Till slut hade Gustav snott runt i sovsäcken så att den närmast såg ut som korkskruv runt kroppen. Suckande satte han sig upp, rättade till sovsäcken och kröp ner i den igen. Utanför bilen rådde soluppgång men Gustav tröstade sig med att han skulle få sova ut eftersom det inte längre fanns några kor att mjölka på Södergården. ”Enda problemet blir väl tuppen”, suckade han innan han somnade på nytt.

 

Den första kvinnan som kom emot Gustav i drömmen var Gudrun. Hon var vacker som vanligt, klädd i en åtsittande svart klänning som nådde ner över vaderna och försedd med en stor röd ros i det noggrant uppsatta håret. Hon lutade sig över honom och sade att hon egentligen borde bita av hans ena öra men om hon gjorde det så skulle han ju aldrig mer kunna lyssna till vad hon hade att säga. Och hon hade mycket att säga honom, något som hon gång på gång försäkrade. Sedan reste hon sig, gick sin väg med vaggande höfter och försvann in i en dimma. Medan hon uppslukades av dimman kunde Gustav höra ett högljutt skratt. Men det var inget skratt, det var tuppen som gol alltmedan solen gick upp över horisonten.

 

Gustav reste sig med ett ryck. Han var genomsvettig, men om det var drömmen eller den stigande temperaturen i bilen som orsakade svettningen gick förvisso inte att avgöra. Gustav öppnade den ena framdörren och slängde ut sina långa ben. Ännu var det egentligen inte särskilt varmt ute, så beslutet blev att sova vidare. För säkerhets skull vevade Gustav ner ett par rutor innan han på nytt rullade ihop sig i sovsäcken.

 

Den andra kvinnan som kom emot Gustav i drömmen var Ann-Marie. Hon var klädd i en säck av tyg som hon gjort ett hål i och trätt över huvudet, och när hon rörde sig trillade papper och pärmar ur säcken. Hon samlade noggrant ihop alltsammans utan att yttra ett ord och lade sakerna på Gustavs mage. Till slut blev högen så stor och betungande att Gustav inte kunde andas. Då gick Ann-Marie fram till honom och erbjöd konstgjord andning genom att pressa sina läppar mot hans. Gustav besvarade det som han trodde skulle föreställa en kyss, men så var det inte alls. Ann-Marie bet honom hårt i överläppen så att blodet sprutade ut över alla pärmar och papper. Sedan reste hon sig med ett rått skratt, drog av sig säcken och slängde den över alla papper och pärmar på Gustavs mage.

 

Återigen satte sig Gustav upp alltmedan tuppens glada budskap om att det var morgon fortplantade sig över nejden. Den här gången var det minsann ingen idé att försöka somna om. Gustav tittade på sitt armbandsur som visade på en kvart över sex. Med en suck gick han ur bilen, klädde sig och gick tillbaka till klipporna vid sjön. När han kommit fram försökte han skaka av sig sina drömmar, men det ville liksom inte lyckas. Förtvivlad sjönk Gustav ner på klipporna och funderade över om det egentligen inte vore bäst att gå ut i sjön och stanna kvar under ytan.

 

Sanningen var att Gustav under de senaste två åren fortsatt sitt dubbelliv men att han börjat undra över vad fan han sysslade med. Gudrun i Eskilstuna, Ann-Marie i Arboga och en rad andra kvinnor i städer runt Mälaren hade börjat gå honom på nerverna. Inte så att någon av dem ställde några som helst krav, nej, det var väl snarast så att just kravlösheten var problemet. Var det någon av dem som egentligen brydde sig om något annat än hans snygga kropp? Var det någon av dem som ville forska i hans själ och i vem han egentligen var? Var det någon av dem som hade några som helst känslor att leverera förutom de rent erotiska?

Gustav suckade, för han visste inte. Samtidigt insåg han att han just nu inte kunde överge det dubbelliv han levde.

 

Återigen drabbades Gustav av drömmen där Gudrun hotat att bita av hans öra. Själv var han trettiofem år vid det här laget, och hon måste vara minst fyrtiofem. Ändå kände Gustav att Gudrun hade något speciellt och att han för första gången i sitt liv hade mött någon som han skulle vilja bry sig om på allvar. Kanske var det just drömmen som förmedlat budskapet, att Gudrun hade mycket som hon ville prata med Gustav om och att det var därför som hon låtit bli att bita av hans öra. Med en suck reste sig Gustav, borstade av sina slitna jeans och gick tillbaka till Södergården. Där mötte han Elin, som just varit ute i hönshuset och hämtat en korg med ägg. ”God morgon och välkommen in till frukost”, sade hon glatt. Gustav log brett, lydde Elin och gladdes över att husmodern på Södergården åter var sitt rätta jag.

 

——

 

Ungefär samtidigt som Mona diskuterade de första skisserna till sina tomtar och annat kom beskedet att järnvägen till Remshult skulle läggas ner. Att den inte lagts ner tidigare berodde på att glasbruket alltid varit den spårbundna trafiken trogen och skickat sitt gods, antingen det skulle exporteras eller stanna inom landet, med de gamla ångtågen och senare med de dieseldrivna rälsbussarna. I och för sig betydde inte beslutet så särskilt mycket för glasbruket annat än att man nu fick förlita sig till lastbilar. Per Bengtsson hade länge räknat på transportkostnaderna och funnit att lastbilstrafiken egentligen var både snabbare och billigare. Men han hade envisats med tågtransporterna av det enkla skälet att han var mån om samhällets fortbestånd.

 

Man kan väl knappast påstå att någon form av panik utbröt i Remshult vid beskedet om järnvägsnedläggningen. Alla hade ju kunnat se att passagerarunderlaget sviktade och att det numera var få eller inga personer som steg av eller på vid stationen. Alla körde ju sina egna bilar, och de båda hotellen, som tidigare tagit emot en mängd resande, hade redan före beslutet förberett sig för en allt glesare beläggning. Den ene hotellägaren, som vid det här laget var till åren kommen, hade redan för ett år sedan signalerat att hans hotell nu skulle kunna bli en rymlig privatbostad med god plats för alla barnbarn som ville hälsa på och ha en bra vistelse utanför de bullrande storstäder där de bodde.

 

Naturligtvis tog Bertil och Helge del av de funderingar som fanns kring nedläggningen av järnvägen, och i hyttan diskuterades saken man och man emellan. Bröderna Olsson tog med sig bekymren hem, och det var just järnvägsnedläggningen som blev samtalsämnet vid köksbordet den morgon som Gustav vaknat ur sina drömmar i bilen. Elin serverade kaffe, hembakat bröd, kokta ägg och stekt fläsk. Gustav, som inte var van vid den här sortens kraftiga frukost, lät sig väl smaka och tänkte att nu fick det väl vara nog med mat för idag. Som om Elin läst hans tankar sade hon att nu kunde väl grabbarna känna sig lediga och gå till sjön och bada, för till middag tänkte hon minsann servera pannkakor med jordgubbssylt. Och sedan skulle hon fundera ut något annat till kvällsmat. Samtalet om järnvägen ebbade ut som om nedläggningen just nu var den minst viktiga frågan på jorden.

 

Bertil, Helge och Gustav gick ut i den vackra sommarmorgonen och begav sig i riktning mot den vita Opel admiralen. Där plockade Gustav ut linan han köpt i Södertälje och säcken med grannens bokföring. ”Den här är tung”, sade han och pekade på säcken. ”Har ni en skottkärra som vi kan frakta den på?” Helge nickade, hämtade skottkärran och lämnade över den till Gustav som i sin tur slängde den väl hopknutna säcken och linan i det enhjuliga fordonet. Varken Bertil eller Helge frågade vad som fanns i säcken, något som Gustav kände sig tacksam för. Alla tre gick mot sjön under glatt samtal med Gustav mellan skottkärrans skacklar. När de kommit ner till sjön hävde Gustav säcken i båten och sade med ett belåtet leende att nu skulle de jävla pärmarna få en välförtjänt slutstation så att han inte behövde drömma mardrömmar om dem längre. Sedan lade han linan ovanpå säcken.

 

De tre männen försåg sig med badbyxor och slängde sig i sjön. Gustav, som var en god simmare, försvann ett hundratal meter ut medan Bertil och Helge tog det lite lugnare. Visserligen kunde de simma, något som Albert lärt dem redan när de var små, men att simma så långt ut som Gustav gjorde var minsann inget för dem. Nej, det där med att simma var något som var bra att kunna om man trillade ur båten men inget som skulle kunna utvecklas till någon form av sport. Bertil och Helge gick därför upp och satte sig på klipporna medan de väntade på att den vältränade Gustav skulle komma tillbaka. Gustav klev upp och visade inga som helst tecken på att simturen varit jobbig. Tvärtom, han andades lugnt och frågade om han fick skjuta ut båten. Jodå, det fick han visst, båten kom i sjön, och innan de tre männen satte sig i den hämtade Gustav en stor sten som han tog med sig.

 

Helge rodde, Bertil satt i aktern och Gustav i fören. Gustav hade säcken mellan benen, och medan båten styrdes ut från land knöt han den ena repändan hårt om stenen. ”Egentligen skulle du haft säcken där bak”, ropade Gustav glatt, ”för då skulle båten haft bättre jämvikt.” Helge vände sig om och sade att det inte var särskilt tungt att ro med en nedtyngd för men att Gustav fick se upp med vattnet som rann in på säcken. Bertil tog skopan och började ösa ut det vatten som efter hand rann från fören och akterut. Båten var fortfarande i gott skick och så värst mycket vatten blev det inte. Helge rodde vidare. ”Det är väl ut till Oxdjupet vi skall åka”, sade han. Gustav nickade, något som bara Bertil kunde uppfatta.

 

Eftersom det var vindstilla och sjön låg spegelblank denna vackra julidag, så hade Helge inga som helst problem med att lokalisera Oxdjupet och låta båten ligga helt stilla över det. Gustav tog tag i sin lina och lät den glida ut med stenen före. Han släppte ut meter efter meter, och när bara knapp halva linan låg kvar i båten kunde han inte undvika att uttrycka sin förvåning. ”Hur jävla djupt är det egentligen”, frågade han sig högt medan han lät resten av linan löpa ut. Till slut satt han där med linans andra ände i handen och stirrade framför sig. ”Nu har jag släppt ut femtio meter lina och fortfarande har stenen i den andra ändan inte fått bottenkänning. Hur jävla djup kan en insjö vara. Nästa gång får jag väl ta med mig hundra meter lina.” Bertil och Helge svarade inte, varken de eller någon annan i byn hade någonsin haft en aning om hur djupt Oxdjupet egentligen var.

 

Gustav drog upp sin lina igen, men han hade en mystisk känsla av att den hamnat i någon form av virvel eftersom det kändes som om den snurrade eller vispade runt på sin väg upp. Till slut hade Gustav hela linan och den tunga stenen uppe i båten. Sedan satt han länge tyst. Slutligen muttrade han något om att det finns något underligt där nere men han kunde inte förklara vad. Även Bertil och Helge satt tysta, men efter en liten stund frågade Helge om den där säcken som Gustav hade mellan benen skulle slutförvaras i Oxdjupet. Gustav svarade ja, lyfte upp säcken och lät den försvinna i djupet. Efter en kort stund uppstod en lätt virvel på vattenytan just där säcken försvunnit. Virveln tilltog och vände båten som om den ville ta med sig farkosten ner i djupet. Helge grep årorna och rodde snabbt mot land. Då kom det plötsligt en stark vind som började jaga upp vågor på den tidigare så lugna sjön. De nådde land medan Gustav muttrade något om att sjön mådde illa av hans vän läkarens skumma affärer.

 

——

 

Snöfallet höll i sig, och det dröjde ett par dagar innan Helge kunde montera det nya låset i ytterdörren. Snön var nu så pass djup att det inte var rådligt att gå ut om det inte var nödvändigt eftersom det förelåg vissa svårigheter att lokalisera björnsaxen. Helge svor medan han monterade låset eftersom han sagt sig själv att låta bli spriten innan han var klar. Slutligen gick han in, hällde upp ett rejält glas med vodka och konstaterade att nu kunde han och Bertil låta sina gamla nycklar gå samma väg som det gamla låset, nämligen till soppåsen. Sedan satte bröderna varsin nyckel till det nya låset på de nyckelringar som rymde nycklarna till suven.

 

Sedan Helge gått in tilltog snöfallet, och Bertil konstaterade att de nu inte behövde ge sig ut eftersom de nyss hemfraktade kassarna innehållit mat för flera dagar framöver. Helge muttrade något om att kistan ute i ladugården borde förpassas till den sista vilan men att det med all säkerhet var något som man nu måste skjuta på framtiden. Följden blev att han gick upp till sig för att sova middag medan Bertil slog på teven. Där pågick någon form av program där en massa människor käbblade med varandra medan den som tydligen ledde programmet försökte få en syl i vädret även han. Bertil lyssnade en stund men förstod inte mycket av käbblet, men när han var på väg att stänga av snappade han något om att ryssar och balter kom till Sverige i stort antal och att de sysslade med att göra inbrott och stjäla lite här och var och frakta hem sakerna till sina egna länder.

 

Till slut stängde Bertil av teven med en suck och frågade sig om det var sådana här figurer som hade slagit ihjäl Elin. Eller om det var den här typen av figurer som låg i Oxdjupet och i kistan ute i ladugården. Eller som handlade cement i ICA:n. Eftersom snöfallet nu dragit igång igen, så beslöt sig även Bertil för att för en gångs skull sova middag. Han lade sig på sin säng och somnade medan vinden tilltog och förde in alltmer snö runt husknutarna.

 

I drömmen befann sig Bertil mitt ute på Storsjön där han stapplade fram i snö som var så djup att den nådde över skaften på hans stövlar. Han gick vidare i riktning mot Oxdjupet men förlorade orienteringen när det började snöa. Följden blev att Bertil gick runt i cirklar, och plötsligt förstod han att han aldrig skulle hitta hem igen. Snöfallet upphörde och månen tittade fram. Då såg Bertil att han inte befann sig på Storsjön utan på en helt annan sjö. Där fanns ingen snö men en mängd vakar i isen där det kalla vattnet lockade honom till att komma fram och titta ner. Bertil föll för frestelsen och gick fram till en vak. När han lutade sig över den såg han en stark virvel som liksom tömde vaken på vatten och visade bottnen på sjön. Där nere låg en träkista som ropade åt honom att komma ner och ta ett glas öl. Bertil lydde, hoppade ner i vaken och befann sig i fritt fall i flera timmar. När han slutligen slog fötterna i kistan sade en röst att han blivit lurad och absolut inte skulle få någon öl.

 

Det blev Helge som med sitt slamrande i köket med kaffekoppar och annat som väckte Bertil, som i och för sig inte var det minsta ledsen över att han inte fått någon öl. Helge hade nämligen för en gångs skull bestämt sig för att diska, och nu stod han böjd över diskbänken och försökte göra något som han annars aldrig sysslade med. Bertil kom fram och lade armen om Helges ena axel. ”Du brorsan”, sade han, ”du har aldrig varit särskilt bra på att diska, du brukar slå sönder en massa saker när du försöker med det. Så det är nog bäst att jag diskar den här gången också.” Helge gick och satte sig på kökssoffan. Han lade ansiktet i händerna och Bertil upptäckte att han snyftade.

 

Helge satt kvar länge i samma ställning, och till slut upphörde snyftningarna. Bertil, som aldrig tidigare sett sin bror bete sig så här, visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Till slut gick han fram och satte sig bredvid Helge, lade armen om honom och frågade om det fanns något han kunde göra. Först efter en lång stund svarade Helge att han ville ha ett glas vatten. Bertil hämtade vattnet och satte sig åter bredvid sin bror. Helge drack djupa klunkar ur det stora glaset, ställde ner det på det slitna köksbordet och stirrade på Bertil med sitt enda öga. ”Du brorsan”, sade han medan han strök bort en tår ur ögonvrån, ”jag hade en jävla dröm som jag vaknade av. Den handlade om människor som drack en massa sprit och dog av den.” Helge tystnade. Sedan berättade Bertil att även han haft en ond dröm.

 

Det började mörkna utanför köksfönstret på Södergården. Den starka vinden hade mojnat och snöfallet upphört. Till slut reste sig Helge ur soffan och sade att han måste gå ut och slå en drill. ”Se för fan upp för björnsaxen”, manade Bertil. Helge kontrade med att han visste var björnsaxen stod och att det inte var någon risk att han skulle fastna i den. I samma ögonblick dånade plogbilen förbi ute på byvägen. ”Bra”, sade Helge medan han kom in och drog upp gylfens dragkedja. ”Nu behöver jag bara köra ut traktorn och ösa undan snön med skopan så att vi kommer ut med suven. Men det kan jag göra i morgon eller någon annan dag. Du sade ju att vi har mat hemma så det räcker.” I samma ögonblick hördes åter ljudet av en bil. Bertil öppnade dörren och såg att en vit skåpbil följde efter i det nyss upplogade spåret. Han stängde dörren och berättade för Helge vad han sett.

 

 

 

XIII

 

Det är i nådens år 1975 som de flesta trådarna i vår berättelse löper samman i en enda punkt för att sedan splittras och på nytt gå åt olika håll. Det är i nådens år 1975 som samhället hunnit så långt att landsbygden och de små tätorterna avfolkas i allt raskare takt till förmån för de växande storstäderna. Det är i nådens år 1975 som Elins dröm där hon satt på kälken i utförsbacken närmar sig sin verklighet. Det är i nådens år 1975 som Elin slutgiltigt vaknar upp ur sin sjukdom medan allt och alla runt omkring henne går sina olika öden till mötes. Elin blir stark medan alla andra blir allt svagare.

 

Elin brukade ibland sitta på soffan vid köksbordet och resonera med Albert om de förändrade villkor som de fått uppleva under sin tid på jorden. Även Elin var nu pensionär och hade gott om tid för sådant som hon aldrig kunnat drömma om att hinna med under de hektiska åren med det levande lantbruket. Hon sträckte sig så långt att hon bakade matbröd och bullar medan resten av hushållningen grundades på de inköp som Bertil och Helge gjorde i Remshult på väg hem från arbetet. Ofta saknade Elin de varma och goda korna, och ibland kunde hon drömma om hur hon gick ut i ladugården i de tidiga morgnarna för att mjölka dem. Hon märkte att Albert åldrats på ett sätt som hon tidigare inte trott vara möjligt. Han somnade ofta i en bekväm stol i köket medan han tittade på teve.

 

Eftersom teven i köket ofta stod på och alltid med hög volym så att Albert med sin numera starkt nedsatta hörsel skulle kunna uppfatta det som sades, så fick sig även Elin en hel del av de dagliga politiska händelserna till livs. I Södergården hade man aldrig pratat politik utom på valdagarna då alla bestämde sig för att rösta på Bondeförbundet och senare Centern när det var dags att bege sig till vallokalen. Det där med alla krigen ute i världen hade man lagt åt sidan sedan radiolyssnandets tid under andra världskriget. Krigen i Korea, Vietnam och på en lång rad andra platser hade fullständigt gått Södergårdens invånare förbi eller stannat som dunkla minnen som man inte hade minsta lust eller anledning att plocka fram. Likadant var det med religionen. Elin visste inte längre när de besökt kyrkan i Remshult senast. Kanske det var i samband med någon begravning.

 

Albert fortsatte med en del sysslor utomhus och i ladugården där han höll några får och en gris. Eftersom fåren var ute och i stort sett skötte sig själva under den varma delen av året, så gick Albert ofta in till grisen och pratade med den för att den inte skulle känna sig alltför ensam innan det vid juletid var dags att göra skinka och korv av den. Ibland körde Albert ut sin traktor som alltid var väl i ordning, något som Helge såg till. Att köra ut med traktorn betydde för Alberts del att han hämtade ved till vintern ute i skogen genom gallring av ett eller annat skogsbestånd på de vidsträckta markerna. Att skörda skog genom kalhyggen var honom fullständigt främmande. Han hade sett hemska exempel på denna den moderna tidens skogsbruk. Nej Albert valde varje år noga ut de träd som skulle fällas för att förvandlas till sågtimmer eller massaved. Han släppte minsann inte in några stora skogsmaskiner på sina marker.

 

En vacker vårmorgon 1975 bestämde sig Albert för att ge sig ut i skogen för att avverka några granar som han ansåg vara mogna nog. Han tog med sig matsäck, körde ut traktorn, grep sin nyinköpta motorsåg av märket Husqvarna och for iväg sedan Elin manat honom att vara försiktig. Albert påbörjade sitt arbete, och det gick bra hela förmiddagen men så kom olyckan till honom. En stor och vresig gran ville inte bete sig som Albert ville, den vred sig i fallet åt fel håll. Albert, som inte längre var lika rörlig som i yngre dagar, hann inte undan. Granen föll med ett öronbedövande brak rakt på honom. Möjligen hann Albert uppfatta granens fall innan den krossade honom.

 

Det blev Bertil och Helge som hittade sin döde far. Elin hade med orolig min sagt till sönerna att Albert varit borta hela dagen när de kommit hem vid fyratiden på eftermiddagen. Bertil och Helge hade genast gett sig iväg, och de visste var de skulle leta eftersom Albert kvällen innan talat om var han skulle vistas följande dag. Helge grep motorsågen som låg vid sidan av olycksplatsen, startade den och kapade granen så att bröderna kunde få loss den döde. Granen hade klippt Albert rakt över bröstkorgen medan huvudet var oskadat. Bertil och Helge tyckte sig se att hans läppar i dödsögonblicket formats till ett leende. Albert hade älskat sin skog men varför han skulle behöva dö med ett leende på läpparna när den straffade honom på det här viset kunde de inte begripa.

 

Så kom det sig att Elin än en gång fick besöka den stora kyrkan i Remshult. Begravningen skedde i närvaro av familjen och de grannar som fanns kvar. Även några gamla vänner i Remshult och kringliggande byar samlades kring kistan. Vid minnesstunden efter jordfästningen blev det Alberts äldre bror som sade några väl valda ord. Elin såg i sin gråt och sin förtvivlan att även han vid det här laget hunnit bli en gammal man.

 

——

 

Hildur Bengtsson avled ungefär vid samma tidpunkt som Albert Olsson på Södergården i Olsboda by. I tidningarnas runor stod att läsa att Hildur avlidit efter en kort tids sjukdom. Vad som inte stod var att hon drabbats av ännu en hjärnblödning som hon inte vaknade upp ur. Sönerna Per och Sune med familjer samlades efter dödsfallet i bruksherrgården och undrade vad som nu skulle hända. Mamma Hildur hade varit den sista sammanhållande länken till glasbrukets gamla tider. Nu var det nya tider och ännu svårare än förut att driva glastillverkning på ett lönsamt sätt.

 

Naturligtvis fick Hildur en påkostad begravning som ägde rum några dagar efter Alberts jordfästning. Alla anställda vid glasbruket inbjöds att närvara, och de flesta hörsammade kallelsen, särskilt de som känt Hildur och hennes ledarskap under många år. Bertil och Helge fick för andra gången på kort tid klä sig i de mörka kostymer som de köpt till faderns begravning. Skillnaden var bara att de då burit vita slipsar, nu var slipsarna svarta, något som markerade att de inte varit nära släktingar till Hildur. Minnesstunden, som förlagts till bruksherrgården med sedvanligt stort smörgåsbord, präglades av viss dysterhet eftersom alla visste att familjen Bengtsson drivit glasbruket vidare mest för Hildurs och gamle Patrons skull.

 

Sedan Per och Sune sent på kvällen tagit av sig sina mörka kostymer och iklätt sig jeans och tröjor slog de sig ner i bruksherrgårdens stora möblerade hall, Per med ett glas juice i handen, Sune med en rejäl konjaksgrogg. De satt tysta i väntan på att deras respektive hustrur skulle anlända. Båda var givetvis tagna av stundens allvar, och båda kände sig en smula obeslutsamma och rådvilla. Det blev Sunes hustru, som en stund efter det hon slagit sig ner, undrade om det nu inte var dags att sälja glasbruket och återgå till de mer lönsamma affärerna i Malmö. Det var väl kanske det budskapet som Per och Sune innerst inne velat att någon skulle framföra. Per suckade, läppjade på sin juice och nickade.

 

Saken var den att den satsning som gjorts på tomtar, troll, midsommarstänger och annat gjutet glas inte varit särskilt framgångsrik. Inte så att de här sakerna på minsta vis drivit glasbruket till ruinens brant, projektet hade egentligen gått jämt upp. Mona och de andra formgivarna hade gjort vad så gott de kunnat, och glasarbetarna hade med stöd av facket även de jobbat på med såväl nymodigheterna som den gamla klassiska produktionen. Men det ville liksom inte ta sig igen. Marknaderna var mättade på många håll, något som kunde avläsas i den allt ojämnare orderingången. Och flera av konkurrenterna hade redan gått samman i större enheter där de samlat flera glasbruk under samma hatt.

 

Så kom det sig att Remshults glasbruk i juni månad 1975 utbjöds till salu. Flera av de konkurrenter som redan fusionerat visade intresse men backade den ena efter den andra när prislappen visades. Även det största glasbruket i regionen sade sig vara villigt att ta över Remshults glasbruk men, underförstått, bara för att lägga ner det och flytta de lönsamma delarna av produktionen. I det läget reagerade facket starkt och bad Per att be alla oseriösa spekulanter fara och flyga. I Remshult ville man förvisso ha jobben kvar om samhället skulle ha den minsta skugga av chans till något som skulle kunna kallas framtid. Per förstod, jobbade vidare och hoppades på en seriös köpare.

 

En dag i juli månad fick Per Bengtsson ett telefonsamtal från Stockholm. Personen i den andra ändan av luren presenterade sig som Sixten Larsson och efter en stunds allmänt samtalande förstod Per att här kunde finnas en lösning. Ett par dagar senare körde Sixten Larsson in på glasbrukets parkering i en sprillans ny svart Chevrolet Caprice. En liten skinntorr man klev ur den stora bilen som var åtminstone fem nummer för stor för den späda gestalten. Sixten Larsson gick in på brukskontoret, presenterade sig och visades vidare till Per Bengtsson som väntade på honom. Det blev ett par timmars konstruktivt samtal med stängd dörr. Sent på eftermiddagen fick Sixten Larsson en inbjudan att komma till bruksherrgården på middag, Han erbjöds även övernattning. Men Sixten Larsson tackade nej under förevändning att han hade ett kvällsmöte i Kalmar.

 

Det gick ett par dagar, Sixten Larsson kom tillbaka och sade sig vara villig att göra affär med familjen Bengtsson. Efter en lätt justering av det begärda priset förklarade sig båda parter nöjda, Sixten Larsson tände en cigarett och återvände till sin Chevrolet. ”Underlig figur”, tänkte Per när han från sitt kontorsfönster tittade ut över parkeringen. ”Vad tusan har han för erfarenhet av den branschen, egentligen ingen alls. Enda meriten torde väl vara att han genom sitt grossistföretag i Stockholm köper en del glas som han säljer vidare med viss förtjänst.” Per suckade och återgick till sina papper alltmedan arbetet i hyttan avslutades för dagen.

 

Så kom det sig att en liten skinntorr man utan några som helst erfarenheter av glastillverkning blev ägare till AB Remshults glasbruk. Därmed var han den förste, som utan den erfarenhet som alla hans företrädare i Remshult och på alla andra glasbruksorter haft, slog sig ner i en direktörsstol som i sin tur skickade alla tidigare lokala beslut till en annan stol i Stockholm. De anställda och facket kunde inget annat göra än att hoppas att den nye ägaren skulle förstå att det var ett brukssamhälle han kommit till och inte till en fabrik vilken som helst. Visserligen ingick den tillverkning som bedrevs i Remshult under rubriken industri när man såg till statistiken. Men alla berörda visste att det i själva verket handlade om ett hantverk som överlevt hela den svenska industrialiseringsprocessen.

 

När Per Bengtsson sent på kvällen kom hem till bruksherrgården slog han sig ner med hustrun och berättade vad som hänt. Sedan ringde han sin bror och rapporterade. Sune betonade att det avtal som nu skulle skrivas måste gälla under förutsättning att bouppteckning och arvskifte klarats ut innan affären kunde fullföljas. Dessutom hade Sune Bengtsson synpunkter på Martin Anderssons stipendiefond. Den följde givetvis med glasbruket men hade sina egna statuter och regler. Per sade att han förstått och skulle just lägga på luren när Sune hälsade honom välkommen tillbaka till hetluften i Malmö. Givetvis kunde Sune inte se det breda leende som spred sig över läpparna på Per.

 

——

 

När Gustav kom hem en sen kväll hörde han att telefonen ringde när han satte nyckeln i låset på ytterdörren. När han lyfte på luren och svarade sade rösten i den andra ändan att det var Bertil på Södergården som störde så här sent. ”Inga problem”, sade Gustav, ”jag kom precis hem, jag har varit bortrest några dagar.” Bertil sade att han förstod och att han sökt ringa flera kvällar utan att få något svar. ”Det är nämligen så att far har dött. Han begravdes igår, och jag ville bara tala om vad som hänt.” Gustav satte sig tungt i en stol och fick sig hela historien med olyckan till livs.

 

I själva verket hade Gustav inte alls varit bortrest. Han hade varit mitt uppe i en större fastighetsaffär när hans egen mor insjuknat och hamnat på Södersjukhuset i Stockholm. Nu var det Gustavs tur att berätta vad som hänt honom. ”Jag hoppas att din mor kryar på sig”, sade Bertil, men Gustav gav honom inget hopp i den saken. ”Mamma har fått en stor hjärnblödning och jag tror inte att de håller henne vid liv så länge till”, sade han. Sedan pratades de båda vid ytterligare en stund, och innan lurarna lades på uttryckte Bertil en förhoppning att Gustav skulle titta förbi på Södergården under sommaren. Gustav, som mycket väl visste att det fanns åtskilligt att prata om, tackade för inbjudan och lovade att komma.

 

Följande dag avled Maja Karlsson och begravdes en vecka senare på Skogskyrkogården i Stockholm i närvaro av Gustav och ett par av Majas väninnor som fortfarande var i livet. Efteråt bjöd Gustav de gamla damerna på kaffe med tårta på ett konditori och tackade för allt det som de betytt för hans mor i form av vänskap och sällskap. De skildes åt med en försäkran att fortsätta att hålla kontakten, något som man alltid säger i ett sådant här sammanhang.

 

Gustav hade fortsatt sitt dubbelliv och hållit sina båda imperier igång. När det gällde fastigheterna och det dagliga livet i blåställ och bakom ratten på den gamla duetten, så var det inga problem. Pengarna trillade in i allt stridare strömmar och Gustav började nu få ytterligare ett problem på halsen, nämligen att på rätt sätt förvalta tillgångarna. Den saken klarade han med kloka aktieplaceringar i svenska storbolag. Det andra imperiet haltade en smula. Stundtals var han frestad att ge upp det eftersom en och annan kvinnoaffär börjat äckla honom. Men å andra sidan väntade han på den dag då någon skulle upptäcka personligheten hos honom, och hittills var det bara Gudrun som i någon mån svarade upp till de krav han hade. Ibland kände han att han bara ville behålla henne, men å andra sidan visste han att föremålet för hans ömma tankar hade sitt äktenskap och sina egna problem att brottas med.

 

Det fanns också ytterligare några saker som bekymrade Gustav vid det här laget. Hans granne läkaren satt i fängelse för skattebrott, hans granne muraren hade ramlat ner från en byggnadsställning och gick sjukskriven, hans granne elektrikern hade sålt sitt företag och flyttat till Spanien, hans granne rörmokaren hade råkat ut för skilsmässa och sedan tagit livet av sig…… Det idealiska kvarteret höll på att gå mot sin upplösning, något som Gustav suckande konstaterade över kvällswhiskyn en tid efter det att hans mor förts till den sista vilan. Han undrade hur många timmar han egentligen hade till godo efter allt slit med bokföring och deklarationer som han bistått sina såta vänner med.

 

Men Gustav tuffade vidare genom livet. Var tredje lördag träffade han fortfarande Gudrun, och den paranta kvinnan beredde honom alltid stor glädje. Däremot hade han sagt upp bekantskapen med Ann-Marie i Arboga sedan hon en söndag kommit kraftigt berusad till ett av deras möten och påstått att hennes karl slagit henne. Eftersom Gustav inte för ett ögonblick trott på historien och Ann-Marie dessutom i stor ilska gått ut till sin bil och startat den, så upphörde deras relation. Flera gäster på hotellet i Arboga hade genom fönstren sett hur Ann-Maries vingliga färd med bilen börjat men inte hur den slutat. Polisen hade nämligen stoppat henne innan hon hunnit ut ur staden, och Gustav hade beslutat sig för att aldrig mer besöka Arboga.

 

Gustav skrattade lätt för sig själv när han tänkte på de andra relationerna som han hade. Alla bestod av välbärgade kvinnor men ett par av dem började redan efter några träffar få vissa drag av de korkade fruntimmer som Gustav för länge sedan sagt sig vilja undvika. Och vad spelade det för roll om de bekostade de flesta av träffarna. Gustav hade ju gott om egna pengar och hade egentligen inga som helst behov att bli bjuden på någonting. Med en suck reste sig Gustav och gick i riktning mot badrummet och en välbehövlig tandborstning. När han sedan klätt av sig och styrt stegen mot sängen ringde telefonen. ”Hej, det är Gudrun”, sade rösten i den andra ändan av luren. ”Förlåt att jag letat reda på ditt rätta jag och ditt telefonnummer. Jag behöver hjälp. Kan du komma till den vanliga mötesplatsen?” Den chockade Gustav svarade ja, klädde på sig och krånglade ut sin Mercedes ur garaget. Enligt sina egna beräkningar skulle han kunna nå Eskilstuna på en dryg timma.

 

——

 

”En olycka kommer aldrig ensam”, suckade Elin när hon satt på kökssoffan en dag i början av juli månad 1975. ”Först går Albert och dör och sedan dör Maja, och nu är glasbruket till salu. Hur skall det gå med oss nu när vi inte ens har några kor som kan ge oss mjölk eller Albert som såg till att det fanns spannmål till bröd. ” Elin tystnade och såg sin son Helge rakt in i ögonen. ”Mister ni arbetet nu”, var hennes fråga, men Helge försäkrade att så inte alls skulle bli fallet. Visserligen var Remshults glasbruk till salu, men det behövde ju inte betyda att den egna ortens glasbruk skulle gå samma öde till mötes som glasbruken på andra orter. Elin kände sig lugnad. Hon hade ju sin pension, men hon tänkte ju också på sina pojkars framtid.

 

Elin trivdes inte längre på Södergården sedan Albert gått bort. Hon ville komma närmare hans grav. Det var något som hon gav uttryck för när hon och sönerna satt vid köksbordet om kvällarna och resonerade över en kopp kaffe. ”Ni kan väl ta över gården och se till att jag får en bostad inne i Remshult så att jag kan gå varje dag och hälsa på Albert”, var det budskap hon levererade kväll efter kväll. ”Pengar fattas ju inte, och husen inne i Remshult är ju inte särskilt dyra. Det finns säkert något litet hus som passar mig nu när folk börjat flytta på sig när de är rädda för att glasbruket skall läggas ner,”

 

Bertil och Helge tog med sig sin mors bekymmer varje morgon när de körde till arbetet. Den gamla Opeln hade vid det här laget rostat bort och ersatts med en Volvo Amazon i hyfsat skick. Snart skulle det bli semester och det var väl då man fick ta itu med problemet, resonerade bröderna. Visst fanns det väl något hus att uppbringa inne i samhället, men ingen av dem kunde tänka tanken till slut att varken far eller mor längre fanns till hands på Södergården. Det blev frågan om djupa suckar på väg till arbetet, och det blev frågan om djupa suckar på väg hem från arbetet. Bertil och Helge kände sig båda en smula rådvilla.

 

Det var bara ett par dagar kvar till semestern när Bertil hittade den lilla annonsen då han skulle handla mat på eftermiddagen. Den satt på en undanskymd plats på anslagstavlan i den kooperativa butiken. Där stod att läsa att det fanns en liten villa, en av de allra första som byggts som egnahem, till salu. Två rum och kök, förmedlade annonsen. Och så källare med oljeeldad värmepanna. Bertil gick ut till Helge, som satt kvar bakom ratten på Amazonen, och berättade vad han hittat. ”Då kör vi dit och tittar”, löd Helges kommentar.

 

Det visade sig att villan tillhörde änkan efter en glasarbetare som Bertil och Helge lärt känna under sin första tid i hyttan. Mannen hade nyligen dött, och änkan ville inte bo kvar eftersom det fanns så många minnen som nu började komma till henne. Hon ville flytta till Nybro där hon hade barn och barnbarn och skaffa sig en liten lägenhet. Hon ville flytta ifrån sin man, som givetvis var begravd på Remshults kyrkogård, medan mamma Elin ville flytta närmare sin avlidne man och hans grav. ”Underligt”, mumlade Helge medan bröderna åkte hem efter en hastig besiktning av huset. ”De här gummorna är både lika och olika. Men jag tror att det här huset skulle passa alldeles utmärkt till mor.”

 

Så kom det sig att Elin blev eld och lågor när sönerna kom hem och berättade vad de hittat. ”Det huset vill jag genast se”, sade Elin, gick in i kammaren och klädde sig för färd till Remshult. Bertil och Helge hade inget annat val än att vänta en stund, starta bilen på nytt och köra tillbaka. Väl framme vid den lilla villan fann de Sara, som innehavaren hette, sysselsatt med att klippa av några rosor i trädgården. ”Jisses, är ni tillbaka redan”, sade hon när de tre medlemmarna av familjen Olsson öppnade trädgårdsgrinden. Här håller jag på att klippa rosor och gå bort till kyrkogården med. Skall jag klippa några åt Albert också?”

 

Naturligtvis kände Elin och Sara varandra sedan många år tillbaka. Visserligen var Sara ett tiotal år äldre än Elin, men vad spelade det för roll i sammanhanget. Elin tog tacksamt emot erbjudandet om rosor även till Albert, och medan Sara djupt beklagade Alberts tragiska bortgång gjorde sig de båda kvinnorna redo att gå den korta sträckan till kyrkogården. ”Ni pojkar kan väl gå runt i huset under tiden och se er ordentligt om. Det var ju min gubbe och jag som byggde stugan en gång i världen och vi trivdes alltid tillsammans i den.” Bertil och Helge gjorde som de blev föreslagna och började sin lite mer grundliga inspektion i källaren. ”Den här värmepannan är från husets byggnadsår och behöver bytas ut”, löd Helges första kommentar.

 

När Elin och Sara kom tillbaka fann de Bertil och Helge sittande på varsin trädgårdsstol i den solvarma eftermiddagen. ”Nu skall jag ordna med lite kaffe”, sade Sara glatt, ”och Elin skall förstås följa med in, för hon måste ju se huset ordentligt om hon skulle vilja bo här.” De båda kvinnorna försvann in i huset och kom tillbaka först efter något som Bertil och Helge uppfattade som en evighet. De hade en stor kaffebricka med ett enormt fat med bullar med sig ut. Alla fyra lät sig väl smaka, och när Elin efter ett par timmars resonemang fram och tillbaka, sjönk ner i bilens baksäte konstaterade hon glatt att hon ville köpa huset.

 

Det blev Remshults sparbank som redan nästa dag klarade ut allt det praktiska. Bertil och Helge tog ledigt ett par timmar i samband med tiorasten och hämtade sin mor inför träffen med bankens kamrer, som naturligtvis kände familjen Olsson mycket väl sedan han i flera år tagit hand om Södergårdens affärer. Nu när en del av verksamheten var avvecklad och Elin blivit frisk, så hade hon tagit hem papperen igen och åter börjat sköta alla räkningar. Hur det skulle bli i fortsättningen visste hon väl inte själv, men hon skulle i alla fall erbjuda sig att även i fortsättningen hjälpa sina söner med den saken.

 

Sedan även Sara kommit på plats och kamreren beklagat de båda makarnas bortgång övergick man till realiteterna. Elin prutade inte en krona på den prislapp som banken satt på huset. Sara förklarade sig mycket glad över att Elin och inte någon stockholmare var intresserad av hennes bostad. ”Enda problemet som jag ser det är bouppteckningarna efter era män ännu inte är genomförda”, sade kamreren, ”men det är en sak som jag skall sätta fart på omedelbart”, tillade han sedan han sett de båda damernas bekymrade miner. ”Pengar finns det ju i båda dödsbona så det räcker, så den saken skall väl inte innebära några problem.”

 

När amazonen med Bertil vid ratten mitt på dagen åter landade på Södergårdens ladugårdsplan var det en glad Elin som gick in medan bröderna körde tillbaka till sin arbetsplats. ”Det här gick ju undan”, sade Helge när bilen rullade in på glasbrukets parkering. ”Och i morgon börjar semestern”, tillade han. Eftermiddagen gick fort. Arbetet med nedsläckning av ugnarna inför semestern pågick, och alla deglar hade tömts på glas. Det blev ett par timmars övertid, och när Bertil och Helge kom hem möttes de av en riktig festmåltid som Elin dukat fram. Alla lät sig väl smaka. Efter maten tog Elin hand om disken. Bertil och Helge, som gått ut och satt sig i varsin stol, kunde höra hur hon sjöng för sig själv. ”Kul att morsan mår bra trots allt elände”, sade Bertil belåtet. Helge höll med.

 

——

 

Gustav körde in i Eskilstuna, stannade bilen och släppte in Gudrun. ”Kör”, sade hon, ”kör fort som fan”, tillade hon. Gustav tittade i backspegeln men kunde inte se något annat än ett öde torg med en och annan parkerad bil. Sedan körde han ut ur staden och fortsatte tillbaka i riktning mot Stockholm. Efter en stund stannade han vid en parkering, tände kupébelysningen och tittade på Gudrun. Först nu såg han att hon hade blåmärken i ansiktet och att såväl frisyr som kläder var i största oordning. Gudrun suckade men sade ingenting. Sedan började hon gråta. Gustav lade armen om henne och drog henne intill sig. Men Gudrun ville inte lugna sig. ”Kör”, sade hon återigen. ”Låt oss komma härifrån.”

 

Eftersom Gudrun inte uttryckt någon önskan om vart hon ville åka, så körde Gustav tillbaka till Stockholm och rullade in bilen på sin villatomt. ”Huka dig ner” sade han till Gudrun. ”Visserligen är det natt och mörkt, men man vet aldrig.” Sedan körde han in sin Mercedes i garaget, släppte ut Gudrun och visade vägen upp till bostadsvåningen. Han såg till att hon satte sig i en soffa innan han tände så mycket ljus som behövdes för att han skulle kunna fortsätta att granska hennes vanställda yttre. Gudrun var nu helt lugn. ”I morgon skall jag berätta allt för dig”, sade hon innan hon somnade på soffan. Gustav hämtade en filt som han lade över henne och sedan gick han själv till sängs.

 

Följande morgon vaknade Gustav av att en glad och uppspelt Gudrun kom in till honom i hans sovrum. ”God morgon”, sade hon, ”välkommen till frukost.” Gustav tittade på sitt armbandsur och fann att klockan var över nio. ”Fan”, tänkte han, ”jag hade ju en träff med killen som ville sälja den stora omoderna fastigheten i Gröndal. Men jag får väl ringa till honom.” Gustav klev med ett stönande ur sängen, kramade om Gudrun och gick ut i badrummet. Där blev han kvar så pass länge att Gudrun till slut kom och frågade vad han egentligen sysslade med. ”Förlåt”, sade Gustav, ”jag är lite vilsen i huvudet och behöver fundera över vad jag egentligen skulle ha gjort idag.” Nu var det Gudruns tur att be om ursäkt för det som hon ställt till med. Gustav log sitt bredaste leende när han slog sig ner vid det dukade frukostbordet. ”Det gör inget”, sade han, ”huvudsaken för mig är att du mår bättre.”

 

Efter frukosten slog sig Gudrun ner i soffan där hon sovit. Hon lindade filten kring sig. ”Du undrar kanske hur jag fick fatt i dig”, sade hon. Gustav såg henne rakt in i ögonen och förklarade att det måste gått till på exakt samma sätt som när han tog reda på vem hon egentligen var. ”Genom bilregistret”, sade han. Du heter inte Gudrun och jag heter inte Gunnar. Men jag kommer att fortsätta kalla dig Gudrun eftersom det är ett fan så mycket roligare namn än ditt riktiga. Och så vill jag att du kallar mig Gustav i fortsättningen. Och mitt riktiga efternamn är Karlsson, men det vet du ju redan.” Gudrun nickade, det verkade som om hon skämdes en smula.

 

Nu var det Gustav som tog till orda medan han granskade Gudruns blåmärken. ”Vi har nu känt varandra i mer än fyra år”, sade han, ”och det är nog fan på tiden att vi räcker varandra handen och presenterar oss för varandra.” Gustav tystnade när han såg Gudruns blick och hennes tendens att vilja falla i gråt på nytt. ”Skärp dig”, sade han bryskt, ” den som har tillfogat dig de här blåmärkena skall få en stor fet smäll på käften, och den tänker jag själv stå för.” Gudruns nyss så glada yttre hade nu förvandlats till en grimas. Hon sjönk ner på soffan, svalde snyftningarna och fick något för Gustav okänt i blicken. ”Du”, sade hon, ”jag älskar dig fast jag är så mycket äldre än du. Det är egentligen det som är problemet.”

 

Nu gav Gustav tusan i allt som gällde blåmärken. Han satte sig på den andra soffan mitt emot Gudrun alltmedan en dröm malde i huvudet på honom. Det var drömmen där Gudrun hotat att bita av hans öra men avstått av det enkla skälet att han fortsättningsvis inte skulle lyssna på henne om hon begick den blundern. Gustav förstod nu slutgiltigt att han för första gången i sitt liv var kär i en kvinna. Han reste sig upp, gick bort till Gudrun och satte sig bredvid henne. ”Det där med dina blåmärken tar vi en annan dag”, sade han medan han kramade om henne. ”Nu är det nu och det andra får vi ta sedan.” Gudrun kröp ihop och gjorde sig liten i Gustavs vältränade famn.

 

Förmiddagen rullade förbi, och det blev eftermiddag, Gudrun, som somnat djupt, rörde sig oroligt i sömnen. ”Jag skulle betala en bra slant för hennes dröm”, tänkte Gustav och ändrade på sin obekväma ställning. Men så beslutade han sig för en sak, nämligen att inte luska vidare i Gudruns blåmärken. ”Jag behåller henne”, tänkte han. ”Och jag ger fan i vem som slog henne om hon inte vill berätta det själv.” Gustav makade sig än en gång och föll själv in i en djup sömn. När drömmen kom till honom såg han framför sig en medelålders blekfet man som höjde sin högra näve och slog rakt ut i luften. När Gustav tittade lite närmare såg han att slagen träffat ett litet barn och att barnet bad den blekfete mannen att låta bli. Sedan gick Gustav fram och sparkade mannen på smalbenet. Den blekfete stirrade för ett ögonblick på Gustav och flög sedan rakt upp i luften där han sprack med en öronbedövande knall. Sedan kom barnet fram och kastade sig i famnen på Gustav.

 

——

 

I början av mars upphörde det intensiva snöfallet, och bröderna Olsson kunde med hjälp av Alberts gamla traktor skotta undan så pass att det gick att köra ut suven. De behövde åka in till Remshult för att köpa mer mat. Färden ägde rum sent på eftermiddagen sedan plogbilen än en gång gjort byvägen körbar. Bertil satt vid ratten eftersom Helge försett sig med en rejäl klunk vodka. De nådde sitt mål innan affären stängde, Bertil steg in och grep tag i en kundvagn medan Helge väntade ute i suven. Helge kikade i sin dimma med sitt enda öga bort mot ICA-handlarens uthus, men där var det mörkt. ”Ingen jävel som köper cement idag”, mumlade Helge medan han somnade. Han hade troligen hoppats att få syn på en vit skåpbil.

 

Bertil kom ut med sina kassar som han placerade i suvens baksäte. ”Om jag skall fortsätta att laga mat, så får du nog fan hålla dig nykter” sade han uppmanande till Helge medan han svängde ut på vägen mot Olsboda. ”Nu måste vi ta itu med kistan vi har i ladugården innan den här vintern slutar, förstår du det?” Helge öppnade sitt enda öga och sade att han förstod. Han lovade dessutom att fixa saken i morgon dag bara det blev ljust så att han såg vad han sysslade med. Bertil suckade sin vanliga suck, körde hem, såg till att det blev varmt i köket med hjälp av en brasa i köksspisen och lagade mat. Sedan åt bröderna isterband med dillstuvad potatis medan teven vrålade ut ett glatt budskap om att det skulle bli mildväder flera dagar framöver.

 

Helge höll sitt löfte på så sätt att han väckte Bertil redan klockan fem följande morgon. ”Vad fan handlar det om?” frågade Bertil. ”Jo”, sade Helge, ”nu vill jag ha en massa kaffe och en massa mat, för nu skall vi sjösätta den där jävla kistan som vi har i ladugården. Och det är bäst att göra det nu medan det är mörkt och innan mildvädret kommer, för man vet inte vad som händer när det blir ljust.” Helge fortsatte sitt bluddrande medan Bertil kom i byxorna och ordnade med frukost. Sedan bröderna fått sitt kaffe upphällt och Helge uttalat ett beröm över de goda ägg som Bertil stekt, så spände Bertil ögonen i sin bror. ”Tror du att isen är tillräckligt stark och tror du att traktorn klarar färden genom den här djupa snön?”

 

Eftersom Helge undvikit att svara på de ställda frågorna, så var det bara för Bertil att följa med när Helge rullade ut traktorn och körde fram den till ladugårdsdörren. Bertil låste upp och steg åt sidan, varefter Helge körde fram ytterligare ett par meter och sänkte skopan. Sedan var det bara för bröderna att återigen ta varsitt spett och i ljuset från traktorns strålkastare baxa upp kistan i skopan. Helge backade ut, Bertil låste ladugårdsdörren mest av gammal vana, greppade motorsågen och kröp upp i traktorn bredvid Helge. ”Håll i dig brorsan”, sade Helge, ”för det här kan bli en jävla resa.”

 

Allt gick bra genom den djupa snön av den enkla anledningen att Helge drog på för fullt. Han var väl medveten om att han aldrig skulle komma loss om han stannade igen. Dessutom hade han vädergubben i teve från kvällen innan i klart medvetande och hotet om att mildväder var på gång. Följaktligen dånade traktorn ut på sjön medan kistan gungade betänkligt där uppe i skopan. ”Du vet väl vad du gör?” Bertil fick nästan vråla för att göra sig hörd. Helge sände honom inte ens en blick när han på ett närmast suveränt sätt rattade den gamla traktorn genom den djupa snön i riktning mot Oxdjupet. ”Visst vet jag vad jag gör” sade han till slut. ”Nu är vi framme. Både du och jag vet ju var Oxdjupet ligger.”

 

Bertil och Helge klev ur traktorn, och Bertil gjorde sig beredd att starta motorsågen när isen började knaka betänkligt. Bröderna stirrade på varandra, och Helge föreslog att det kanske vore bäst om de gick en bit bort från traktorn. Så skedde i en rasande fart, Bertil tappade motorsågen, knakandet tilltog, isen gav vika och traktorn gick igenom den. Med ett stort brak i öronen förstod Bertil och Helge att ett av de viktigaste minnena från faderns tid gått förlorat tillsammans med någon jävla utlänning inmurad i en kista. Även motorsågen försvann i djupet.

 

Bertil och Helge stod kvar på isen. De stirrade båda i det kompakta mörkret mot den vak som bildats och där diverse bubblor steg upp. Ingen sade givetvis någonting, men Bertil tog fram en ficklampa som han haft med sig när de gått ut i vintermörkret. Han lyste på vaken där det fortfarande bubblade samtidigt som något slag av virvel höll på att bildas. ”Kom för fan”, skrek Bertil medan han med hjälp av ficklampan sökte upp de spår som traktorn bildat på väg ut till Oxdjupet. Helge lydde, och de båda gamla männen följde traktorspåren halvspringande ända tills de nådde land och de välkända klipporna.

 

Som tur var hade både Bertil och Helge klätt sig ordentligt och försett sig med läderstövlar innan de gav sig ut på sitt livs äventyr. Flämtande stod de på stranden medan en svag gryning dök upp i öster. Stöttande sig på varandra tog de sig därefter långsamt hemåt genom att i ficklampans sken följa spåren efter den förlorade traktorn. Båda kände att det här var den längsta och mest ansträngande vandring de varit med om i sitt långa och gemensamma liv. När de kom hem sjönk de ner på kökssoffan utan att ordna med mer kaffe. Det var väl någonting man fick fixa lite längre fram på dagen.

 

 

XIV

 

Nu är det så att det inte är helt slut på det vi har att berätta om det som hände i nådens år 1975. Nej, det är mer, och även om olyckan med Albert var tragisk nog, så skulle det hända ännu hemskare saker. Naturligtvis fanns det även positiva inslag i nådens år 1975 som att Elin frisknat till och funnit sin slutliga fristad i livet i form av den lilla villan i Remshult. Att glasbruket såldes var väl mest en parentes eftersom de flesta glasbruken vid den här tiden måste börja använda kryckor för att skapa sin lönsamhet. Den bistra sanningen var den att Oxdjupet kvicknat till sedan någon varit galen nog att försöka utröna dess djup och dessutom haft mage att placera en hoper pärmar och andra kriminella handlingar på den botten som ännu ingen utforskat. Oxdjupet ropade på hämnd långt innan bröderna Olsson förlorade sin fars traktor den ödesdigra morgonen i mars månad 2007.

 

——

 

Gustav tog väl hand om Gudrun och lät henne förstå att även han älskade henne och att han inte för sitt liv ville lämna henne ifrån sig. Han frågade gång på gång om någon visste vart hon tagit vägen, men varje gång levererade hon samma svar, nämligen att varken hennes man eller någon annan hade den minsta aning om var hon fanns. Hon hade nämligen, efter den sista omgången stryk hon fått, helt enkelt tagit en av bilarna som stod i garaget och kört iväg medan hennes asfulle man bara stått och stirrat efter henne. Sedan hade hon kört ner i centrala Eskilstuna, letat upp en telefonkiosk, ringt till Gustav, parkerat bilen på en helt annan plats än den vanliga, gömt sig i en port en stund och sedan promenerat till den vanliga mötesplatsen. Ja, resten visste ju Gustav redan.

 

Gustav hade denna dag för länge sedan avstått från den fastighetsaffär han förberett sedan en tid tillbaka. Han hade på eftermiddagen ringt till säljaren och bett att få återkomma nästa vecka. Han hade nästan kunnat se säljarens leende när denne med ett smärre skratt i rösten sagt att då var det nog för sent. Gustav hade suckat, men sedan hade han gett sig ut för att handla mat för resten av dagen sedan han sagt åt Gudrun att inte visa sig och inte svara i telefonen om det ringde. När han kom tillbaka sov Gudrun djupt på en av sofforna. Med en suck gick Gustav ut i köket och lagade middag. Han hade blivit rejält hungrig eftersom han inte ätit något sedan Gudrun väckt honom med frukost.

 

Det blev en kväll med samtal, gråt, fnitter och en hel del annat innan Gustav bestämde sig. ”Både du och jag måste härifrån”, hade han sagt, lyft telefonluren och ringt till Södergården i Olsboda. Det var Bertil som svarade, och efter en stunds samtal stod det klart att Gustav och Gudrun var välkomna hem, som Bertil uttryckte saken. Bertil berättade att Elin stod inför flyttning till Remshult men att den detaljen naturligtvis inte skulle vara något hinder för att träffas och pratas vid. På Gustavs fråga om han kunde köra bilen ända ner till sjön och tälta där hade Bertil med ett skratt bara sagt välkommen sedan Gustav förklarat att det kanske inte var så bra om Elin såg att han en kvinna med sig. Elin gick ju numera aldrig ner till sjön. ”Du kan vara helt säker”, sade Bertil innan han lade på luren.

 

Efter en orolig natt rullade Gustav redan vid femtiden på morgonen ut sin nu tio år gamla Opel Admiral ur garaget. Bilen var fortfarande i gott skick, och Gustav suckade över att den gamla klenoden nu skulle få göra sitt livs tjänst, nämligen att frakta honom och Gudrun till barndomens trakter. Han gick in, väckte Gudrun och lagade frukost. Sedan sade han åt Gudrun att gå vägen genom garaget och snabbt som tanken sätta sig i bilen som stod utanför garagedörren. Gudrun lydde, hukade sig ner i bilen med Gustav i hälarna sedan han kontrollerat att huset var låst. Sedan kastade han en snabb blick omkring sig utan att upptäcka något livstecken i något av grannhusen. Även om timman var tidig denna julimorgon, så var det ju ändå ljust ute.

 

Gustav hade packat ner ett hyfsat tält, två sovsäckar, ett gasolkök, konserver och en hel del annat i bilens rymliga baklucka innan han väckt Gudrun. Nu styrde han i den tidiga morgontimman ut från staden, passerade Skärholmen och de andra förstäder som han inte begrep sig på medan Gudrun, fortfarande djupt nedkrupen i den högra framstolen, började vakna till liv. Utanför Södertälje satte hon sig upp och frågade om faran var över sedan hon förstått att Gustav definitivt inte var på väg mot Eskilstuna utan i stället mot Nyköping. Med en suck rättade Gudrun till sitt hår och vände sig mot Gustav. ”Tack”, var det enda hon sade. Sedan kröp hon åter ihop och somnade. Gustav körde vidare.

 

De stannade inte förrän i Västervik. Gustav förklarade att det var dags för lunch och gick in på en restaurang. Gudrun följde efter, gick in på toaletten och kom tillbaka efter en stund sedan hon snyggat till sig på ett för Gustav närmast förbluffande sätt. ”Du är vacker”, var den enda kommentar han lyckades leverera innan han fick matsedeln i handen. Båda beställde, avnjöt lunchen i lugn och ro och gick ut till bilen igen. ”Nu känner jag bara lugn”, sade Gudrun när hon satte sig. ”Ge tusan i radion”, fortsatte hon, ”för jag vill absolut inte veta om jag är efterlyst.” Gustav lydde och körde ut ur Västervik.

 

Nära Oskarshamn bad Gudrun Gustav att köra in i staden. Det var några saker som hon behövde köpa. Gustav förstod eftersom hon kommit till honom utan något som helst bagage. Gudrun försvann in i en damekipering och kom tillbaka efter en knapp halvtimma med ett par kassar fyllda med kläder. Gustav, som under tiden tjuvlyssnat på radionyheterna utan att få några upplysningar om någon försvunnen kvinna från Eskilstunatrakten, gick ut och ställde in hennes kassar i bakluckan. ”Nu känner jag mig inte bara lugn utan även glad”, sade Gudrun medan admiralen rullade ut ur staden i riktning söderut.

 

Efter ytterligare en dryg timmas färd rullade den stora vita bilen in i Olsboda, passerade Södergården där Bertil och Helge observerade den och rullade vidare på den knaggliga vägen som ledde ner till familjen Olssons ägor vid Storsjön. Väl framme vid sjökanten konstaterade Gustav att bilen klarat den vingliga färden, gick ut, öppnade bakluckan och började plocka ut tält och sovsäckar. Klockan var visserligen bara fyra på eftermiddagen och solen strålade ner på de nyanlända. Men Gustav ville ändå vara förberedd. Då kom Gudrun fram till honom, slog armarna om hans hals och undrade om hon hamnat i paradiset. Hon undrade också var de var någonstans. ”Hos goda vänner”, sade Gustav, ”det är mina barndomsvänner som äger marken här och vi är alltid välkomna.”

 

Gudrun såg sig om, men eftersom varken människor eller båtar syntes, klädde hon av sig och gick med vaggande höfter ned till stranden, där hon öste upp vatten i händerna och lät de varma dropparna falla ner över håret. Sedan gick hon rakt ut i sjön och tog sig en simtur. Gustav följde efter, och det blev ett kärleksfullt möte i det varma vattnet, ett möte som efter en stund fick sin fullbordan på de varma klipporna. Vid sextiden vaknade de båda till sans och klädde sig. Gustav satte upp tältet medan Gudrun inventerade matkassen som Gustav tagit med sig. Efter en stund tog hon även fram gasolköket och monterade upp det på ett campingbord som låg i den rymliga bakluckan.

 

Idyllen stördes knappast när Bertil och Helge anlände till fots. De kramade om sin gamle vän och hälsade artigt på Gudrun som vid det här laget klätt sig i en nyinköpt blommig sommarklänning. Alla fyra slog sig ner på klipporna, och Bertil berättade nu om detaljerna kring moderns husköp och den flytt som skulle äga rum följande dag. Gustav undrade om han kunde hjälpa till, men Helge förklarade att de lånat en lastbil på glasbruket för de fåtaliga saker som Elin skulle ha med sig från Södergården. ”Resten av de möbler som hon behöver får vi väl skaffa fram åt henne vartefter”, tillade han. Gustav lät sig nöja och bad bröderna framföra en hälsning till Elin.

 

Kvällen gick mot sitt slut. Det var fortfarande varmt, och Gustav undrade för ett ögonblick varför han tagit sin Admiral i stället för sin Mercedes på den här färden. Svaret fick han ett par timmar senare när ett åskväder bröt ut. Då var det gott att kunna överge tältet och fälla stolarna i bilen. Gudrun och Gustav kröp ihop i fordonet medan mullret tilltog i skyn och regnet piskade sjön. Gudrun log mot Gustav och sade något om en berömd filmskådespelerska som tyckt att det var toppen att älska i åskväder. Efter en stund insåg Gustav hur rätt den där skådespelerskan haft i sitt uttalande.

 

——

 

Följande morgon var det åter strålande väder, Gudrun gick barfota på klipporna, klädd i sin blommiga sommarklänning medan Gustav undrade om blixten slagit ner någonstans under natten. ”Oroa dig inte för det”, sade Gudrun medan hon lade armarna runt Gustavs hals. ”Om blixten slagit ner hos dina vänner eller hos någon annan i byn där borta, så skulle vi väl ha sett eld eller känt brandrök. Eller hur?”, tillade hon medan hon drog Gustav allt närmare intill sig. Följden blev ett bad i den varma sjön med efterföljande vila på klipporna. ”Jäkla tråkiga konserver du tog med dig”, sade Gudrun efter en stund. ”Finns det ingen affär i närheten där vi kan hitta något bättre?”

 

Gustav log, gick fram till bilen, fällde tillbaka sätena, gick ut och bugade sig djupt. ”Till er tjänst mademoiselle, limousinen är framkörd och färden går till den stora metropol som kallas Remshult.” Gudrun skrattade, tog på sig skorna och satte sig bredvid Gustav i bilen. Tillbakafärden på den knaggliga vägen gick bra, och när de passerade Södergården såg de att där stod en liten lastbil med texten Remshults glasbruk på dörrarna. ”Flytten går”, sade Gustav och jag får inte ens hjälpa till. Men”, tillade han, ”jag skulle väl mest springa i vägen. Det här klarar ju Bertil och Helge galant.” Admiralen sköt fart och var snart ute på landsvägen. Det var då som Gustav tog ett av sina många beslut. Han svängde av vägen och körde upp till Klingatorpet. ”Vi bodde här på somrarna när jag var barn”, sade han medan han klev ur bilen.

 

Gudrun och Gustav gick fram mot torpet som verkade helt öde. Gustav hade klara minnesbilder av det han upplevt för några år sedan medan han kramade Gudruns hand hårt. Men ingen kom fram, ingen hotade honom eller Gudrun, och till slut övergick den hårda kramen till något mera normalt. De gick fram till huset och tittade in genom fönstren medan Gustav beskrev hur han och modern levt här under andra världskriget och hur pappa Adolf kommit och besökt dem. Eftersom dörren var låst gick de åter ut på gårdstunet där slyn växte hög på det som en gång varit Majas stolthet, potatisåkern. Gudrun började nu förstå Gustavs bakgrund i bygden och hon förstod fullt ut när Gustav berättade om höns, kaninburar och baggen som de slaktat om hösten och skickat in i konserveringsburkarna. Gudrun vände sig mot Gustav med tårar i ögonen. ”Jag är äldre än du”, sade hon, ”men vi hade det likadant under kriget.”

 

Gudrun ställde en fråga som Gustav fann en smula konstig. ”Hur fick ni vatten här?” löd den. Gustav pekade mot brunnen men såg plötsligt att den ingalunda var sitt gamla jag. Båda gick fram och fann att det som en gång varit en brunn numera var en hoper träspillror som täckte en stenhög. Gustav rev undan träet och fann att brunnen fyllts med sten och absolut inte var det som han mindes. Här fanns minsann inget vatten att hämta längre. ”Underligt”, sade Gustav, ”varför skulle någon ha intresse av att fylla igen brunnen? Den var ju livsviktig för överlevnaden på det gamla torpet.” Innan Gustav hann svara på sin egen fråga tog Gudrun honom i handen. ”Låt oss åka härifrån”, sade hon. ”Jag känner att det finns något här som inte riktigt stämmer.”

 

Gudrun och Gustav satte sig i bilen. Snart var de framme i Remshult och steg in i affären. Gudrun tog kommandot, plockade den ena varan efter den andra i sin korg och hamnade småningom vid brödhyllan. ”Titta, färska frallor”, sade hon. ”Det var inte igår minsann. Nu är jag färdig, nu kan vi gå”, tillade hon, betalade för varorna och gick ut ur butiken med Gustav i släptåg. ”I dag skall jag laga något som smakar bättre än konserverna. Det var väl inte precis igår som jag lagade mat på ett gasolkök, men det skall väl fungera det med.” Och det blev som Gudrun förutspått, en riktig festmåltid.

 

På eftermiddagen kom Bertil och Helge på besök. Gustav tog fram en flaska rött vin ur bilen och sade att någon form av firande efter Elins flytt var på sin plats. Bertil berättade att från och med nu bodde Elin i Remshult, att de lämnat tillbaka flyttbilen och att de nu måste förbereda sig på sitt nya liv utan sina föräldrar. Hur det skulle gå visste ingen av bröderna men Helge tillade att de ju kunde hälsa på sin mor varje dag efter arbetets slut och att de också kunde stanna vid kyrkogården och se till att Albert hade det bra. Det började på något sätt bli en dyster stämning på klipporna när Gustav plötsligt förslog att de skulle visa Gudrun Oxdjupet. ”Ett djup kan man väl inte se”, sade Gudrun med ett leende medan Helge sköt ut båten.

 

Det blev Bertil som grep årorna medan Gudrun och Gustav slog sig ner i aktern. Helge därframme i fören muttrade något om att han skulle slippa vatten kring fötterna eftersom tyngden låg på båtens akterdel. Alla skrattade, Bertil vände båten och rodde ut till Oxdjupet. ”Här är det”, sade Bertil och Helge med en mun, ”och vid det här laget vet väl även du hur man skall ta ut riktmärkena?” Frågan var riktad till Gustav som nickade och försäkrade att han för all framtid skulle hitta den plats där hans far och tvillingarnas far förgäves försökt att få någon form av fisk att nappa. ”Kanske vi skulle försöka igen”, sade Gustav på skämt när Gudrun plötsligt reste sig upp i båten och pekade ut mot den spegelblanka sjön. ”Här finns ju både häger och svan”, sade hon entusiastiskt.

 

Eftersom Gudrun aldrig tidigare varit ute på en insjö i en rankig träbåt, så var hennes öde beseglat. ”För fan, sitt i båten”, skrek Helge, men det var för sent. Gudrun ramlade baklänges i vattnet och grep förgäves efter båtens reling. Sedan sjönk hon i djupet samtidigt som Gustav dök från båtens aktertoft. Bertil, som uppfattade alltsammans, lösgjorde den ena åran och sträckte den ut över vattnet medan även han ställde sig i upp i båten. Gustav kom upp, tog ett stadigt grepp i åran men släppte den igen. I den rekyl som uppstod formligen flög åran bakåt och träffade Helges högra öga. Med ett skrik av smärta sjönk Helge ner på båtens botten medan Gustav än en gång kom upp ur vattnet och hävde sig upp i båten via aktern. ”Fan”, skrek han, ”det är rena virveln där nere.” Sedan blev han varse Helge som vred sig i plågor medan blodet rann ner över ansiktet.

 

I den här situationen var det inte lätt att fatta någon form av beslut. Men efter några sekunder skrek Gustav till Bertil att ro tillbaka. ”Gudrun kan simma”, var hans budskap, ”men Helge måste illa kvickt till lasarettet.” Bertil tog i allt han kunde medan Helge vred sig i smärta. Det tycktes ta en evighet att komma iland men väl där såg Bertil till att stötta sin bror medan Gustav sprang fram till bilen och öppnade bakdörren. ”Kryp in här”, sade han till Helge medan han gav bilnyckeln till Bertil. ”Kör nu för fan till lasarettet i Växjö medan jag försöker hitta Gudrun.” Bertil lydde, och den vita admiralen försvann längs den knaggliga vägen.

 

Gustav sprang tillbaka till båten och rodde allt vad han orkade tillbaka till Oxdjupet. Det var ännu sen eftermiddag, solen började sega sig ner mot väster och sjön var fortfarande spegelblank. Gustav rodde runt runt kring Oxdjupet och började sedan vidga sina cirklar. Men ingenstans fanns några spår av Gudrun. I sin förtvivlan rodde han runt i stort sett hela sjön tills mörkret lade sig över det vindstilla landskapet. Först då återvände Gustav till klipporna, satte sig ner med huvudet i händerna och grät högljutt. ”Gudrun, var fan är du?” skrek han rakt ut men fick inget annat svar än ett svagt eko. Till slut upphörde gråten och han sjönk ihop på klippan där han somnade. Han väcktes tidigt på morgonen av motorljud. Innan han fattade vad det handlade om gled Bertil ned och satte sig vid hans sida.

 

Bertil satt tyst medan Gustav reste sig upp i det begynnande ljuset med en fortfarande spegelblank sjö. ”Hittade du Gudrun”, frågade Bertil. Gustav ruskade på huvudet och frågade i sin tur hur det var med Helge. ”Jo”, sade Bertil, ”vi kom in till lasarettet Helge och jag.” Han gjorde en paus, och Gustav kunde se hur tårar trillade ur Bertils ögon. Båda satt tysta en stund. Sedan berättade Bertil mellan snyftningarna att de blivit mycket väl mottagna på lasarettet och att Helge snabbt kommit under behandling. ”De kunde inte rädda hans öga”, sade Bertil till slut. ”Det var helt sönderslaget, men nu har han fått någon form av medicin och sover gott, så jag tyckte det var bäst att jag körde hem och hjälpte dig att leta efter Gudrun. Helge och jag är ju tvillingar och känner att vi alltid måste hålla ihop.” Bertil bröt ut i en hejdlös gråt, och Gustav visste inte hur han skulle kunna trösta sin gamle barndomsvän.

 

Den tragiska händelsen slutade med att Bertil och Gustav åter sköt ut båten och fortsatte sitt sökande efter Gudrun. Morgonen blev till förmiddag och förmiddagen blev till eftermiddag. Sjön var fortfarande spegelblank, och Oxdjupet, som de passerade flera gånger, visade inga som helst tecken på att vakna till liv. Till slut rodde de båda vännerna tillbaka till klipporna. Bertil sade att det var bäst att han gick hem för att ringa till lasarettet. Flera gånger frågade han Gustav om han ville följa med, men varje gång ruskade Gustav på huvudet. ”Jag måste stanna kvar och se om jag kan hitta Gudrun”, var det enda besked han kunde lämna.

 

——

 

Gustav hittade inte sin Gudrun. Det hjälpte inte hur han letade. Dag efter dag rodde han ut, stannade över Oxdjupet, spanade, rodde vidare och sökte kring sjöns stränder. Men ingenstans fanns Gudrun. Efter många dagars letande drog Gustav ännu en kväll upp båten och satte sig på klipporna. Han hade knappast ätit sedan Gudrun försvann, något som Bertil påpekade en kväll när han kom ner till stranden försedd med några smörgåsar och en stor flaska vatten. Bertil hade i stort sett kommit ner varje kväll, och han hade varit i Växjö och hämtat hem Helge. ”Brorsan skall inte gå ut så mycket ännu, han måste ju träna sig att bara kunna använda ett öga. Men han hälsar och säger att han inte är det minsta bitter över det som hänt. Tvärtom ser han det som stor tur att han inte ramlade ur båten över Oxdjupet och försvann han också.”

 

Gustav tog Bertils högra hand och tryckte den hårt. ”Tack”, var det enda han sade medan de båda satt kvar länge på klipporna och stirrade ut över sjön. Till slut frågade Bertil hur de skulle göra med Gudruns försvinnande. ”Någon måste ju sakna henne och börja efterlysa henne”, menade han. Gustav stirrade ut över sjön. ”Jag tror visserligen att någon kan sakna henne”, sade han efter en stunds funderande. ”Men ingen vet att hon följde med mig hit. Och du och Helge har väl inte berättat för någon om henne.” Bertil skakade på huvudet och sade att de inte berättat för någon, inte ens för Elin. ”Dessutom har ju nästan inga båtar synts till på sjön de senaste dagarna, så det kan inte ha varit någon som sett vad vi har haft för oss”, tillade han.

 

Den kvällen blev den sista vid Storsjön för Gustavs del. Med en suck gick han till bilen, bad Bertil stiga in och styrde längs den knaggliga vägen upp till gården. Där gick de in och fann Helge sittande vid köksbordet. Gustav slog sig ner bredvid honom och beklagade det som hänt. ”Ingen kan rå för det här”, sade Helge. ”Det var ju en olycka. Jag kan leva vidare med ett öga, men hur skall du kunna förklara att Gudrun försvunnit?” Gustav svarade inte genast men frågade i sin tur om Bertil och Helge skulle kunna tänka sig att bevara deras gemensamma hemlighet eftersom ingen av dem genast gått till polisen och anmält försvinnandet. Både Bertil och Helge nickade. De kände sig en smula medskyldiga, och det skulle aldrig falla dem in att svika sin gamle vän. Med det beskedet lät sig Gustav nöja, gick ut till bilen och gjorde sig redo för några timmars sömn.

 

Morgonen därpå kände Gustav en stark längtan att återvända till sjön men avstod. Sedan gick han in i huset, där Bertil höll på att ställa fram frukost. ”Välkommen in”, sade Bertil. ”Äntligen får vi se dig vid köksbordet igen.” Gustav satte sig ner och kände att det skulle bli svårt att få igång någon form av samtal. Efter avslutad måltid reste han sig och förklarade att det kanske trots allt var bäst att han återvände till Stockholm. ”Förresten”, sade han. ”Har någon av er snappat några nyheter från radio eller teve om någon försvunnen kvinna?” Både Bertil och Helge skakade på huvudet.

 

Gustav tog ett varmt farväl av sina barndomsvänner innan han gick ut till bilen och styrde den tillbaka mot Stockholm. Han tog det mycket lugnt eftersom han fortfarande befann sig i chocktillstånd. Nära hemmet stannade han vid en kiosk, köpte en kvällstidning och bläddrade igenom den. Ingenstans stod det att finna någon braskande rubrik om någon försvunnen kvinna från trakten av Eskilstuna. Med en suck körde han hem, baxade in Opeln i garaget, slängde av sig alla kläder och tog en dusch. Sedan slog han på teven. Det var nyhetsdags, men inte heller här fanns någon form av efterlysning. Med en suck stängde han av teven och gick till sängs. När han sent omsider somnade drogs han in i en dröm där gråklädda munkar gick på vattnet över en sjö medan de sjöng en psalm. När de kommit iland ställde de sig på en klippa och en av dem läste en bön. Gustav hörde inga ord, men när han vaknade förstod han att han nåtts av ett budskap.

 

 

XV

 

Med ett enda seende öga kom Helge tillbaka till arbetet vid glasbruket efter semesterns slut, som vanligt med Bertil i sällskap. Naturligtvis hade bröderna efter några dagar varit tvungna att besöka Elin och berätta vad som hänt med Helge. Elin hade givetvis blivit förtvivlad och krävt sönerna på en förklaring. Bertil hade då beskrivit den olycka Helge råkat ut för med att han snubblat ute i skogen när de tittat över sina marker och slagit ögat i en vass sten. ”Är det inte nog med elände”, hade Elin suckat. ”Först tar skogen livet av min Albert och sedan slår den ut ögat på min son.” Till en början var Elin otröstlig, men sedan lugnade hon sig.

 

Det var inte helt lätt för Helge att återgå till arbetet, men efter ett par dagar vande han sig, fortfarande med ett bandage kring det som tidigare varit hans högra öga. Bertil slog sig som vanligt ner på sin glasblåsarstol och undrade i sitt stilla sinne om saker och ting någonsin skulle gå tillbaka i gamla kända hjulspår. Det tisslades och tasslades överallt, både under arbetstid och under tiorasten, sedan allt fler av de anställda tagit sig vanan att ta med sig mat i stället för att cykla eller gå hem. Ännu hade inte familjen Bengtsson slutgiltigt sålt glasbruket, men det fanns en och annan som undrade hur den blivande nye ägaren skulle klara av att driva verksamheten vidare.

 

Naturligtvis hade Bertil och Helge under mycket kort tid hamnat i en helt förändrad situation, där de mist fadern, där Elin flyttat, där Helge mist ett öga och där de hade kvar skräckupplevelsen från Oxdjupet. De hade också en känsla av de nu måste klara sig själva, att de knappast skulle finna varsin kvinna att flytta ihop med och att de egentligen aldrig fått någon ungdom eftersom de stannat hemma och stöttat sina föräldrar. Den enda ljuspunkten var att Elin erbjudit sig att även i fortsättningen ta hand om deras affärer vad gällde gården och se till att deras räkningar blev betalade i tid.

 

En kväll i mitten av augusti föreslog Bertil att de skulle gå ner till sjön. Själv visste han inte varför han kommit på förslaget, men kanske det handlade om att se om de kunde finna några spår efter Gudrun. Väl framme vid stranden sköt Bertil ut båten och satte sig vid årorna med Helge i aktern. Ingen människa syntes till, det var som om landskapet stannat upp och frusit till is i den ljumma augustikvällen. Bertil rodde ut till Oxdjupet. Han stannade mitt över det, men även här höll sig sjön spegelblank. Med en suck rodde Bertil vidare medan Helge undrade om Gudrun småningom skulle flyta upp. Kanske under vinterisen eller på något annat sätt.

 

Bertil rodde runt en stor del av sjön, och det outtalade målet var givetvis att hitta en ilandfluten kvinnokropp svårt sargad av en tids vistelse i sjön. Men ingen kvinnokropp fanns, och till slut rodde Bertil mot land. Bröderna drog upp båten under tystnad och begav sig hem. Småningom kom skymningen, Bertil ordnade med kvällsmat och till slut blev det läggdags inför en ny arbetsdag. ”Tror du att vi får ha våra arbeten kvar?” frågade Helge medan de var på väg uppför trappan till sina sovrum. ”Tänk om vi blir utan jobb, vad tusan skall vi då göra?” Bertil svarade inte omedelbart eftersom han visste lika lite som sin bror om den ovissa framtiden för Remshults glasbruk. ”Vi får väl se om den där lille mannen som köpt bruket har någon form av förmåga att leda verksamheten”, blev till slut det svar Bertil levererade innan han sade god natt.

 

Följande morgon startade Bertil bilen för en ny resa till arbetet. Av naturliga skäl var det numera alltid Bertil som körde, men Helge brukade gnälla en smula och ställa frågan om han inte kunde få köra han också. Han hade ju inte blivit av med körkortet och hävdade tjurskalligt att ett öga minsann kunde se lika bra som två. Efter några hundra meter gav Bertil denna morgon efter, körde in till vägkanten och lät Helge ta över ratten. En lycklig Helge tryckte ner koppling och gaspedal på amazonen och körde till Remshult på samma sätt som han alltid kört. ”Där ser du brorsan, en enögd kan nog tusan klara sig lika bra som en tvåögd”, sade han när de skildes åt för att gå till sina respektive uppgifter på arbetsplatsen. Under dagen blev det åter en hel del samtal kring glasbrukets nye ägare medan produktionen pågick som vanligt.

 

Nästa dag var det bara att starta amazonen på nytt och köra tillbaka till Remshult. Färden startade fem minuter tidigare än vanligt eftersom Elin ringt kvällen innan och framfört en önskan att sönerna skulle ta med sig några småsaker som hon glömt. ”Det kommer säkert mer”, suckade Bertil medan Helge körde ut mot stora vägen. ”Morsan kommer nog vartefter att sakna en eller annan sak, och det är väl något som vi får stå ut med.” Helge stannade bilen vid villan, gick ut och ställde sakerna de haft med sig på trappan eftersom ingen av bröderna förväntade sig att Elin skulle vara vaken före sex på morgonen. Men de hade helt fel, Elin öppnade dörren och förklarade att hennes söner var välkomna på mat när de sluta för dagen. Bertil lyste upp när han förstod att han skulle slippa att ställa sig vid spisen den kommande eftermiddagen.

 

Förmiddagen förflöt som vanligt med Bertil hårt sysselsatt vid sin glasblåsarstol och Helge i full gång med att se till mängblandningen, degeltillverkningen och funktionen hos ugnarna. Vid tiorasten, när alla beredde sig på att antingen gå hem eller ta fram sin matsäck, steg Per Bengtsson in i hyttan tillsammans med Sixten Larsson. De båda gick runt, Per med en föreläsande röst och Sixten med en blick som sade att han varken förstod eller ville förstå. Bertil, som dröjt sig kvar eftersom han höll på att avsluta tillverkningen av en stor skål i servisen Mona, undrade en smula över vad det var för en figur som familjen Bengtsson låtit ta över det anrika glasbruket. När de båda gick förbi Bertil sade Per att den här mannen är vår främste glasblåsarmästare. Sixten slängde en förströdd blick på Bertil utan att hälsa innan de gick vidare.

 

Elin hade verkligen ansträngt sig när sönerna kom till henne efter arbetets slut. Det serverades matjessill med färsk potatis och gräddfil och efter det ställde Elin fram pannbiff med löksås. Till efterrätt serverades syltade päron med vispad grädde. Bertil och Helge gjorde all heder åt anrättningen medan Elin sade att hon nu verkligen var på plats, trivdes väl och hon med nöje skulle kunna tänka sig att bjuda sönerna på mat en gång i veckan. Dessutom uttryckte hon en önskan att någon gång ibland få komma ut till Södergården och hälsa på. ”För ni har väl inga flickor där ute så jag stör”, tillade hon försiktigt. Både Bertil och Helge sade att de lika lite nu som förut hade tid med fruntimmer. Elin skrattade. Inte så att hon var något slags hönsmamma som till varje pris ville behålla sina söner för sig själv. Nej, i stället handlade det nog om en önskan om att någon av sönerna skulle gifta sig och säkra arvsföljden på Södergården. Elin tänkte kanske på alla generationer som bott där förut. Kvällen kom, Bertil och Helge åkte hem till sitt medan Elin pysslade vidare. Sönerna hade lovat henne att en helg framöver komma och hjälpa till med en del praktiska saker.

 

——

 

Morgonen efter den tydliga drömmen om munkarna som gått på vattnet såg Gustav till att få i sig en kopp kaffe. Sedan gick han med raska steg bort till tunnelbanan och åkte in till station Gamla Stan. De raska stegen återkom när han begav sig i riktning mot Stortorget där han strosade omkring en stund innan han släntrade bort mot slottet. Där studerade han den ena vaktposten efter den andra medan han mindes hur han själv kommenderats ut till högvakten när han låg i lumpen. Han mindes också hur han som avlösningsförare varannan timma gått ut med posternas avlösning och då varit nära att tappa sitt bajonetthölster när han med mausergeväret på axeln kommenderat avlösning framåt marsch. Gustav log för sig själv och gick vidare till Storkyrkan som var öppen.

 

Det var som om den mäktiga kyrkan sade välkommen när Gustav steg in, gick fram mot altaret och satte sig på en av de främsta bänkarna. Där betraktade han länge Sankt Göran och Draken innan han slöt ögonen och föll tillbaka i drömmen om munkarna. Efter en stund kom drömmens fortsättning till honom medan den munk som läst bönen vände sig till honom samtidigt som de andra munkarna fortsatte sin sång. Gustav insåg nu att han själv stod på klippan och såg ut mot den punkt där Oxdjupet fanns. Där steg ett starkt ljussken mot himmelen samtidigt som sjön vredgades och en ordentlig storm blåste upp. Nu var det Gustavs tur att gå på vattnet. Han vandrade ut till Oxdjupet där han sökte famna om ljusskenet. Men plötsligt slocknade ljuset medan Oxdjupets virvel drog ner honom under vattenytan. Gustav vaknade med ett ryck av att Storkyrkans orgel kom igång med en kantat av Bach.

 

Gustav satt kvar en stund och njöt av musiken. Sedan reste han sig upp, gick ut och strövade vidare längs Gamla Stans gränder. Han tittade in i en mängd skyltfönster innan han gick ner till Skeppsbron och slog sig ner vid statyn av Gustav III. ”Kul att träffa en namne”, tänkte han medan himmelen ovanför mörknade och det började regna. Men Gustav brydde sig inte om det ljumma sommarregnet. Han snarast njöt av att bli genomblöt, och när regnet upphörde efter en stund fortsatte han att strosa omkring i Gamla Stan. Solen kom tillbaka, Gustavs kläder torkade hjälpligt, och när han sent på eftermiddagen åter gick ner i tunnelbanan kom han underfund med att han varken ätit eller druckit på hela dagen. När han kom tillbaka till förorten styrde han stegen mot kvarterets affär, köpte den mat han behövde och även en kvällstidning. Väl hemma sjönk han ner i en av sina soffor innan han lagade sig en enkel kvällsmat.

 

Först morgonen därpå kom Gustav ihåg att han köpt en kvällstidning. Han öppnade den, bläddrade i den och fann en mindre rubrik om den försvunne mannen från trakten av Eskilstuna. Han hade hittats drunknad i Mälaren, och polis och brandkår letade fortfarande efter hans hustru som alla tog för givet hade drunknat vid samma tillfälle. Paret hade nämligen, enligt tidningen, givit sig ut med sin båt för en dryg vecka sedan men inte återkommit. Gustav lade tidningen ifrån sig med en suck. ”Så hennes asfulle karl hade alltså gett sig ut på sjön när hon tagit bilen och försvunnit”, tänkte han. ”Stackars Gudrun, hon ville leva vidare utan att få fler blåtiror och så drunknar hon i en helt annan sjö. Undrar vad som egentligen är sant och vad som är en hoper skrönor.” Gustav suckade återigen tungt medan han förberedde sig för sista kapitlet av den fasanfulla historien.

 

Redan samma förmiddag blev det full fart. Gustav startade duetten, som morrade en smula av att bli väckt efter många dagars god sömn, och började köra runt till några av sina hus. Han noterade, han körde vidare, han körde hem, han körde ut igen. Till slut var duetten lika trött som Gustav och den lade av mitt uppe på Skanstullsbron. Ilskna tutningar, promenad till en telefonkiosk vid Gullmarsplan, bärgning och sedan tunnelbanan hem. ”Jag skiter väl i duetten”, tänkte Gustav”, det var väl meningen att den skulle gå till skrot. Jag får väl använda någon av de andra bilarna för resten av tiden.”

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson successivt avvecklade sitt fastighetsimperium under hösten 1975 och början av 1976. Det började med hyresfastigheterna och fortsatte med ett par villor i Tallkrogen som han behållit och hyrt ut. Till slut hade han bara den egna bostaden kvar, och när han en sen kväll i slutet av februari 1976 slog sig ner på en soffa med ett glas juice i handen, gick hans tankar till Gudrun. Han hade avstått från alkohol sedan hon försvunnit, han hade slutat gå till gymmet, han hade inte konsumerat mer mat än han behövde för att leva vidare. Hans kropp hade vid det här laget mist en hel del muskulatur och återgått till sitt gamla slanka jag.

 

Ett par dagar senare tog Gustav det slutgiltiga beslutet när han bjöd ut både sin Opel Admiral och sin Mercedes 220S till salu genom annonser i dagspressen. Bilarna såldes snabbt, och sedan kontaktade han mäklaren som sålt fastighetsbeståndet. Mäklaren garanterade att Gustavs villa skulle vara såld inom fjorton dagar. Nöjd med det beskedet såg Gustav till att få tag i en hyreslägenhet i Farsta. Den var på ett rum och kök, Gustav flyttade dit så mycket av sitt bohag som rymdes och sålde resten sedan han haft en omfattande rensning av gamla papper, bilder och annat. Även moderns bohag, som han flyttat hem till sig, utsattes för omfattande rensning. Till slut kände sig Gustav nöjd, lämnade sin villa och etablerade sig i sin lilla lägenhet.

 

Först nu förstod Gustav två saker. Den ena var att han mist den enda kvinna han någonsin haft några känslor för, den andra att han var helt slut. Följden blev att Gustav sov större delen av dygnet de följande fjorton dagarna. Sedan reste han sig upp en morgon och gick ner till banken vid Farsta torg. Där hade han en lång överläggning som slutade med att han tog ut en större summa pengar från sitt bankkonto samtidigt som banken åtog sig att se till att hans hyra och andra utgifter betalades under minst ett år framöver. Sedan gick Gustav hem igen, packade en ryggsäck med det allra mest nödvändiga, låste sin dörr och tog tunnelbanan till Centralen. Där köpte han en biljett till Hamburg, steg på tåget och lämnade Stockholm.

 

——

 

I Remshult blev den sena hösten 1975 inte alltför rolig. Per Bengtsson hade ett par veckor efter semesteruppehållet börjat packa ihop sina och familjens saker inför tillbakaflytten till Malmö. Ingen av de anställda vid Remshults glasbruk kunde undgå att se hur nöjd Per och hans hustru verkade vara. ”De har väl tjänat en massa pengar på att sälja oss arbetare till en stockholmare som inte begriper sig på glas”, var en av de kommentarer som dök upp under rasten. ”Och så skall vi gå vidare här i ovissheten medan det blir allt svårare att sälja glas med kvalitet”, löd en del av fortsättningen. Vad de som levererade tankarna kring försäljningen av Remshults glasbruk inte förstod var främst att familjen Bengtsson inte tjänat så värst mycket på försäljningen. Snarare var det så att köparen tagit över de skulder som fanns och att familjen Bengtsson skulle ha haft betydligt mer pengar om de från början låtit bli det här övertagandet och i stället stannat i Malmö.

 

En ljuspunkt under hösten hade varit att Elin plockat fram ett försäkringsbrev som visade att Helge hade rätt till en omfattande ersättning för sitt förlorade öga. Både Elin och Albert hade genom alla år varit mycket noga med att hålla familjen och sin egendom ordentligt försäkrad. Det visade sig även att Albert, trots att han varit pensionär vid sin olycka, lämnat efter sig ett icke obetydligt belopp till hustrun och sönerna. Elin gick till Remhults sparbank med alla sina papper, något som resulterade i att de pengar som familjen hade rätt till småningom trillade in på Elins och Helges konton.

 

I november månad visade sig Sixten Larsson för första gången i hyttan, där han gick omkring med en min som visade att det minsann var han som bestämde vad som skulle tillverkas och inte tillverkas. Under hela hösten hade produktionen legat fast, och hyttmästaren hade bara haft att se till att allting fungerade som det skulle. Men nu var tydligen andra tongångar på väg in. Det ryktades om att tillverkningen av det blåsta glaset skulle minskas och att det skulle bli mer av gjutet billigt glas i fortsättningen. Bertil, som fortfarande hade en hyfsad orderingång vad gällde servisen Mona, förstod ingenting. ”Skall jag efter alla dessa år med all den erfarenhet jag har ställas vid en form och hälla i glas till någon jävla tallrik?” var den kommentar han framförde till Helge när bröderna en regnig eftermiddag vände bilen hemåt. Helge suckade och berättade om hur snacket gick bland degelmakare och formmakare.

 

Strax före jul blev det ännu värre. Då kom de första uppsägningarna, och det handlade först och främst om personal i gravörverkstaden och sliperiet. ”Den där skiten är det ju ändå ingen som köper längre”, var den kommentar som Sixten Larsson uttalat enligt en som råkat snappa ett samtal utanför Sixtens dörr. För övrigt var glasbrukets nye ägare sällan på plats. Han vistades tydligen mest i Stockholm där han troddes bedriva en hel del skumraskaffärer. Ett par eftermiddagar före julaftonen körde Bertil och Helge ifrån sin arbetsplats med djupa suckar. De stannade till hos Elin, som hade mat på gång till dem.

 

Så kom det sig att nermonteringen av Remshults glasbruk började vid ungefär samma tidpunkt som Gustav började nermonteringen av sitt fastighetsimperium. Den stora skillnaden mellan de båda nermonteringarna var att Gustav kunde sätta in väldigt mycket pengar på sitt bankkonto medan bröderna Olsson funderade över arbetslöshet och annat elände, ännu inte fyrtio år fyllda. Två synnerligen yrkesskickliga personer såg framför sig omskolning eller i allra bästa fall varsitt arbete vid något annat glasbruk. Men vilket glasbruk skulle vilja ha dem i den kris som rådde i branschen? Frågan ställdes av Bertil en eftermiddag i mars månad 1976 när bröderna var på väg hem i det begynnande vårljuset. Dessutom fanns det två saker som var helt uppenbara. Ingen av dem ville flytta till någon annan ort och ingen av dem kunde tänka sig att arbeta någon annanstans utan varandra. Helge muttrade något om ett program han sett på teve om siamesiska tvillingar. ”Det måste vara du och jag även om vi inte sitter ihop i kroppen.”

 

Bertil behövde inte ställa sig vid tillverkningen av gjutet glas eftersom orderingången vad gällde servisglas och drivet konstglas inte helt upphörde under 1976. I stället fick Bertil ett annat problem, han kände nämligen att hans axlar och armar tagit stryk av alla åren med tunga saker på glasblåsarpipan. Han sökte hjälp hos läkare, som i sin tur remitterade honom till lasarettet. Följden blev att Bertil sjukskrevs en tid medan Helge arbetade vidare. Bertil, som aldrig tidigare varit borta en enda dag från arbetet vid Remshults glasbruk sedan han börjat där vid femton års ålder, undrade om allt nu var slut. Efter fjorton ensamma dagar hemma medan Helge åkte hemifrån som vanligt varje morgon, bestämde sig Bertil. Han hävde sjukskrivningen och satte sig åter på sin glasblåsarstol. Helge var glad över att åter få sällskap om morgnar och eftermiddagar.

 

Tiden gick, och det blev 1978. En eftermiddag på hemvägen undrade Bertil varför Gustav aldrig hörde av sig. Bertil hade nämligen försökt ringa honom flera gånger under sin sjukskrivning men fått beskedet att det begärda numret var avstängt. Sedan hade han gett upp. Helge sade i sin tur att Gustav nog fortfarande sörjde Gudrun, något som Bertil höll med om. Sedan blev det inte mer sagt om den saken, men både Bertil och Helge önskade förmodligen innerst inne att Gustav någon gång skulle höra av sig, om inte annat för att fråga om någon hittat Gudrun. Men eftersom varken bröderna eller någon annan hittat Gudrun under de tre år som gått, så lät man saken bero. Med en suck började Bertil laga mat medan Helge gick ut för att se till något på den gamla amazonen, som nu börjat verka trött och sliten.

 

——

 

Kulmen nåddes under hösten 1978. Den alltmer nervöse Sixten Larsson kom allt som oftast in i hyttan och undrade om inte folk kunde arbeta lite fortare så att han äntligen kunde få den här jävla produktionen att bli lönsam, som han uttryckte saken. Men facket, som vid den här tiden börjat få lagen om anställningsskydd i ryggen, var inte längre lika lätt att hantera. En dag röt fackbasen till, och den lille, ständigt cigarettrökande Sixten Larsson, försvann ut ur hyttan. ”Jag skall minsann se till att ni får sparken allihopa”, var det någon som hörde honom säga innan han slank in på sitt kontorsrum och smällde igen dörren. Efter en stund kom han ut, smällde igen dörren på nytt, sprang ut och satte sig i sin fem nummer för stora Chevrolet och körde iväg med en rivstart.

 

Arbetsstyrkan vid Remshults glasbruk hade vid den här tiden reducerats starkt samtidigt som orderingången sviktade. ”Inte undra på att det här håller på att gå åt helvete”, suckade en sen eftermiddag den ekonomichef som efterträtt Per Bengtssons hustru. ”Vi är ju för fan inne i en nedåtgående spiral som bara blir värre och värre. Om vi inte har tillräckligt med folk för att producera glas, så har vi ju inget att sälja. Och om kunderna inte ställer upp på det utbud som vi har, så får man väl för fan hitta på något nytt.” Ekonomichefen suckade och gick ut till Mona Svenssons ateljé. Mona var i full färd med att packa ihop sina personliga tillhörigheter. ”Med den där stollen vid rodret kan det bara gå åt helvete”, sade hon. Sedan tackade hon för vad som varit och lämnade samma eftermiddag Remshult för gott.

 

Vid juletid 1978 märkte den kvarvarande arbetsstyrkan att Sixten Larsson började bli alltmer oregerlig samtidigt som det man och man emellan pratades om hög alkoholkonsumtion. Sixten Larsson hade naturligtvis flyttat in i bruksherrgården, där han uppträdde som den herreman han inte alls var samtidigt som det ryktades om vilda fester tillsammans med folk som kom från Stockholm och ett antal andra städer. Konstnärsvillan sålde han till en av sina affärsbekanta sedan Mona och flertalet av de andra formgivarna övergivit det sjunkande skeppet. Hela samhället var under upplösning, något som Bertil och Helge naturligtvis tog del av vid sina besök hos Elin och när de handlade sin mat för dagen.

 

Lokalpressen började granska såväl Sixten Larsson som den glasindustri som nu verkade ha kommit till vägs ände. Flera av de väletablerade glasbruken började permittera personal samtidigt som inte bara Remshult kände av den begynnande krisen. Fler och fler glasarbetare började söka nya jobb som inte längre fanns, en del omskolade sig till svetsare, andra började köra buss och några blev förtidspensionärer. Glesbygden syntes bli allt glesare medan de gamla brukssamhällena gick över styr, det ena efter det andra. Samtidigt fortsatte Sixten Larsson sitt festande.

 

En dag kunde en lokaltidning meddela att Sixten Larsson fastnat i en poliskontroll i Vetlanda på sin väg från Stockholm till Remshult. Han hade åkt dit för rattfylla och fråntagits sitt körkort i väntan på rättegång. Några dagar senare hade samma tidning ännu en braskande nyhet, nämligen att Sixten Larsson stod under åtal för ekonomisk brottslighet. Han hade nämligen sett till att tömma det konto som innehöll alla pengarna i den fond som en gång i världen instiftats efter Martin Andersson. Nyheten spreds till flera tidningar, till radio och teve. Det verkade som om Sixten Larsson nu låg riktigt illa till, något som Bertil och Helge pratade om på hemvägen dagen före juluppehållet.

 

Egentligen skulle historien om Sixten Larsson och Remshults glasbruk ha slutat här om det inte varit för att den gode Sixten begick ytterligare en blunder. Till julen bjöd han nämligen hem en hoper folk, bland andra en del så kallade lättklädda damer från Stockholm. Festen började på julaftonen, den fortsatte på juldagen och den skulle egentligen ha fortsatt även på annandag jul. Men saken var den att den ständigt cigarettrökande Sixten Larsson på juldagskvällen somnade i sitt sovrum med en brinnande cigarett i handen. Cigaretten tände eld på hans säng, och elden spred sig med en rasande fart i det gamla huset. Eftersom alla andra utom Sixten Larsson fortfarande var vakna när elden började, så hann de sätta sig i säkerhet. De kunde bara stå där ute i vintermörkret och kylan och se på hur lågorna slog ut genom taket på den anrika byggnaden medan brandkårens sirener hördes i fjärran.

 

 

XVI

 

Efter förlusten av traktorn ute vid Oxdjupet och den efterföljande promenaden hem levde Bertil och Helge livets lugna dagar en tid framöver. De upplevde hur våren närmade sig, de upplevde snösmältningen, de upplevde islossningen. I allt detta goda gick Helge omkring och sörjde förlusten av Alberts gamla traktor medan Bertil menade att allt det här var världsliga saker och att de båda kunde ha följt med traktorn i Oxdjupet om de inte sprungit därifrån. Helge replikerade med något som liknade att vad tusan skall vi gamla gubbar gå här och stöta för i stället för att följa med ner i djupet. Bertil suckade sin vanliga suck medan han serverade mat till sin alltmer alkoholiserade tvillingbror.

 

Våren 2007 följdes av sommaren 2007. Det blev en bra sommar. Det blev visserligen inget kräftfiske, men det blev i stället en och annan roddtur. Bertil och Helge kom på varandra med att stirra efter Gudrun men båda insåg givetvis, efter alla de år som förflutit sedan hon försvann i Oxdjupet, att det egentligen inte fanns något att leta efter. De undvek dessutom alltid att ro ut över Oxdjupet eftersom Helge menade att om Oxdjupet tagit Alberts traktor, så kunde det vara deras tur nästa gång.

 

En kväll i slutet av augusti tog bröderna en promenad genom den tomma byn. De stannade vid Mellangården, där gräset växte högt. ”Underligt att vi inte sett till den där figuren Hermansson på länge”, sade Helge medan han lät blicken från sitt enda öga svepa över det förfall som rådde. ”Han kommer nog tillbaka till älgjakten”, replikerade Bertil medan promenaden fortsatte längs bygatan till de andra gårdarna. Även Storgården verkade övergiven. Kring Norrgården såg det lite bättre ut eftersom något av familjen Adolfssons barnbarn verkade vistas där någon gång ibland. ”Tänk om morsan hade gift sig med Niklas i Norrgården istället för med farsan. Då hade inte vi gått omkring här ikväll”, sade Helge. ”Allt beror på slumpen”, var det enda svar som Bertil hade att komma med.

 

Mycket riktigt, Bertil fick rätt, Klas Hermansson dök upp ett par dagar före älgjakten tillsammans med några andra personer. Bertil och Helge kunde höra tjut och väsen från Mellangården då de gick ut på kvällen för att som vanligt ladda björnsaxen. Följande morgon kom Klas Hermansson tillsammans med ett par andra män till Södergården och undrade om Bertil och Helge jagade älg. Bröderna stirrade på varandra och undrade vad som menades. ”Jo”, klämde Klas Hermansson ur sig, ”jag undrar om jag kan få arrendera era marker för jakt, för då har vi ju lite mer yta att röra oss över.” Han tog fram plånboken och räknade upp ett antal sedlar med höga valörer. Bertil och Helge stirrade åter på varandra, och Bertil sade ja under förutsättning att det bara gällde den innevarande hösten. Sedan gick Bertil in för att laga mat. ”Den här summan blir bra att ha framöver till diverse utgifter”, löd hans kommentar.

 

Eftersom det inte var särskilt gott om älg, så hörde Bertil och Helge bara något enstaka skott under den första älgjaktsdagen. Efter ytterligare ett par dagar hördes några skott till, och bröderna kunde på förmiddagen se en lastbil fara förbi Södergården. De tyckte sig skönja en älg och ett rådjur på flaket. ”Jag undrar om de verkligen kan ta vara på fångsten?” var den fråga som Helge ställde. På kvällen blev det återigen ordentligt livat i Mellangården, något som bröderna kunde notera när de gick ut för att spänna björnsaxen inför sänggåendet. ”Fan vad de super”, mumlade Bertil medan Helge såg ut som om han gärna hade deltagit i festandet om han blivit inbjuden.

 

En eftermiddag sent i november, långt efter det att allt ståhej tystnat i byn, föreslog Helge en utflykt till Klingatorpet. Bertil var med på noterna, körde ut suven och satte sig bakom ratten eftersom Helge som vanligt inte var helt nykter. De körde genom den tysta byn, ut på den likaledes tysta landsvägen och tog av längs den knaggliga vägen fram till torpet. Det började skymma så smått, men det var ändå tillräckligt ljust för att Bertil skulle kunna ta sig en runda över de gamla markerna medan Helge plockade fram sin kofot och bröt upp dörren på nytt. Efter en stund gick även Bertil in i torpet och fann Helge i full färd att lysa med ficklampan över vapenlådorna. ”Ingenting är rört, det har fan i mig inte varit någon här sedan vi var här sist” sade han. Så det blev till att stänga dörren igen och sätta tillbaka låset.

 

På hemvägen berättade Bertil något som Gustav tillsammans med Gudrun observerat redan för långt mer än trettio år sedan. Den gamla brunnen var igenfylld med så mycket sten att det liksom låg ett röse över brunnen. Bertil hade också sett något som liknade förruttnade rester av brunnskaret. De gamla träbitarna låg fortfarande spridda över röset. ”Underligt”, sade Helge, ”vem fan har fyllt igen brunnen?” Sedan blev det inte mer sagt om den saken. Suven ställdes in, Bertil lagade mat och bröderna åt under tystnad utan att kommentera vare sig vapenlådor eller Klingatorpets brunn. Just som Helge slukade den sista biten av den fläskpannkaka som bjudits till kvällsmat ringde telefonen. ”Vem tusan är det som ringer till oss?” sade Bertil och svarade. Efter en kort stund stod han som ett fån med luren i handen. ”Det var Gustav”, sade han, ”och han kommer hit i morgon.”

 

——

 

Det första mötet efter mer än trettio år blev en smula krystat. Lite blötsnö hotade att täcka marken på ladugårdsplanen när Gustav följande förmiddag anlände i en gammal Mazda av 1987 års modell. Han klev ur, Bertil och Gustav kom ut efter att ha noterat bilens ankomst, Gustav sade hej, bröderna sade hej, och sedan blev det tyst tills Gustav utbrast i något som liknade kul att ses igen. Helge stirrade vilt med sitt enda öga på den gamla rariteten till bil som Gustav kommit i. ”Det var annat än i gamla tider” löd hans kommentar. ”Jo”, sade Gustav en smula ursäktande, ”jag har inte längre så stora anspråk på det jag åker i.” De hälsade på riktigt och tog i hand, och sedan bjöd Bertil Gustav att stiga in. ”Här är sig likt”, sade Gustav när han satte sig på en stol vid det gamla slagbordet. ”Här har inte mycket förändrats”, svarade Bertil medan han och Helge krånglade sig ner i soffan.

 

Sedan blev det tyst igen innan Gustav åter tog till orda. Bertil lade märke till att den en gång så atletiska figuren förvandlats till figuren hos en magerlagd äldre man. ”Jo”, sade Gustav en smula trevande, ”jag tyckte att jag ville träffa er en gång till och se hur ni har det. Jag bor numera i Kalmar, och det finns väl en hel del att berätta sedan vi sågs sist.” Medan Bertil och Helge väntade på fortsättningen harklade sig Gustav och tittade ner i bordet. ”Jag skäms över att jag inte hört av mig på alla dessa år”, sade han sedan. ”Men det kom så mycket i vägen, och jag vet egentligen inte hur jag skall börja.” Bertil reste sig och gick fram till kaffebryggaren. ”En kopp kaffe sitter väl i alla fall inte i vägen”, sade han.

 

Så kom det sig att tre snart sjuttioåriga män, kompisar sedan tidig barndom, drack kaffe vid ett slagbord som stått i köket på Södergården så länge någon kunde minnas. ”Det här smakade gott”, sade Gustav medan han tömde sin första kopp. Bertil fyllde på mer kaffe, och det var som om den varma drycken tinade upp den frusna stämningen. ”För helvete Gustav”, sade Helge plötsligt och med stor känsla. ”Det är skitkul att se dig igen. Här sitter vi två gamla gubbar och har inte ett skit för oss, och så kommer en gammal kompis och hälsar på. Jag är jätteglad för att du kom.” Gustav höjde blicken och såg länge på Helge. ”Kul att du tycker om att jag kom”, löd hans kommentar. Sedan blev det tyst igen.

 

Förmiddagen förflöt med en trevande och smula stel konversation. Mitt på dagen reste sig Bertil och förklarade att det var dags att ordna med någon form av mat. Han gick fram till vedspisen, plockade fram en bit papper och några trästickor. Snart flammade brasan upp i den gamla vedspis som Albert installerat för så många herrans år sedan. Medan elden tog sig och Bertil matade på med mer ved, reste sig Gustav och gick ut på gårdsplanen. Helge följde efter. ”Det är alltid bäst att låta brorsan vara ifred när han skall laga mat, sade Helge. Gustav förstod, han mindes ju Bertils iver att ställa sig vid spisen när Elin hade det som värst. ”Lever Elin fortfarande?” frågade han. ”Nej”, svarade Helge, ”hon blev mördad för ett par år sedan.” Gustav vände sig mot Helge. ”Mördad”, sade Gustav med upprörd röst. ”Vad hände?”

 

Stående ute på gårdsplanen med ett lätt snöfall kring öronen berättade Helge hela den tragiska historien för Gustav. När han fick veta att händelsen inträffat i oktober månad 2005 suckade Gustav tungt och sade att han hela den hösten vistats i USA och därför bara sporadiskt tagit del av den svenska pressen på Internet. Annars skulle han säkert ha tagit till sig den tragik som drabbat bröderna Olsson, eftersom han även vid den tiden haft sin bostad i Kalmar. ”Vi blev ju pensionärer två år innan Elin dog”, sade Gustav, ”och jag passade på att ta mig en ordentlig titt på de delar av USA som jag inte sett förut”, fortsatte han. Sedan hejdade han sig och frågade om Elins mördare gripits. Helge skakade på huvudet. ”Nej”, sade han, ”det stod en massa i tidningarna om mordet, men några mördare hittade aldrig polisen. Det enda spåret var en svart skåpbil.” Här hejdade sig Helge som om han sagt för mycket.

 

Gustav och Helge gick en sväng bortåt vägen i den tysta Olsboda by. De gamla vännerna var lika tysta som byn tills Gustav undrade hur det gått för Helge sedan han mist sitt ena öga. ”Jodå”, svarade Helge, ”det har fungerat bra, jag kan ju fortfarande köra bil. Enda problemet är att jag får betala för två ögon på mina glasögon trots att jag bara använder det ena.” Han skrattade lätt, och Gustav log väl medveten om att han haft del i skulden till Helges olycka. De vände vid Mellangården och gick tillbaka medan snöfallet tilltog. ”Du kan nog fan inte köra tillbaka till Kalmar idag”, sade Helge medan han betraktade de slitna sommardäcken på den gamla Mazdan. ”Kom så går vi in.”

 

I köket spred sig en stark doft av god mat. Bertil hade slagit på stort och var i full färd med att tillaga revbensspjäll med mycket lök och katrinplommon. Han ställde kastrullen med potatis och morötter, som kokade vilt, åt sidan och rörde om i köttgrytan. ”Jäkla busväder det håller på att bli”, sade han medan Gustav slog sig ner vid bordet. Helge hade gjort en tur upp till sig och kom tillbaka med en flaska vodka. ”Nu skall vi ha en rejäl sup”, sade han, satte sig vid bordet och ställde fram två glas. Bertil suckade sin vanliga suck medan Gustav tittade på Helge. ”Du skall ha stort tack för erbjudandet”, sade han, ”men jag har inte druckit en droppe alkohol sedan Gudrun försvann.” Helge satte ner flaskan på bordet, men sedan tog han upp den igen och hällde i ett glas till sig själv. Han drack ett par klunkar under tystnad. Det verkade som om han skämdes en smula. ”Drick du”, sade Gustav, ”det är väl ingen som missunnar dig en sup.”

 

Maten kom på bordet, och de tre gamla vännerna åt med god aptit. ”Så här god mat har jag inte ätit sedan jag senast satt i det här köket”, sade Gustav efter en stund. ”Du är verkligen en hejare på att laga mat”, fortsatte han vänd till Bertil. ”Jag hoppas verkligen att jag framöver får möjlighet att återgälda den gästfrihet som mött mig här på Södergården genom alla år.” Bertil tog tacksamt till sig komplimangen och förklarade att Helge och han under alla år delat jobbet emellan sig så att han skötte mathållningen medan Helge skötte allt annat praktiskt arbete. ”Det går jämt upp tidsmässigt”, fortsatte Bertil, ”men å andra sidan så har vi ju massor med tid till allt möjligt som vi inte har den minsta lust att göra.” Alla tre skrattade medan Helge hällde upp sitt tredje glas vodka.

 

Utanför knuten tilltog snöfallet alltmer, och Helge upprepade det han sagt förut, nämligen att det minsann inte var särskilt klokt att försöka åka tillbaka till Kalmar på blanka sommardäck. Bertil höll med, nickade ivrigt och sade att Gustav givetvis var välkommen att stanna tills vädret blev bättre. Gustav å sin sida förstod vad som gällde och accepterade för första gången sedan barndomen att sova över i Södergårdens finrum. Men det var fortfarande långt till kvällen. Helge gick upp till sig för att sova middag, och medan skymningen sänkte sig över Olsboda by satt Bertil och Gustav kvar i köket och resonerade. Efter kvällsmat och en titt på teven i köket sade Gustav god natt sedan Bertil ställt i ordning en säng till honom. Helge, som kommit ner efter ett par timmar, hällde upp ett glas vodka till. ”Det var mycket spännande att få höra något av vad du haft för dig under alla dessa år”, sade han. Gustav log och undrade om det fanns en möjlighet att köra bort till Klingatorpet följande dag.

 

——

 

Det blev ingen färd till Klingatorpet eftersom den blöta snön fortsatte att göra byvägen ofarbar. Gustav sov ända till gryningen, och när han sent omsider gick ut i köket fann han Bertil i full färd med att ställa fram frukost. Helge kom ner från sin övervåning sedan han känt doften av stekt bacon och ägg. Alla tre satte sig ner vid bordet och lät sig väl smaka. ”Så du är alltså präst numera”, sade Helge plötsligt och vände sig till Gustav, som i sin tur föregående kväll avslöjat en del av det han haft för sig sedan de sågs senast. ”Jo”, sade Gustav, ” som jag sade i går, så slutade jag med mitt företag i fastighetsbranschen sedan Gudrun försvunnit.” Gustav tog en klunk av kaffet men satte i halsen och bad om ursäkt sedan han hostat färdigt. ”Jo”, sade han, ”det är riktigt att jag blev präst, men det är en lång historia, så du får gärna hämta den där vodkaflaskan du hade i går kväll, så skall jag berätta.”

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson efter mer än trettio år som helnykterist tog några centiliter vodka i ett glas och läppjade på drycken. Han grinade illa men kände ändå att han gjort rätt. Om det var återkomsten till Södergården eller behovet att prata av sig som fått Gustav att ta det här steget kunde ingen säga. Bertil och Helge tittade på honom i något slags förundran medan Gustav tog en djup klunk ur glaset. Sedan satte han ner det på bordet och gjorde en avböjande gest mot Helge, som höll upp flaskan för att bjuda på mer. ”Jo”, sade Gustav, ”det är en lång och mycket krånglig historia jag har att berätta för er. Det var väl för den som jag kom hit.” Sedan tog han en klunk kaffe till.

 

Gustav berättade om den hemska hösten 1975, hur han sålt sina hus, hur han flyttat till en liten lägenhet och hur han rest till Hamburg. Här tystnade han medan Bertil och Helge spetsade öronen i väntan på fortsättningen. Nu erkände Gustav att det var en sak han glömt på vägen i resonemanget, nämligen munkarna som dök upp på klipporna vid Storsjön och hur han fått sin uppenbarelse. Han berättade i detalj hur han kommit till Storkyrkan i Stockholm och hur han gått ut på vattnet i Storsjön för att omfamna ljuset där ute. ”Hur kan du komma ihåg en dröm efter så lång tid? frågade Helge förvånat. Jag har själv haft en massa konstiga drömmar, men jag har aldrig kommit ihåg dem mer än högst ett par dagar.” Gustav såg ner i bordet medan han förklarade att han själv naturligtvis haft tusentals drömmar genom åren som han inte kommit ihåg särskilt länge men att just den här drömmen blivit vägledande för resten av hans liv.

 

Det ljusnade alltmer utanför köksfönstret på Södergården, och det som varit blötsnö övergick till regn. Samtidigt körde snöplogen förbi på byvägen, något som fick Helge att lysa upp. ”Nu kan vi komma ut”, sade han och glömde i samma ögonblick att Alberts traktor låg i Oxdjupet och att han nu skulle vara tvungen att skotta för hand om han ville rulla ut suven i den halvmeterdjupa blötsnön. ”Förlåt”, ”jag avbröt dig”, sade Helge vänd till Gustav som i sin tur log och förklarade att det inte gjorde ett skvatt eftersom de tre tydligen skulle få gott om tid tillsammans innan Gustav kunde få loss sin gamla Mazda. Följden blev ytterligare en omgång kaffe vid köksbordet.

 

Gustav berättade nu att han under åren 1976 och början av 1977 rest runt i Europa med tåg, att han besökt ett antal stora städer och att målen för hans olika anhalter varit kyrkor. Han hade besökt en rad bibliotek och läst allt han kunnat komma över om historia och arkitektur kring en lång rad kyrkor, framför allt hade hans intresse cirklat kring domen i Köln och Notre Dame i Paris. Att han varit en flitig gäst i olika bibliotek förklarade han med att han givetvis inte kunnat handla på sig litteraturen och släpa på den medan han var på resande fot. Nu såg Gustav att Bertil och Helge inte riktigt hängde med, men det bekymrade honom inte. ”Givetvis var det inte bara Västeuropa som gällde”, sade han. ”Jag skaffade naturligtvis visum så att jag kunde resa fritt i Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Ni kan inte ana vad jag njöt av min frihet och hur mycket jag lärde mig. Men samtidigt var jag lika vilsen som förut, Jag visste inte ett smack vad jag egentligen sökte efter.”

 

Först nu svarade Gustav på Helges fråga om han blivit präst. ”Jo”, sade Gustav på sitt eftertänksamma sätt. ”Jag blev småningom präst i Svenska Kyrkan. Men dit var vägen lång. När jag kommit hem efter mitt kringflackande liv i Europa, så ägnade jag hela våren 1977 åt att läsa allt jag kunde komma över om alltifrån kyrkobeskrivningar till olika tolkningar av bibeln. Jag gick bara ut för att handla mat och besöka biblioteket och bokhandeln. Jag blev en inkrökt eremit som till slut var rädd för att träffa folk. Jag drömde massor av drömmar, som jag naturligtvis inte kommer ihåg. Ibland trodde jag att jag höll på att bli tokig. Men så fick jag den slutliga idén. Jag var ännu inte fyrtio år, och jag hade fortfarande gott om pengar.” Gustav tystnade och frågade om det fanns mer kaffe. När Helge erbjöd mer vodka skakade han på huvudet.

 

Utanför köksfönstret blev det allt ljusare eftersom regnet upphört. Bertil reste sig och öppnade ytterdörren. ”Mildvädret håller i sig”, sade han men tillade att det nog inte skulle gå att skotta fram Gustavs bil förrän tidigast under morgondagen. Gustav i sin tur förklarade att han inte hade någon som helst brådska med att åka hem, att även han var pensionär och att inte hade någon som väntade på honom. Det enda som bekymrade honom var att låg han sina gamla kompisar till last. Till svar fick han en skarp blick från Bertil som förklarade att en så gammal vän minsann inte låg till last och att det fanns gott om mat hemma till dem alla tre. För att understryka vad han menade gick Bertil fram till frysboxen där han fiskade upp ett paket med kycklingdelar.

 

Förmiddagen gick vidare medan kycklingdelarna tinade. Nu var det Gustavs tur att ställa frågor. Gårdagens eftermiddag hade inte gett särskilt mycket utrymme för mer personliga efterforskningar. Det enda som Gustav då undsluppit sig var det där med att han blivit präst. I övrigt hade samtalet mest kretsat kring Elins tragiska bortgång och att hennes mördare aldrig gripits. Naturligtvis hade även Albert och hans olycka dryftats. Det blev Bertil som tog upp den tråd som Gustav lämnat till bröderna. ”Vi har haft det både bra och dåligt”, sade han. Vi blev arbetslösa när glasbruket lades ner 1978.” Han berättade om glasindustrins kris, om hur familjen Bengtsson sålt bort deras arbetsplats och att Sixten Larsson eldat upp såväl sig själv som bruksherrgården. Att det ekonomiska aldrig blivit utrett och att Remshult gått ett bistert öde till mötes.

 

Gustav tittade frågande på Bertil och Helge. ”Ni blev utan jobb, säger du, men vad har ni sysslat med sedan dess?” Bertil ställde sig vid spisen, där kycklingdelarna hamnade i en varm gryta. ”Det får vi ta längre fram”, sade Bertil medan han började skala potatis. ”Vi har större bekymmer än så. Du som är präst har väl tystnadsplikt?” fortsatte han och ställde en kastrull med vatten avsedd för potatisen på vedspisen. ”Om du berättar hur du blev präst, så skall vi berätta några mycket hemska saker för dig. Helge hade nu rest sig från soffan och gick fram till Bertil. ”Vad menar du?” sade han. Bertil vände sig till sin bror och sade något som egentligen var avsett för Gustav. ”Du och jag är ordblinda, men Gustav kan läsa. Så därför vill jag att Gustav talar om för oss vad som står att läsa i morsans dagbok.”

 

——

 

Det blev eftermiddag och det blev kväll. Alla tre satt vid köksbordet medan Gustav i detalj beskrev hur han efter sina uppenbarelser beslutat sig för att bli präst. Han hade hösten 1977 börjat sin teologutbildning i Uppsala, han hade skaffat sig ett enkelt hyresrum och han hade så till den milda grad satsat på sina studier att han avslutat utbildningen med högsta möjliga betyg. ”Det var väl 1980”, sade Gustav medan han letade i sin minnesbank. ”Jag prästvigdes nog samma år eller året därpå, och jag beslöt mig för att göra någon form av botgöring för Gudruns bortgång och ditt förlorade öga.” Han vände sig till Helge som i sin tur sade att alltsammans varit en olycka och att Gustav framför allt inte skulle ha tänkt på det förlorade ögat. ”Gudrun var väl viktigare än mitt öga”, tillade Helge, ”men det var ju ingen som hittade Gudrun, vi letade länge efter henne sedan att du åkt härifrån.” Hos Gustav dök nu minnesbilden från kvällstidningen upp. Gudrun hade ju enligt polis och media drunknat i Mälaren tillsammans med sin man.

 

Gustav suckade. Han kände att han inte hade minsta lust att berätta för bröderna Olsson om sitt vilda liv i städerna runt Mälaren. Han hade förträngt alltsammans eller också var de upplevelserna och Gudruns försvinnande en del av det han ännu inte avbördat sig. Han hade, trots alla sina besök i ett stort antal kyrkor och sin gärning som präst, inte kunnat komma förbi den skuld han kände. Han hade genom alla år inte pratat med någon om saken. Och när det gällde slutet på den historien, så var det ju trots allt bara Bertil och Helge som varit hans vittnen. ”Vi har aldrig sagt något till någon om Gudruns försvinnande i Oxdjupet”, sade Bertil som om han läst Gustavs tankar.

 

Det blev en andra natt i finrummet på Södergården för Gustavs del. Han hade ätit en lätt kvällsmat med sina gamla vänner, avstått från Helges erbjudande om mer vodka och gått till sängs. Följande morgon var det mildväder, nästan åtta grader varmt, något som Bertil meddelade när Gustav slog sig ner vid frukostbordet. Tydligen hade alla tre sovit länge, för utanför fönstret började en svag vintersol att visa sig vid horisonten. Gustav tittade ut mot sin bil och såg att det mesta av snön kring den smält bort samtidigt som han kunde se de drivor som bildats kring husen av den snö som glidit ner från taken. Helge kom ner från sin övervåning och sällade sig till de två övriga. ”Ville du se Klingatorpet?” frågade han. ”Det går nog att köra dit idag om vi tar suven.”

 

Efter avslutad frukost gick Helge ut först och körde ut bilen. Gustav var honom nästan i hälarna och innan Helge hann stänga dörren frågade Gustav vad de gjort med Alberts traktor. ”Den brukade ju stå här den med”, sade han medan Bertil flåsande kom ifatt honom. ”Den försvann…” började Helge men tystnade när han såg broderns blick. ”Den försvann på en auktion för veteranfordon”, rättade han sin replik medan alla tre satte sig i suven med Gustav i baksätet. ”Ingen dålig bil ni har gubbar”, sade Gustav medan han spände på sig säkerhetsbältet. ”Det här är något som jag skulle vilja säga är mycket bättre än de bilar vi tuffade runt med en gång i världen.” Sedan hejdade han sig medan minnet av hans Opel Admiral dök upp på näthinnan. ”En sådan här går det väl inte att sova i”, tillade han. Bertil och Helge skrattade medan suven rullade ut längs byvägen med Helge vid ratten.

 

Suven svängde in på avtagsvägen och stannade vid Klingatorpet utan problem trots att det låg en hel del snö kvar. Alla tre steg ur och Gustav gick med raska steg fram till den gamla byggnaden. ”Vem har den nu?” frågade han sedan Bertil och Helge hunnit ifatt honom. ”Vi vet egentligen inte det”, sade Helge medan han för säkerhets skull kände på låset för att förvissa sig om att ingen varit på platsen sedan han bröt sig in senast. ”Här har varit låst i många år”, tillade Bertil medan han på något sätt försökte vända bort Gustavs uppmärksamhet från den gamla byggnaden. ”Vi var här för ett tag sedan, och då gick jag runt och upptäckte att brunnen är övertäckt med sten”, fortsatte han. ”Det är mycket konstigt, men vi har ju inte varit här särskilt ofta och vi har ju inte tänkt på brunnen.”

 

Nu hann en del av Gustavs förflutna ifatt honom. Han hade ju varit här med Gudrun samma dag som hon trillat överbord och försvunnit i Oxdjupet. ”Jag var faktiskt här ett par gånger på 1970-talet”, sade han medan han med raska steg gick fram till stenhögen där några ruttna träbitar syntes i den smältande snön. ”Underligt”, mumlade han, ”det var ju så här det såg ut när Gudrun och jag höll varandra i handen och hon hade frågat efter brunnen. Skillnaden är bara att då var trävirket friskt, men nu är det ruttet.” Bertil och Helge, som kommit efter förklarade att de inte hört vad Gustav sagt. ”Jag var här med Gudrun”, sade han högt, ”och vi såg samma sak som vi ser nu. Brunnen är borta. Och här är en stenhög i stället.” Bertil och Helge kunde bara bekräfta det som de såg alla tre.

 

Gustav kände en rysning gå genom kroppen. ”Det måste ha varit den rysningen som Gudrun kände när hon bad att vi skulle åka härifrån”, tänkte han medan han gick bort mot bilen. ”Kom gubbar, så åker vi härifrån. Jag har sett nog”, sade han när han gled ner i baksätet. Gustav kände bara att han ville lämna det igenvuxna torpet. Helge satte sig vid ratten och suven gled tillbaka längs den knaggliga vägen. Framme vid landsvägen frågade Gustav om de inte kunde ta sig en tur till Remshult. Det var ju länge sedan han var där senast. Helge nickade och svängde av mot samhället. Det var här som Gustav fick sin verkliga chock.

 

Trots att det var förmiddag, så verkade det gamla, en gång så sjudande samhället, helt öde. De åkte gata upp och gata ner och överallt kommenterade alla tre vad de såg och hur det en gång varit. ”Hotellen är ju stängda och banken verkar övergiven”, sade Gustav medan hans blick gick vidare mot den stationsbyggnad som inte längre fanns. ”Den var det någon galning som eldade upp för ett antal år sedan, den gick samma väg som bruksherrgården”, sade Bertil medan Helge svängde vidare mot de gator som tidigare innehållit massor med butiker. Husen fanns kvar men deras före detta skyltfönster gapade tomma. De flesta verkade på något sätt bebodda, men det syntes inte en människa. ”Det är tyskar och danskar som äger dem nu”, suckade Helge medan han svängde in på ännu en gata. De är bara här om somrarna, men nu är det vinter. Här bodde förresten morsan”, tillade Helge och stannade framför det lilla huset där Elin så tragiskt slutat sitt liv. ”Fan vet vem som bor där idag, men det lyser ju i ett fönster, så någon måste ju vara där.”

 

Färden gick vidare tills bröderna kunde peka på ICA-butiken, någonting som syntes envisas med att överleva i all den tystnad som rådde. ”Den är ju öppen”, sade Gustav och klev ut sedan Helge stannat till. ”Bra”, fortsatte han, ”då kan ju jag få handla mat och bjuda på i kväll eftersom jag inte har den minsta lust att köra hem i snöslasket.” Bertil och Helge sade inte emot utan följde med Gustav. Den enda kunden förutom dem själva var en liten man med svart skägg. När han såg de nyanlända gick han fram till kassan och betalade de varor som han hade i sin korg. Gustav, som försett sig med en kundvagn, gick i lugn och ro omkring bland hyllorna och plockade i den ena varan efter den andra. När han tittade bort mot kassan såg han Helge och Bertil titta ut genom fönstret. Gustav hann få en skymt av föremålet för deras blickar, en vit skåpbil som snabbt försvann i riktning mot kyrkan.

 

——

 

Sedan alla tre kommit tillbaka till Södergården plockade Gustav ut maten han köpt och bad Bertil om råd om hur han skulle placera det ena och det andra. ”Vad sade ni om bruksherrgården? Brann den upp liksom stationen? Jag såg bara bruksherrgården på avstånd en gång i världen, och jag har något svagt barndomsminne som leder mig tillsammans med mina föräldrar in i glasbruket. Och så visade ni mig glasbruket en gång.” Gustav fortsatte sitt resonemang medan han lät ett paket pasta, några hekto köttfärs och lite annat stanna utanför såväl skafferi som kylskåp. ”Jag får väl använda elspisen?” fortsatte han sedan Bertil visat tecken på att vilja tända vedspisen. ”Bättre med vedkraft än sydkraft, men visst får du använda elspisen om du vill laga mat”, sade Bertil med glimten i ögat och satte en tändsticka till lite papper och några tunna vedstickor som han laddat vedspisen med. ”Jag tänder spisen även för att få den riktigt goda värmen i köket så här års”, fortsatte han.

 

Gustav frågade efter en rymlig gryta och en stekpanna. Sedan Bertil tagit fram redskapen satte han sig bredvid Helge på soffan. Helge hade, utan att bjuda vare sig Bertil eller Gustav, hällt upp sig ett ordentligt glas med vodka. ”Bruksherrgården brann ner strax innan skiten gick i konkurs och vi fick sparken”, sade han medan han förde glaset till munnen. ”Den jävla skitstövel som köpte oss billigt hade ju ingen aning om vad vi sysslade med, så det var lika bra att han brann upp.” Helge ställde ner glaset, elden i vedspisen utvecklades till en god brasa samtidigt som Gustav började få värme under grytan och stekpannan med hjälp av elspisen. ”Konkurs och en nerbrunnen herrgård”, sade han medan han lät en näve finhackad lök glida ner i stekpannan. ”Men hur gick det sedan? Vad hände med er? Jag kan väl inte tro att ni gått arbetslösa sedan slutet av 1970-talet.” Bertil och Helge såg på varandra, men ingen av dem sade någonting.

 

Bertil reste sig efter en stund och matade vedspisen med mer bränsle samtidigt som Gustav lät pastan falla ner i den kokande grytan. Sedan rörde han om i köttfärsen som fått göra sällskap med löken i den rymliga stekpannan. ”Jo”, sade Bertil efter viss tvekan, ”det är nog så att vi försökte så gott vi kunde men att det fanns vissa saker som inte riktigt stämde med den verklighet som vi råkade ut för.” Han hejdade sig sedan han åter glidit ner på soffan bredvid Helge. ”Du förstår, vi kan inte vara ifrån varandra, vi liksom hänger ihop. Jag var sjukskriven ett tag men då höll jag på att bli tokig av ensamheten. Jag kunde inte vara utan Helge när han var på jobbet.” Gustav vände sig mot bröderna i soffan sedan han hällt en burk krossad tomat över sin anrättning. Helge hade just hällt upp mer vodka i sitt glas och Bertil hade utandats sin vanliga suck. ”Nu är det nog dags att vi slutar med artigheterna och berättar för varandra vad som verkligen hänt sedan vi träffades för mer än trettio år sedan”, sade Gustav medan han åter vände sig mot spisen.

 

Maten serverades. ”Pasta med helt vanlig köttsås”, konstaterade Gustav. Bertil, som för en gångs skull sluppit ansvaret för att få maten på bordet, log sitt bredaste leende. ”Helt underbart”, sade han, ”jag hoppas att du stannar länge. Jag är så vansinnigt trött på den mat jag själv lagar, så det känns otroligt med omväxling.” Gustav tittade ner i bordet och log själv fastän invärtes. Aptiten var god hos alla tre, och efter en stund var allt uppätet och alla var mätta. ”Bra”, sade Gustav, ”då måttade jag rätt i alla fall.” Efter en stund började han duka av och förklarade för Bertil, som var på väg att resa sig, att den som lagat maten också fick stå för följderna. Den här dagen slapp Bertil diska. Det gjorde Gustav medan bröderna satt kvar på soffan.

 

Utanför köksfönstret ljusnade det en smula när den bleka vintersolen tittade fram och hjälpte det redan milda vädret att avlägsna den snö som fanns kvar. ”Det verkar som om jag skulle kunna åka hem i morgon”, sade Gustav medan han torkade en tallrik. ”Men jag kommer tillbaka, var så säkra”, fortsatte han medan glas och tallrikar förpassades tillbaka i det skåp där de skulle vara. ”Jag känner mig liksom hemma i det här köket, och det är väl förresten inte så underligt. Skulle vi inte ta fram er mors dagbok och kika i den. Ni ville ju ha hjälp med det”, fortsatte han. Helge hade somnat sittande på soffan. Bertil reste sig och sände en tacksam blick mot Gustav. ”Jo”, sade han, ”Helge och jag har väl förstått en del men inte allt. Du vet ju vilka problem vi har med att läsa text.” Gustav nickade medan Bertil gick in i kammaren och kom tillbaka släpande på den stora tunga kistan. När han ställde ner den med en duns vaknade Helge och satte sig upp.

 

Bertil öppnade kistans lock och plockade fram det ena efter det andra. Eftersom allt lagts tillbaka i samma ordning vid den förra inspektionen, så låg barnkläderna fortfarande överst. Bertil lade dem varsamt på köksbordet medan Helge gnuggade sig i ögonen. ”Det är tydligen dags att få veta vad morsan menade”, sade han medan han reste sig och gick ut. Bertil fortsatte med julgransprydnaderna, den stora brevbunten, tjugodollarsedlarna och kuvertet med adressen till ”Mina kära söner från mamma.” Helge, som kommit in igen, slog sig åter ner vid kökssoffan sedan han rapporterat att det börjat blåsa ute och att det mesta av snön var borta.

 

Det som i första han intresserade Gustav var innehållet i kuvertet. Han tog ut en ordentligt tilltagen anteckningsbok med styva pärmar. Han bläddrade i den och fann den nästan fullskriven. ”Oj”, sade han. ”Elin var verkligen en flitig skrivare, och jag förstår att ni haft vissa svårigheter att ta till er allt som finns här.” Gustav gick tillbaka till den första sidan där Elins prydliga handstil meddelade att hon köpt anteckningsboken sedan hon flyttat till Remshult och att den skulle användas för att berätta för Bertil och Helge om hur saker och ting hängde ihop. ”Jag vet att ni har svårt för att läsa”, fortsatte hon, ”men ni kan väl ta hjälp av någon som ni litar på. Kanske Gustav kan hjälpa er, han är ju en klok person.” Alla tre stirrade på varandra, och Gustav förstod nu att det varit Elin som styrt hans steg tillbaka till Södergården.

 

Gustav fortsatte sitt bläddrande i Elins anteckningar medan Bertil och Helge satt på soffan i väntan på en fortsättning. Men Gustav satt tyst medan han läste vidare. Det gick en timma, det gick två timmar. Bertil lagade till kaffe och ställde fram medan Gustav fortsatte sin läsning och Helge somnade på nytt. Utanför fönstret sänkte sig skymningen. Till slut förklarade Gustav att det som stod i den här boken minsann inte lämpade sig för högläsning men att han skulle berätta efter hand. ”Kan jag få ta med mig boken när jag reser hem i morgon? Jag behöver kopiera den så att jag har något att kladda på medan jag funderar.” Nu var det snarare juristen Gustav Karlsson än prästen Gustav Karlsson som talade. Bertil och Helge nickade. ”Vi litar naturligtvis på dig”, sade Bertil.

 

Så kom det sig att Gustav följande morgon med öm hand lade ner Elins anteckningsbok i en portfölj, tog adjö av bröderna och tackade för visad gästfrihet. ”Jag kommer tillbaka nästa vecka och då skall vi titta på breven”, sade han innan han satte sig i sin gamla Mazda och rullade ut på byvägen. Snön hade vid det här laget nästan helt smält bort, och Gustav kunde köra på barmark. Det förflutna hann ikapp honom ännu en gång, så han körde upp till Klingatorpet och stannade. Utan att gå ur bilen återkallade han barndomens somrar samtidigt som de mer än trettio år gamla händelserna kom tillbaka. Efter en snabb blick mot den stenhög som markerade var brunnen en gång legat, startade han bilen och körde tillbaka mot landsvägen. ”Jag måste åka till glasbruket och se hur det ser ut idag”, muttrade han.

 

——

 

Gustav kom inte tillbaka veckan därpå. I stället ringde han. Helge svarade och sade att den som ringde hade hamnat på Södergården i Olsboda by med anor sedan medeltiden. Gustav svarade med ett skratt och undrade om han kunde få prata med sina gamla kompisar Bertil och Helge som troligen var födda senare än medeltiden. Helge besvarade i sin tur skrattet och frågade hur det gick med Elins dagbok. Gustav svarade att han nu kopierat alltsammans men att han behövde lite mer tid på sig för sökningar i biblioteket och på Internet. Bertil, som nu lagt sig i den envägskommunikation som Helge ägnade sig åt, undrade när Gustav kommer tillbaka. Helge räckte honom luren, Bertil pratade en stund med Gustav och sedan lade han på. ”Gustav kommer om en vecka”, sade han, ”men hans gamla bil har rasat ihop, så vi får hämta upp honom vid busshållplatsen.”

 

Gustav steg av bussen i Remshult på eftermiddagen efter en resa med den enda dagliga turen till samhället. ”Det här var ju egentligen en skolskjuts, men det fanns inte en enda unge kvar i bussen när vi kom fram, det var bara jag”, sade Gustav när han klev ut och hälsade på Bertil och Helge. ”Nu får ni köra bort till ICA:n igen så att jag får handla lite mat till kvällen. Så att du slipper”, sade han vänd till Bertil som i sin tur tacksamt tog emot erbjudandet och körde bort till affären. ”Innan jag körde hem senast så tog jag mig en sväng bort till glasbruket”, sade Gustav medan han plockade ner den ena varan efter den andra i kundvagnen. ”Där såg det ju inte alltför kul ut”, fortsatte han. Bertil och Helge tittade på varandra medan Gustav obekymrat tog upp ett paket oxfärs från kyldisken. ”Gillar ni chili con carne?” frågade han. Utan att invänta svar plockade han åt sig lämpliga kryddor och två burkar vita bönor i tomatsås.

 

Det hade hunnit bli mitten av december, men det var fortfarande barmark. ”Det var väl vintersnön, den där vi fick i november”, sade Gustav medan han krånglade in sina långa ben i suvens baksäte. ”Vissa vintrar är ju hopplösa med snö och isläggning och allt sådant”, fortsatte han medan Bertil startade motorn. ”Förresten, kan vi inte köra bort till glasbruket och titta. Jag var ju där för fjorton dagar sedan. Ni sade ju att allt var nerlagt, men det tror inte jag. Där stod en stor vit skåpbil med texten ”Ägg från Fina Gatan” parkerad framför något som liknade garagedörrar på en gammal kåk. Och så lyste en lampa svagt där inne. I övrigt ser ju stället ut som något som Gud och människor övergivit för länge sedan. Att riva alltsammans vore en välgärning, men något sådant är givetvis inte gratis.” Gustav fortsatte sitt resonemang medan suven passerade kyrkogården i riktning mot glasbruket. Väl framme kunde alla tre konstatera att tystnad rådde och att det inte fanns något ljus i den spöklika byggnaden. Inte heller någon vit skåpbil syntes till.

 

Bertil vände suven och körde hem till Södergården. Det blev inte mycket sagt under färden och vintermörkret suddade ut alla konturer utom de som framkallades av bilens strålkastare. Gustav gjorde sällskap med Helge och bar in sina matkassar medan Bertil ställde in bilen. ”Är ni hungriga gubbar?” Gustav kände sig nu hemtam i köket, plockade fram de redskap han behövde och förberedde maten. Helge hämtade sin vana trogen en flaska vodka och hällde upp medan Bertil dukade fram tallrikar och glas. ”Det blir friskt vatten från Södergårdens utsökta brunn till maten”, sade Gustav med ett skratt när han en halvtimma senare satte den rykande grytan på bordet.

 

Det blev sent den kvällen sedan Gustav efter avslutad måltid plockat fram diverse saker ur en väska och ställt en bärbar dator på köksbordet. Bertil hade letat fram en gammal skrivbordslampa för att åstadkomma lite bättre ljus. Gustav lade en tjock bunt papper på bordet och förklarade att det var en kopia av Elins anteckningar och att han förstorat dem ordentligt i kopiatorn så att de skulle bli lättare att läsa. Sedan startade han datorn och bad bröderna titta på skärmen. ”Även om ni har svårt att läsa, så kan jag berätta för er att jag skrivit en sammanfattning av Elins anteckningar. Det är den sammanfattningen som finns här.” Bertil och Helge stirrade in i datorskärmen. Sådana här tingestar hade de aldrig sett, bara hört talas om.

 

Tre grånade män, närmare sjuttio år gamla, samlades kring en tjock bunt papper och en dator. Gustav spände ögonen i sina gamla kompisar och sade att det som fanns samlat här kanske trots allt inte var särskilt kul. ”Ni kommer att få en verklig chockupplevelse, och ni har fortfarande möjlighet att låta bli. Det är nog inte underligt att Elin blev sjuk.” Gustav tystnade medan han sökte i datorns worddokument. ”Till att börja med vill jag säga att Elin jämt och ständigt nämner era namn och bedyrar att ni är världens bästa söner, att ni aldrig kunde lära er att läsa något vidare men att ni blev suveräna hantverkare. Det stämmer ju”, sade Gustav medan han sökte i texten. Bertil och Helge satt till en början tysta men förklarade till slut att de visst ville höra fortsättningen.

 

Gustav rullade dokumentet till dess början. ”OK gubbar”, sade han, ” vi fyller ju sjuttio nästa år och ingen av oss har något att förlora eftersom ingen av oss har några barn eller andra släktingar såvitt vi vet.” Bertil och Helge skrattade lätt. ”Nej vi tror inte att vi har några barn på bygden även om vi umgicks med en eller annan flicka för tusen år sedan”, sade Bertil skrattande. Gustav fortsatte sitt sökande, och sedan vände han datorskärmen mot bröderna. ”Berättade Elin om er morbror Kalle?” frågade han. ”Jo”, erinrade sig Helge. ”Kalle flyttade ju till Amerika, men såvitt vi vet så kom han aldrig tillbaka. Det ligger ju en hoper brev i kistan som Kalle skrev till morsan, och där kan man kanske läsa om hur det blev med honom.” Gustav tittade på Helge och förklarade att han gärna ville ta del av breven. ”Där finns troligen den felande länken”, sade han.

 

Gustav spände ögonen i bröderna Olsson. ”Er mormor Amanda förstörde livet för er mor” sade han. ”Hon påstod att Kalle skjutit sig i hönshuset som ligger kvar där borta i backen i december 1928 och att hon sedan fraktade Kalles döda kropp ut på isen och begravde den i Oxdjupet.” Gustav tystnade när han såg Bertils och Helges upprörda blickar. ”Men”, stönade Bertil, ”hur kommer det sig då att Kalle skrev brev hem?” Bertil tystnade och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Menar du alltså att morsan ljög för oss och att våran mormor….” Bertil tystnade. ”Så är det tyvärr”, sade Gustav, ” det handlar om en härva av ett slag som jag aldrig sett maken till, det handlar om något som gjorde Elin sjuk, och det är något som hon inte kom ur förrän hon själv fick sätta punkt för eländet.” Gustavs resonemang avbröts av ett vilt bultande på ytterdörren. Helge öppnade och in genom den öppna ytterdörren stapplade Klas Hermansson i Mellangården. ”Hjälp mig”, sade han medan han sjönk ihop på hallgolvet.

 

——

 

Det var sen kväll, och det började bli natt. Gustav reste sig snabbt och gick fram till figuren som låg innanför dörren. ”Vem är det här” frågade han medan Bertil och Helge med tafatta miner talade om att det var deras gode granne som köpt Mellangården för ett antal år sedan. Gustav lade Klas Hermansson på rygg, knäppte upp hans skjorta i halsen och undersökte pulsen. ”Han är full”, konstaterade Gustav och reste sig upp. ”Nu har han helt enkelt somnat. Det går nog inte att väcka honom, så det är väl bäst att ni skaffar fram en kudde att lägga under huvudet på honom.”

 

Det blev inget mer prat om Amanda och Elin den kvällen. Helge viskade till Bertil att det vore bäst att gå ut och spänna björnsaxen ifall fler galningar skulle dyka upp. Bertil nickade, Helge gick ut i den svarta natt som rådde och kom tillbaka. Han nickade i sin tur till Bertil, som var med på noterna. Gustav var fullt upptagen med att sittande på en stol se till den objudne gästen, men efter en stund ställde han sig upp på nytt med en min som skvallrade om att här var något konstigt på gång. ”Känner ni honom något vidare?” frågade Gustav medan han återvände till köksbordet. ”Känner och känner”, sade Bertil sanningsenligt. ”Han dök upp för ett par år sedan och sade att han köpt Mellangården och att han ville jaga älg. Och så undrade han om det fanns bredband i byn, ja så uttryckte han saken.” Bertil tystnade. ”Jag vet väl inte om det finns bredband”, fortsatte han, ”men så kom han tillbaka i höstas och ville jaga älg på våra marker, och det betalade han för.”

 

Figuren på hallgolvet började röra sig efter en stund. ”Jag måste spy”, sade han, och innan någon hann reagera sprutade spyorna ut över golvet. ”Ut med den fan”, vrålade Helge medan han höll sig för näsan. ”Sån här skit skall vi väl inte behöva tåla.” Gustav gick fram till Klas och reste honom upp medan Bertil hämtade vatten i en skurhink och ett par handdukar. ”Har du aldrig hört talas om att man kan kvävas i sina egna spyor?” frågade Gustav vänd till Helge. ”Den här figuren behöver hjälp. Han kanske inte bara är full, han kanske är förgiftad också.” Helge lugnade sig medan Bertil röjde upp så gott han kunde. Sedan frågade Gustav om Klas behövde spy mer, men Klas skakade på huvudet. ”Bra”, sade Gustav, ”då går vi ut i friska luften.”

 

Bertil och Helge följde med väl medvetna om den laddade björnsaxen. ”Håll till höger uppmanade Helge”, medan Gustav ledde den stapplande Klas Hermansson ut på gårdsplanen. ”Jag måste spy mer”, sade Klas. Men det kom inget mer, och Gustav insåg att det troligen var färdigspytt för den här gången. Han ledde Klas ut mot byvägen, ställde honom mot ett träd och frågade vad det var han egentligen ville. Bertil och Helge skyndade till försedda med varsin ficklampa och lyste på Klas som instinktivt ryggade tillbaka. ”Jag ville ingenting, jag vill gå hem”, sluddrade Klas medan Gustav lät honom lägga sin arm om hans axel. ”Kom så går vi då”, sade Gustav och började leda Klas utefter byvägen. Tätt i hälarna följde Bertil och Helge medan de lät sina ficklampor lysa framåt.

 

Framme vid Mellangården reste sig Klas Hermansson och insåg att han kunde stå utan stöd. ”Här bor jag”, sluddrade han, ”och nu skall jag gå hem.” Han tog ett par steg men snubblade och föll till marken. Gustav reste honom upp på nytt medan han frågade Bertil och Helge om de visste hur man kunde ta sig in i huset. Bertil gick före med sin ficklampa medan Helge lyste upp vägen för Gustav och Klas. ”Dörren är olåst”, ropade Bertil, ”så det är väl bara att leda in honom.” Gustav ledde Klas mot dörren, men just som de skulle till att kliva över tröskeln kvicknade Klas till och förklarade med hög röst att han minsann inte ville ha några främlingar som snokade innanför sina väggar. Gustav släppte honom och lät honom stappla in. Väl innanför dörren föll Klas till golvet. ”Fan ta er om ni snokar”, sade han innan han somnade.

 

Gustav stönade. Han var ytterst ovillig att överge en människa i nöd. I det fallet talade prästen Gustav Karlsson. Att det var något skumt som doldes innanför dörren var något som juristen Gustav Karlsson förstod. ”Tänd inte ljuset”, manade Gustav medan han återigen såg till att Klas kom på benen. ”Vi måste få den här figuren i säng”, fortsatte han medan Bertil och Helge lät sina ficklampor spela över hallen i Mellangården. ”Det är länge sedan vi var här inne”, muttrade Helge medan han riktade ficklampan mot trappan som ledde till övervåningen. ”Var fan sover den jäveln”, fortsatte han sitt muttrande medan Gustav försökte få Klas att stå upprätt. Plötsligt lyckades han. Klas ställde sig upp i sin fulla längd och förklarade att han måste gå och lägga sig.

 

Bertil, Helge och Gustav följde i ficklampornas sken efter den raglande figuren som styrde stegen till Mellangårdens kök. Där fanns en obäddad utdragssoffa som Klas lade sig i med ett belåtet flin på läpparna. ”Nu kan ni försvinna”, sade han medan han kröp ihop och somnade. ”Vi kan nog lämna honom”, sade Gustav. ”Han behöver sova ruset av sig. Jag undrar hur mycket promille han har i kroppen”, fortsatte han medan han bad att få låna Helges ficklampa. Gustav lyste runt med lampan och fann ett kök som var kaotiskt med odiskade tallrikar och glas spridda över bänkar och bord. ”Kom så går vi vidare”, viskade Gustav medan han med hjälp av ficklampan undersökte rummen på nedervåningen. Sedan gick han upp för trappan men kom ner illa kvickt. ”Kom gubbar så går vi hem”, sade han. Det skulle nog inte skada att komma hit i morgon och undersöka huset närmare.” Sedan gick alla tre tillbaka längs byvägen i skenet från ficklamporna.

 

Bertil, Helge och Gustav kom tillbaka till Södergården. Det luktade fan i hallen, något som Bertil åtgärdade med mer vatten, såpa och ytterligare några gamla ingrodda handdukar, som han efter förrättat värv slängde ut i det fria. Helge satte sig på soffan och hällde upp en rejäl skvätt med vodka medan han muttrade något om att det var fan att folk kunde supa på det här viset. Sedan gick han upp till sig medan Bertil och Gustav satte sig vid köksbordet. ”Det är väl bara att krypa till sängs”, menade Gustav och tittade på klockan som visade närmare två på natten. ”Vi får väl titta till eran granne i morgon och se om han lever.” Bertil gick in i sin kammare medan Gustav sträckte ut sig på sängen i finrummet. Det dröjde länge innan han somnade. Småningom gled han in i en dröm som handlade om ett antal män som stod i en klunga i en skog. De var klädda i svarta kostymer och hade stora bredbrättade hattar på huvudet. Plötsligt tog alla på ett givet kommando av sig hattarna och bugade djupt. De bugade mot en glänta i skogen där två rävar dansade runt. Plötsligt slutade rävarna att dansa och sprang iväg medan männen slängde sina hattar efter dem.

 

——

 

Det blev en sen följande morgon. Gustav kom ut i köket där Bertil just startat kaffebryggaren. ”Jävla pinsamt att den där Klas skulle komma när du är på besök och vi just börjat komma morsan och hennes förflutna in på livet.” Gustav satte sig ner vid bordet medan han förklarade att det inte gjorde honom någonting. Han hade sett mycket värre saker än så. Kaffedoften spred sig i huset, Helge kom ner, och det blev en frukost som åts under tystnad. Sedan föreslog Gustav en promenad bort till Mellangården för att se hur det stod till där. Det var en kylig men solig decembermorgon, en morgon som passade alldeles utmärkt för den korta promenaden. ”I dag slipper vi i alla fall ficklamporna”, sade Bertil när de tre steg fram till Mellangårdens trappa och Helge bultade på dörren.

 

Ingen öppnade. Efter en stund började Bertil gå runt huset och de andra följde efter. Inget ljud hördes, ingen människa syntes till. När de kom tillbaka till ytterdörren tryckte Helge ner dörrhandtaget och fann att dörren var låst. ”Underligt”, muttrade han medan han för säkerhets skull tryckte ner handtaget en gång till. ”Ingen av oss har nyckel och det här gamla låset kräver en hederlig gammaldags nyckel.” Det var bara att konstatera att någon, Klas eller någon annan, låst dörren. Gustav gick fram till köksfönstret och kikade in. Samma kaos som de skådat under natten rådde fortfarande, men utdragssoffan var övergiven. ”Underligt”, sade Gustav. ”Här finns ju ingen bil, så han måste ju ha gett sig iväg.” Men sedan vände sig Gustav till Bertil och Helge. ”Men jag såg ingen bil i natt heller”, sade han.

 

Nu var det Bertil och Helge som stirrade på varandra. ”Vi har aldrig sett honom ha någon bil, det enda vi sett var en lastbil som fraktade en älg och ett rådjur förbi oss under älgjakten”, sade Helge, ”men den bilen har vi aldrig sett vare sig förr eller senare, så den måste de här gubbarna ha lånat in.” Bertil förklarade nu för Gustav att Klas haft några personer i sällskap när han bett att få låna brödernas jaktmark i oktober. Gustav i sin tur styrde stegen mot den förfallna ladugården. ”Kanske lösningen finns här”, sade han medan han öppnade den olåsta dörren till vagnboden. Men den var tom, resten av ladugården var också tom med undantag av en kvardröjande doft av det som en gång varit. Även de andra uthusen undersöktes, men någon bil eller något annat slags fordon fanns inte att skåda så långt ögat nådde.

 

Till slut gick tre besvikna män tillbaka till Södergården. ”Kanske vi borde larma polisen”, föreslog Gustav, ”ja med tanke på att det ju var vi tre som senast såg fyllbulten och följde honom hem.” När han såg brödernas miner avstod han från alla vidare tankar på att kalla ut en polispatrull till Olsboda. I stället beslöt han sig för att lägga upplevelsen med Klas Hermansson till handlingarna och ägna sig åt vad som hände med Amanda och Elin. Den saken var i nuläget långt mer intressant än en bakfull främling som på något oförklarligt sätt tagit sig hemifrån med eller utan bil. Gustav ökade på stegen och gick ifrån bröderna. ”Nu skall jag starta datorn igen”, tänkte han när han öppnade dörren och gick in.

 

Det blev en heldag med datorn, Elins anteckningar och Kalles amerikabrev. ”Jo”, sade Gustav, ” vad jag förstår, så trodde både Amanda och Elin att det var Kalle som sköt sig i hönshuset. Det var i den förvissningen som Amanda sänkte honom i Oxdjupet. Allt det här gick Elin så pass djupt till sinnes att hon sjönk in i sin apati och förblev borta en hel vinter. Men tydligen var det något som Amanda dolt för Elin, nämligen det faktum att Elin haft ytterligare en bror. Amanda hade nämligen fött tvillingar men lämnat bort den ena av dem. Detta var något som Elin fick Amanda att klämma ur sig innan hon hängde sig i utedasset.” Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Hängde sig mormor i utedasset? Var står det skrivet?” undrade Helge med det enda ögat vilt uppspärrat.

 

Gustav förstod nu att han gått händelserna i förväg och tystnade. Sedan började han bläddra i kopiorna av Elins anteckningsbok och lyfte fram en sida samtidigt som han sneglade mot sammanfattningen i datorn. ”Här står det”, sade han medan han förde ett finger över de aktuella raderna. ”Amanda hängde sig i ett rep som hon fäste i en krok som av någon underlig anledning fanns i dassets tak, men polisen avskrev ärendet som självmord. Och det var det säkert också. Det var i samma veva som Elin gift sig med Albert, och vad jag kan förstå, så gillade Amanda inte alls tanken på att få en svärson i huset. Enligt Elin hade hon hela tiden före giftermålet tjatat om att gården tillhörde Kalle och att hon minsann inte ville att Elin skulle skaffa sig en karl och gifta sig. Vad Amanda visste när hon hängde sig var att hon begravt Kalle i Oxdjupet och att hon fortfarande hade en son kvar i livet.”

 

Gustav såg på sina chockade vänner. De satt båda i soffan medan Gustav fortsatte att rulla dokumentet i datorn samtidigt som han bläddrade i kopiorna. ”Orkar ni mer? frågade han. Bertil och Helge nickade medan Gustav fortsatte. ”Det finns en sak som jag inte förstår”, sade han, ”nämligen hur Amandas tvillingbröder som vuxna fick kontakt med varandra. Men det måste ha varit som så att Amanda visste vem eller vilka som tagit hand om den andre sonen och att hon på något sätt sammanfört dem. Det som följer visar att de måste ha varit enäggstvillingar precis som ni och att även de måste ha varit lika som bär. Gustav avbröt sig och tittade bort mot soffan. Bertil och Helge hade fortfarande varit omöjliga att skilja från varandra för en utomstående om det inte varit för Helges sönderslagna öga.

 

Sent på eftermiddagen reste sig Bertil och gick fram till kylskåpet där han letade fram smör, ost och skinka. Sedan tog han fram några brödskivor ur frysen, lade dem i en brödkorg och ställde alltsammans bredvid datorn på bordet. Sedan startade han kaffebryggaren. ”Det är ingen idé att spilla tid med att laga mat”, sade han medan han åter satte sig ner. Gustav nickade medan han fortsatte sitt sökande i dokumenten. Helge verkade mer eller mindre utslagen. Om det var av chocken eller bristen på alkohol gick inte att avgöra. Helge hade nämligen hittills inte visat minsta tecken att ta fram vodkaflaskan.

 

Alla tre åt smörgåsar och drack kaffe under tystnad. Sedan Bertil dukat av bordet fortsatte Gustav sitt bläddrande medan Helge till slut hämtade sin flaska och hällde upp. ”Det går fan ta mig inte att vara nykter när man får höra sånt här”, muttrade han medan han förde glaset till munnen. Bertil och Gustav utväxlade blickar som betydde låt oss inte lägga oss i vad Helge gör. Sedan sade Gustav att det absolut inte vore fel med en promenad innan det blev helt mörkt ute. Bertil instämde medan Helge ruskade på huvudet. Bertil och Gustav klädde sig och gick ut i snålblåsten. Gustav gick de få meterna till det gamla dasset och öppnade dörren. ”Här är tydligen kroken som Amanda hängde sig i,” sade han och pekade. Bertil tittade in och nickade. Han behövde inte se mer.

 

——

 

Det blev en skön promenad i det begynnande vintermörkret. Bertil, som kände sig en smula ruggig, drog ihop sin jacka och knäppte den. Gustav tog fram en toppluva ur fickan och satte den på sig. Ingen sade något medan de raska stegen närmade sig Mellangården. Där syntes allt vara lika tyst och övergivet som under morgonen, men för säkerhets skull gick Bertil fram och kände på dörren. Den var fortfarande låst, och med varsin axelryckning gick de gamla vännerna vidare. ”Det du får ut ur morsans anteckningsbok får mig att rysa”, sade Bertil plötsligt och stannade. ”Du minns väl att vi berättade om två gubbar som skötte om Storgården en gång i världen men som aldrig visade sig för folk. De lär ju ha bott på Klingatorpet. Skulle de gubbarna…” Bertil tystnade. Gustav, som även han hade stannat, vände sig mot Bertil. ”Ja”, sade han, ”de gubbarna var era morbröder.”

 

De båda vände tillbaka mot Södergården. Det hade blivit för mörkt för att fortsätta, och Bertil hade inte tagit med sig någon ficklampa. När de kom in förstod de att Helge gått upp till sig. Bertil tömde askan ur vedspisen medan Gustav åter satte sig vid köksbordet. ”Jag mötte era morbröder”, sade han medan han fortsatte att bläddra i papperen. ”Det var redan på 1960-talet då jag fick mig en upplevelse som jag aldrig kan glömma.” Bertil förberedde en ny brasa medan han spänt väntade på fortsättningen. I samma ögonblick kom Helge ner och satte sig på soffan. Gustav upprepade det han nyss sagt men blev sedan tyst igen. Han undrade om Bertil och Helge ville höra fortsättningen. Båda nickade. Bertil tände spisen.

 

Gustav lutade sig för ett ögonblick över datorn. ”Jo”, sade han, ”jag skall berätta även om jag går händelserna i förväg. Egentligen skulle ni först få höra vad Elin har att säga om saken, men låt oss ta det här nu medan det är färskt. Första gången som jag på egen hand svängde upp till torpet kom jag från en resa nere i Europa tillsammans med ett fruntimmer som jag lämnade i Helsingborg och aldrig såg något mer av. Det måste ha varit 1963 eller något sådant. När jag kom fram såg jag två män iförda blåställ som höll på med någonting. Artig och orädd som jag var på den tiden steg jag ur bilen och gick emot dem. De pysslade med något i det gamla körsbärsträdet vid husknuten, och när jag kom närmare såg jag att det var ett rådjur som hängde i en gren. Det levde fortfarande men de två männen stack knivar i det stackars djuret som om de höll på med någon form av ritual. Jag stannade tvärt och vände. Det var väl det som blev min räddning. När en av dem tog fram en hagelbössa och sköt efter mig hade jag hunnit in i bilen och startat den.”

 

Gustav tystnade som om han försökte skaka av sig den hemska upplevelsen. ”Det fanns ett par hål i dörren efter hagel, men det upptäckte jag först senare”, sade han. ”Min första tanke var naturligtvis att kontakta polisen, men det var något som sade mig att jag först måste besöka Södergården. Där mötte jag Elin som uppriven frågade om jag varit vid Klingatorpet. Ja, jag minns givetvis inte efter alla dessa år hur orden föll. Men jag bestämde mig för att hålla tyst eftersom Albert dök upp. Och på kvällen gick ni och jag ner till klipporna vid sjön med en flaska whisky och tre glas. Jag förträngde händelsen, men nu dyker den upp igen med full kraft när jag ser vad Elin har att berätta.” Bertil och Helge, som lyssnat med gapande munnar, bad att få höra fortsättningen. ”Fortsättningen finns hos Elin”, sade han torrt medan han kikade in i datorskärmen.

 

Bertil, som nu hade fått fyr på spisen, vände sig plötsligt mot Gustav. ”Nu förstår jag eller också förstår jag inte alls”, sade han. Du säger att vi hade två morbröder som var enäggstvillingar, men vem tusan var det då som Amanda begravde i Oxdjupet?” Gustav, som väntat på frågan log brett. ”Det är just den saken som får hela historien att bli ännu ruggigare”, sade han. ”För just i det vittnesmålet kommer era morbröder på allvar in i bilden, och jag kan försäkra att de varken var snälla eller väluppfostrade. Jag behöver bara lite mer tid innan jag fortsätter. Jag behöver ha kvällen på mig för att gå igenom amerikabreven, och det skulle inte vara helt fel om jag tog dem med mig till Kalmar och kopierade även dem så att jag kan kladda i dem.”

 

Det blev middag som Bertil stod för medan Gustav gick igenom amerikabreven. Det blev kväll. Till slut sade Gustav att han kände sig nöjd och sade god natt. ”Jag måste få sova på saken”, sade han när han gick in i finrummet. Men särskilt mycket sova blev det inte, snarare en massa funderande. När Gustav äntligen somnade började drömmar härja med hans undermedvetna medan han vred och vände sig i den obekväma sängen. Han såg återigen tvillingbröderna på Klingatorpet framför sig. Den här gången fanns ingen hagelbössa med i bilden, men de hade varsin yxa i handen som de höjde medan de rusade fram. Men den här gången satte sig Gustav inte i bilen. I stället gick han fram och mötte hotet. Gubbarna höjde sina yxor och måttade varsitt hugg mot Gustav som stod kvar. Han kände hur yxorna trängde in i honom, men de gjorde ingen skada. Gubbarna tog med sig sina yxor och sprang iväg. Blodet droppade från dem medan Gustav tog upp två stenar och vägde dem i händerna. Han slängde den första stenen, som träffade den ena av gubbarna i huvudet. Sedan tog han den andra stenen och övervägde att slänga även den. Men så ångrade han sig och släppte den på marken.

 

Gustav vaknade och var kallsvettig. Han kände att han måste gå upp. Ute i köket satt Bertil, som försökte stava sig igenom Elins anteckningar. ”Jag förstår inte”, sade han, ”men jag försöker hitta vem det var som sköt sig i hönshuset.” Gustav satte sig ner bredvid Bertil. ”Det är egentligen inte så invecklat som du tror. Elin beskriver sitt möte med sina bröder här”, sade han och lyfte några av de kopierade sidorna. ”Här har du förklaringen.” I samma ögonblick bultade någon åter vilt på ytterdörren. Helge, som vaknat av oljudet, kom ner. Alla tre tittade på varandra. Sedan gick Bertil fram till ytterdörren och öppnade den. Där fanns ingen. Bertil tände ytterbelysningen och gick ut. Sedan återvände han för att hämta en ficklampa. Helge gick med honom ut. ”Den jävla björnsaxen har slagit igen”, viskade Helge till Bertil i vintermörkret, varefter båda två återvände.

 

——

 

Gustav förstod att det var Elin som bankat vilt på dörren, men det sade han inte. I stället satte han sig åter vid datorn i väntan på att Bertil och Helge skulle lugna ner sig. Att förklara för dem att deras mors vålnad dykt upp i avsikt att stoppa läsningen av anteckningarna, var ingenting som Gustav ville försöka sig på. Vad Gustav undrade var om Elin ångrat att hon skrivit det hon skrivit eller gripits av ångest över sina gärningar. Gustav ryckte på axlarna. Han hade mött så många vålnader och spöken under sitt liv att han var luttrad. Det enda viktiga för honom var att Elin i form av en vålnad inte skulle ställa till mer obehag för sina söner. Han rullade sitt dokument i datorn medan Helge satte sig på soffan. Bertil startade kaffebryggaren. Ute rådde kompakt vintermörker.

 

Kaffet serverades och även Bertil satte sig på soffan i spänd väntan att få sig fortsättningen till livs. ”Vi får gå tillbaka till tiden för krigsutbrottet 1939”, sade Gustav med djupt allvar. ”Ni och jag var små pojkar, och Amanda var borta sedan länge. Men det som hände var att en svårt skadad man kom till Peter och Emma i Solhaga och sedan fraktades med ambulans till Växjö. Elin besökte honom, och det var på hemvägen som hon förstod hur alltsammans hängde ihop. De här amerikabreven”, sade han och pekade och den stora bunten, ”är alla skrivna av Amanda utom ett, nämligen det som verkligen kom från Kalle 1934 och där han berättar att han hade det bra och att han ämnade komma hem. Då var Amanda nyligen död och begraven. Men så finns det ett brev som skrivits innan Amanda dog och som berättar att Kalle dött i Amerika. Det var tack vare det brevet som Elin och Albert blev ägare till Södergården. Att Amanda skrivit alla breven utom ett är inga svårigheter att bevisa. Det är bara att studera handstilarna. Bara brevet från Kalle 1934 skiljer sig från de andra.

 

Bertil och Helge visade tydligt att de hängde med. ”När Elin fick det riktiga brevet från Kalle gick hon in i dimman på nytt, fylld av upplevelserna efter skotten i hönshuset”, sade Gustav med stort allvar i rösten. ”Men hon repade sig och lyckades, med hjälp av det falska brevet som dödförklarade Kalle, att komma på fötter igen. Er mor var en mycket stark person som ni vet, och hon gav aldrig upp även om själva fan lurade bakom knuten. Om hon inte varit så stark som hon var, så hade hon troligen avslutat sitt liv för egen hand. Nu fick hon istället finna sig i att vissa tider bli tokig och att andra tider spela tokig. Hon var ingen dålig skådespelare den goda Elin.” Gustav tystnade och tittade på Bertil och Helge där de satt i soffan tätt ihopkrupna som om det var något de fruktade.

 

Gustav fortsatte att bläddra i papperen. Trots att det var mycket sent på natten, så visade ingen av de tre minsta tecken på sömnighet. ”Men”, stammade Bertil, ”den här mannen med den sönderskjutna foten, jag förstår inte riktigt.” Han tystnade och Gustav tittade på honom. ”Mannen med den sönderskjutna foten var inte Kalle, det var hans tvillingbror”, sade Gustav med eftertryck. ”Kalle kom hem strax för andra världskrigets utbrott, och han var förvisso inte barskrapad. Hur han tjänat sina pengar framgår inte, men han måste av någon anledning ha sökt upp sin tvillingbror och gett honom en ordentlig summa som någon form av kompensation. Det var därför som tvillingbrodern hittades klädd som en herreman med sin sönderskjutna fot.”

 

Det serverades mer kaffe medan natten övergick i gryning. Fortfarande var ingen sömnig, och Helge hade helt glömt bort det där med vodkan. ”Sanningen som Elin fick ur tvillingbrodern vid sitt besök i Växjö är inte heller särskilt rolig att lyssna till. Bröderna hade nämligen stämt träff ute i skogen nära Solhaga sedan tvillingbrodern fått sina pengar och kunnat klä upp sig. Vid det sena kvällsmötet hade Kalle en hagelbössa med sig, och hans avsikt var givetvis att skjuta sin bror för att själv kunna försvinna som död för gott. Hänger ni med?” Bertil och Helge nickade. ”Nåväl, det gick inte som Kalle tänkt sig. När han höjde bössan kastade sig tvillingbrodern framåt, båda piporna brann av och haglen hamnade i ena foten istället för i huvudet. Tvillingbrodern räddades av Peter som hörde hans jämmer i mörkret.”

 

Bertil serverade frukost medan Helge hämtade sin vodkaflaska och hällde upp. ”Nu får du lov att förklara vem det var som dog i hönshuset om det inte var morbror Kalle”, sade Bertil medan han ställde fram bröd, smör, ost och kokta ägg. Gustav tog sig en slurk kaffe innan han svarade. Den delen var nästan väl ruggig även för den luttrade Gustav. ”Jo”, sade han till slut, ”mannen i hönshuset var en av de många luffare som på den tiden höll till vid glasbruket. Bröderna lurade ut honom till Södergården och bjöd honom på brännvin medan Amanda och Elin påbörjade kvällsmjölkningen. Sedan lovade de honom att han skulle få stanna på gården några dagar och vila upp sig om han bytte kläder med Kalle. Så blev det och bröderna ledde in den starkt berusade mannen i hönshuset där de sköt honom. Sedan sprang de därifrån.” Gustav tystnade.

 

Naturligtvis dog all aptit inför den frukost som serverats. Helge, som varit på väg att bita i en smörgås lade ner den. Gustav tog ytterligare en slurk kaffe. ”Sedan reste Kalle verkligen till Amerika”, sade Gustav efter en stunds tvekan. Det fanns nämligen en överenskommelse mellan bröderna att Kalle skulle resa och att han skulle tjäna en massa pengar och komma tillbaka. Tvillingbrodern skulle få del av de pengarna. Därmed lät han sig nöja. Kalle gav sig iväg och tvillingbrodern gick hem till fosterföräldrarna som började bli till åren. Han skötte om dem tills de dog några år senare. När Kalle kom hem och sökte upp honom på gården hade han varit ensam en längre tid och väntat på att bli rik.”

 

Äntligen tog Helge ett bett i sin smörgås. ”Du menar att Kalle i alla fall höll sitt löfte till sin tvillingbror och gav honom pengar,” sade han. Gustav svarade inte genast men förklarade efter en stund lite närmare det han sagt förut om att Kalle sett till att brodern kläddes upp för att kunna föreställa honom själv efter de planerade skotten från hagelbössan ute vid Solhaga. ”Men vad hade Kalle för glädje av att bli dödförklarad på det makabra viset?” frågade Bertil som även han kommit igång med att äta frukost. ”Jo”, sade Gustav, ”hans avsikt var att gottgöra Elin för allt det hemska han ställt till med. Han visste ju inte att han dödförklarats långt tidigare genom Amandas förfalskade brev från myndigheterna i Chicago. Men han hade tillräckligt med pengar för att fortsättningsvis kunna leva ett bekymmersfritt liv utan att existera hos några myndigheter. Exempelvis genom att åka tillbaka till Amerika.

 

Bertil och Helge suckade djupt. Helge muttrade något om att det hade varit bättre om de slängt Elins kista på soptippen medan Bertil med ett roat leende på läpparna undrade hur det kommit sig att morbröderna hamnat på Klingatorpet. Han hade tillfullo tagit till sig den makabra historien och ville leda den till slutet, något som Gustav nickade ja till. ”Men först”, sade Gustav får jag tacka för en god frukost och ta en promenad i det härliga vintervädret. Och sedan vill jag sova en stund som kompensation för den förlorade natten.” Bröderna var med på noterna och de tre gick en sväng bortåt byvägen. När de kom till Mellangården såg de en vit skåpbil som backats in till huset. Gustav såg genast att stod ”Ägg från fina gatan” på bilen. ”Den här bilen har jag sett förut”, sade Gustav medan Bertil och Helge stannade. De gjorde sig beredda att gå tillbaka.

 

——

 

Gustav vände även han, lite undrande över brödernas beteende. Men med en axelryckning kunde han konstatera att det tydligen åter var liv i Mellangården eftersom bilen stod där. Om den hade någon koppling till Klas Hermansson var ingenting han brydde sig om. Han ville just nu bara sova och sedan avsluta Elins tankar kring sina bröder. Samtidigt kände han sig en smula ruggig med tanke på bankandet på dörren och misstanken om Elins uppdykande ur det förflutna. När han skulle gå uppför trappan till entrédörren fick han syn på en underlig tingest som låg lite undanskymd intill syrensnåret vid husknuten. ”Vad är det där?” frågade han.

 

Bertil och Helge svarade inte på frågan. I stället sade Bertil något om att det var skumt det som skedde i Mellangården medan Helge fyllde på med att det hänt en hel del skumt den senaste tiden. Gustav beslöt sig för att inte bry sig vidare. Han gick in, tog av sig ytterkläderna och sade god natt. Sedan lade han sig på rygg på den obekväma sängen och drog en filt över sig. Snart föll han in en orolig sömn där han drömde att han stod vid en hårt trafikerad väg som han ville gå över. Men trafiken var så tät att det var omöjligt att ens försöka kryssa sig över mellan bilarna. Då upptäckte han att alla bilar vara likadana. De var alla vita skåpbilar med någon form av dekal på sidorna. Eftersom de körde mycket fort kunde Gustav inte uppfatta vad det stod på dem. Plötsligt stannade en av bilarna och någon frågade om han ville ha lift. Innan Gustav klev in uppfattade han vad som stod på dekalen, och när han satt sig fanns det ingen bakom ratten. Bilen startade med en rasande fart och nu mindes Gustav vad det stått på dekalen, nämligen att denna bil är på väg mot undergången.

 

Gustav sparkade av sig filten och satte sig upp med ett ryck. Han ruskade på huvudet och gick ut i köket där Bertil hade ordentlig fyr i vedspisen med två stekpannor på den heta hällen. ”Det var bra att du kom”, sade han, ”jag var på väg att väcka dig. Det blir lite mat så här sent på dagen. Det blir fabriksgjord pyttipanna från ICA:n i all enkelhet. Men du skall få stekt ägg och rödbetor till den.” Gustav tittade på klockan. Den visade på halv tre, och det började redan skymma utanför fönstret. Helge, som vaknat av matoset, kom ner för trappan. Alla tre satte sig till bords och lät sig väl smaka. Gustav kände sig ruggig trots den goda värmen i köket, och han undrade hur många vita skåpbilar det egentligen fanns i denna bisarra värld.

 

Sedan Bertil dukat av och Helge fått sin vodka fortsatte Gustav att bläddra i såväl datordokument som kopior och amerikabrev. ”Fortsättningen är inte heller särskilt rolig”, fortsatte han sedan Bertil och Helge på nytt satt sig intill varandra på soffan. ”Kalle förstod efter en tid att hans tvillingbror var skadad men levde. Att under sådana omständigheter försöka gå under jorden eller åka tillbaka till Amerika var naturligtvis inte möjligt. Sedan vet jag inte vad som hände under de närmaste åren, och det visste tydligen inte Elin heller. Men sedan kommer något som är mycket intressant, nämligen att Elin fick en stor jaktkniv och en ask hagelpatroner i handen när gamle Rune i Storgården körde hit en del grejor som mina föräldrar lämnat på Klingatorpet. I asken saknades två patroner, något som Elin särskilt noterar.”

 

Gustav bläddrade åter fram och tillbaka i dokumenten. ”Jo”, sade han sedan, ”det finns en sak till som jag egentligen borde ha undanhållit, men om alla sanningar skall upp på det här gamla fina köksbordet, så kommer även den in i bilden. Och det handlar om ett mord, en bekännelse från Elins sida. Bertil och Helge satt nu på helspänn utan att ens röra ett finger. ”Det här skedde några år innan jaktkniven och patronerna kom hit till gården. Vi var bara tre år när Gunnar Karlsson i Mellangården mördades, och det är ju inget som vi har något minne av. Men Elin påstår här helt öppet att det var hon som slog ihjäl Gunnar med ett vedträ. Hon slog honom flera gånger i bakhuvudet tills hon förstod att han var död. Sedan sprang hon hem innan Gunnars hustru Karin och min far hann fram. Det här är fruktansvärt för er att höra.” Gustav tystnade och tittade på bröderna som satt stela som pinnar.

 

Gustav undrade om han gått för långt, men såväl Elin som hennes söner hade ju bett att sanningen skulle komma fram. Till slut släppte försteningen hos Helge som frågade varför Elin slagit ihjäl Gunnar. ”Jo”, svarade Gustav, ”Gunnar hade tydligen träffat på bröderna på något sätt och frågat dem rent ut vem av dem som var Kalle. Sedan gick han raka vägen till Elin och berättade om sin upptäckt. Han hotade med polisanmälan. Han ville helt enkelt ställa till med ett ordentligt rabalder och se till att Elin hamnade i fängelse för att hon olagligen tillskansat sig Södergården. Sedan vände han på klacken och gick med Elin smygande efter sig. När han kom hem ställde han sig på gårdsplanen och tycktes fundera över något. Det gav Elin den enda chans hon hade. Hon greppade ett bastant vedträ från vedhögen vid vedbodsknuten och smög sig på Gunnar bakifrån. Ja, resten vet ni.”

 

Nu lade sig tystnaden över köket i Södergården samtidigt som mörkret blev totalt utanför köksfönstret. ”Jag kommer ihåg en sak.” Det var Bertil som bröt tystnaden. Vi var hemma och läste läxor med morsan när gamle Rune kom med de här grejorna du talar om.” Gustav nickade. ”Det är sant”, sade han, ” men det som Rune inte sade högt utan bara till Elin var att han hyrt ut Klingatorpet till två män som såg likadana ut, att de hade stora skägg och att båda liknade Elins bror Kalle. Och eftersom Elin visste att Rune inte skulle skvallra om det ens för Albert, så kände hon sig trygg. Ni växte upp med myten om två tokiga gubbar som fanns på Klingatorpet. Och jag är helt övertygad om att Elin på det bestämdaste förbjöd er att gå dit.” Bertil och Helge nickade.

 

Gustav sade nu att han var lika ledsen som sina gamla kamrater över att Elin avslöjat sig själv som mördare. Men han sade också att det var skönt att alla tre fått förklaringen till fortsättningen, nämligen hur Elin tidvis fullständigt gått in i dimman och verkat tokig med vistelser på mentalsjukhus och annat elände. ”Hon var ju mer eller mindre borta från verkligheten i nästan tjugo år”, sade Gustav. ”Men”, tillade han, ”hon var inte så helt borta som hon inbillade er alla och sig själv. Vissa tider visste hon mycket väl vad hon gjorde. Och här kommer den mest intressanta sanningen fram om er mor. Hon spelade mycket skickligt, men jag tror säkert att hon i efterhand hade mycket dåligt samvetet för den saken. Det blev ni två och Albert som fick agera syndabockar och ta på er även Elins arbetsuppgifter genom alla år.”

 

Kvällen blev sen medan Bertil och Helge satt kvar på soffan i förundran över det som Elin avslöjat med hjälp av Gustav. Kvällsmaten kom på bordet i form av några smörgåsar och en kanna kaffe som Gustav ordnade med. Det förblev tyst, ingen teve som skrålade, inga fler hårda knackningar på ytterdörren. Till slut sade Gustav god natt och gick till sängs. Bertil och Helge satt länge kvar på kökssoffan. Till slut föreslog Bertil några timmars sömn. ”Jag är rädd för att Gustav har mer elände att berätta i morgon”, sade han.

 

——

 

Först vid niotiden följande morgon steg Bertil upp och tände köksspisen. Han gläntade efter en stund på dörren till finrummet för att tala om för Gustav att frukosten var serverad. Men sängen var tom. Bertil blev en smula förvirrad, klädde på sig och gick ut. Han sneglade mot den spända björnsaxen och undrade om han egentligen inte borde varna Gustav för den. I samma ögonblick dök Gustav upp. Han hade tagit sig en ordentlig morgonpromenad i kylan. ”Den där behöver du inte oroa dig för”, sade Gustav och lade armen om Bertils axel. ”Jag vet vad det är. Jag bara låtsades härom morgonen att jag inte visste. Den där björnsaxen kom Albert upp med till Klingatorpet när jag var liten och menade på att farsan skulle spänna den på kvällarna eftersom han hört att en björn fanns på trakten. Sedan tog han väl hem den frampå höstkanten.”

 

Bertil kände sig en smula fånig när han gick före Gustav in i köket. Helge satt vid köksbordet, och när Bertil berättade att Gustav sett björnsaxen förr, spärrade han upp sitt enda öga som om han krävde en förklaring. Och den förklaringen fick han av den skrattande Gustav medan Bertil hällde upp kaffet. ”Har ni sovit gott gubbar efter gårdagens rysare?” frågade Gustav medan han bredde sig en smörgås. ”Själv har jag varit borta vid Mellangården för att rekonstruera hur Elin bar sig åt när hon slog Gunnar i huvudet. Där var det förresten full fart med ett par gubbar som bar ut en massa saker till den vita skåpbilen med texten Ägg från fina gatan. Jag gjorde som Elin, jag smög mig fram när de inte såg mig och tog med mig en av kartongerna som de hade i bilen.”

 

Bertil och Helge stirrade vilt på varandra när Gustav satte kartongen på bordet och öppnade den. Han tog fram ett stort blankpolerat ägg i betong som han ställde invid Helges kaffekopp. ”Vad kan detta vara?” frågade han. Jag är säker på att ingen såg mig och jag är lika säker på att något skumt försiggår på Mellangården. Jag stod bakom ladugårdsknuten en stund innan jag smög fram i skydd av mörkret och tog kartongen. Sedan stod jag kvar bakom knuten tills det började ljusna medan de där figurerna fortsatte sin lastning. Klas Hermansson såg jag inte till.”

 

Ägget fick stå kvar på bordet medan Gustav tog fram datorn och kopiorna av Elins anteckningsbok. Amerikabreven lät han vara eftersom de nu var ett passerat stadium i den pågående utredningen. Gustav var på mycket gott humör, han hade sovit drömfritt, och han var helt övertygad om att Elin nu var helt med på noterna. Annars hade hon säkert hört av sig. ”Nu skall vi fortsätta med Elins berättelse”, sade han medan han rullade fram till rätt plats på datorskärmen.

 

Det Gustav nu närmast hade att berätta var att Elin redan när hon fått asken med patronerna i handen börjat fundera över hur hon skulle tackla sina bröder och deras närvaro på Klingatorpet. Sedan hade hon helt enkelt en morgon sagt att hon ville följa med sönerna en bit på väg till skolan. När de kommit så långt som till avtagsvägen till Klingatorpet hade hon vinkat adjö till dem och gått in mot torpet. ”Elin var försiktig”, sade Gustav, ”hon ville absolut inte ta några risker.” Bertil och Helge satt åter i soffan med spända öron och stela som pinnar. ”Det blir högläsning gubbar”, fortsatte Gustav och riktade blicken mot datorskärmen.

 

”Jag närmade mig torpet med största försiktighet eftersom jag visste att mina bröder var beväpnade med åtminstone ett hagelgevär, kanske till och med det geväret som någon av dem sköt den där luffaren med. När jag kom fram stod de båda framför huset, och de var likadant klädda. De hade långa svarta skägg och skärmmössor som var långt nerdragna i pannan. Givetvis kände jag igen dem trots att de såg ut som spöken. Jag gick fram på sviktande ben och undrade hur de mådde. Kalle svarade att han mådde bra men att hans tvillingbror, som nu presenterade sig som Lasse, inte mådde något vidare eftersom han inte hade någon högerfot. Han stödde sig på ett par kryckor som verkade hemmagjorda. Jag blev inte hotad, men jag blev heller inte inbjuden till dem. Vi satte oss helt enkelt på gräset för att påbörja vårt resonemang. Det var i början av september, och det var lite kyligt, men jag beslöt mig för att hålla ut.

 

Kalle sade rent ut att han och tvillingbrodern Lasse efter mycket resonerande kommit fram till en lösning. Lasse hade hotat med att gå till polisen om inte Kalle såg till att försörja honom nu när foten var borta. De hade nått fram till någon form av kompromiss i den saken. Givetvis hade Kalle kunnat döda Lasse på riktigt och sedan flytta tillbaka till Amerika, men där hade gränsen gått för allt vad som kallas elände. Slutet på det resonemanget hade alltså blivit att bröderna flyttat till Klingatorpet och beslutat sig för att leva där under resten av livet. Kalle kunde uttrycka sig så eftersom han påstod sig ha köpt loss torpet från Storgården och att det nu var han som ägde det. Sedan gjorde han något som verkligen chockade mig. Han tog av sig mössan och lirkade av sig skägget. Det var ett lösskägg han hade, och nu kände jag verkligen igen min bror. Det var inte långt ifrån att jag kramade om honom, men jag avstod.

 

Jag förklarade nu att Kalle egentligen inte existerade, att han blivit dödförklarad för länge sedan genom Amandas förfalskade brev och att han inte hade en chans att på något sätt försöka återvända. Han var död, punkt och slut. Kalle sade sig förstå att så skett och att han satt klämd mellan flera sköldar. Han var inte bara död, han hade också sin tvillingbror att ta hand om. Ingen av dem existerade egentligen eftersom Lasse efter den makabra skottlossningen och lasarettsvistelsen aldrig mer återvänt hem. Även han var därför tydligen dödförklarad. Sedan berättade Kalle hur han och Lasse begett sig uppåt landet och försörjt genom diverse arbeten. Det var först sedan de flyttat in på Klingatorpet som Kalle avslöjat att han disponerade en större förmögenhet som han grävt ner i skogen nära Solhaga. Han hade velat pröva sin brors lojalitet innan han återvände. Och nu verkade de två vara såta vänner.

 

Jag tog ett löfte av mina bröder, nämligen att de aldrig skulle besvära mig men att det kunde hända att jag besökte dem. Jag visste nu att Kalle var en fullfjädrad expert när det gällde att maskera sig och klä ut sig och att han i olika skepnader skulle kunna dyka upp lite varstans. På min fråga hur de redde sig med mat och annat skrattade Kalle högt åt mig. Han förklarade att han när som helst kunde hämta det han behövde på olika gömställen och sedan klä ut sig till både den ene och den andre. Och sedan var det bara att utklädd till herreman åka till olika städer och sälja saker när de behövde pengar. Han förklarade också att de två skulle se till att hålla alla främlingar på avstånd genom att skrämma dem på olika sätt. Även jag fick en klar förhållningsorder, nämligen att hålla mina söner borta från Klingatorpet. Vi hade alla hakar på varandra, så det var bara att spela med.”

 

Gustav tystnade och tittade på Bertil och Helge där de satt ihopkrupna så nära varandra de kunde komma på kökssoffan. ”Inte särskilt kul, eller hur? Undrar om ni orkar mer idag, särskilt som fortsättningen är ännu mer makaber. Själv skall jag ta mig en promenad till och se efter hur det står till i Mellangården.” Gustav stängde av datorn och reste sig i sin fulla längd. När han var på väg ut reste sig Bertil och Helge från soffan. ”Vi följer med”, sade Bertil.

 

——

 

Utanför dörren möttes de tre av en grå vinterdag med barmark men med hot om snö ur de tunga moln som höll solen borta. Under tystnad gick de till Mellangården där allt åter var lugnt och stilla. Ingen vit skåpbil med dekaler, inga gubbar som sprang ut och in, ingen Klas Hermansson. Bara stillhet och tystnad. Helge, som såg ut att ha ilsknat till, gick fram till ytterdörren och tryckte ner handtaget. Dörren var låst. Helge gick runt huset medan Bertil och Gustav stod kvar på ladugårdsplanen. Helge ställde sig vid köksfönstret och kikade in. ”Kom”, sade han, ”här är städat och uppröjt.” Bertil och Gustav gick fram och tittade in. Mycket riktigt, köket såg prydligt ut, allt var städat och utdragssoffan bäddad.

 

Gustav föreslog en promenad ner till sjön och klipporna. ”Jag behöver röra på mig efter allt stillasittande sedan jag kom hit”, förklarade han. De andra var med på noterna och med raska steg nådde trion sjön, där Gustav satte sig på den fortfarande torra men kalla klippan. ”Här finns så många minnen”, sade han medan han tittade ut mot Oxdjupet som om han förväntade sig att Gudrun skulle uppenbara sig. Även Bertil och Helge satte sig. Oxdjupet hade, såvitt de visste, fått åtminstone fyra människor kastade i sitt gap. Av dem kände Gustav bara till två.

 

Det blev Bertil som bröt tystnaden. ”Det finns en sak som jag inte förstår”, sade han. ”Hur kunde de där tvillingarna, som var våra morbröder, hålla sig kvar på Klingatorpet i alla år och överleva där. Det måste vara så att de bodde där i trettio år och sedan bara försvann. Jag fattar inte. Visserligen gick det en hel del rykten om dem runt i byarna, men det var vad jag vet aldrig någon som gick dit eftersom alla sade att det spökade där och att de skäggiga bröderna var farliga för alla. Morsan förbjöd oss strängt att gå till Klingatorpet, och du vet ju själv hur hon varnade oss när du kom hit med dina bilar. Jag tror till och med att hon skrämde vettet ur farsan, för jag tror inte att han någonsin brydde sig om att åka dit bort.” Bertil tystnade och reste sig. ”Nej ni gubbar, jag tror det börjar bli kallt om ändan”, sade han. ”Kom så går vi hem och lagar mat.”

 

På vägen upp mot gården gav Gustav ännu en förklaring. Han påminde om Kalles maskeringskonst, något som han enligt Elin lärt sig i Amerika. ”Kalle var naturligtvis en riktigt ful fan som levde på att klä ut sig och lura av en massa människor på både det ena och det andra. Hur skulle han annars kunna ha så mycket pengar eller vad det nu rörde sig om att bröderna kunde leva på dem alla sina dagar. Det där kan Elin berätta mer om när vi kommer så långt. Men vad jag vill säga nu är att det riktiga brevet som han skrev från Chicago ingalunda innehöll ens frön till sanningar när han berättade om sitt arbete på slakterier och annat. Han var i själva verket en storgangster som flydde därifrån och av ren tur eller skicklighet fick med sig en förmögenhet hem. Sedan kan ni ge er tusan på att han åtskilliga gånger dök upp i Olsboda i en mängd olika förklädnader. Att han inte sköt sin bror på riktigt och reste tillbaka hänger säkert delvis samman med att han hade varit en död man om han visat sig i Chicago igen. Då var det mycket säkrare att gömma sig på Klingatorpet och stanna där.”

 

Gustav flämtade en smula efter den långa utläggningen. De hade gått långsamt medan Bertil och Helge med stigande förundran tagit till sig Gustavs förklaringar. Inkomna i köket satte sig Gustav och Helge vid bordet medan Bertil förklarade att han skulle ordna med en ugnspannkaka i elspisens ugn eftersom det tog för lång tid att värma upp ugnen i vedspisen. Efter en dryg halvtimma stod pannkakan på bordet och till den serverades lingonsylt från ICA:n och vatten från Södergårdens brunn via kökskranen. Alla tre åt med god aptit, och Helge tycktes helt ha glömt bort spriten. Efter avslutad måltid ställde Gustav på nytt fram sin dator och frågade om bröderna ville höra mer. Sedan de nickat ja förklarade Gustav att han åter ämnade läsa högt.

 

”För det allra mesta fick jag vara ifred för mina bröder. Men det hände att Kalle den spjuvern någon gång ibland besökte oss utklädd till kringvandrande nasare eller annat och då gick till alla gårdarna i byn så länge som det fanns någon att gå till. Albert anade ingenting, och ibland köpte vi för syns skull någonting. Vad Kalle egentligen ville var att se hur det var med oss. Han hade väl någon form av dåligt samvete. När han upptäckte att jag blivit sjuk slutade han kanske att komma, jag vet faktiskt inte. Ja, ni vet ju själva hurdan jag var. Men jag var inte alltid så sjuk som jag låtsades. Tvärtom hade jag många klara stunder som jag använde på olika sätt. Ni vet ju att Albert sov mycket tungt och djupt.

 

I slutet av 1960-talet började jag gå bort till Klingatorpet om nätterna, liksom för att utforska läget. Då hade mina bröder bott där i mer än tjugo år, och jag hade börjat få nog av Kalles olika skepnader hemma i byn. En eller annan gång kom han när Albert var ute i skogen och ni mina pojkar var på arbetet. Hur han kunde lista ut att jag var ensam hemma vet jag inte, men vid den tiden var jag faktiskt helt klar i skallen fastän jag för det mesta låtsades något annat. Till slut började Kalle bli riktigt jobbig. Han skröt med hur mycket pengar han hade och hur roligt det var att klä ut sig och ge sig iväg till olika städer medan hans invalidiserade tvillingbror fick stanna hemma och klara sig bäst han kunde.

 

Kalle berättade hur han utklädd till olika personer tog med sig guld och juveler och reste till Nybro, Växjö, Kalmar, ja till och med till Stockholm och Göteborg. Han tog alltid tåget från Remshult, och han var alltid noga med att ge sig hemifrån torpet vid tidpunkter då han inte riskerade att bli upptäckt. Ibland kunde han komma om kvällen till Remshult och ta in på ett av hotellen som han sedan lämnade på morgonen i en helt annan skepnad.

 

Kalle hade närmast oändliga resurser, visade det sig. Hur han kunnat släpa så mycket guld, diamanter, smycken och annat över Atlanten en gång i världen är för mig en gåta. Men eftersom han under alla år lyckades undgå att bli bestulen, så kunde han lugnt resa från Remshult med någon diamant i fickan, sälja den dyrt hos någon juvelerare och sedan festa om på något hotell några dagar innan han åkte hem igen. Hur han skaffade hem mat till sin stackars bror är och förblir för mig också en gåta. Kanske det var så att han kom hem med en resväska full med det nödvändigaste. En sak till som Kalle berättade var att han givetvis aldrig begav sig ut på landsvägen. I stället hade han en stig i skogen som ledde från torpet och direkt till Remshult.

 

Gustav tystnade och stängde av datorn. ”Så här långt är allt väl”, sade han. ”Visserligen måste Elin ha haft ett rent helvete på jorden, men hon hade föresatt sig att rida ut stormen. Hon hade även föresatt sig att få ett slut på alltihopa, och där kommer den ruggigaste delen. Men den orkar jag för min del inte ta nu. Den får vänta. Och jag tror inte att ni orkar med den ni heller.” Gustav reste sig. Utanför fönstret sänkte sig vintermörkret. ”Jag måste få luft”, sade han och gick ut. Bertil och Helge följde efter. Alla tre gick sakta i skenet från två ficklampor bort till Mellangården. Det var som om den gården drog dem till sig. Där vilade en massa olust som väntade på någon form av explosion. Ingen bil syntes till, men det lyste i köket. Helge gick fram och kikade in. När han kom tillbaka drog han Bertil och Gustav med sig tillbaka hem. Efter en stund berättade han flämtande att Klas Hermansson och en annan man satt vid köksbordet med en stor hög sedlar emellan sig.

 

——

 

Det blev kväll, det serverades en enkel måltid före sänggåendet. Gustav gick till sängs med föresatsen att sova gott så att han följande morgon skulle kunna delge Bertil och Helge slutet på historien. ”Ja”, tänkte han, ” de får till att börja med bara höra slutet på den första akten. Resten behåller jag för mig själv tills vidare. Annars blir det nog alldeles för mycket för de gamla goda vännerna. Själv har jag ju haft tillräckligt med tid för att smälta den bistra sanningen. Och jag ber till Gud att det hela skall få ett slut som passar oss alla.” Så långt kommen i sina funderingar lade sig Gustav på rygg i sängen. Han somnade omedelbart men vaknade med ett ryck.

 

Gustav hade drömt om en vit fågel, det måste ha varit en duva. Själv satt han i en bekväm fåtölj ute på en stor slätt. Den vita fågeln kretsade långt uppe på den klara himmelen. Det var sommar, det var eftermiddag, och det var varmt. Fågeln var ensam där uppe, och den kretsade fram och tillbaka. Ibland gjorde den en djup dykning, och Gustav gladde sig åt tecknet från skyn. Men plötsligt förvandlades fågeln. Den växte, och den växte snabbt. Den förvandlades till en vit flygmaskin som tycktes söka ett mål, den ville gå till attack. Gustav reste sig från sin stol och började springa utan att hinna undan. Flygmaskinen nådde sitt mål och Gustav kände hur dess propeller slet honom i stycken. Sedan lyfte flygmaskinen på nytt och återtog sin gamla skepnad.

 

Gustav gick ut i köket där han fann Bertil sittande på soffan med en kopp kaffe framför sig. ”Det finns mer” sade Bertil tonlöst och pekade mot kaffebryggaren. Gustav hällde upp och satte sig på en stol mitt emot Bertil. ”Har jag gått för hårt fram?” frågade han medan han förde koppen mot munnen. Bertil skakade på huvudet medan han vägde sin kopp i handen. ”Nej”, sade han till slut. ”Du har inte alls gått för hårt fram. Dessutom bad vi dig om hjälp att läsa morsans anteckningar eftersom vi själva har svårt att läsa. Sedan har ju Elin själv bett dig hjälpa oss. Det är bara så svårt det hela.” Bertil ställde ner koppen, och Gustav trodde sig se en tår i den ena ögonvrån.

 

Bertil berättade nu att han och Helge suttit kvar på soffan sedan Gustav gått till sängs och dryftat det som sagts under kvällen. Gustav, som trott att han bara sovit en kort stund innan han drabbades av drömmen med flygmaskinen, tittade på klockan. Den visade halv tre på morgonen. Helge hade småningom gått och lagt sig medan Bertil stannat kvar. Gustav suckade och undrade om han kunde utsätta bröderna för fortsättningen eller om han borde vänta. I det ögonblicket kom Helge ner för trappan. ”Har vi någon hagelbössa?” frågade han i en närmast förvirrad ton. Bertil vände sig mot honom. ”Nej, inte vad jag vet”, svarade han. Vi jagar ju inte.”

 

Helge satte sig tungt på soffan. ”Det var inte så jag menade”, sade han. Jag somnade tvärt och kom in i en förskräcklig dröm. I drömmen vaknade jag av att en tupp gol borta i det gamla hönshuset och till slut trodde jag att jag skulle bli tokig av hans jävla galande. Så jag gick upp och gick längst in i min garderob. Där hittade jag en hagelbössa och en ask med patroner. Det saknades två patroner. Och sedan laddade jag hagelbössan och gick raka vägen upp till hönshuset, öppnade dörren och sköt tuppen. Och sedan vaknade jag av att jag var alldeles genomblöt av svett.” Helge tystnade.

 

Bertil och Gustav tittade på varandra. ”Om du hade en så tydlig dröm, så måste det betyda att det ligger något bakom den. Ta med dig en ficklampa och sök igenom garderoben.” Helge lydde och efter en stund kom han ner med en min som närmast tydde på skräck. I handen hade han en ask hagelpatroner, och när han öppnade den visade det sig att två patroner saknades. ”Det här måste vara patronerna som Elin berättade om”, sade han till slut. ”Men någon jaktkniv kunde jag inte hitta, och någon hagelbössa har vi tydligen inte heller.” Helge satte sig tungt och Gustav började nu på allvar fundera över om han skulle berätta om vad som hände med jaktkniven.

 

 

XVII

 

Gustav kunde inte somna mer den natten. Vid sextiden gick han upp och satte igång kaffebryggaren, startade datorn och letade upp länstrafikens busstider med hjälp av sitt trådlösa datormodem. Det gick en buss dagligen förutom skolskjutsen från Remshult. Om han tog den vid klockan elva skulle han kunna ta sig till Kalmar med bara ett bussbyte och vara hemma vid tvåtiden. Bertil, som kände kaffedoften kom ut i köket och Gustav förklarade att han ville åka hem men att han skulle komma tillbaka. ”Elin har mer att berätta”, sade han kort. ”Men det får vänta lite.” Som förevändning för den avbrutna berättelsen sade han att han ville kopiera amerikabreven innan han gick vidare.

 

Bertil körde Gustav till bussen medan den chockade Helge satt kvar hemma på soffan med stora svårigheter att komma bort från nattens dröm. När Gustav sade ett glatt på återseende tittade Helge inte ens upp. Han stirrade ner i asken med hagelpatroner som om han undrade om det var samma ask som Elin pratat om eller om han själv tagit ut två patroner när han sköt tuppen.

 

Det var nära att Bertil och Helge blivit snuvade på slutet av historien, för när Gustav kom hem drabbades han av en hjärtattack så snart han ställt ifrån sig sin väska med datorn, amerikabreven, Elins anteckningsbok och kopiorna av boken. Eftersom Gustav inte hunnit stänga dörren till sin lägenhet, så räddades han av en granne som strax efter passerade och slog alarm.

 

Som om det inte var nog med infarkten, så tillstötte så pass många komplikationer att Gustav blev kvar på lasarettet i flera veckor. Vid ett par tillfällen var man nära att vända tummen ner för fortsatt liv, men Gustav kom tillbaka. När han kom hem en bit in på det nya året 2008 kände han ingen som helst lust att ta itu med det förflutna i Olsboda. I stället började han läsa böcker, han läste massor av romaner som blivit liggande genom åren, och han sjönk in i en närmast overklig värld mellan alla återbesöken på lasarettet.

 

Under tiden som allt detta hände gick Bertil och Helge omkring och undrade varför Gustav inte hörde av sig, varför han inte svarade i telefonen, varför bara telefonsvararen varje gång tuggade samma budskap. Till slut kände sig bröderna en smula besvikna och rent av bedragna. Gustav hade ju tagit med sig alla gamla sanningar hem till sig. Ingen av dem tänkte på att gamla män kan bli sjuka och hamna på lasarett. Till slut svarade Gustav en kväll i slutet av mars månad.

 

Sedan Gustav förklarat vad som hänt bad Bertil i tysthet om ursäkt för alla onda tankar han och Helge haft. Han berättade att Storsjön inte haft någon is på hela vintern utan bara frusit till lite i kanterna, att våren närmade sig med stormsteg och att de hade haft det bra. Gustav lät sig nöja men sade att han gärna ville fortsätta Elins berättelse så snart han kände sig färdig för det, kanske fram i maj när det verkligt fina vädret kommit. Och den fortsättningen måste absolut ske på plats, det vill säga på Klingatorpet. På den punkten var Gustav mycket bestämd.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge körde bort till Remshult torsdagen den 15 maj och mötte Gustav vid bussen. Han kom ut med en stor väska i släptåg, och han förklarade att han gärna stannade ett tag för att njuta av lantluften som han uttryckte saken. Under färden mot Södergården påminde han om att de alla tre skulle fylla sjuttio år om två dagar. Helge genmälde med att han och Bertil varit i Tyskland och bunkrat för fjorton dagar sedan. Men han tystnade när han mötte sin brors skarpa blick som talade om att det minsann inte var meningen att supa bort högtidsdagen.

 

Gustav berättade om sin sjukdom, om hur han nästan dött och hur han helt sjunkit in i sig själv. Men nu var han i form igen. Vad han inte sade var att Elin måhända velat sätta stopp för den fortsatta berättelsen men att han var beredd att trotsa varje försök att undanhålla den slutliga sanningen. Även om han skulle drabbas av något otäckt. Elin hade ju själv bett honom ta itu med saken, och innerst inne måste ju Elin, antingen hon befann sig i himmelen eller i helvetet, vara med på noterna. För även om upplösningen skulle gå hennes söner djupt till sinnes, så måste hon ju också få berätta vad hon gjorde med Kalles kvarlämnade förmögenhet.

 

Bertil bjöd på god mat i form av kalops med kokt potatis och morötter. Gustav, som under de senaste månaderna hållit sig vid liv på minimala portioner lät sig väl smaka men blev snabbt mätt. Bertil kommenterade Gustavs avmagrade kropp och uppmanade honom att äta mer. Han uttryckte en förhoppning att Gustav skulle infria sitt löfte att stanna en tid och att Bertil under den tiden skulle få möjlighet att servera så mycket god mat att han skulle få se sin gamle kompis i form igen. Alla tre skrattade gott.

 

——

 

Lördagen den 17 maj 2008 startade på ett bra sätt. Den föregående dagen hade Bertil och Helge visat ett strålande gott humör och mer eller mindre bett om ursäkt för att de trott att Gustav velat smita från dem och aldrig mer komma tillbaka. Eftermiddagen hade bjudit på ett strålande väder med promenad ner till klipporna vid sjön och god mat hemma i Södergården. Ingen hade berört fenomenet Klas Hermansson, och Gustav hade avstått från att promenera bort till Mellangården. Den enda fråga han ställt var om det hänt något särskilt medan han varit borta. Och den frågan hade han ställt när de passerat den övergivna Mellangården på väg genom Olsboda efter bussturen. Både Bertil och Helge hade skakat på huvudet och förklarat att allt varit stilla där borta hela långa vintern.

 

Gustav hade med sig en enkel sjuttioårspresent till sina gamla vänner. Han hade gått omkring på en loppmarknad strax för resan tillbaka till Södergården och av en slump fått syn på en stor inramad flygbild i färg med texten Remshults glasbruk på en liten förgylld platta nederst på ramen. Bertil och Helge granskade tavlan med stor iver och konstaterade att bilden måste ha varit tagen strax efter invigningen av den nya hyttan. ”Tack”, sade Bertil och Helge med en mun. ”Den här måste vi hänga över kökssoffan så att vi kan se den varje dag”, sade Helge, ”som en påminnelse om hur det var en gång.” Han tystnade och sade lite förläget att det inte fanns någon present till Gustav. Bertil bröt in med förklaringen att presenten till Gustav var att bjuda på god mat och se till att han fick en god vistelse på landet. Stort skratt från alla tre.

 

Frampå förmiddagen sade Gustav att han trots allt ville bjuda på födelsedagsfest och undrade om butiken i Remshult var öppen. Bertil förklarade att butiken var öppen mellan elva och tre på lördagar men att den hölls stängd på söndagar. Gustav tittade på klockan som visade tjugo minuter i elva. ”Bra”, sade han. ”Om ni plockar in tre stolar och ett litet bord i bilen, så kör vi först till Remshult och sedan till Klingatorpet. Ni vet ju att jag vill fira min sjuttioårsdag på den plats där jag vistades som barn. Och där skall Elin få fortsätta sin berättelse. ”Förresten”, tillade han vänd till Helge, ” ta gärna med dig något starkt. Vi kommer alla att behöva en sup. ”Helge lyste upp och hämtade både vodka och whisky. Bertil packade ner tallrikar, bestick och glas i en väska. Gustav tog med sin dator.

 

Det var hyfsat väder när färden anträddes. Mellangården passerades och där var tyst och tomt. Suven tuffade på med Bertil vid ratten, och snart var de tre gamla vännerna framme i Remshult. Gustav gick med snabba steg in i ICA:n och plockade åt sig diverse godsaker. Bröd, smör, ost, tomater, skagenröra, mimosasallad, potatissallad, skivad rökt lax, frysta räkor, kaviar, sill, folköl och en hel del annat hamnade i hans kundvagn. Till slut kände han sig nöjd, betalade och gick ut till de väntade bröderna. ”Nu kör vi bort till Klingatorpet”, sade han glatt medan han stuvade in sina kassar i det utrymme som fanns kvar mellan stolar och bord.

 

Naturligtvis hade Bertil och Helge funderat en hel del över Gustavs önskan att tillbringa sin sjuttioårsdag på Klingatorpet. Men de hade övertygat varandra om att huset var igenspikat och att Gustav inte skulle visa minsta lust att bryta sig in. Därför kände sig båda lugna när suven rullade in på gårdsplanen till det övergivna torpet. Visserligen tog vinden i en smula, men alla tre kunde konstatera att det här kunde bli en god utflykt. Bertil och Helge bar fram bordet och de gamla hederliga hopfällbara trästolarna från förr i världen. Gustav dukade upp medan Bertil tog fram tallrikar, bestick och glas. När allt var klart sade Gustav att han ville ha en riktigt stor sup som inledning på firandet. ”Den enda form av alkohol som jag druckit sedan Gudrun försvann fick jag hemma hos er häromsistens”, sade han.

 

Klingatorpet visade sina igenvuxna åkrar, sina förfallna byggnader och sin övertäckta brunn denna högtidsdag då tre äldre män skålade för ett fortsatt bra liv, åt god mat och njöt av tillvaron. Som Bertil och Helge gissat visade Gustav inte det minsta intresse av att vilja gå in i några byggnader. I stället inbjöd han Bertil och Helge att äta sig ordentligt mätta på alla godsakerna medan han hällde upp sig ännu en sup. Helge följde naturligtvis med Gustav i drickandet medan Bertil som vanligt tog det mer försiktigt. ”Jag skall ju köra hem”, var den förevändning han levererade.

 

Alla var mätta och belåtna. Klockan visade ett på dagen då Gustav reste sig upp och höll ett tal där han prisade den landsbygd som inte längre fanns och tackade sina gamla vänner för en sjuttioårig samvaro som fått många avbrott genom åren. Sedan pekade han mot den övertäckta brunnen, tog fram sin dator och öppnade det dokument som döpts till Elin. ”Titta dit bort”, sade han medan han tog sig ännu en sup. Helge höll honom sällskap. ”Nu skall jag läsa högt igen”, sade Gustav med sluddrande röst.

 

Jag hade som sagt tröttnat på mina bröder och Kalles sätt att flinande komma till Södergården som om han ville trakassera oss. Jag gick allt oftare bort till Klingatorpet och ni minns kanske att Albert gladde sig åt att jag visat tecken till att vilja röra på mig och promenera för mig själv i början av 1970-talet. Jag gick dit bort såväl om nätterna som på eftermiddagarna för att liksom ta reda på hur de levde. När jag kom dit om eftermiddagarna fann jag dem oftast asfulla, och det gick inte att få något vettigt ur dem. Det var då jag bestämde mig för att göra något åt saken.

 

En eftermiddag, jag minns att det var vackert väder, tog jag med mig den stora jaktkniven som jag gömde i en ficka i en av mina vida kjolar. När jag kom fram satt båda mina bröder på gräset framför huset och drack brännvin ur en flaska som de skickade mellan sig. Jag frågade hur de fick tag i brännvin, en fråga som Kalle sluddrande besvarade med att han naturligtvis köpte på sig ordentligt med dricka när han gjorde sina utflykter till olika städer och bar hem i en stor väska genom skogen. De blev allt fullare, och till slut försökte Kalle resa sig men föll omkull.

 

Det var då som jag gick fram till honom och stötte jaktkniven i hans bröst. Lasse försökte komma upp på sin enda fot men misslyckades. Då drog jag kniven ur Kalles kropp och stötte den med full kraft i ryggen på honom. Båda låg nu på gräset, kvidande och blödande. Jag högg kniven på nytt i dem båda gång på gång tills de blev tysta och jag förstod att de var döda. Sedan gick jag till brunnen och släppte ner kniven. Det plaskade till i vattnet djupt där nere.

 

Gustav tystnade och hällde upp en sup till. Bertil och Helge satt tysta och såg ut som om ingen av dem trodde sina öron. ”Jag är ledsen”, sade Gustav. ”Det var inte min mening att förstöra den här festen, men jag var tvungen att fortsätta Elins berättelse på plats. Här framför huset låg Kalle och Lasse blodiga och döda, och Elin kände sig naturligtvis som om hon mött helvetet på jorden.” Bertil reste sig som om han inte ville höra mer medan Helge uppmanade Gustav att fortsätta. Även Helge tog sig ännu en rejäl sup. Flaskan med vodka var nästan tom, så Helge öppnade flaskan med whisky. Bertil satte sig åter och bad Gustav läsa vidare.

 

Jag visste naturligtvis inte vad jag skulle göra härnäst. Jag darrade i hela kroppen och var tvungen att sätta mig ner bredvid mina döda tvillingbröder. Jag satt länge och skakade tills jag insåg att jag inte kunde lämna dem där de låg. Jag var tvungen att begrava dem. Det var då jag kom på lösningen. Med darrande kropp och med uppbjudande av mina sista krafter drog jag först Kalle och sedan Lasse fram till brunnen. Jag tippade dem båda två över brunnskaret och lät dem följa samma väg som kniven. Sedan stod jag länge kvar och undrade vad jag egentligen gjort. Men sedan sansade jag mig och gick hem.

 

Naturligtvis spelade jag tokig där hemma. Jag satt på kökssoffan och darrade i hela kroppen. Albert pysslade om mig och även ni mina kära söner blev lidande av mitt agerande. Men efter ett par dagar reste jag mig igen och hade en mycket bestämd tanke i huvudet. Jag hade slängt både Kalle och Lasse i brunnen, men det räckte inte. Det var då som jag kände att jag höll på att bli frisk även om jag måste spela tokig ett tag till.

 

Varje eftermiddag tog jag en promenad bort till Klingatorpet, och för varje dag blev jag alltmer mig själv. Jag tog sten från ett gammalt odlingsröse som låg nära brunnen och bar en sten i taget fram till brunnen och slängde ner. Så höll jag på i många dagar och till slut fanns det inte längre någon brunn, bara ett nytt röse. Jag bröt sönder brunnskaret och slängde bräderna ovanpå röset. När jag hade gjort det var jag fri och frisk och gick hem med lätta steg.

 

Gustav släckte dokumentet Elin och stängde av datorn. Tystnad rådde, men det blev Bertil som bröt den och förklarade att nu behövde minsann även han en sup. Så kom det sig att tre gamla män satt kvar på sina stolar vid ett gammalt ödetorp och avslutade sitt födelsedagsfirande. Maten var i det närmaste uppäten och även whiskyflaskan urdrucken när kylan kom och Bertil gick fram till suven. ”Bäst att plocka ihop och åka hem”, sade han. De två övriga nickade och tog med sig bord och stolar fram till bilen. Bertil satte sig vid ratten. ”Jag har aldrig förr kört spritpåverkad”, sade han när han vände suven och körde ner mot stora landsvägen. ”Men någon gång skall väl vara den första. Någon polis har jag aldrig sett i Olsboda.”

 

——

 

Eftersom Gustav förstod att Bertil och Helge blivit chockade över läsningen vid Klingatorpet lät han dem vara helt ifred från nya överraskningar följande dag. I stället samlade han ihop matresterna från festen och ordnade med såväl frukost som middag. De sporadiska samtal som förekom under dagen vännerna emellan rörde sig mest om vädret och utarmningen av glesbygden. Först vid fyratiden kände sig Gustav mogen att ta nästa steg. Helge hade hällt upp ett glas vodka och han hade även bjudit Gustav som tackat nej. ”Vem sköter era räkningar och andra affärer numera?” Gustav slängde liksom frågan rakt ut i luften och väntade med spänning på svaret.

 

Efter en stund var det Bertil som svarade. ”Jo”, sade han, ”det var som så att när morsan blev sjuk, så lät vi sparbanken sköta allt det praktiska, men när hon blev frisk igen, så tog hon hem alla papper.” Bertil tystnade medan han tittade på Helge. ”Men hur gjorde ni sedan Elin flyttat?” löd Gustavs nästa fråga. ”Det blev inga problem”, svarade Bertil. ”Morsan fortsatte att sköta om våra räkningar sedan hon flyttat till Remshult. Och när hon dog, så gick vi tillbaka till banken och bad dem fortsätta som de gjort en gång i världen. Ja, banken är inte vad den var en gång, men den finns kvar och har öppet en halv dag i veckan. Så vi känner inte att vi har några problem på den punkten. Vi lämnar in räkningarna och de tar pengarna från vår pension. Och ibland tar vi ut en ordentlig hacka. Det händer när vi behöver matpengar och när Helge behöver åka till Tyskland.” Bertil tystnade.

 

Eftersom Gustav vid det här laget var väl insatt i sina vänners problem med dyslexi och oförmåga att hantera räkningar, gick han vidare. ”Det är en sak som jag inte förstår”, sade han. Vad har ni levt av under alla år sedan glasbruket lades ner? Fick ni några andra jobb?” Återigen väntade Gustav med spänning på svaret. Helge, som redan blivit en smula rund under fötterna, tittade på sin bror. ”Jo”, sade Bertil. ”Vi sökte givetvis nya jobb, men det enda jag kunde var att blåsa glas och sköta ett gammaldags lantbruk. Och jag var jävligt bra på att blåsa glas, skall du förstå. Men det fanns inga jobb att få eftersom det ena glasbruket efter det andra försvann. Likadant med Helge, han var jävligt bra på att sköta det praktiska på ett glasbruk, men i slutet av 1970-talet var det ingen som ville ha honom heller. Vi var bara drygt fyrtio år men redan utslagna från arbetsmarknaden. Och dessutom var vi så vana vid att jobba ihop, så vi kunde inte tänka oss att hamna på varsin arbetsplats.”

 

Det blev tyst i köket på Södergården. ”Men fick ni ingen omskolning och möjlighet att fortsätta i något annat yrke?” fortsatte Gustav sin utfrågning. Bertil och Helge tittade återigen på varandra. ”Vi försökte”, fortsatte Bertil. ”Men du vet ju hur vi har det med ordblindhet och allt det där. Det kom en massa papper som vi skulle fylla i, men vi begrep ingenting. Och morsan visade heller inget intresse att hjälpa oss. I stället uppmanade hon oss att stanna hemma på gården och sköta den. Det där med det ekonomiska ordnar sig, brukade hon säga. Hon sade dessutom att vi hade försäkringar som gjorde att vi inte behövde jobba mer om vi inte ville.”

 

Gustav satt tyst en stund. Han visste givetvis vad det handlade om, men han ville vänta ett tag till med Elins berättelse. I stället började han prata om sig själv och berättade återigen att han efter sina teologistudier vigts till präst i Svenska Kyrkan, att han till och från arbetat som präst i olika församlingar runt om i Sverige, att han rest mycket i Europa och USA och att han i stort sett förbrukat alla pengar han en gång i världen tjänat på sina fastighetsaffärer. Nu levde han enbart på sin pension och ansåg sig inte ens ha råd med en riktig bil. Men han förklarade med ett skratt att han inte var det minsta olycklig för det. ”Jag har haft ett rikt liv”, sade han till slut. ”Och för det tackar jag Gud och kärleksfulla föräldrar.”

 

Det blev återigen tyst i köket. Men så reste sig Gustav och föreslog en promenad i det vackra vädret. ”Vi skall inte gå tillbaka till Klingatorpet”, sade han med en min som antydde att han ville se något annat. ”Jag minns hur morsan berättade om kräftkalasen på Solhaga under kriget. Vi var småpojkar då, och ingen av oss minns något av det hela. Men kan vi inte gå dit? Det skulle vara kul att se platsen. Morsan brukade berätta hur farsan åt kräftor tills han höll på att svälta ihjäl. Det måste ha varit ett alldeles speciellt minne för henne.”

 

Tre gamla män klädde sig för en ordentlig promenad medan den glödande majsolen hotade att sänka sig under horisonten. Till en början gick de tysta, men gradvis lättades stämningen upp genom att Gustav började föra fram det ena barndomsminnet efter det andra. Till slut kom tre glada och närmast uppsluppna män fram till det förfallna torpet. Sly, som bitvis hotade att bli skog, växte på åkrarna. Huset, där Emma och Peter fostrat sina barn och levt ett bra liv, stod kvar som ett spöke med inrasat tak och växtlighet som spred sig i det som en gång varit kök, kammare och finrum. Ladugården och övriga hus var lika långt gångna i sitt förfall.

 

Gustav gick fram och tittade på bostadshuset. ”Det här är ett monument över människors slit en gång i världen”, sade han. ”Tänk på alla tårar, tänk på alla skratt, tänk på alla gräl, tänk på alla bekymmer över mat för dagen, tänk på glädje och död.” Gustav tystnade, väl medveten om att han höll på att ge sig in i någon form av kyrklig betraktelse. Han skakade på huvudet, tog fram sitt välkända leende och vände sig till Bertil och Helge. ”Men nu är det nu”, sade han medan han gick bort mot det som återstod av ladugården. ”Någonstans här mellan husen måste kräftfesterna ha utspelat sig. Tänk er hur roligt de måste ha haft. Tänk hur de skrattade. Tänk hur roligt ni och jag hade innan vi somnade. Hem kom vi tack vare kärleksfulla föräldrar och troligen med hjälp av Alberts underbara sätt att hantera häst och vagn.”

 

Bertil och Helge hade tappat en smula av sin uppsluppenhet, väl medvetna om att de som ägare av torpet Solhaga fullkomligt struntat i underhållet sedan de sista torparna gått bort för många år sedan. Bertil föreslog promenad tillbaka till gården längs den gamla körvägen som även den hotade att växa igen. Det soliga vädret hade förvandlats till skymning när de tre närmade sig gården. På trappan stod Klas Hermansson beredd att knacka på dörren. När han fick syn på de tre verkade han bli en smula osäker. ”Jag visste inte att ni hade en gäst”, sade han och försvann med raska steg bort emot Mellangården. Bertil, Helge och Gustav tittade på varandra. Bertil låste upp dörren och de gick in.

 

——

 

Det blev en bra kväll med god mat som Bertil lagade. Det blev prat om barndomsminnen där Helge skrattande drog den gamla historien om hur de manglade palt på vinden. Det blev teve med nyheter och något program som handlade om nedläggning av affärer och bensinmackar på landsbygden. Det blev ett tidigt sänggående. Innan Gustav stängde dörren till finrummet frågade han om bröderna var redo för fortsättningen av Elins berättelse. Båda nickade ja.

 

Ännu en skön morgon i den underbara försommarmånaden maj. Gustav möttes av kaffedoft och stekos när han kom ut i köket vid sextiden. Bertil var på ett strålande humör där han stod vid spisen med ägg och bacon i två stekpannor. Helge kom ner från sin övervåning, även han på ett strålande humör. Gustav erinrade sig att det inte blivit så värst mycket vodka kvällen innan. Kaffet smakade bra nu när det var dags för nya tag.

 

Efter frukosten föreslog Gustav ännu en promenad men bara en kort sådan till Mellangården. Han var nämligen nyfiken på Klas Hermansson som just skulle till att knacka på kvällen innan. Den korta promenaden ledde inte till något annat än lite välbehövlig motion. Mellangården var tyst och öde. Vare sig människor eller bilar syntes till. De tre gick hem, satte sig vid köksbordet, Gustav öppnade sin dator.

 

Ni förstår säkert att jag hade förebråelser med en massa blod på händerna även om jag vid det här laget kände mig frisk. Jag hade dödat tre människor, varav en egentligen var helt oskyldig. Jag hade dåligt samvete dygnet runt, inte bara för de tre jag dödat, utan kanske mer för de tre som jag kände att jag svikit. Jag älskade Albert, jag älskade mina söner och ändå bar jag mig åt som jag gjorde. Jag var en del av min mors gamla lögn samtidigt som jag tyckte att Kalle inte längre hade någon del i Södergården och gott kunde hålla sig därifrån. Efter det att jag tagit livet av mina bröder fanns naturligtvis planer för en god ålderdom tillsammans med Albert, men nu blev det inte så och jag kände att jag måste bort från gården, dock inte så långt att jag miste kontakten med er mina kära söner.

 

Nu skall jag berätta något mycket viktigt, nämligen hur jag försökte kompensera mitt urdåliga samvete och i viss mån gottgöra rent ekonomiskt. En tid efter det att jag färdigställt mina bröders grav började jag undra över om inte Kalle hade fler tillgångar än de han redan förbrukat i all sin skrytsamhet. Han sade ju själv att han köpt Klingatorpet, men eftersom han var en icke existerande person, så skulle ju varken jag eller ni kunna göra anspråk på det. Klingatorpet bara fanns där och det står väl fortfarande kvar utan att någon gör anspråk på det. Det kommer säkert att gå samma öde tillmötes som alla de andra torpen runt om i skogarna.

 

Så var det Kalles skryt med pengar. En tidig morgon bestämde sig Albert för att tillbringa hela dagen i skogen. Jag ordnade matsäck till honom och till er mina pojkar. När ni gett er iväg gick jag till Klingatorpet med hela dagen framför mig. Naturligtvis stod dörren olåst, det var bara att kliva på. Det luktade mycket illa därinne, så jag öppnade alla fönster. Det var så till den milda grad ostädat att jag undrade hur de hade kunnat bo i all röran. Jag bar ut alla sängkläder och annat till ladugården och stuvade in alltsammans i de gamla kobåsen. Till slut var de fyllda med skräp och jag var genomsvettig av allt bärandet. Sedan började jag leta, men den dagen hittade jag ingenting.

 

Gustav, som såg sina gamla vänners uppspärrade ögon, avbröt läsandet och frågade om det fanns mer kaffe. Bertil gick fram till bryggaren och fyllde på vatten och kaffe. Sedan satte han sig på soffan igen medan den bruna drycken började rinna ner i kannan. ”Det här låter ju som en spännande film”, sade han. Gustav nickade. ”Det är bättre än så”, replikerade Gustav. ”Jag antar att ni är nyfikna på om Elin hittade något. Förresten, vet ni egentligen hur mycket pengar ni har på banken?” Bertil och Helge tittade på varandra. ”Nej egentligen inte”, svarade Bertil. ”Men vad jag vet har vi så att vi klarar oss.” Sedan blev det inte mer tal om den saken. Kaffet avnjöts och Gustav fortsatte.

 

Jag uppmuntrade Albert att arbeta i skogen de följande dagarna så att jag kunde gå till torpet och leta vidare. Jag gick igenom varenda möbel, jag tog ut dem en efter en och slog sönder dem med en yxa som jag haft med mig. Resterna bar jag bit för bit bort till ladugården, för jag ville ju inte att någon skulle komma och upptäcka vad jag höll på med. Till slut fanns ingenting kvar i huset. Jag funderade på att bryta upp golvet, men till det hade jag inga verktyg. Så här höll jag på dag efter dag men gick alltid hem i rätt tid för att ha kvällsmat och annat i ordning tills ni kom hem. Jag tackade min lyckliga stjärna för att vi vid det här laget gjort oss av med alla djuren. För om jag skulle ha varit tvungen att mjölka, så hade det nog inte gått så bra.

 

Så en kväll kom jag att fundera på husets vind, och när jag gick dit bort nästa morgon, så drog jag fram stegen, öppnade vindsluckan och gick upp. Där tycktes tiden verkligen ha stannat. Där fanns gott om saker från den gamle soldaten Klings tid, där fanns annan bråte som slängts upp genom åren och där var gott om damm, spindelnät och råttlort. Herregud, tänkte jag, skall jag bli tvungen att leta igenom all den här bråten också. Jag stod fortfarande på det översta trappsteget medan jag skaffade mig en överblick samtidigt som jag lät ögonen vänja sig vid det svaga ljus som kom in från fönstren på gavlarna. Det var då jag fick min idé. Jag skulle naturligtvis inte klampa upp hur som helst.

 

Jag stod länge kvar på det översta trappsteget med full överblick. Jag kunde nu se att det fanns spår i dammet, att vissa saker flyttats och att det fanns någon form av spår till det ena av gavelfönstren. När jag kommit så långt gick jag upp och följde spåren utan att röra något vid sidorna. Spåren slutade vid en av takbjälkarna. Där stannade jag och tittade upp. En stor påse hängde i en krok i taket. Jag sträckte mig upp, fick tag i den men ramlade baklänges av tyngden som jag fick över mig. Jag trodde att jag bröt ryggen, men efter en stund kunde jag resa mig upp.

 

Gustav smuttade på sitt kaffe som nu svalnat så pass att han gillade det. Bertil och Helge satt förstummade som om de inte begrep något. Deras kaffekoppar stod orörda. ”Det var fan”, sade Bertil till slut. ”Så morsan hittade alltså Kalles pengar eller vad nu var för någonting.” Gustav log. ”Det var mycket mer än bara pengar”, sade han. ”Det var en stor förmögenhet.”

 

Jag släpade den tunga påsen efter vindsgolvet fram till luckan. Där kastade jag ner den för trappen och bad en stilla bön att den inte skulle gå sönder. Det gjorde den inte heller, den bara landade med en tung duns, så jag förstod att det var en rejäl påse. Sedan gick jag ner, och efter mycket lirkande kunde jag öppna påsen. Jag trodde inte mina ögon. Jag stack ner handen och kände på det som låg där. Sedan tog jag upp en näve saker och tittade. Jag hade aldrig förr sett diamanter och pärlor, men efter en stund förstod jag vad det var jag höll i handen.

 

——

 

Gustav släckte ner dokumentet och stängde av datorn. Alla tre satt stumma, men till slut ställde Helge frågan vad Elin gjort med det som fanns i påsen. Gustav svarade inte genast. Han ställde en motfråga, ett upprepande av vad han frågat nyss, nämligen om Bertil och Helge var medvetna om hur deras bankkonton såg ut. ”Det är måndag idag”, sade han. ”När håller den gamla goda banken öppet?” Bertil och Helge tittade på varandra. ”Det är på tisdagar. Jag tror de öppnar klockan tio”, sade Bertil. ”Vi brukar ta ut pengar just på tisdagar mitt på dagen en gång i månaden.” Gustav lät sig nöja med svaret och undrade om bröderna skulle känna för att besöka banken följande dag, liksom för att följa upp fortsättningen på Elins berättelse. Och kolla sina konton. Bertil och Helge nickade ja, varefter de bad Gustav att fortsätta.

 

Men det blev ingen fortsättning den dagen. Gustav sade att han ville avvakta tills de varit på banken. Därmed lät sig Bertil och Helge nöja, det blev eftermiddag och det blev kväll. Tiden användes till samtal och promenader. Nästa förmiddag var det dags att rulla ut suven och köra till Remshult.

 

De tre klev in på banken. De var ensamma med en äldre banktjänsteman som glatt hälsade på bröderna Olsson. Han frågade om de ville ta ut pengar, och när Bertil och Helge nickade, så gick han via datorn in på deras konton och frågade hur mycket. ”Jag vill ha femtusen”, sade Bertil, och mannen på den andra sidan disken, som visste att banken skötte brödernas alla affärer, fyllde i en uttagsblankett, som han lämnade över till Bertil för underskrift. Sedan lämnade han över den begärda summan i femhundrakronorssedlar. ”Jo”, sade Bertil, det var en sak till. ”Hur mycket pengar har vi egentligen på våra konton?”

 

Återigen en del knappande på datorn. ”Bertil har tvåhundratrettioentusen trehundra kronor och åtta öre och Helge har nittiosextusen tvåhundraåtta kronor och sexton öre. Och det är inklusive månadens pension som sattes in i går. Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Och så har ni ju er aktiedepå”, lade bankmannen till. ”Aktie vadå?” Det var Helge som ställde frågan. Bankmannen tittade på de båda som om han i sin tur inte förstod motfrågan. ”Jo”, ni har en gemensam aktiedepå som i dagsläget är värd lite mer än trettiosex miljoner kronor.” Gustav hade svårt att hålla sig för skratt medan bröderna Olsson såg mer eller mindre svimfärdiga ut. ”Jag förstår ingenting”, sade Bertil. ”Inte jag heller”, sade Helge.

 

Så kom det sig att tre gamla män, varav två befann sig i något av ett chocktillstånd, återvände till Södergården. Gustav hade ett stort leende på läpparna när de slog sig ner i köket. ”Nu får du nog fan förklara”, sade Bertil. Men Gustav svarade inte genast. I stället öppnade han sin dator för att låta Elin ge sin syn på saken.

 

När jag satt där på golvet nedanför trappan och lät handen löpa genom alla ädelstenar och pärlor tänkte jag först ingenting. Men så tänkte jag på alla de människor som en gång ägt dessa dyrbarheter. Och så tänkte jag på Kalle och undrade hur han tillskansat sig dyrbarheterna. Hade han mördat? Hade han gjort inbrott? Hade han varit stor gangsterkung och haft hejdukar som mördat och stulit för hans räkning? Jag satt länge kvar på golvet och funderade medan jag insåg att jag hade ålderdomens försörjning tryggad och att jag aldrig mer skulle behöva bekymra mig. Visserligen hade Albert och jag och ni mina söner pengar på banken, men det här måste vara mycket mycket mer.

 

Nu började jag undra hur jag skulle få hem påsen. Jag erinrade mig att en av soldaten Klings gamla ryggsäckar skymtat uppe på vinden. Ja, ni vet kanske en sådan där ryggsäck som soldaterna hade när de skulle dra ut till övningar eller krig. Jag hämtade den och stoppade ner påsen i den. Sedan tog jag den på ryggen och gick hem. Jag stängde dörren, men jag låste den inte eftersom jag inte hade någon nyckel. Förresten brydde jag mig inte om att dörren var olåst. Där fanns inte längre något att stjäla. När jag kom hem gick jag upp på vinden och lade ryggsäcken med påsen i min kista. Sedan låste jag kistan. När ni flyttade mig till Remshult, så hade jag som väl nu är bekant min kista med mig.

 

Gustav tystnade och tittade på sina vänner. ”Gratulerar”, sade han. Tack vare er mors envisa letande, så är ni idag mångmiljonärer. Kanske lite sent i livet, men ändå. Själv har jag kommit till en slutsats, nämligen att Elin, trots de försäkringar och annat som fanns, såg till att det alltid fanns pengar till hands om ni behövde dem. Det var därför som hon uppmanade er att stanna hemma och ta det lugnt sedan glasbruket lagts ner. Det var Elin som hela tiden pumpade in pengar på era bankkonton och försörjde er med morbror Kalles efterlämnade förmögenhet. Ni har väl aldrig behövt tänka på hur ni fick er försörjning? Det enda som jag fortfarande undrar är vad ni egentligen fördrev er tid med under alla år mellan uppsägning från glasbruket och fram till pensioneringen. Det rör sig ju om tjugofem år. Bertil och Helge skruvade på sig där de satt på soffan. ”Egentligen ingenting mer än att gå här hemma och sköta om gården”, sade Bertil till slut.

 

Sedan jag flyttat till den lilla villan i Remshult började jag fundera över hur jag skulle kunna använda den där påsen som jag tagit med mig. Den låg fortfarande kvar i kistan, och jag visste ju att ni hade lön från glasbruket och jag hade min pension. Eftersom ingen av oss hade några stora anspråk på livet och jag skötte om era affärer, så visste jag att de pengar som kom in gott och väl räckte till oss alla tre. Det kontrollerade jag varje månad vid mina besök hos banken. När bruksherrgården brann upp och glasbruket lades ner blev det något annat. Jag ville inte att ni skulle behöva förödmjuka er. Det var därför som jag aldrig hjälpte er med att fylla i en massa blanketter för att få understöd eller andra arbeten. Det var då som jag fick idén att göra som Kalle brukade göra.

 

Gustav tystnade åter. Han kände sig trött men samtidigt rörd. Elin hade med råge gottgjort allt det som Amanda och hon ställt till med, men samtidigt insåg Gustav att det var något som saknades, nämligen redovisning, deklarationer och allt det där som hörde det byråkratiska samhället till. Men så kom han på att Elin tänkt till även på den punkten. ”Hon var klurigare än de flesta”, sade Gustav.

 

 

XVIII

 

Det är i nådens år 2008 som trådarna i vår berättelse återigen löper samman till en enda punkt. Det är i nådens år 2008 som Gustav är frisk efter sin infarkt. Det är i nådens år 2008 som bröderna Bertil och Helge Olsson får reda på att de är mångmiljonärer. Det är i nådens år 2008 som bröderna skall utföra det sista mordet. Det är i nådens år 2008 som Gustav skall avslöja den slutliga sanningen även om det dröjer långt in i nästa år innan bröderna Olsson förstår vad den innebär.

 

——

 

”Egentligen känner jag mig som en skurk. En enkel bonddotter som fått gå i skola och lärt sig läsa och skriva men som aldrig förrän nu fått möjlighet att uttrycka sig på det sätt som jag länge önskat och som jag gör nu. Jag upprepar att jag älskade Albert av allt mitt hjärta, jag upprepar att jag älskar mina söner. Jag upprepar att jag mådde mycket dåligt men att jag mådde allt bättre sedan jag tagit livet av Kalle och hans tvillingbror. Varför jag mådde bättre efter det att jag dödat förstår jag faktiskt inte. Det får ni eller någon annan förklara i efterhand.”

 

Det var dagen efter beskedet om de dryga trettiosex miljonerna på aktiedepån. Ingen av de tre hade sovit särskilt gott under natten. De hade slitits sönder av drömmar och de hade inte samlats i köket förrän långt fram på förmiddagen. Gustav hade öppnat sin dator efter en frukost som avnjutits under tystnad. Han undrade egentligen om det var värt att fortsätta historien eller om han skulle återvända hem till Kalmar. Det var då som han fick en idé. En idé som gick ut på att sätta en smula press på sina gamla vänner innan han gick vidare. Gustav reste sig, gick fram till köksfönstret och tittade ut över gårdsplanen. ”Ni säger att ni gick här hemma och skötte om gården”, sade han. ”Men hur kommer det sig då att det ser så pass förfallet ut som det gör? Elin visste ju att det fanns gott om pengar, och ändå! Jag förstår egentligen ingenting.” Gustav satte sig.

 

Bertil och Helge skruvade återigen på sig där de satt på soffan. Till slut tittade Bertil upp och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Förstår du hur det känns när hela ens liv rycks bort? Jag tror att du vet eftersom du har varit med om det själv sedan Gudrun försvann. Jag har sagt förut att jag var en av de bästa glasblåsarmästarna och att Helge var och är ett tekniskt geni. Vi var jättebra på det vi gjorde, men vi kunde ju inte läsa och skriva som morsan. Därför blev vi allt mer i händerna på henne. Hon kom aldrig mer ut till gården. Hon sade att hon inte ville. Hon sade att hon hade sina minnen med sig och att hon var nöjd med dem. Hon gav oss pengar varje månad och vi behövde inte göra någonting. Så här i efterhand förstår jag att hon förstörde oss och gjorde oss allt mer beroende av hennes omsorger och krav.” Bertil tystnade, fortfarande med blicken stadigt fäst mot Gustav.

 

Till slut slog Gustav ner blicken. Bertil var naturligtvis inte det minsta korkad, men han och Helge hade sina handikapp. Gustav undrade i sitt stilla sinne vad som hänt om Elin inte haft alla sina pengar. Då hade bröderna åter tvingats ut på arbetsmarknaden i slutet av 1970-talet. Gustav suckade när han förstod att Elin genom sina omsorger mer eller mindre tagit livet ifrån sina söner. Hon hade tvingat dem att stanna hemma, och hon hade utnyttjat dem på ett närmast grymt sätt. Själv kände Gustav sig tacksam över att han gjort sig av med alla de pengar han tjänat en gång i världen. Han hade fått den slutliga förklaringen som sade honom att en massa pengar bara ställer till elände. Bättre då att bara ha så mycket som man behöver för en något så när trygg tillvaro. Han väckte datorn ur dess vila.

 

”När ni blev arbetslösa tog jag en näve av Kalles diamanter och pärlor och lade dem i en annan påse. Jag gick bort till polisstationen i Remshult och sade helt fräckt att jag hittat påsen ute på gatan och att den innehöll något som ägaren måhända saknade. Polisen framför mig öppnade påsen, och jag såg att han blev häpen. Sedan fyllde han i en blankett där mitt namn och min adress fanns. Han lade påsen i ett kassaskåp och tackade mig för att jag varit så ärlig. Jag gick hem och väntade. Under den tid som det behövdes fick ni pengar från arbetslöshetskassan, och vi hade ju pengar på våra bankböcker. Så en dag mycket senare ringde en polis och sade att påsen jag lämnat in tillföll mig eftersom ingen anmält den saknad. Jag hämtade den, tackade och gick hem igen.

 

Nu hade jag en liten påse med dyrbarheter som jag visste att jag kunde använda utan att någon myndighet skulle kunna komma och fråga mig varför jag hade så mycket pengar. Jag kunde ju hänvisa till att jag hittat diamanterna och pärlorna och att de nu var mina. Jag kunde börja uppträda som Kalle gjort, och även om jag inte behövde maskera mig eftersom det jag hade i påsen var hittegods, så började jag med mina resor kors och tvärs. Och det var då som jag började utnyttja er för mina syften. Jag bad er skjutsa mig till olika städer, där jag gick till juvelerare och sålde en sten eller en pärla i taget. Och det rörde sig om många stenar och pärlor. Oftast fick jag kontanter i handen, men det hände också att pengarna sattes in på mitt bankkonto. Någon gång hände det också att jag blev blåst på affären och blev utan pengar. Men pengarna var mina, jag satte in dem på banken, och jag deklarerade för dem.

 

Till slut hade jag så gott om pengar att jag undrade vad jag egentligen skulle göra med dem. Jag läste mycket, jag lyssnade mycket på radio och teve. Jag lärde mig att det var bra med aktier. Så jag gick till banken och bad dem hjälpa mig att placera pengarna på rätt sätt. Och det gjorde de bra. De sade att jag skulle ha pengarna i stora börsnoterade företag, och så föreslog de ett antal aktiefonder och obligationsfonder. Jag kände mig trygg, jag såg hur pengarna växte, och till slut förde jag över dem till er mina kära söner och betalade gåvoskatten. Jag sade inget om gåvan, för jag tänkte att ni fick upptäcka den själva när jag var borta.”

 

Gustav slutade sin läsning. ”Elin uppträdde mycket skickligt”, sade han. ”Elin fortsatte att sköta era affärer med hjälp av banken, och hon behövde bara peka på den rad där ni skulle skriva under deklarationer och annat. Det var er biljett till kontanter varje månad. Och när Elin dog, så fortsatte banken att ta hand om era tillgångar. Den här aktiedepån fyllde Elin tydligen på under 1980- och 1990-talen, och det är klart att värdet gick ner ordentligt vid kriserna omkring 1990 och 2000. Men idag är de återhämtade. Vad jag skulle vilja råda er till är att sälja alla aktier i depån och sätta in dem på penningmarknadsfonder, för jag tror att vi är på väg emot en ny börskrasch.”

 

Gustav tystnade och förklarade att han behövde sträcka på sig och ta en promenad. De båda mångmiljonärerna satt tysta kvar på soffan, men när de såg att Gustav menade allvar, reste de sig och följde med. Under tystnad gick de mot Mellangården i det goda vädret i den sköna månaden maj. Där syntes ingen bil, men från huset hördes det svagt ljudet av upprörda röster. ”De måste föra ett sjuhelvetes liv eftersom de hörs ända hit ut”, sade Helge medan han gick fram emot huset. Då öppnades dörren och Klas Hermansson kom ut med en liten svartskäggig mörk man i hälarna på sig. Båda hejdade sig när de fick syn på Helge och gick in igen. Bertil hade tyckt sig se en stor kniv i handen på den skäggige mannen.

 

——

 

Följande dag bad Gustav om skjuts till bussen. Han längtade hem till sitt, och han sade att det var några saker som han ville kolla upp innan han avslutade Elins berättelse. Både Bertil och Helge följde med. Innan Gustav steg på bussen vände de sig till honom, tog honom i handen och tackade för hjälpen. Naturligtvis uttryckte de även en önskan om att kompensera honom för att han hjälpt dem att hitta alla pengarna. ”Der är lugnt”, sade Gustav. ”Jag har så jag klarar mig. Men det finns mer att hämta.” Längre än så kom han inte, dörren stängdes och bussen rullade ut ur Remshult.

 

Bertil och Helge åkte hem. De stannade till vid Mellangården men fann att allt var lugnt. Bertil ställde in suven. Helge satte sig på en stol en bit från den laddade björnsaxen och undrade vad de skulle göra nu när de hade så gott om pengar. Bertil tog en annan stol och satte sig bredvid sin bror. ”Egentligen ingenting”, sade han slutligen med en suck. ”Hur skulle du och jag kunna göra av med så in i helsikes mycket pengar? Vi är sjuttio år gamla, vi bor bättre än de flesta, vi äter god mat och vi sover bättre än de flesta om nätterna.” Helge nickade. Han höll med.

 

Bröderna Olsson satt kvar länge på sina stolar och resonerade. ”Det är först nu som jag förstår att morsan förstörde livet för oss med alla pengar hon gav oss”, sade Bertil. ”Hon band upp oss med sitt eviga ringande och klagande på alla möjliga sjukdomar som hon hade. Hon hade oss att köra till apoteket, till konstiga affärer i olika städer. Egentligen lämnade hon oss aldrig riktigt ifred. Hon ringde ju alla tider på dygnet, men hon ville aldrig komma hit ut. Och vi fick dåligt samvete. Jag tror att man brukar kalla det skuldkänslor. Det snappade jag en gång från ett program på teve.” Bertil suckade. Helge reste sig upp och förklarade att han behövde en sup. Han kom tillbaka med en flaska vodka och två glas. Han räckte det ena till Bertil och hällde upp.

 

Så kom det sig att tvillingbröderna Bertil och Helge Olsson mitt på blanka vardagen satt på varsin stol på Södergården i Olsboda by med anor från medeltiden och drack vodka. Helge drack mest, men Bertil kände på något sätt att han nu äntligen kunde slappna av och göra sällskap med sin bror. För vad tusan gjorde det om de satt i det goda vädret i maj månad och drack vodka. De var mångmiljonärer och kunde köpa många lastbilar fyllda med vodka om de ville. Men varför skulle de göra det? Helge hade under den senaste resan till Tyskland fyllt på så att det räckte för ett tag framöver. Och de kunde ju åka igen. ”Vi kanske ska ta med oss en släpkärra nästa gång vi åker”, föreslog Helge medan han hällde upp den sista skvätten ur flaskan.

 

Eftermiddagen gick, kvällen kom, det blev lite rester till kvällsmat innan bröderna sade god natt och gick till sängs. De var båda en smula berusade men de hade gott samvete. Efter en drömlös natt satte de sig vid köksbordet följande morgon. Bertil hällde upp kaffe medan Helge bredde sig en smörgås. ”Vi måste handla mat idag”, sade Bertil. ”Det är tomt i kylskåpet.” Helge nickade men sade att han grunnat på en sak innan han somnat kvällen innan. ”Vi pratade ju igenom det här i går, men det är en sak som jag inte förstår. Hur kunde morsan vara så in i helvete tjatig som hon var? Det var ju Gustav som öppnade våra ögon till något som vi inte tidigare förstått. Och till slut var vi ju tvungna att skaffa oss mobiltelefoner för att hon skulle kunna nå oss var vi än var. Jag tror att det var morsan som köpte telefonerna åt oss i Eksjö eller om det var i Tranås.”

 

Bertil ställde ner sin kaffekopp. ”Jag kommer naturligtvis ihåg de där telefonerna”, sade han. ”Men jag har ingen aning om var min finns. Jag minns bara att det var den telefonen jag ringde ifrån när jag hittade morsan ihjälslagen. Sedan vet jag inte var jag lade den.” Helge bet i en smörgås och tog en slurk kaffe. ”Min telefon ligger däruppe någonstans, men den går säkert inte att använda vid det här laget. Enda skälet till mobiltelefonerna var morsan, men numera behöver vi dem inte eftersom vi alltid gör allt tillsammans och inte har den minsta anledning att ringa till varandra.” Helge tog en tugga till från smörgåsen. ”Förbaskat gott bröd det här” sade han. ”Kan vi köpa mer av det idag?”

 

Mitt på dagen rullade Bertil ut suven, och bröderna anträdde sin färd mot ICA:n i Remshult. När de körde förbi Mellangården kunde de konstatera att där fortfarande var lugnt, och när de kom till avtagsvägen mot Klingatorpet, tittade Helge ditåt. Men han sade ingenting. Han funderade över alla automatvapnen och undrade om de fanns kvar. Men så kom han att tänka på den stora födelsedagsfesten för några dagar sedan. Då hade allt sett orört ut, så det hade väl inte hänt något sedan dess. Helge rätade på ryggen. Suven rullade in i Remshult.

 

——

 

Gustav kom hem som planerat. Han låste upp dörren till sin lägenhet, tog in sin väska och sjönk ner i en fåtölj med ett glas juice i handen. Han kunde inte få Elin ur tankarna. Denna en gång så vackra kvinna hade blivit sjuk och tidvis förvandlats till ett kolli som måste tas om hand, förses med mat och om kvällarna föras till sin säng. Tidvis hade hon varit från sina sinnen, men tidvis hade hon också spelat tokig. Hon hade mördat tre människor, och hon kände sig frisk först när hon tagit livet av sina tvillingbröder. Sedan hade hon i minst tjugofem år försörjt sina dyslektiska söner samtidigt som hon trakasserat dem. Gustav suckade. Han var övertygad om att han bara fått sig en del av sanningen till livs av Bertil och Helge. Elin hade säkert blivit långt mer elak på äldre dagar än vad de ville låtsas om.

 

Det blev kväll, och Gustav satte på sin teve. Men eftersom den inte hade det minsta av intresse att bjuda på, så stängde han av den igen och började läsa ifatt alla tidningar som samlats innanför hans dörr medan han varit borta. ”I morgon är det konsert i domkyrkan”, muttrade han, vek ihop tidningarna och ägnade resten av kvällen åt en god bok som handlade om fattiga barn i Afrika. Han kröp småningom till sängs och sov drömfritt.

 

Gustav ägnade den följande dagen åt en del praktiska saker. Bland annat tog han reda på en sak som chockade honom en smula. Via fastighetsregistret fick han nämligen fram att Klas Hermansson stod som ägare till fastigheten Remshult 1:16, det vill säga det före detta glasbruket. Klas Hermansson ägde alltså det som en gång i världen varit Bertils och Helges arbetsplats, men vad hade han för nytta av den. Gustav hade ju varit med sina gamla vänner där borta en gång och sagt att det vore en välgärning att riva rasket. Andra saker som Gustav fördrev dagen med handlade mest om Elins anteckningar. Han sände en djupt känd tanke till Södergården. Tanken innehöll en önskan om ett fortsatt gott liv för de gamla barndomsvännerna.

 

Sent på eftermiddagen kom Gustav att tänka på det vita ägg av betong som han stulit ur den vita skåpbilen. Han hade lämnat det kvar på Södergården. Kanske ägget innehöll en förklaring av något slag. Gustav ruskade på huvudet, klädde av sig och gick in i duschen. Medan han lät det varma vattnet strila över sig tänkte han återigen på Elin. Medan han torkade sig tänkte han på sin godhjärtade mor som, även hon, fått slita hårt hela livet. När han klädde sig gick tankarna åt olika håll, men det som bekymrade honom mest var att ingen hade en chans att välja sina föräldrar.

 

Gustav satte sig åter i sin fåtölj. Det var gott om tid innan konserten skulle börja. Han hade nämligen bestämt sig för att promenera in till staden i det vackra vädret. Han kom i tanken tillbaka till barnet som inte kunde välja föräldrar. ”Det är säkert det enda val som ingen kan göra”, tänkte han. ”I alla andra fall kan vi ju välja. Om jag någon gång i livet gör ett val, så är det ju någonting som känns bra just då. Efteråt kan jag inte gå omkring och gräma mig eller ångra det jag gjort eller inte gjort. Just när jag gjorde valet, så kändes ju allting helt rätt. Jag har inte rätt att försöka komma bort från det jag tyckte var helt rätt i ett visst ögonblick.”

 

Det blev dags att promenera in till staden. Gustav sneglade mot Ängö. Där fanns barndomsminnen eftersom Maja haft en moster som bott där en gång i världen med sin familj. Han gick förbi det före detta badhuset, som numera var förvandlat till bostäder, han kom ner till den gamla ångkvarnen som numera var länsmuseum. Väl medveten om att han tagit en omväg sneddade nu Gustav längre in mot Kvarnholmen, nådde domkyrkan och gick in. På programmet stod körsång, något som han såg fram emot. Han satte sig på en bänk mitt i kyrkan. Eftersom han var tidig, så fanns det gott om platser.

 

Efterhand fylldes kyrkan. Det fanns inte många platser kvar när dirigenten höjde taktpinnen. Gustav njöt i fulla drag av det han hörde. Han slöt ögonen och tänkte på alla de kyrkor han besökt i sitt liv. Han tänkte också på hur många gånger han själv stått i en predikstol och låtit sitt budskap gå ut till de människor som samlats till gudstjänst. Han tänkte på Elin, han tänkte på Bertil och Helge, han tänkte på sina föräldrar, han tog till sig sången. Så öppnade han ögonen. Han hade en känsla av att någon tittade på honom. Själv satt han i bänkens mitt. Ute på den vänstra kanten satt en kvinna. Det var hon som skickat de blickar som fått Gustav att vakna upp ur sin dvala.

 

Konserten slutade och Gustav reste sig. Kvinnan som tittat på honom väntade vid mittgången. Hon räckte fram handen och sade att hon ville hälsa. Gustav tog den framsträckta handen men kände absolut inte igen den paranta kvinnan som stod framför honom. Hon såg ut att vara lite yngre än han själv, hon var klädd i en något gammaldags grå dräkt som framhävde hennes former, hon var mycket kortare än Gustav trots att hon gick i högklackade skor. ”Jag har följt dig under många år”, sade hon. ”Jag har lyssnat till många av dina predikningar och jag har förstått att du bär en tung börda med dig. Jag har tagit till mig dina predikningar eftersom de alltid haft ett budskap som gått rakt in i hjärtat. Förresten”, tillade hon, ”jag heter Gudrun.”

 

——

 

Sommaren 2008 blev för Bertils och Helges del en sommar med många tankar och samtal. Sedan Gustav öppnat deras sinnen och fått dem att förstå hur Elin mer eller mindre saboterat deras liv, levde de i någon form av chock. Ibland gick de ner till sjön men rörde inte båten där den låg väl skyddad från väder och vind under sitt tak. Ibland gick de bort till Mellangården där tystnad rådde. En gång i veckan körde de in till Remshult för att handla mat. En gång i månaden gick de in på banken för att ta ut pengar. Ibland sågade de och högg ved inför den kommande vintern. I mitten av juli gjorde de ännu en resa till Tyskland och kom hem med suven nerlastad med sprit och öl. Sällan eller aldrig tänkte de på den stora förmögenheten de hade.

 

Det var många saker som de inte förstod. En av dem var hur Elin kunnat mörda sina bröder och sedan känt sig fri. Att hon blivit mer eller mindre tokig efter det första mordet kunde de till nöds smälta. Sedan började de resonera om hur de egentligen själva kände sig efter varsitt mord de senaste åren med åtföljande begravningar i Oxdjupet. Men ingen av dem mådde dåligt av det, åtminstone inte vad de visste. De hade väl sällan eller aldrig drömt om vedträet som dödat den förste inkräktaren eller glasblåsarpipan som dödat den andre mannen när de själva varit inkräktare. Ibland nämnde de mormor Amanda. Hon hade, såvitt de kunde förstå, inte mördat någon men i stället begravt en kropp i Oxdjupet även hon. En dag framförde Bertil tanken att det där med mördandet måhända fanns i deras gener.

 

Vid det här laget unnade sig även Bertil en och annan sup. Men han fortsatte att sköta om hemmet genom matlagning och viss städning medan Helge såg till att gräsklipparen och en del andra verktyg fungerade som de skulle. Först i slutet av juli ringde Gustav och undrade hur det stod till på Södergården. Bröderna, som gladdes år samtalet, undrade när Gustav skulle komma tillbaka. De fick inget annat svar än att det nog skulle ske någon gång under hösten.

 

En dag i slutet av augusti satt Helge och rullade det blankpolerade ägget av betong över köksbordet. Det hade legat där hela tiden sedan Gustav stulit det. ”Den här skiten borde kanske förpassas ut i skogen”, muttrade Helge. ”Förra gången vi stal ett sådant här ägg ur den vita skåpbilen, så fick vi ju inbrott. Men det här jävla ägget tycks ingen ha saknat.” Bertil höll med. Även han tyckte att de kunde kasta bort det. Helge reste sig upp med ägget i handen. ”Det var något konstigt med deras sätt att gjuta de här sakerna”, muttrade han medan han gick ut. Helge gick raka vägen ut till vedboden och lade ägget på huggkubben. Sedan tog han en slägga och drämde till. Ägget delades i två delar och kvar på huggkubben låg en liten plastpåse med någon form av vitt pulver i.

 

Helge tog med sig påsen och gick in. Han lade den på köksbordet. ”Vad fan kan det här vara? Det är inte salt, och det är inte socker”, sade han medan han öppnade påsen och hällde ut innehållet på köksbordet. Sedan luktade han på det han hällt ut. Eftersom han inte kände någon lukt, så hämtade han en disktrasa, torkade upp pulvret och sköljde av disktrasan i vasken. Sedan satte han sig på kökssoffan och muttrade något om att han skulle slänga de jävla ägghalvorna nästa gång han kom ut till vedboden. Men så fick han en idé. ”Jag skall ringa till Gustav”, sade han.

 

Gustav var hemma. Han blev glad när han hörde Helges röst, men han kände sig en smula bekymrad över det som Helge hade att berätta om ägget. Naturligtvis förstod han vad det var som Helge placerat i vasken med hjälp av disktrasan, men han sade ingenting om det. I stället förklarade han med glad röst att han kunde komma vilken dag som helst framöver. ”Jag kör själv”, sade han, ”så ni behöver inte hämta mig vid bussen.”

 

Så kom det sig att Gustav ett par dagar senare svängde upp på gårdsplanen i en vit Volvo V70. Han steg ur och log sitt allra fryntligaste leende. ”Hallå mångmiljonärerna”, sade han. ”Om ni inte lydde mitt råd att placera om era pengar, så börjar det bli lite sent med den saken. Det är inte min bil”, tillade han. ”Jag har lånat den av en kär väninna.” Bertil och Helge hade rest sig från sina stolar och gått fram till Gustav. ”Skönt att se dig igen”, sade Bertil. ”Jag tror att det finns en del saker som vi vill prata med dig om.” Gustav nickade. Han förstod men var ändå nyfiken.

 

Det blev eftermiddag, och det blev kväll. Och det blev ett riktigt ruskväder som svepte fram över Olsboda. När mörkret helt hade omfamnat byn reste sig Gustav och förklarade att det var dags att göra en utflykt. ”Ni har till viss del lättat era hjärtan”, sade han, ”men det finns väldigt mycket kvar att berätta. Nu skall jag i min tur berätta för er att det är Klas Hermansson som äger det före detta glasbruket, och nu skall vi åka dit bort. Vi åker i Volvon eftersom den där knäppgöken i Mellangården känner igen suven. En vit Volvo är mycket mer anonym.” De överraskade bröderna reste sig upp och följde med Gustav ut. För säkerhets skull tog Helge med sig en plunta med vodka. Han tog även med sig en stadig ficklampa.

 

De passerade Mellangården. Där var det tyst och mörkt. De körde genom ett tyst men inte helt mörkt Remshult, de passerade kyrkan och närmade sig det före detta glasbruket. Gustav stannade på behörigt avstånd från den förfallna byggnaden och körde in på en mörklagd sidoväg. ”Nu promenerar vi den sista biten”, sade han medan han klev ur bilen. ”Och vi skall vara så tysta som vi någonsin kan. De här figurerna som sysslar med äggen är minsann inte att leka med. Spänningen grep dem, och Helge glömde helt sin plunta där den låg i fickan.

 

Det lyste svagt i ett fönster på den före detta hyttan. Helge tog kommandot och ledde de två övriga till bakdörren invid den gamla mängkammaren. Den var inte låst nu heller, Helge gick först försedd med sin ficklampa. I ljusstrålens sken gick de tre uppför trappan till hyttan. Där möttes de av i stort samma syn som den gången Bertil och Helge iakttagit den man som Bertil lite senare klöv huvudet på med glasblåsarpipan. En liten mörk man med svart skägg blandade betong i ett mängtråg medan ytterligare en person placerade ut de äggliknande formarna. I det svaga ljuset kände Gustav igen mannen som spytt ner hallen i Södergården. Det var Klas Hermansson som plockade med formarna.

 

——

 

I den sköna månaden maj hade Gustav gått ut ur domkyrkan med Gudrun vid sin sida. De hade gått ner till havet, de hade gått vidare längs Kvarnholmens ytterkanter och de hade till slut hamnat längst ut på Ängö. Där hade de stannat med havet och Ölandsbron i synfältet. De hade stått där länge och bara tittat. Till slut var det Gudrun som bröt förtrollningen när hon tog Gustavs hand och kramade den hårt.

 

Gustav kände det han kände. Eller rättare sagt så här hade han inte känt sedan den förra kvinnan med namnet Gudrun funnits i hans närhet. Han besvarade kramen medan han fortsatte att titta ut mot Öland i skymningen. Sedan gick de båda tillbaka mot Kvarnholmen. ”Jag har min bil där borta”, sade Gudrun och pekade mot en parkeringsplats. ”Jag kan köra dig hem om du vill.” Gustav accepterade erbjudandet och gled ner i det högra framsätet på en vit Volvo V70. Det enda han undrade var hur Gudrun kunde veta att han inte hade någon bil och att han hade promenerat ner till staden. ”Jag följde efter dig på avstånd”, sade Gudrun. ”Och jag vet var du bor.”

 

De satt länge kvar i bilen utanför den hyresfastighet där Gustav hade sin lägenhet. När han sade godnatt förstod han att det måste ha funnits någon mening med mötet, men han kunde inte förklara hur eller vad. Gustav sjönk ner i sin fåtölj med ett glas mineralvatten i handen. Gudrun hade inte avslöjat särskilt mycket om sig själv annat än att hon var djupt troende och att hon bodde ensam i en villa i en förort till staden. I övrigt hade samtalet rört sig kring allt från kvällens körsång till miljöförstöringen på jorden. Gustav hade inte sagt något vidare om sig själv han heller. I stället tycktes Gudrun vara väl medveten om hans bakgrund.

 

Gustav somnade efter många suckar och mycket funderande. Han vaknade ideligen av drömmar, men det var inga särskilt obehagliga drömmar. Snarare manade de till eftertanke. Han befann sig åter ute i den rankiga träbåten. Kvinnan vid hans sida reste sig upp och föreslog en simtur, men han skakade på huvudet. Då slängde hon sig i sjön och simmade bort från båten. Han tittade länge efter henne, och hon ropade att hon ville ha sällskap i det sommarvarma vattnet. Hon ropade att hon tänkte bita av hans ena öra om han inte följde efter. Gustav reste sig i båten men vaknade just som han skulle till att hoppa. Yrvaken kände han på sina öron. De satt där de skulle båda två.

 

I drömmen stod nu Elin framför Gustav. Hon var ung och klädd i en blommig sommarklänning. Hennes långa hår fladdrade kring huvudet och i händerna höll hon en stor tung säck. Själv var Gustav en liten pojke som undrade vad Elin ville. Elin sänkte blicken mot säcken och uppmanade Gustav att inte glömma bort att den fanns. Den skulle Bertil och Helge ha när hon inte längre levde. Sedan upplöstes Elins gestalt och förvandlades till ett moln som sakta steg upp mot himmelen. Kvar på marken låg säcken. Gustav försökte öppna den, men då kom en stor orm ut och väste. Gustav blev rädd och sprang sin väg.

 

Så här höll det på större delen av natten. Till slut gick Gustav upp och hällde upp ett glas vatten. Utanför fönstret ropade den uppåtgående solen på uppmärksamhet i form av kvittrande fåglar. Gustav satte sig i sin fåtölj. Där somnade han och sov drömlöst till långt fram på förmiddagen. Han väcktes av en ilsken telefonsignal. ”Hej, det är Gudrun”, sade rösten på den andra sidan av linan. ”Ursäkta att jag stör, men jag tänkte fråga om jag får bjuda dig på lunch här hemma hos mig. Jag hämtar dig klockan tolv.” Gustav tittade på klockan som visade halv elva. ”Med nöje”, svarade Gustav och lade på luren. Samtidigt kom han att tänka på att han för länge sedan fått ett telefonsamtal från en annan Gudrun. Det samtalet hade lett till en tragedi.

 

Så kom det sig att juristen och prästen Gustav Karlsson vid sjuttio års ålder återigen inledde ett förhållande med en kvinna. På något sätt kändes det rätt även om Gustav för länge sedan bestämt sig för att leva ensam till döddagar. Gudrun kom vid avtalad tid, och hon var klädd i en blommig sommarklänning liknande den som Gustav mött hos Elin i nattens dröm. Han tittade på Gudrun och räckte över en bukett med fem röda rosor som han hunnit handla i kvarterets blomsteraffär. ”Du är mycket vacker”, sade han.

 

——

 

Gustav tecknade åt Bertil och Helge att de skulle dra sig tillbaka från det som hände där borta i skenet från gasollampan. Bröderna lydde, och utan att ge minsta ljud ifrån sig kunde de tre ta sig ut samma väg som de kommit in. Till slut nådde de bilen. Under tystnad körde Gustav tillbaka till Södergården. När han kom in i huset ställde han sig och tittade på flygbilden över glasbruket. Bertil och Helge hade hållit sitt löfte och hängt sin sjuttioårspresent ovanför soffan. Gustav stod länge och tittade. Sedan bad han bröderna beskriva de olika delarna hos den stora anläggningen.

 

Under eftermiddagen hade Bertil och Helge berättat en del av den mörka hemlighet de bar på. Naturligtvis hade de inte hunnit så långt som till morden de begått. De hade berättat om sitt besök i hyttan och beskrivit den lille mörke man som vid det tillfället blandat betong. ”Ni döljer något tänkte Gustav”, men han tänkte också att sanningar alltid kryper fram, särskilt från personer som egentligen är stillsamma varelser.

 

Bertil och Helge fortsatte att beskriva konstruktionen och uppbyggnaden av det gamla glasbruket. ”Hildur Bengtsson var långt före sin tid när hon lät projektera den här anläggningen”, sade Helge. ”Vi började ju arbeta där bara en kort tid efter det att allt var färdigt, men det var många av våra gamla kompisar som vittnade om hur det varit förr och att det blivit mycket bättre med den nya hyttan. Inte bara vad gällde glasblåsningen. Det handlade om transporter, tillgänglighet och att ledningen fanns i samma byggnad som oss som jobbade på golvet så att säga.” Helge tystnade medan Gustav försökte sätta sig in i glasbrukets olika delar med hjälp av flygbilden. Han kunde se att det bara fanns en väg ut eller in där varor av olika slag lätt kunde transporteras, nämligen via den stora lastbryggan på baksidan.

 

Det började bli sent på kvällen. Gustav frågade om han kunde sova över som vanligt. ”Din säng står bäddad sedan du var här senast”, svarade Bertil. ”Du vet ju att du alltid är välkommen.” Gustav hade tänkt ut några frågor till men avstod från att ställa dem. I stället sade han god natt och kröp till sängs. Bertil och Helge satt kvar i köket med kaffe respektive vodka i varsin mugg. ”Tror du att han misstänker vad vi egentligen har gjort?” sade Helge. ”Han vet ju att vi har åkt till hyttan och luskat.” Bertil skakade på huvudet. ”Även om han misstänkte något, så skulle han aldrig avslöja det.”

 

Morgonen därpå hade ruskvädret bedarrat och solen sken från en molnfri himmel. ”Vilken underbar dag det blir”, sade Gustav när han kom ut i köket där Bertil som vanligt pysslade om kaffebryggaren. Gustav försåg sig med en kaffemugg och gick ut i den nästan varma septembermorgonen. Han satte sig på en stol en bit från den spända björnsaxen. Bertil kom efter. ”Helge berättade för mig att han spräckt det där betongägget och hittat en påse med vitt pulver i det”, sade Gustav medan han läppjade på kaffet. ”Sedan öppnade han påsen, hällde ut innehållet på bordet och torkade upp alltsammans.” Bertil nickade bekräftande. ”Jag vill ha tag i ett sådant där ägg till”, sade Gustav. ”Jag tror att jag vet vad de innehåller. Och om jag har rätt, så är det riktigt fula fiskar som härjat i Olsboda de senaste åren.”

 

——

 

Frampå förmiddagen förklarade Gustav att han ämnade köra tillbaka till Kalmar under förevändning att han skulle hämta några saker. I verkligheten handlade det om att Gudrun fyllde sextiofem år och ville fira sin pensionering. Hon hade tidigare förklarat att hon inte hade minsta lust att arbeta efter sextiofem utan att hon i stället ville njuta av det fortsatta livet tillsammans med Gustav.

 

Gudrun var kemist till yrket och hade i många år arbetat inom läkemedelsindustrin. Hon hade någonstans mitt i karriären återvänt till universitetet där hon disputerat och blivit docent i ämnet. Detta hände efter det att hon lagt en jobbig del av sitt liv bakom sig. Det ena efter det andra hade krupit fram under den tid som gått sedan de båda träffats. De upptäckte att de lämnat liknande trauman efter sig. Gudruns man hade nämligen avlidit på ett tragiskt vis ungefär samtidigt som olyckan ägt rum på Storsjön. Hon hade länge varit otröstlig men till slut gått vidare med livet och liksom Gustav börjat hålla sig till religionen.

 

Födelsedagens kväll firades på en restaurang i närheten av det anrika slottet. Den anlände i god tid, tog sig en tripp över vindbryggan och gick in på borggården. Gustav, som gjort många besök här genom åren, beskrev anläggningen. Han berättade om sin namne Gustav Vasa och dennes sätt att hantera såväl vänner som fiender på den här platsen. Han beskrev Erik XIV:s vistelse där och hur slottet tjänat som tillflyktsort i olika krigiska sammanhang. Gudrun lyssnade och tog till sig historiens vingslag som utan tvekan fanns på platsen. Sedan tog hon Gustav under armen och såg till att de hamnade på restaurangen.

 

Det blev en lång kväll med god mat utan alkohol. Även Gudrun var nykterist, och mineralvatten serverades till såväl förrätt som huvudrätt. Samtalet handlade till stor del om kyrkor, predikningar och religion när Gustav plötsligt bröt den tråden och började berätta om sina gamla barndomsvänner i Södergården. Han hade som flyktigast nämnt dem förut i samband med att han lånat Gudruns bil och kört till Olsboda, men nu var det en sak som han var nyfiken på, nämligen vad de där äggen som förvarades i den vita skåpbilen egentligen innehöll. Gustav beskrev äggen, hur Helge spräckt ett av dem och hur pulvret från plastpåsen sedan hamnat i vasken.

 

Gudrun lyssnade spänt till den närmast osannolika historien. De hade vid det här laget hunnit till kaffet, och Gudrun rörde långsamt i sin kopp medan hon tog till sig det som Gustav hade att berätta. Hon tog skeden ur koppen och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Vad jag förstår, så rör det sig om någon form av knark”, sade hon. ”Kanske kokain, men då måste jag förstås ha ett prov som jag kan analysera.” Gustav satt tyst, han hade fått det svar han förväntat sig. Till slut bröt han själv tystnaden. ”Om jag skaffar fram ett sådant där ägg till, så kan vi kanske få ett besked från dig.” Gudrun nickade men tillade att hon bara ville stå för själva analysen utan att bli indragen i någon form av brottshärva. Gustav förklarade att han naturligtvis ville hålla Gudrun utanför allt som hade med figurerna på glasbruket att göra men att han inte kunde överge sina barndomsvänner utan vidare.

 

Kvällen slutade med en promenad genom stadsparken bort till slottet där Gudruns bil stod parkerad. ”När kan vi åka till Olsboda?” frågade hon när hon satte sig bakom ratten. Gustav hade väntat på reaktionen. ”Vilken dag som helst”, blev svaret. ”Jag måste bara varsko Bertil och Helge att vi kommer så att de kan ställa fram en säng till i finrummet. Eller också får vi ta med oss någon form av hopfällbar säng.”

 

——

 

Några dagar senare gjorde de slag i saken. Eftersom man var inne i den första delen av september började det bli mörkt om kvällarna, något som passade Gustav alldeles utmärkt. Han ville dessutom avvakta ett regnområde som skulle komma in enligt SMHI. Den vita Volvon rullade in på Södergården en tidig vardagskväll med duggregn i luften. Gudrun var nu väl förberedd på vad och vilka hon skulle möta. Gustav hade preparerat henne genom att utförligt beskriva sin barndom i Olsboda och på Klingatorpet. Han hade också beskrivit sin återkomst många år senare, men han hade inget sagt om de kvinnor han haft med sig. Och naturligtvis hade han särskilt utelämnat den tragiska olyckan ute på Storsjön. För säkerhets skull hade han pratat med Bertil dagen före avresan om just det där med kvinnorna. Bertil hade diplomatiskt svarat att vi alla bär på hemligheter som inte tål att dras fram i dagsljus.

 

Gustav hade undrat över det svar han fått från Bertil. Visst har vi alla hemligheter som inte tål dagsljus, tänkte han. Under resan till Olsboda funderade han vidare på svaret medan Gudrun körde. Innan de startat hade Gudrun haft en kommentar om att man borde blanda in polisen om det fanns misstankar om knark. I det läget hade Gustav nästan ångrat att han dragit in Gudrun i historien.

 

Till slut kom Gustav fram till ett acceptabelt svar på sina egna frågor. Han visste allt om Elin, hennes mord och Kalles pengar. Allt detta var en djupt förborgad hemlighet gamla vänner emellan. Å andra sidan hade Bertil och Helge en gång i världen räddat Gustav från en pinsam situation när de lovat att aldrig berätta för någon om olyckan på Storsjön. Så långt hunnen i sina tankar summerade Gustav den delen med att de gamla barndomsvännerna förvisso hade alltför många hakar på varandra för att någonsin kunna knysta om något. Det fanns bara en enda sak som fortfarande brydde Gustavs hjärna. Han hade blivit alltmer övertygad om att Bertil och Helge långt ifrån lämnat ut hela sanningen till honom. Det fanns något som tryckte dem, och detta något hade att göra med de stora äggen i den vita skåpbilen. Mer än så kunde Gustav inte fundera ut. Att i det läget blanda in polisen var naturligtvis helt uteslutet för Gustavs del.

 

Gudrun hälsade med stor nyfikenhet på Bertil och Helge. Hon fann de båda storvuxna männen vara artiga och trevliga, och när de alla slog sig ner vid köksbordet kunde Gustav nästan inte hålla tillbaka en flämtning. Här var välstädat och rengjort. Bordet täcktes av en nytvättad duk och i en vas stod röda rosor från en av Elins gamla rabatter. På spisen puttrade en köttgryta. Helge reste sig efter en stund och ställde fram tallrikar, glas och bestick. På frågan vad det fick vara att dricka till maten, svarade Gustav att Södergården antagligen fortfarande hade ett utmärkt brunnsvatten. På bordet låg de båda halvorna från ägget som Helge kluvit men nu tagit in i köket. Gudrun satte tankfullt ihop de båda halvorna och betraktade dem medan Bertil ställde köttgrytan på bordet. ”Ett sådant här ägg har jag sett förut”, sade Gudrun tankfullt.

 

Precis när det var dags att äta ringde det i Gudruns mobiltelefon. Hon tittade på nummerpresentatören, bad om ursäkt, reste sig och gick lite avsides. Gustav kunde uppfatta oron i de korta kommentarer som Gudrun lämnade. När hon åter satte sig vid bordet meddelade hon kort att hon var tvungen att omedelbart bege sig till Stockholm. Hon förklarade att hennes mor, nyss fyllda åttionio år, fortfarande klarade sig själv i sin lilla lägenhet på Kungsholmen, men att hon nu drabbats av någon hjärtåkomma. ”Det var sjukhuset som ringde”, förklarade Gudrun. ”Mor hade lyckats ta sig ut ur lägenheten och ringt på en grannes dörr. Det var tydligen det som räddade henne. Klockan är trots allt bara sju på kvällen, så jag kan vara i Stockholm för midnatt.”

 

Gudrun övertalades att äta lite av den färdiga maten, och tio minuter senare följde Gustav henne ut till bilen. ”Jag hoppas att jag inte ställer till problem för dig”, sade hon när hon sjönk ner bakom ratten. ”Naturligtvis inte” replikerade Gustav. ”Jag följer gärna med dig om du vill det.” Gudrun skakade på huvudet och de tog adjö. Gudrun körde ut från gårdsplanen medan Gustav gick tillbaka. Det regnade ordentligt och vinden tilltog i styrka. Gustav var våt och huttrade när han åter satte sig vid köksbordet för att njuta av den avbrutna måltiden.

 

Efter en stund tog Gustav åter upp tråden med de stora äggen och att de måste få fatt på ett till för att Gudrun skulle kunna säga vad det fanns i dem. Samtidigt funderade han över det som Gudrun sagt om att hon sett ett sådant ägg förut. Men så skakade han av sig den saken och gick vidare i resonemangen med Bertil och Helge. Efter en stund reste sig Bertil och kom tillbaka med tre gamla regnrockar som funnits i en garderob. ”De här kommer vi att behöva om vi skall hämta fler ägg i kväll”, muttrade han. ”När nu Gudrun gett sig iväg, så är det väl bäst att vi åker dit bort alla tre.”

 

——

 

De parkerade suven på behörigt avstånd från glasbruket. Helge, som hållit sig nykter hela dagen, hade tagit fram en plunta och druckit några klunkar. Både regnet och blåsten hade tilltagit, så regnrockarna kom väl till pass när de smög fram mot glasbruket och stannade vid stallet. Bertil tog i dörrhandtaget men fann att byggnaden var låst. ”Inget problem”, sade Helge medan han grävde i fickan och tog fram en stor nyckelknippa. ”Jag har fortfarande tillgång till hela anläggningen såvida de inte bytt ut låsen. Du brorsan minns väl att jag till slut blev alltiallo här på bruket innan det lades ner. Och nyckelknippan behöll jag.”

 

Helge letade bland nycklarna i mörkret och regnet. Att tända en ficklampa var givetvis uteslutet. Småningom kom Helge fram till rätt nyckel, stack den i låset och öppnade dörren. Alla tre gick in men fann stallet tomt. Ingen vit skåpbil, inga spår efter några ägg i betong. Bertil drog igen dörren bakom dem, Helge tände en ficklampa och lät strålen spela längs väggarna. Lite skräp i hörnen var allt de kunde se.

 

När de åter drog sig ut och Helge låste dörren efter dem tilltog regnet och vinden än mer. Helge tog kommandot i och med att han var den som hittade bäst. De smög fram till glasbruksbyggnadens knut, där Helge försiktigt kikade mot lastbryggan medan han höll tillbaka de två andra. Nu förstod Helge varför den vita skåpbilen inte stod i stallet eller rullade längs vägarna. Den stod helt enkelt parkerad invid lastbryggan med stängda dörrar och avslagen motor. Helge tecknade åt de andra att stå kvar medan han själv smög sig fram till skåpbilen och kände på dörrarna. Bilen var låst.

 

Helge smög sig tillbaka. ”Nog tusan kan jag forcera lås”, viskade han. ”Men den här bilen vill jag inte ge mig på eftersom den som äger den kommer att upptäcka att någon varit inne i den.” Han tystnade och kikade återigen runt knuten med sitt enda öga. ”Nu händer det något”, viskade han igen medan han drog sig undan ur ett ganska så obefintligt synfält. Regnet vräkte ner vid det här laget och Gustav undrade inom sig hur de skulle komma tillbaka från den här expeditionen utan varsin grundlig förkylning.

 

Helge stack åter fram huvudet och kikade. Han drog sig tillbaka och viskade åt Bertil att fort som fan hämta suven. Samtidigt tecknade han åt Gustav att följa med. De kom fram till skåpbilen som nu stod där med öppen bakdörr. Helge snappade åt sig en kartong med ägg och skulle just dra sig tillbaka med sin fångst när den välkände svartskäggige mannen kom ut på lastbryggan och kände igen honom. Helge gav äggkartongen till Gustav och bad honom att springa sin väg. Samtidigt gick Helge i regnvädret ut på planen fram lastbryggan och skrek något åt den lille svartskäggige mannen. Sedan sprang han i skydd av mörkret och regnet tillbaka till skåpbilen där han hukade i skydd av den främre delen.

 

Gustav, som stannat bakom husknuten med äggkartongen i famnen, blev nu vittne till allt som hände. Och det hände mycket snabbt. Gustav hann uppfatta ljudet från suven. Motorn formligen vrålade när Bertil svängde runt knuten. Den svartskäggige mannen, som kommit ut med ett gevär i handen hade börjat jaga Helge, som han trodde befann sig på planen framför lastbryggan. Möjligen hann den svartskäggige uppfatta ljusen från suven innan Bertil i ursinne körde rakt på honom. Den svartskäggige studsade över bilen och blev liggande på marken. Bertil tvärnitade, vände suven och körde över mannen där han låg. Gustav hörde dunsarna när hjulen grep tag i mannen. Sedan stannade Bertil bilen och klev ur. ”Nu tog vi en jävel till”, skrek han. ”Nu hoppas jag att det inte finns fler av den här sorten.”

 

——

 

Gustav skakade i hela kroppen av regn, kyla och chock. Han såg sina gamla vänner stå och gestikulera över mannen på marken, och plötsligt gick Helge fram till lastbryggan. Bertil följde efter med en ficklampa i högsta beredskap. De försvann in i byggnaden medan Gustav började känna sig alltmer utlämnad åt andra makter än de han lärt känna under sitt långa liv. Kartongen med ägget som han höll i famnen började lösas upp av regnet, så han gick fram till suven och lade in den i baksätet. Sedan gick han fram till mannen på marken och kunde genast konstatera att offret för Bertils framfart dött omedelbart. Ingen andning, ingen puls.

 

Gustav följde efter Bertil och Helge. Den orientering han fått via flygbilden satt kvar i hjärnan, och han lyckades ta sig igenom den helt mörklagda byggnaden ända fram till hyttan där han såg Bertil och Helge stå och titta sig om i det svaga ljuset från den flämtande gasollampan. ”Ingen Klas Hermansson den här gången”, tänkte Gustav medan han gick fram och lade en hand på Bertils axel. ”Hur skall ni klara ut det här” frågade han medan han såg Bertil rakt in i ögonen. För ett ögonblick for en tanke av skräck igenom honom. Han hade varit vittne till avrättningen framför lastbryggan. För det var ju inte någon vanlig trafikolycka det handlade om. Å andra sidan kunde Helge ha blivit skjuten av den mörkskäggige mannen om inte Bertil och suven dykt upp i rätt ögonblick.

 

Men hans fruktan hade ingen som helst grund. Bertil var from som ett lamm och Helge stod ett par meter bort och kliade sig i huvudet. Gustav hörde hur stormen utanför huset tilltog, och han hörde hur regnet formligen vräkte ner. Helge gick omkring och letade efter något. Han gick i allt vidare cirklar med ficklampan framför sig. Plötsligt ropade han till och sade att han hittat cementen. Gustav förstod ingenting. Han såg på Bertil som slog ner blicken.

 

Utan att yttra ett ord tog bröderna Olsson varsin säck cement och började gå ut mot lastbryggan. De bad Gustav stanna kvar samtidigt som de försäkrade att de skulle komma tillbaka. Så skedde också efter en stund. Då tog de återigen varsin säck cement och gick ut, men den här gången uppmanade de Gustav att följa med. Väl utkomna på lastbryggan sprang Bertil med lätta steg till suven och körde fram den till lastbryggan. Sedan sprang han upp till Gustav och Helge som stod kvar under taket med fyra säckar cement framför sig. ”Jäkla busväder”, mumlade Bertil medan han tog av sig den ena skon under förevändning att han fått en sten i den.

 

Så kom det sig att tre sjuttioåriga män stod på den förfallna lastbryggan till ett gammalt och sedan länge nerlagt glasbruk och undrade vad de skulle göra. Gustav förstod ingenting, men Bertil och Helge hade vid det här laget fått en viss rutin när det gällde att skaffa undan kroppar som ingen saknade. Men det senare var ju ingenting som Gustav var insatt i även om hans intuition länge sagt honom att det fanns något som hans gamla vänner dolde för honom. Därför tog han nu kommandot när han undrade vad de skulle göra med den döde där ute på planen framför lastbryggan.

 

Det blev Gustav som släpade kroppen fram till suven i ovädret. Det blev han som öppnade suvens baklucka och vräkte in kroppen. Det blev han som stängde den ännu öppna bakdörren till skåpbilen. Det blev han som satte sig bakom suvens ratt och uppmanade bröderna att skynda sig. Bertil och Helge lydde uppmaningen sedan de kvicknat till en smula och slängt cementsäckarna över den döde. Bertil satte sig fram bredvid Gustav medan Helge slank ner i baksätet. Gustav körde hem till Södergården.

 

När de kommit fram avtog stormen och regnet var inte längre lika intensivt. Bertil gick fram till vagnboden och öppnade dörrarna så att Gustav kunde köra in bilen och låsa den. De tre gick in i huset, tog av sig alla våta kläder under tystnad. Gustav tackade sin lyckliga stjärna för att han tagit med sig ett ombyte. Det var som om han sett det stora regnvädret framför sig. Efter ombytet satte sig alla tre vid köksbordet. Helge ställde en flaska vodka och tre glas på bordet. ”Jag tror vi behöver varsin ordentlig sup”, sade han medan han hällde upp.

 

——

 

Det blev en sömnlös natt, men tidigt på morgonen började Gustav den konfrontation han hade planerat under natten. Över den första kaffekoppen bad han lugnt och stilla bröderna berätta vad de hade på hjärtat. Det förblev tyst en lång stund. Under tiden öppnade Gustav en väska han haft med sig och tog fram sin dator. Eftersom varken Bertil eller Helge tycktes ha något att säga kopplade han datorns laddare till ett vägguttag och startade den. Medan han öppnade dokumentet Elin och rullade fram rätt ställe bröt Bertil tystnaden. ”Jo”, ”du vet ju det där med Oxdjupet och morsans död”, sade han.

 

Gustav satt stilla och väntade på fortsättningen. Det värsta regnet hade avtagit och vinden tonat ner sig till vad som verkade en viskning jämfört med kvällen innan. Morgonljuset avslöjade obönhörligt det förfall som rådde i omgivningen utanför fönstret. I samma ögonblick ringde det i Gustavs mobiltelefon. Han tittade på nummerpresentatören och såg att det var Gudrun som hörde av sig. ”Äntligen”, sade han när han svarade. ”Hur har det gått?”

 

Gudrun fattade sig kort där hon satt i en sjukhuskorridor och väntade på att få träffa sin mor igen. ”Resan gick bra”, sade hon. Mor tycks vara över den värsta krisen, men jag måste stanna och se hur det går. Jag hoppas att du förstår. Så fort jag fått det positiva besked som jag väntar mig åker jag hem till hennes lägenhet och stannar där för att få lite sömn. Jag hör av mig så fort jag har något nytt att berätta.” Gustav lade på luren sedan han beklagat det inträffade samtidigt som han uppmanade Gudrun att stanna så länge som det behövdes och sagt att det förvisso inte gick någon nöd på honom.

 

Gustav fortsatte att rulla dokumentet med namnet Elin. Bertil, som trodde att han sagt för mycket, satt nu lika tyst och stilla som Helge. Gustav smuttade på sitt kaffe. Det var allt som serverades denna morgon. Bertil tycktes ha glömt bort det där med bröd, smör och annat som brukade känneteckna hans frukostvanor. Gustav log invärtes åt Bertils nya beteende samtidigt som han kände skräcken över den föregående kvällens händelser komma ifatt honom. Han undrade naturligtvis över om han skulle kontakta polisen eller om han skulle spela med i brödernas beteende. Om han kontaktade polisen skulle det kunna falla tillbaka på honom själv. Han skulle i så fall ha ringt ordningsmakten redan efter mordet vid glasbruket. Gustav var givetvis inte feg, det hade varit tanken på den slutliga sanningen och lojaliteten mot de gamla vännerna som styrt hans beteende.

 

Det blev Bertil som återigen bröt tystnaden efter att ha tittat på Helge som nickat ja. Under den följande timmen kom alla sanningar upp på bordet, och Gustav häpnade givetvis över det han fick höra. Bertil och Helge beskrev i detalj hur de slagit ihjäl de båda andra männen, hur de lagt deras kroppar i hemsnickrade kistor och hällt i betong. Hur de två gånger kört ut med traktorn till Oxdjupet och hur de den andra gången blivit av med såväl traktorn som motorsågen.

 

Gustav hade låtit datorn gå i vila medan han lyssnat. Nu förstod han varför björnsaxen stod utanför husknuten, nu förstod han varför traktorn inte fanns kvar på sin gamla plats, nu förstod han varför bröderna tagit med sig fyra säckar cement. Men det fanns en sak som han ännu inte kunde förstå. Varför hade ingen saknat de två begravda männen? Varför hade inte polisen slagit till i Olsboda med frågor? Sedan fann han det självklara svaret. De här männen, inklusive den som låg i suvens baklucka, existerade inte. Det fanns ingen som saknade dem. Bertil och Helge hade ju berättat om obegripligt språk och allt det där. De var lika lite saknade som Kalle en gång varit sedan han blivit dödförklarad och gömt sig på Klingatorpet tillsammans med sin bror. Det hade varit fritt fram att slå ihjäl dem utan att någon undrade var de fanns. Eller fanns det någon som saknade de här tre männen. Gustav kom att tänka på Klas Hermansson.

 

Utanför fönstret var det nu fullt dagsljus. Solen började titta fram medan vinden avtog alltmer. Gustav tänkte på att de trots allt haft tur där borta vid glasbruket. Att regn och blåst hållit alla nyfikna på avstånd. Men så gick hans tankar till liket där ute i suven. Hur skulle de kunna göra sig av med det? Det var fortfarande sensommar och Storsjön var öppen. Hur skulle man kunna hantera ytterligare en begravning?

 

Dagen gick med olika resonemang fram och tillbaka. Gustav förklarade gång på gång sin lojalitet gentemot sina vänner och att de måste finna en lösning på problemet med liket där ute i suven. Bertil glömde bort att laga mat, så framemot eftermiddagen blev det Gustav som ställde fram bröd, smör och ost på bordet medan han lät kaffebryggaren puttra. Alla tre åt under tystnad, och Helge tycktes ha glömt bort det där med vodkan på samma sätt som Bertil glömt bort det där med maten. Det blev eftermiddag, och det blev kväll. Då plötsligt kom Gustav på att det fanns en lucka i gårdagskvällens händelser, nämligen geväret som mannen där borta vid lastbryggan hade hotat Helge med. Gustav blev helt kall samtidigt som telefonen ringde i hans ficka. När han såg att det var Gudrun gick han ut i hallen. Där möttes han av ett vilt bankande på ytterdörren.

 

——

 

Gustav lät Bertil och Helge sköta om bankandet medan han själv gick in i finrummet och svarade. Han bad Gudrun fatta sig kort i samma andetag som han frågade hur det stod till med modern. Från hallen hördes nu högljudda röster, något som även Gudrun uppfattade. ”Mor hämtar sig”, sade hon. ”Men vad jag egentligen ville säga dig är att jag gick förbi en designbutik på Kungsholmen och då förstod jag var jag sett ett sådant där ägg som låg på köksbordet förut. Butiken heter Fina Gatan, och de har länge haft ett sådant där ägg av betong i fönstret. Vid ägget står en skylt om att det inte är till salu men att kopior kan levereras på beställning.”

 

Gustav tackade för upplysningen, bad att få ringa senare och lade sedan på. Oljudet i hallen var nu lite mer avlägset och hade flyttat utomhus, där Klas Hermansson i höstmörkret stod och skrek åt bröderna Olsson. Gustav såg honom som en siluett i skenet från den svaga ytterbelysningen när han anslöt på trappan. ”Ni jävla gubbar”, skrek Klas Hermansson. ”Ni jävla gubbar har något att göra med att mina trogna medarbetare försvunnit och att jag inte kan hitta dem.” Klas snubblade till. Han var asfull, och Gustav fruktade för ett ögonblick att han skulle trampa rakt in i den laddade björnsaxen.

 

Klas viftade med ett gevär. ”Det här hittade jag utanför glasbrukets lastbrygga och det är fan ta mig inte mitt.” I det ögonblicket blev Bertil ordentligt förbannad, gick fram till Klas Hermansson och vred vapnet ur handen på honom. ”Du din lille skit skall inte komma hit och anklaga oss för någonting”, sade han medan han skickade vapnet bakåt mot Helge som tog upp det. ”Du skall i stället vara jäkligt tacksam för att vi inte ringer till polisen och talar om att du hotar att skjuta oss. Så ge dig för fan iväg och kom inte tillbaka till Södergården. Håll dig du till Mellangården även om jag önskar dig åt helvete i stället för att stanna i Olsboda. Vi har bott här i generationer och tycker att en utböling som du är pest och pina för en sådan här fin gammal bygd.”

 

Klas Hermansson vacklade till. Helge tog geväret och var på väg att höja det när Gustav grep in. ”Låt honom vara”, viskade han. ”Ställ nu inte till med mer elände. Bär in geväret och låt oss vara tacksamma för att han kom hit med det i stället för att det blev liggande utanför lastbryggan.” Helge lydde och gick in med vapnet i handen.

 

Gustav trodde för ett ögonblick att Bertil skulle klippa till den berusade besökaren. Hade han gjort det, så skulle de tre förmodligen haft ännu ett lik att ta hand om. Gustav gick därför fram till Bertil, lade en arm om hans axel och bad honom lugna sig. Det blev som Gustav önskat, Klas lommade iväg på vingliga ben medan Bertils andhämtning efter hand återgick till den normala. De följde efter Helge in i huset och Bertil låste dörren.

 

Helge hade lagt vapnet på bordet. Det var ett gammaldags mausergevär av den sort som alla tre stiftat bekantskap med när de legat i lumpen. Handgreppen satt kvar när Gustav kontrollerade magasinet och fann det laddat. Han tog ut patronerna en efter en och lade även dem på bordet, ”Tur för oss att bössan var säkrad när han kom med den”, mumlade Gustav medan han rullade de skarpa patronerna mellan fingrarna. ”Jag undrar var man kan få tag i en sådan här raritet. Måhända stulen ur ett hemvärnsförråd för länge sedan. Jag har ingen annan förklaring.” Gustav tystnade medan Helge ställde undan den gamla mausern.

 

Gustav gick in i finrummet och ringde upp Gudrun. ”Jag får be om ursäkt för att jag var så kort i tonen nyss”, sade han. ”Jag antar att du hörde grälet. Bertil och Helge har en besvärlig granne som kommer ibland. Den här gången var han ordentligt berusad och skällde på något som inte angår mig.” Gudrun lät sig nöja med förklaringen. Sedan gled samtalet in på modern. Gudrun sade att modern återhämtat sig men att hon själv fick lov att stanna några dagar tills faran var över. Gustav tackade för upplysningen om ägget från Fina Gatan men lät bli att berätta att det nu fanns ännu ett ägg att hantera. Efter ytterligare några minuter avslutades samtalet.

 

När Gustav kom tillbaka till köket satt Bertil och Helge på kökssoffan. Helge hade serverat sig ett dricksglas med vodka medan Bertil såg ut att ha lugnat ner sig. Gustav bad att få låna bilnycklarna så att han kunde gå ut till suven och hämta det nyförvärvade ägget. Han fick nycklarna, gick ut och låste upp suven. Den fortfarande genomblöta kartongen med ägget såg kvar. Gustav tog den, låste suven och gick in. Han öppnade kartongen, tog ut ägget och lade det på bordet. Han undrade hur man skulle bära sig åt för att komma åt innehållet.

 

Helge tömde sitt glas, tog ägget i handen och uppmanade de andra att följa med. Han tog en ficklampa och gick till vedboden. Bertil och Gustav såg hur Helge lade ägget på huggkubben och drämde till med släggan. Ägget delade sig snällt och plastpåsen med det vita pulvret blev liggande på huggkubben. Bertil tog ägghalvorna medan Helge tog plastpåsen. När de kommit in lade Gustav påsen på bordet, tog den sedan i handen som om han vägde den. ”Vikten är åtminstone ett hekto”, mumlade han medan plastpåsen åter gled ner på bordets duk. ”Jag gömmer undan den här, och i morgon får vi se till att ägghalvorna placeras långt ut i skogen.”

 

——

 

Tidigt på morgonen väckte Bertil de två övriga. Eller rättare sagt var det så att det bara behövdes en viskning för att få Gustav och Helge att ställa sig upp bredvid sängen. Ingen av de tre hade fått en blund i ögonen, och de hade dessutom legat påklädda ifall något nytt skulle inträffa. Enligt Bertil var det dags att snarast göra sig av med liket i suven. Den här gången fanns det ingen tid att börja blanda betong igen. Klockan visade sig vara strax efter tre på morgonen.

 

Alla tre klädde sig varmt. Bertil rullade ut suven och lät de två övriga stiga in. Utan att ett ord yttrades körde Bertil ner till sjön där han steg ut och gick fram till båtskjulet. Han muttrade något om att fanskapet förmodligen skulle läcka ordentligt eftersom det inte varit i sjön på hela sommaren. I skenet av en ficklampa hjälptes de åt att dra båten ur skjulet och sätta den i sjön. De såg genast att båten tog in ordentligt med vatten, men medan Helge satte dit årorna tog Bertil fram öskaret och en plastspann som legat under båten.

 

Liket lyftes ur suven och placerades på botten av båten. Kroppen syntes närmast intakt och blodspåren var få. Helge uppmanade Gustav att sätta sig i aktern med liket invid fötterna medan Bertil satte sig vid årorna. Helge sköt ut båten och hoppade i. Det rådde vindstilla, och himlen var klar med en blek måne som gav tillräcklig vägledning. Bertil rodde ut till Oxdjupet medan Gustav hade fullt sjå med att i ficklampans sken ösa vattnet som samlades kring liket.

 

De färdades på den stilla sjön och nådde fram till Oxdjupet precis när ett moln täckte det svaga månljuset. Bertil visade att han fortfarande hade sina gamla kroppskrafter kvar när han med båda händerna lyfte liket rakt upp i luften och slängde det i vattnet. ”Jag tror inte att vi behöver några tyngder för att sänka den fan”, muttrade han när alla tre såg den välbekanta virveln dyka upp på vattenytan och dra kroppen med sig ner i djupet. Bertil grep åter årorna med full kraft och rodde tillbaka medan Gustav öste ut vatten med spannen. När de nådde land fanns det gott om vatten kvar i båten.

 

Frusna och genomblöta om fötter och ben stod tre flämtande gamla män på stranden. Ingen behövde säga något om vad som borde göras. Helge tog åror, öskar och spann till båtskjulet medan Bertil och Gustav tog tag i båten och började dra upp den. Helge kom tillbaka och hjälpte till. Snart var båten tillbaka i skjulet och vänd med årorna och den andra utrustningen under sig. Allt såg ut som förut. Allt såg ut som det gjort mången höst förut. Alberts och Elins gamla båt hade än en gång gjort nytta, och Gustav undrade i sitt stilla sinne när den skulle få träffa Storsjöns vatten nästa gång. Kanske inte mer eftersom den verkade vara mer eller mindre rutten.

 

Suven rullade tillbaka till Södergården. Bertil ställde in den medan Gustav sade till Helge att han snart skulle komma tillbaka. Han bad att få låna ficklampan och gav sig iväg mot Mellangården. Bertil och Helge stod båda kvar på gårdsplanen. Sedan ryckte de på axlarna och gick in. När Gustav kom tillbaka efter en stund hade de hunnit ta av sig alla blöta kläder och byta till torra. ”Nu är den lede lös i Mellangården”, muttrade Gustav medan även han såg till att få fram ett ombyte. ”Ljuset är tänt i hela huset, och det dånar av rockmusik där inne.”

 

 

XIX

 

Gustav tog bussen från Remshult och nådde Kalmar efter ett par timmars färd. Han tog den lokala bussen hem till sin bostad, öppnade dörren och gick rakt fram till sin fåtölj. Där satt han länge och funderade innan han reste sig upp och tog av sig ytterkläderna. Sedan satte han sig åter med ett glas mineralvatten i handen.

 

Dagarna efter den makabra begravningen i Oxdjupet hade blivit smått kaotiska. Bertil och Helge hade gått runt som vandrande vålnader sedan alla känslor hunnit ifatt dem. De hade fört djupsinniga diskussioner med Gustav, som i sin tur inte heller mådde särskilt bra. Gustav kände därför att han gjort helt rätt när han lämnat Olsboda utan att konfrontera bröderna med det slutliga budskapet från Elin. ”Det får vänta”, tänkte han medan han läppjade på sitt mineralvatten.

 

Gustav hade sin lägenhet kvar. Gudrun och han hade resonerat om att flytta ihop, men de hade efter många samtal kommit fram till att det inte rådde någon brådska på den punkten. Annars hade Gudrun framhållit att de mycket väl kunde bo i hennes villa och att Gustav därmed skulle kunna slippa kostnaden för sin lägenhet. Men Gustav ville å sin sida ännu inte ge upp den frihet det innebar att kunna stänga sin dörr och vara ifred. Visserligen hade Gudrun berättat att hon hade gott om pengar, men det blev något som fick Gustav att tänka på de utsvävningar han en gång i världen utsatt ett antal kvinnor för.

 

Naturligtvis hade Gudrun och Gustav pratat med varandra under de dagar som gått. Det gick upp och ner med moderns hälsa, något som tvingade Gudrun kvar i storstaden. Hon hade upprepat det där med ägget i skyltfönstret i butiken Fina Gatan, något som fått Gustav att känna efter att påsen med det vita pulvret låg kvar i fickan. Nu när han satt bekvämt tillbakalutad i sin fåtölj tog han fram påsen och lade den på bordet framför sig. ”Undrar vad det här är”, muttrade han. ”Jag kan inte tro annat än att det är kokain.”

 

Under de kommande dagarna ringde Gustav till Södergården varje förmiddag. Bertil berättade att de nu mådde bättre och att det inte fanns några som helst spår efter Klas Hermansson. Han berättade också att han och Helge tagit med sig de fyra halvorna av de sönderslagna äggen och gått ner till sjön, där de slängt dem långt ut från stranden. Gustav kände sig nöjd sedan Bertil försäkrat att mausergeväret numera var förpassat till en svårtillgänglig plats uppe på vinden och att patronerna fått följa med ägghalvorna ut i sjön.

 

Några dagar senare kom Gudrun tillbaka till Kalmar sedan hon ordnat med att modern skulle få komma till ett privat äldreboende. Hon kom hem till Gustav en eftermiddag och berättade att hon nu kände sig fri men att hon hade kvar bestyret med att flytta ut moderns tillhörigheter ur lägenheten och att sälja den. ”En del av sakerna kan mor naturligtvis ta med sig”, sade hon. ”Men resten måste jag göra mig av med. Jag måste alltså återvända till Stockholm.” Gustav erbjöd sig att följa med, något som Gudrun var tacksam över.

 

Ett par veckor senare styrde Gudrun den vita Volvon mot Stockholm med Gustav bredvid sig. De körde kustvägen via Oskarshamn, Västervik och Norrköping. När de kom ut på E4:n undrade Gustav hur länge sedan det var som han besökt Stockholm senast. Förmodligen tjugo år kom han fram till. Han hade bott i Sydsverige sedan han för många herrans år sedan lämnat Farsta, och han hade startat alla sina utlandsresor via Malmö eller Kastrup.

 

När de kom upp på motorvägen funderade Gustav en del över trafiktempot och insåg att högsta tillåtna hastighet var hundratio kilometer i timmen. Han funderade över hur det var förr i världen med fri hastighet och hur han själv för det mesta kört i hundratjugo kilometer i timmen på vägar som inte alls hållit den här standarden. Men så kom han fram till att det var andra tider med en helt annan trafikintensitet.

 

Gudrun var en mycket skicklig bilförare. Hon hade tidigare berättat att hon i tjänsten kört land och rike runt på olika uppdrag och att hon slitit ut ett antal bilar. Att köra från Kalmar till Stockholm var för henne en ren rutinsak. Det tog ju bara drygt fem timmar även om man körde lagligt. Gustav tittade på hastighetsmätaren som visade exakt hundratio kilometer i timmen mil efter mil. Gudrun hade givetvis lagt in farthållaren och saxade på ett suveränt sätt mellan motorvägens båda filer.

 

När de passerat Södertälje följde Gustav med intresse eller kanske snarast fasa det han såg. De förorter han själv upplev på 1970-talet hade nu etablerat sig och stod som skrämmande monument över miljonprogram och annat som statsmakter och arkitekter hittat på. Botkyrka, Hallunda, Skärholmen, Bredäng och Sätra fladdrade förbi hans ögon i en rasande fart. Vid femtiden på eftermiddagen svängde Gudrun upp på Essingeleden, mötte den tilltagande rusningstrafiken och körde av mot Kungsholmen. Efter en stunds letande fann hon en parkeringsplats på Celsiusgatan, drog åt handbromsen och förklarade att nu återstod endast en kort promenad.

 

Gustav, som var en smula förvirrad efter den snabba bilfärden, klev ur och skakade på huvudet medan han påminde sig sin ungdoms Stockholm med den tidens glesa trafik. Det här var nästan för mycket för honom. Bilar överallt. Avgaserna slog sig på hans ögon och gjorde dem grusiga. Gudrun tog honom i handen, och tillsammans gick de ett par kvarter. ”Här är butiken Fina Gatan, sade Gudrun och pekade mot ett skyltfönster. ”Det är här som ägget finns.” Båda tittade i skyltfönstret, men ingen av dem kunde finna något ägg och heller ingen skylt som basunerade ut budskapet om att kopior kunde beställas. Det var vardag och klockan var ungefär halv sex. På butikens dörr stod att läsa att den skulle vara öppen till sex. Men dörren var låst och det var släckt i lokalen.

 

——

 

När Bertil dag efter dag i telefonen talat om för Gustav att han och Helge mådde bättre, så hade han ljugit. I själva verket hade det mentala helvetet kommit till Södergården och slagit sina starka klor i två gamla män. De försökte så gott de kunde resonera med varandra om saken, men det var som om de inte kom någonstans. Det värsta för dem var troligen ilskan över att Elin styrt deras liv och gjort dem till viljelösa redskap i hennes händer. Men där fanns naturligtvis också helvetets alla kval över de tre morden. Och ovanpå allt detta låg givetvis även vetskapen om de mord som Elin begått.

 

Följden blev att Helges alkoholkonsumtion ökade betänkligt medan Bertil allt oftare gjorde sällskap med sin bror. De grälade inte eftersom det inte fanns något att gräla om. De var i stället drabbade av någon form av apati där de mest hela dagarna satt vid köksbordet. Städning var inte att tänka på, något som gjorde att förfallet även inomhus raderade ut den prydlighet som bara några veckor tidigare mött Gudrun och Gustav. En utomstående betraktare skulle ha beordrat dem att omedelbart söka läkarhjälp för både det ena och det andra.

 

En dag reste sig Bertil och sade att det fick vara slut med supandet för hans del. Det var i mitten av oktober. Det här året hade Klas Hermansson inte dykt upp för att arrendera brödernas jaktmarker. Bertil klädde sig och gick ut. Helge satt kvar med sitt vodkaglas framför sig. Bertil promenerade bort till Mellangården där det verkade vara helt tyst och öde. Han tänkte på äggen i betong, han tänkte på hur hans mor mördat på den här platsen, han tänkte på den ålderdom som snabbt närmade sig för honom och Helge, han tänkte på att polisen snart skulle komma och förhöra honom och Helge. Han undrade hur länge de skulle klara sig ensamma i en före detta by utan tillsyn och hemhjälp.

 

Bertil suckade och gick tillbaka. Hans beslut att sluta med att göra Helge sällskap över vodkaflaskan stod fast. I stället beslöt han sig för att ta itu med saker och ting. Han tände vedspisen, han tog fram dammsugaren, han lagade mat. Helge vare sig såg eller hörde något av allt detta. Han låg hopkrupen på soffan och sov tungt.

 

Sent på eftermiddagen gick Bertil ut på nytt sedan Helge vaknat och satt sig upp på soffan med bultande huvud. Bertil gick ner till sjön och satte sig på klipporna. Det rådde torrt och vackert höstväder. Han såg ut över vattnet, han tänkte på Oxdjupet och undrade om han någonsin mer skulle få kraft att sätta i båten och ro dit ut. Sedan reste han sig och gick hem. Borta vid Mellangården var det livligt värre. Bertil gick dit och såg något han inte ens kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Han halvsprang han hem och ringde till Gustav, som kommit hem från sin resa till Stockholm. ”Nu är helvetet lös i Olsboda”, skrek Bertil i luren. Det står tre polisbilar vid Mellangården och det är ett jäkla liv där borta.” Bertil tystnade medan Helge som satt kvar på soffan försökte förstå vad det var som Bertil sade.

 

——

 

Gustav, som var mitt uppe i en god bok som handlade om religioner i Fjärran Östern, reste sig upp med ett ryck. Han letade upp numret till en bensinstation i kvarteret bredvid och ringde. Jovisst, det fanns en hyrbil inne, en liten Renault. Gustav meddelade att skulle hämta den inom en halvtimma. Sedan packade han en väska för några dagars vistelse i Olsboda, ringde till Gudrun som åter var i Stockholm för att sälja moderns lägenhet, tog sin väska och gick bort till bensinstationen.

 

Gustav styrde ut på E 22:an och vek efter en stund in mot skogsbygden. Färden skulle ta ungefär en timma, och efter tio minuter ringde han till Bertil och frågade om polisen varit i Södergården. Bertil svarade nej men tillade att det fortfarande var fullt pådrag i Mellangården. Inte för att Gustav kände sig orolig för egen del, snarare handlade det om de gamla vännernas psyken. Skulle de stå pall för ett professionellt genomfört polisförhör? Skulle de i så fall avslöja sina hemligheter? För ett ögonblick funderade Gustav på att återigen ringa upp Gudrun men avstod. Så ringde han upp Bertil på nytt och sade åt honom att låsa dörren och låtsas som om det inte var någon hemma.

 

Gustav körde in i Olsboda just som två polisbilar lämnade Mellangården. Tursamt nog var hans hyrbil inte försedd med en massa dekaler som avslöjade dess ursprung. Han körde helt lugnt in på gårdsplanen med den tredje polisbilen i hälarna. Gustav steg ur, hälsade artigt på de båda poliser som kom emot honom och frågade om det var något som han kunde stå till tjänst med. ”Vi söker innehavaren till gården här”, sade den ene polismannen. ”Det gör jag också sade Gustav sanningsenligt. ”Men jag tror inte att de är hemma”, tillade han.

 

En av polismännen gick fram till dörren och knackade. Gustav välsignade det tilltagande mörkret som gjorde att det var svårt för att inte säga omöjligt att upptäcka den spända björnsaxen. När ingen öppnade gick polismannen tillbaka till bilen med en förklaring att han velat fråga gårdens innehavare om de sett något misstänkt eller konstigt i byn på sistone. Gustav presenterade sig och förklarade att han själv vistats i gården som barn och ville hälsa på sina gamla vänner. Sedan hade han förklarat att han ringt för en knapp timma sedan men inte fått något svar men att han skulle vänta tills de kom hem. Han tillade för säkerhets skull att bröderna Olsson kanske var nere vid sjön för att dra upp båten för vintern. Polismännen lät sig nöja, uppmanade Gustav att höra av sig om någon sett något konstigt och åkte sin väg.

 

Gustav satte sig i bilen. Han kände hur svetten rann utefter ryggraden, och det dröjde en bra stund innan han ringde. Det gick fram många signaler innan Bertil svarade. ”Jag kommer in”, sade Gustav kort.

 

Bertil låste upp dörren och släppte in Gustav. På soffan satt Helge ordentligt bakfull efter dagens festande. Han förstod egentligen inte vad som försiggick, men han muttrade något om att han behövde något starkt att dricka för att orka med livet. Gustav satte sig vid bordet, spände ögonen i Helge och sade i skarp ton åt honom att skärpa sig. Först såg Helge ut att bli förbannad men så lugnade han sig.

 

——

 

Tillslaget mot Klas Hermansson kunde ha flera orsaker. Sedan Gudrun och Gustav stått framför den stängda designbutiken på Kungsholmen hade de under tystnad gått till lägenheten som tillhörde Gudruns mor. Där hade de vilat en stund, varefter Gudrun bett Gustav stanna kvar medan hon besökte modern på äldreboendet. Det fanns spår av misstänksamhet hos Gudrun, men Gustav gick inte vidare i den tankegången. I stället satte han sig bekvämt tillrätta i en stol och somnade.

 

Naturligtvis hade Gustav inte avslöjat för Gudrun att ännu ett ägg blivit knäckt på Helges huggkubbe. Påsen med det vita pulvret hade han svept in i ytterligare ett par plastpåsar som han i sin tur lagt i ett fack i sin datorväska. Visserligen ville han få sina misstankar om kokain bekräftade med hjälp av Gudruns sakkunskap men då hade han ju blivit tvungen att komma med en trovärdig förklaring till varför han hade pulvret.

 

Sedan Gudrun kommit tillbaka hade hon haft funderingar kring den stängda butiken och sade sig vilja göra ett nytt besök dagen därpå. Så hade också skett men butiken låg lika öde som dagen innan. Gudrun hade spänt ögonen i Gustav och undrat om han hade något med saken att göra, något som Gustav naturligtvis förnekat. Sedan sades det inte mer om den saken under de två dagar som besöket i Stockholm varade.

 

Följande dag gick Gudrun runt i lägenheten och plockade undan en del småsaker, några tavlor, fotografier i ramar och en mindre byrå. ”Det här är vad jag kan få plats med”, sade hon. ”Resten får säljas eller gå till tippen. Mor bor i ett möblerat rum och hon är så pass dålig att det inte lönar sig att köra bort något av det här till henne.” Följden blev att Gudrun letade upp ett företag som köpte hela bohag och stämde träff med dem följande dag. En man kom upp till lägenheten, värderade dess innehåll och gav Gudrun ett pris, som hon accepterade under förutsättning att företaget svarade för flyttstädningen.

 

Med de fåtaliga sakerna lastade i Gudruns Volvo hade Gudrun och Gustav gjort sig beredda att återvända till Kalmar. Just som de satt sig i bilen ringde Gudruns telefon. Efter ett samtal som varade några minuter hade hon vänt sig till Gustav med förklaringen att hennes mor nyss avlidit. Hemfärden hade skjutits upp, Gudrun hade kört till äldreboendet, kommit ut igen och förklarat att det var bäst att hon stannade. Hon hade kört Gustav till Centralen och han hade tagit tåget tillbaka till Kalmar. Gudrun hade i sin tur sökt upp några goda vänner där hon stannat till efter begravningen. Sedan hade hon kommit hem men återvänt för att ordna med bouppteckning och sälja lägenheten.

 

Gustav hade under den senaste tiden funderat en hel del över sin relation till Gudrun. Båda hade varit ensamstående i så pass många år att de skaffat sig vanor och rutiner som var svåra att rubba. Båda var vana att komma och gå som de ville utan den bundenhet som ett fast förhållande eller ett äktenskap innebär. Gustav hade dessutom ibland undrat var hans lojalitet låg, hos sina gamla vänner i Södergården eller hos Gudrun som han bara känt en kort tid. Under allt funderande hade han gripits av en misstanke, nämligen att det var Gudrun som anonymt tipsat polisen om knarket i Mellangården. Men så hade han slagit bort tanken.

 

Det var dock en sak som Gustav inte bara kunde avfärda, nämligen det faktum att Gudrun sålt sin mors egendom innan hon var död. Kunde det vara så att Gudrun, som påstått sig vara enda barnet, hade fått såväl lägenheten som dess innehåll i gåva från modern. I så fall var saken klar. Men om det inte var så hade Gudrun begått ett stort fel genom att sälja bohaget. Gustav hade funderat vidare och funderat över varför Gudrun inte tagit honom med sig till äldreboendet och låtit honom träffa modern. Han hade kommit på en lösning men beslutat sig för att hålla den för sig själv och att framför allt hålla masken gentemot Gudrun.

 

——

 

Efter en stund vid köksbordet i Södergården hade Gustav börjat fundera över någon form av strategi. Det var inte frågan om utan snarare när polisen skulle komma tillbaka och ställa frågor. Då måste Bertil och Helge ha trovärdiga svar till hands och att det då måste vara Bertil som stod för konfrontationen medan Helge med sitt heta temperament måste hålla sig i bakgrunden.

 

Skymningen föll, men Gustav sade åt Bertil att det var bäst att hålla dörren låst och ljuset släckt. Sedan gick han ut och körde in sin lilla hyrbil bredvid suven. Det var gott om plats i den gamla vagnboden. Han smög sig bort till Mellangården där allt åter var lugnt och stilla. Med bestämda steg gick han tillbaka. Nu visste han hur de skulle bära sig åt.

 

Gustav tog fram sin dator, kopplade upp sig mot nätet med sitt trådlösa modem och letade upp polisens hemsida. Han skrev ner ett telefonnummer som han gav till Bertil. ”Ring det här”, sade han. ”Du skall säga vem du är och att polisen var här i eftermiddags när du och Helge inte var hemma. Du skall också säga att jag mötte poliserna här utanför. Längre än så lär du inte komma. De kommer att ringa upp och då blir det jag som tar över samtalet. När du gjort det skall vi gå ut och ställa undan björnsaxen.”

 

Bertil gjorde som han blivit tillsagd. Efter en stund lade han på luren och menade att det nog skulle bli som Gustav sagt men att polisen inte nöjde sig med ett telefonsamtal. I stället hade de sagt att de genast skulle komma till Södergården.

 

Plötsligt kom Gustav att tänka på påsen med det vita pulvret som han hade i datorväskan. Nu blev det bråttom. Bertil blev tillsagd att tända ljuset såväl inomhus som utomhus. Gustav tog fram påsen, öppnade den och spolade ner innehållet i vasken. Sedan tog han med sig Bertil ut och slängde en stor sten i björnsaxen. Den löstes ut med en smäll, varefter Bertil på starka armar bar ner den till ladugården och slängde den i grisakätten. För säkerhets skull återvände han och hämtade nyckeln till ladugården. Han låste dörren och gick tillbaka.

 

Polispatrullen anlände en timme senare. Två stadiga poliser knackade på dörren. De hälsade artigt och frågade om de fick komma in. ”Visst”, sade Bertil. ”Det går väl bra.” Gustav satt vid köksbordet, tuggade på en smörgås och hade en kaffekopp framför sig. Helge hade förpassats till sin övervåning med stränga förhållningsorder att inte visa sig förrän poliserna avlägsnat sig. Även Bertil satte sig nu vid köksbordet och frågade om han fick bjuda på en kopp kaffe.

 

Polismännen tackade nej och förblev stående. Deras ärende var att försöka utröna om Bertil och Helge någon gång sett något misstänkt borta i Mellangården, om de haft kontakt med Klas Hermansson och så vidare. Bertil visade sina bästa talanger som skådespelare när han förklarade att hans bror var sjuk och hade gått och lagt sig. Sedan presenterade han sin gamle barndomsvän Gustav Karlsson som vid det här laget hade flyttat över till soffan sedan han slukat resten av smörgåsen. Bertil vände sig till Gustav och bad honom berätta om den där gången som Klas Hermansson i fyllan och villan ramlat ihop i hallen. Gustav gav i sin tur en ytterst trovärdig skildring av händelsen och hur de följt Klas tillbaka till Mellangården och sett till att han kommit i säng.

 

De båda polismännen hade nu satt sig ner på varsin stol, och den ene tog fram ett anteckningsblock där han noga noterade det som Gustav berättat. Sedan fyllde Bertil på med ytterligare några sanningar där han berättade om hur Klas Hermansson ibland kommit och besvärat honom och Helge med dumma frågor, hur det gått till i älgjakten förra hösten och hur det ibland varit ett förskräckligt liv i Mellangården. Polismannen med anteckningsblocket fortsatte sitt skrivande medan den andre polisen plockade fram ett av de numera välkända äggen i betong och lade det på köksbordet. ”Har någon av er sett ett sådant här förut?” löd frågan. Bertil och Gustav tittade på ägget och sedan på varandra. När de åter vände sig mot polismannen med en skakning på huvudet åkte ägget tillbaka ner i den väska där det tidigare legat.

 

De båda poliserna reste på sig och tackade för att de fått störa i den sena kvällstimmen. Bertil förklarade att det gick bra att störa eftersom de för det mesta var hemma. Poliserna gick tillbaka till sin bil och körde därifrån. Gustav tog åter fram sin dator och kopplade upp sig medan han bad Bertil att slå på teven. ”Nu gäller det att hänga med i svängarna och se hur det här går” sade Gustav medan han öppnade Aftonbladets hemsida.

 

——

 

TV- sändningarna innehöll inte mycket av värde den kvällen. Aktuellt hade en notis om ett stort polistillslag i en ort mellan Nybro och Vetlanda men inga uppgifter om vad det egentligen handlade om. Kvällstidningarna var ännu mer knapphändiga med sina uppgifter, vilket fick Gustav att stänga av sin dator och be att få gå till sängs. Helge, som anslutit sig till de övriga i köket när polismännen gått, bad om ursäkt för sitt beteende under eftermiddagen.

 

Gustav var uppe redan klockan sex följande morgon och lät kaffebryggaren puttra medan han åter började skumma tidningarnas nätupplagor. Nu fanns det lite mer att hålla sig till, och när televisionens morgonnyheter strömmade ut över köket i Södergården fick man ännu mer kött på benen. Bertil kom ut och satte sig på soffan med en kaffemugg i handen. Efter en stund anslöt även Helge. ”Det var fan”, muttrade Bertil när han fick klart för sig att polisen gjort ett av sina allra största beslag av narkotika i en by som heter Olsboda. Några bilder från Olsboda fanns ännu inte, men Gustav sade med skärpa åt sina gamla vänner att de nu måste hålla sig inne under resten av dagen, släcka all belysning och låsa dörren. Han kopplade om brödernas telefon till sin mobil så att han skulle kunna se vem som hörde av sig. Sedan var det bara att vänta.

 

Vid tiotiden brakade helvetet löst i Olsboda by med anor från medeltiden. Bilar av olika slag körde fram och tillbaka. Som Gustav förutsett var det många som stannade och bankade på Södergårdens dörr samtidigt som telefonen ringde vilt. Gustav antecknade alla telefonnummer, höll Eniros hemsida öppen och kontrollerade hela tiden vilka som ringde. Bertil och Helge hade smugit sig undan till kammaren där båda satt tätt hoptryckta på Bertils säng på behörigt avstånd från fönstret. Gustav i sin tur hade parkerat sig med dator och telefon i ett hörn av finrummet dit inga nyfikna ögon kunde se in genom fönstren.

 

Helvetet varade i några timmar. Sedan blev det plötsligt tyst igen. Alla samtal som trillat in i Gustavs mobil var alla från olika massmedia utom ett. Det var från polisen. Gustav beslöt sig för att ta tjuren vid hornen. Han gick in till Bertil och Helge och sade med vänlig min åt Bertil hur han skulle bete sig. Sedan lät han mobilen ringa upp och gav telefonen till Bertil.

 

När ordningsmakten svarade i den andra ändan av linan sade Bertil vem han var och var han bodde och att det tydligen var så att någon från det här numret ringt till honom och hans bror Helge. Gustav log brett och förstod vilken skådespelare världen gått miste om. Så tänkte han på Elin som inte hade varit ett smack sämre. Han väntade medan Bertil kopplades vidare.

 

Till slut fick Bertil kontakt med den polisman som sökt honom. Han fick reda på att det varit ett stort uppbåd av massmedia i Olsboda under förmiddagen. Bertil förklarade att han märkt det men att han och hans bror var sjuka och inte kunnat gå ut. ”Vi är gamla”, sade Bertil. ”Och vi har svårt när det kommer folk och bankar på dörren. Och då blir vi rädda för vi tror att det är elaka människor som vill komma in och slå ihjäl oss bara för att de tror att vi har en massa pengar. Det var så vår mor dog för några år sedan. Det var elaka människor som bröt sig in och slog ihjäl henne. Så vi är mycket rädda.”

 

Gustav häpnade över den skådespelarkonst som han hade inför sina ögon och öron. Men så tänkte han på vad Bertil sagt om sin mor och blev rent ut sagt förbannad. Polismannen i den andra sidan av linan beklagade mordet på Bertils mor medan han erinrade sig fallet. Han hade avslutat samtalet med att han givetvis förstod om bröderna blev rädda när det bankade vilt på ytterdörren. Bertil gav Gustav telefonen. Gustav lade på luren, och sedan satt de alla tre tysta en lång stund.

 

——

 

Till slut blev det Gustav som långt frampå eftermiddagen satte fram bröd, smör och ost medan han lät kaffebryggaren puttra. På teve fanns en extra nyhetssändning med bilder och kommentarer från Olsboda. Gustav stängde av. Han ville och behövde inte veta mer. Huvudsaken för honom var att Bertil och Helge kunde hållas utanför hela härvan och slippa åka dit för vad de gjort. Sedan fick massmedia sprida hur mycket dynga som helst över Mellangården och Olsboda. Vad Gustav fruktade i förlängningen av hela historien var att folk under några dagar framöver skulle vallfärda till platsen för det stora tillslaget för att ta sig en titt. Han inventerade kylskåpet och frysboxen och insåg att de skulle kunna hålla sig vid liv åtskilliga dagar framöver på den mat som fanns hemma.

 

Bertil och Helge kom ut i köket och satte sig på soffan. De lät sig väl smaka av det som Gustav ställt fram. Sedan sade Gustav i skarp ton att nu gällde det att fortsätta att hålla ljuset släckt och ytterdörren låst. Sedan efterlyste han något att hänga för köksfönstret eftersom de trots allt måste ha teven igång under den kommande kvällen. Han kontrollerade att vidarekopplingen från den fasta telefonen till hans mobil fungerade. Underligt nog hade ingen ringt under de senaste två timmarna. Av detta drog Gustav slutsatsen att alla journalister vid det här laget satt bänkade framför sina datorer.

 

Sedan skymningen lagt sig över Olsboda by ringde Gustav till Gudrun. Ingen svarade, och småningom gick telefonsvararen igång. ”Hej, du har kommit till Gudrun Hermansson. Jag kan inte ta ditt samtal just nu men tala in namn och telefonnummer, så ringer jag dig så fort som möjligt.” Gustav lade på. Naturligtvis visste han att Gudrun hette Hermansson i efternamn, men det var något som han naturligtvis inte ägnat en tanke men som nu slog honom med full kraft. Han gick in på eniro.se.

 

Det fanns mer än 2000 Hermansson bland personer och företag. När han sökte på Gudrun fick han genast träff på hennes hemadress, men när det gällde Klas stämde ingenting, vare sig i Skåne eller i Mellangården. Han slog på Fina Gatan men fick ingen som helst vägledning till någon butik på Kungsholmen i Stockholm. Gustav visste inte vad han skulle tro. Han stängde ner datorn samtidigt som teve började sända nyheter. Naturligtvis hade knarktillslaget i Olsboda högsta prioritet. Medan reportern malde på visades bilder på Mellangården från olika vinklar och man hade till och med kostat på en helikopter som tagit bilder över hela byn.

 

Under hela sändningen satt Bertil och Helge tysta på soffan, men när uppläsaren gled över till andra nyheter erinrade Helge sig att de blivit fotograferade från luften förr. Det var på 1960-talet då det var populärt med den här sortens flygbilder gård för gård. De såldes sedan i förstoringar, ramades in och hängdes till allmänt beskådande i kök eller finrum. Helge undrade vad som hänt med flygbilden över Södergården. Den hade alltid förr hängt i finrummet. Gustav försäkrade honom att den fortfarande hängde där den skulle. ”Jag tittar på den varje kväll innan jag somnar”, sade han. Gustav förstod att Helge i sitt berusade tillstånd inte hade något som helst minne av när han senast satte sin fot i finrummet. Gustav pekade sedan på flygbilden som föreställde Remshults glasbruk och som hängde över soffan. ”Den där togs nog samtidigt”, sade han.

 

Kvällen gick, och varje nyhetssändning tjatade om samma sak. Gustav började nu förstå vidden av det som sades och visades. Ett så här stort tillslag som handlade om kokain, amfetamin och andra droger var det tydligen länge sedan man lyckats med. Gustav var beredd att tacka Gud för de avslöjanden som gjordes men han avstod med tanke på det ingalunda rena mjöl som han hade i sin egen påse. För att inte tala om Bertils och Helges påsar.

 

Gustav ringde på nytt till Gudrun, men han fick samma malande svar i örat som förut. Han kände att han på något sätt måste konfrontera hennes efternamn med det efternamn som handlat om tillslaget i Mellangården. När han åter lagt på luren satte han sig och funderade medan Bertil satte på kaffebryggaren och Helge hällde upp mer vodka. Någon hade ringt till Gudrun när hon varit i Södergården. Någon hade ringt till Gudrun då Gustav suttit vid hennes sida i bilen innan han körts ner till Centralen. ”Hon måste ha haft tyst signal och känt vibrationerna”, tänkte Gustav. ”Eller så var samtalen fejkade.”

 

——

 

Gustav fick helt rätt. Följande förmiddag körde en mängd bilar fram och tillbaka i Olsboda by. Under den föregående dagen hade flera av dem haft dekaler som visat på olika medieföretag. Men den här dagen handlade det om privatbilar av alla de slag. Ett par bultningar på Södergårdens ytterdörr fanns på agendan, men i övrigt fick man vara ifred. Visserligen ringde telefonen då och då, men Gustav kunde med största lugn konstatera att det rörde sig om tidningar som tydligen ville ha kompletterande uppgifter. Gustav ville fortfarande till varje pris hålla sina gamla vänner och sig själv på mycket stort avstånd från all mediebevakning.

 

Dagen gick och kvällen kom. Teven hade tonat ner det stora knarktillslaget en smula, men det fanns en notis som talade om att två personer satt anhållna för narkotikainnehav. Naturligtvis nämndes inga namn, men Gustav funderade mycket över det där med två personer. Såvitt han kunde lista ut hade Klas förmodligen varit ensam hemma vid tillslaget i Mellangården. Ytterligare en person verkade en smula konstigt eftersom den medhjälpare som Klas senast haft numera lågt tryggt förvarad i Oxdjupet. Gustav funderade fram och tillbaka medan han återigen försökte ringa till Gudrun.

 

Inget svar den här gången heller. Samma malande telefonsvarare. Plötsligt blev Gustav kall invärtes. Tänk om det var så att Gudrun var den andra anhållna personen….Tanken svindlade. Hermansson och Hermansson. Var de släkt? Och tänk om Gudrun nu satt inburad och någon hade beslagtagit hennes mobil. Då skulle det ju inte vara någon som helst konst att koppla ihop henne med Gustav.

 

Bertil bröt tystnaden med en undran hur länge det här skulle pågå och när han skulle kunna gå ut igen i Guds fria natur. Gustav, som var mitt uppe i sina funderingar kring Gudrun och hennes mobiltelefon, svarade inte. Följden blev att Bertil reste sig och gick ut. Helge följde efter. Kvar i köket satt Gustav med sina egna problem. Nästa tevesändning förde honom på ett brutalt sätt närmare målet för hans misstankar samtidigt som Bertil och Helge kom tillbaka. Den fyrkantiga burken meddelade nämligen från kökets ena hörn att en man och en kvinna satt anhållna efter det stora narkotikatillslaget i Olsboda.

 

Naturligtvis avstod Gustav i det här läget från att på nytt försöka ringa till Gudrun. Visserligen hade hans misstankar inte bekräftats, men han förstod att nu var det bara att vänta på fortsättningen. Och fortsättningen blev för Gustavs del frossa, illamående och hotande kräkningar. Men så skärpte han sig och lade armbågarna på köksbordet medan han stirrade vilt på Bertil och Helge som åter satt sig på soffan. De båda barndomsvännerna på den andra sidan bordet hade mördat och begravt tre personer, och deras mor hade i stort sett samma meritlista. Gustav hade varit vittne till ett av de mord som barndomsvännerna utfört. Dessutom hade han hjälpt till med att undanröja ett av liken.

 

Bertil, som var en omtänksam man, undrade hur Gustav mådde. ”Du bara stirrar framför dig och svarar inte på tilltal.” Gustav lyfte upp huvudet och riktade in blicken på en punkt på väggen mitt emellan bröderna. Blicken träffade flygfotot. Gustav läste på nytt texten på tavlans nederkant. Remshults glasbruk, stod det där precis som förut. Gustav vände blicken från tavlan till Bertil och reste sig upp. ”För tusan gubbar”, sade han. ”Nu vet jag hur det hänger ihop. Kom så åker vi bort till glasbruket. För nu vill jag verkligen veta vem som egentligen är skyldig till vad. Och du Helge, glöm inte att ta med dig nycklarna till din gamla arbetsplats och en stadig ficklampa.”

 

——

 

Gustav gick ut till vagnboden. Han startade och rullade ut sin hyrbil. Bertil satte sig bredvid honom medan Helge satte sig i baksätet. Bilen drog iväg längs en öde bygata och ut på landsvägen i riktning mot Remshult. I närheten av det forna glasbruket stannade Gustav och stängde av bilens motor. ”Nu gubbar går vi resten av vägen och håller alla sinnen öppna”, sade han. Alla tre steg ut och Gustav tog kommandot. Det var de gamla flygbilderna över glasbruket och Södergården som ledde honom i hans sökande.

 

Det var sent på kvällen och det var mörkt överallt utom i den före detta hyttan, där det svaga ljuset från gasollampan fortfarande spred sitt dunkla budskap om att någon hade någon form av verksamhet igång. Bilderna från ovan kom återigen emot Gustav. De var verkliga även om de handlade om en svunnen tid. De visade ett perspektiv som fick Gustav att bli svettig utefter hela ryggraden. På båda bilderna syntes människor som var på väg någonstans. På bilden från Södergården kunde man urskilja Albert som styrde sina steg mot bostaden. På bilden från glasbruket syntes en kvinna på väg mot en annan del av anläggningen än hyttan.

 

Gustav stannade för ett ögonblick. ”Ni hade en kvinna som chef en gång i världen”, sade han. Vad hette hon nu igen?” Bertil och Helge stannade till. ”Hon hette Hildur Bengtsson” sade Bertil. ”Är det hon som syns på flygbilden över glasbruket?” fortsatte Gustav. Bertil och Helge nickade båda två där de stod i dunklet för att inte säga det totala mörkret. ”Vart är hon på väg?” Gustav fortsatte sin utfrågning. ”Till brukskontoret”, svarade Bertil. ”Hon är troligen på väg från bruksherrgården till jobbet efter tiorasten. Jag har särskilt tänkt på henne när jag tittat på bilden som vi fick av dig. Hon var ett sjusärdeles fruntimmer.”

 

Gustav log invärtes när han bad bröderna föra honom till brukskontorets ingång. Det var givetvis inga problem även om det var mörkt och ficklampan var släckt. Helge gick med vana steg uppför trappan till den del av glasbruket där kontoret varit inrymt en gång i världen. Han behövde inte söka länge på sin nyckelknippa. Det small till i låset, Gustav satte fingret för munnen och uppmanade därmed de andra att vara helt tysta. Dörren gled upp, och Gustav steg in. Sedan tecknade han åt Helge att visa honom vägen.

 

Helge följde korridoren där det fanns flera tjänsterum. Han hittade som i sin egen ficka, ja han skulle ha hittat även om han stängt till sitt enda öga. Bertil och Gustav följde efter tills trion kom fram till det forna chefsrummet. Där lade Gustav handen på Helges axel och gick förbi honom samtidigt som han tog ficklampan ur Helges hand. Gustav öppnade dörren och lät ficklampan spela över rummet. Till slut stannade ljusstrålen på stolen vid skrivbordet. Där satt Gudrun.

 

Även om Gustav vetat hur det hela i grova drag skulle utvecklas, så kände han sig för ett ögonblick en smula osäker. Men så fäste han lampan på Gudruns ansikte och frågade vad som pågick. Gudrun, som inte såg vem eller vilka inkräktarna var i det skarpa skenet från ficklampan, böjde sig bakåt i stolen med något som liknade en väsning. Gustav gick fram till henne och såg att hennes mobiltelefon låg på skrivbordet. Han tog upp den och stoppade den i fickan. Sedan släckte han lampan och avslöjade vilka de tre inkräktare var som en sen kväll utan inbjudan besökte ett glasbruk som varit nerlagt i trettio år.

 

Gudrun reste sig hastigt. Det verkade som om hon sovit och blivit totalt överraskad. Men så sansade hon sig, satte sig åter i stolen och frågade vad alltsammans handlade om. Det var givetvis kallt i rummet, och Gudrun satt på sin stol insvept i en kappa och en stor filt. Gustav tog henne under armen och viskade till henne att vara tyst. Sedan viskade han till Helge att han ville komma ut till hyttan.

 

Helge gick före medan han lät ficklampan spela längs väggarna. Det tog en stund att ta sig genom alla vinklingar och vrår innan de nådde målet. Ute i hyttan sände den ensamma gasollampan ut sitt sken. Ingen människa syntes till. Gustav gick fram till gasollampan och släckte den. Nu rådde totalt mörker och total tystnad. Alla stod blick stilla som om någon väntat på någon form av ljud. Men mörkret och tystnaden bestod. Efter en stund som verkade lång som en evighet bad Gustav Helge att tända ficklampan.

 

Fyra personer stod i en före detta glashytta och väntade på någon form av besked. Det kom från Gustav som bad Helge visa vägen ut till lastbryggan. Gustav tog ett stadigt grepp om Gudruns ena arm och nådde med hjälp av ljusskenet ut i friska luften. Sedan vände han sig mot Gudrun och frågade var hon hade bilen. Gudrun, som vid det här laget verkade mer eller mindre avsvimmad, pekade mot stallet. De gick dit, öppnade dörren och fann Gudruns vita Volvo. Gustav bad att få nyckeln, startade bilen och rullade ut den. Han gav hyrbilens nyckel till Bertil och frågade om han kunde ta med sig Gudrun till Södergården. Bertil nickade, tog Helge med sig till hyrbilen och startade den. Två bilar rullade genom det föga upplysta samhället och landade småningom på Södergårdens ladugårdsplan. Efter diverse tråcklande stod tre bilar i Södergårdens vagnbod. Helge stängde dörren och alla fyra gick in i huset.

 

——

 

Gustav hade vid det här laget ett helt livs erfarenhet av att hantera konflikter. Den här gången kände han sig en smula osäker, men efter en stund beslöt han sig för att ta den nödvändiga konfrontationen. Bertil och Helge satte sig som vanligt på soffan medan Gudrun och Gustav satte sig bredvid varandra på varsin stol. Ingen av de två hade yttrat ett enda ord under färden från glasbruket till Södergården. Gustav var nämligen angelägen att få sina gamla vänner som vittnen till allt som sades.

 

Gustav vred på sin stol så att han kunde se Gudrun ordentligt. Hon satt tyst och stirrade ner i bordsskivan. Men så lyfte hon på huvudet och såg Gustav rakt in i ögonen. ”Fy fan så synd att världen är så liten som den är”, sade hon. ”Jag menade verkligen allvar med vårt förhållande, och jag är verkligen ledsen att allt gick så snett. Jag hade ju ingen aning om var jag befann mig den första gången jag kom hit, men sanningen kom emot mig när jag fick det första telefonsamtalet.” Gudrun tystnade medan Gustav full av spänning väntade på fortsättningen.

 

Gudrun reste sig och tog av sig kappan. Hon lade den över stolsryggen och satte sig igen. Det märktes att hon hade svårt att finna den fortsatta tråden, men Gustav beslöt sig för att vänta. ”Att den odågan Klas hade gården bredvid den här blev naturligtvis en chock för mig. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle bete mig när någon av er lade ägget här på bordet. Till en början ville jag bara spela med, men så tänkte jag att Klas och hans skumma affärer fanns här bakom knuten.” Gudrun tystnade åter och Gustav kunde se hur en tår trillade nerför hennes ena kind.

 

Nu var det Gustavs tur att resa sig. Han ställde sig vid sidan av Gudrun och bad henne vrida stolen så att han kunde se hennes ansikte. Gudrun lydde medan hon tog fram en näsduk och torkade bort tårarna ur det helt osminkade ansiktet. Gustav satte sig och spände ögonen i Gudrun. ”Vem tusan var det då som ringde till dig strax innan du tog beslutet att köra till Stockholm?”

 

Gudrun satt tyst en lång stund innan hon svarade. ”Det var Mia Hermansson, syster till Klas”, sade hon till slut. Sedan blev det åter tyst och Gustav kände nu att han inte hade någon som helst anledning att påskynda utfrågningen. I stället reste han sig på nytt och gick fram till kaffebryggaren. Efter en stund spred sig kaffedoften i köket. Bertil och Helge satt kvar på sin soffa med tre uppspärrade ögon. Ingen av dem sade något.

 

Sedan kaffet kommit på bordet fortsatte Gudrun sin berättelse. Det kom inte många ord i taget men vartefter kvällen blev allt senare kom den ena sanningen efter den andra upp kring det gamla slagbordet. Det visade sig att Klas och Mia var brorsbarn till Gudrun och att de tidigt i livet visat brottsliga talanger sedan deras föräldrar omkommit i en bilolycka. Gudrun hade på alla sätt försökt styra dem rätt igen men misslyckats. Nu när de var i fyrtioårsåldern hade Gudrun, sedan hon träffat Gustav, beslutat sig för att fullständigt strunta i dem och leva sitt eget liv.

 

Gudrun drack den ena kaffekoppen efter den andra. Hon var skärrad, ledsen, ångerfull och rent ut sagt förbannad. ”Så det där med din mor var alltså en bluff?” frågade Gustav medan han bryggde mer kaffe. Gudrun nickade och erkände att hennes mor avlidit för många år sedan och att lägenheten på Kungsholmen i Stockholm var hennes egen. ”Jag höll den för Klas och Mias skull så att de skulle ha någonstans att ta vägen när de kom till Stockholm. Men nu kände jag att det brände under fötterna och att jag skulle vara tvungen att göra mig av med den för att röja undan så många spår som möjligt. Jag tog med dig som alibi och visade dig med flit Mias designbutik kanske för att på något sätt vilseleda dig. Jag vet egentligen hur jag tänkte. Men lägenheten sålde jag utan att blanda in Klas och Mia i den affären. Och jag fick nästan tre miljoner för den.”

 

Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Tre miljoner för en sketen lägenhet.” Orden undslapp Bertil, och Gustav såg hur han bet sig i tungan. ”Ja, sade Gudrun. ”Så mycket kostar det om man vill ha ett krypin i centrala Stockholm. Jag är väl medveten om att man för det priset kan få en mindre gård här ute i glesbygden. Men vad gör man inte för syskonbarn som man känner för. Men nu är det slut med daltandet.” Gudrun snyftade till och tårarna rann utefter hennes kinder. Den förut så paranta kvinnan såg nu plötsligt gammal och trött ut. Gustav tyckte synd om henne, men det var ytterligare en fråga han ville ha besvarad denna mörka kväll. ”Du är ju en välutbildad kemist,” sade han medan han såg Gudrun rakt in i ögonen.

 

Gudrun slog ner blicken. Det syntes att hon inte ville ta upp den tråden, men Gustav var envis. ”Du är nog mer insyltad än vad jag trodde först”, sade han. Men det kom inget svar. Gudrun var vid det här laget så pass utmattad att allt vidare luskande var dömt att misslyckas. Gustav ledde henne därför in till sin säng i finrummet och lät henne lägga sig där. ”Jag sover på kökssoffan”, sade han när han kom tillbaka. ”Vi får sova lätt inatt. Jag tror inte att hon smiter, men i alla fall. Volvon står innanför min hyrbil, och jag har nyckeln till den.”

 

——

 

Gudrun försökte inte smita. I stället sov hon till långt fram på förmiddagen. När hon äntligen visade sig i köket förstod de tre männen runt bordet att de hade en förtvivlad och djupt ångerfull person framför sig. ”Förlåt mig”, viskade Gudrun och gav Gustav en lätt kyss på pannan. Dagen utanför köksfönstret bjöd på vackert väder, något som i sin tur lättade upp stämningen runt bordet.

 

Bertil såg till att Gudrun fick en sen frukost. Sedan satte han sig åter på soffan bredvid Helge och visade tydligt att han förväntade sig en fortsättning på den närmast osannolika historien. Gudrun åt en smörgås och drack flera koppar kaffe innan hon fortsatte sin berättelse. ”Det där med att jag är kemist och en duktig sådan är sant” sade hon plötsligt. ”Det var just den talangen som Mia och Klas utnyttjade när de gav sig in i sina lönande narkotikaaffärer. Det blev jag som sattes till att analysera allt som de smugglade in och ansåg sig ha rätt att sälja vidare till missbrukarleden.” Gudrun tystnade medan hon läppjade på ytterligare en kopp kaffe. ”De hade egentligen ingen hållhake på mig annat än det nära släktskapet. Naturligtvis borde jag ha anmält dem för flera år sedan.”

 

Gustav reste sig och sade att han och Gudrun nu var redo för en promenad genom byn. Han bad Bertil och Helge att följa med. Alla fyra gick till den nu helt öde Mellangården där Gustav stannade och visade Gudrun var hennes odåga till brorson skött sin skumma verksamhet. ”Men glasbruket”, sade han. ”Hur kommer det sig att det var där vi hittade dig? Hur kommer det sig att Klas hade gården som täckmantel medan verksamheten i själva verket skedde fyra kilometer härifrån?”

 

Gudrun vände sig mot Gustav med en blick av djup förtvivlan. ”Jag visste att han hade en gård”, sade hon. ”Men jag visste inte att den låg här. Jag visste också att han köpt någon form av industrianläggning där han tillverkade sina ägg. Men att den låg så nära hade jag ingen aning om förrän jag konfronterade Mia om saken innan hon blev anhållen. När hela historien rullades upp av polisen begav jag mig till glasbruket. Jag vet inte varför. Troligen var det så att jag väntade på de skumma kompisar som Klas hade. Jag trodde att de skulle dyka upp.”

 

Nu förstod Gustav än en gång hur alltsammans hängde ihop. Gudrun kände till de medarbetare som Klas haft i sin skumma gärning, de medarbetare som tillverkat äggen och sett till att de transporterats med den vita skåpbilen till Mias designbutik i Stockholm. Men det hon inte visste var att de tre medarbetarna numera var placerade i Oxdjupet och att de av det enkla skälet aldrig mer skulle återvända till det som en gång varit Remshults glasbruk. Gustav insåg också att Klas måste ha undrat över vart medarbetarna tagit vägen och att det var för den sakens skull som han strök omkring vid Södergården full av misstankar gentemot Bertil och Helge.

 

Alla fyra gick tillbaka till Södergården, där Bertil tände vedspisen och började laga mat till den närmast utsvultna lilla skaran. Gudrun satte sig åter vid bordet och stirrade rakt framför sig. ”Klas meddelade mig för några år sedan att han hade tre något så när pålitliga män i sin tjänst och att han betalade dem bra. De kom från Baltikum eller Ryssland, jag vet egentligen inte vilket. Men de skötte sitt jobb med äggen. En av dem sysslade även med vapenaffärer. Vad det handlade om för vapen vet jag naturligtvis inte eftersom jag inte kan något om skjutvapen.” Gudrun tystnade medan Bertil och Helge stirrade vilt på varandra.

 

Det förblev tyst kring köksbordet en bra stund. Sedan reste sig Bertil, blandade en smet och stekte pannkakor som han efter hand lade upp på en stor tallrik. Men ingen visade något intresse för anrättningen. ”De här tre skumma männen plockade Klas upp i samband med ett villainbrott i en stockholmsförort”, sade Gudrun plötsligt. De färdades i en svart skåpbil som Klas hjälpte dem att smuggla undan i ett garage i centrala Stockholm vid den tidpunkt då han och Mia disponerade min lägenhet på Kungsholmen. De åkte aldrig fast för inbrottet, men Klas fick någon form av hållhake på dem. Han köpte det gamla glasbruket som tydligen varit till salu i många år och placerade dem där.”

 

Gustav lade upp en pannkaka på sin tallrik och tog en slev av den fabrikstillverkade lingonsylten som genom ICA:n hamnat på Södergården. Även Bertil och Helge tog varsin pannkaka medan Gudrun avstod. ”De här tre männen livnärde sig på villainbrott lite varstans i landet,” fortsatte Gudrun. ”Och det sades att de även bröt sig in i en hel del hus här i trakten. Här bor ju en hel del tyskar och danskar, och husen står ju oftast tomma på vintern. Vad de letade efter förstår jag inte eftersom ingen vettig människa lämnar kvar något av värde när de åker hem på hösten. Men det var ett av de här inbrotten som Klas berättade särskilt för mig om.”

 

De tre åhörarna spetsade öronen. Gustav bad Gudrun fortsätta. ”Jo, det var så här att de här männen fått nys om en villa där det bodde en åldrig dam och att den här gamla damen hade en förmögenhet gömd. Tipset hängde samman med att den gamla damen tycktes ha gott om pengar när hon handlade i samhället och att en av busarna sett att hennes plånbok innehöll en försvarlig bunt med sedlar. Givetvis hade jag ingen som helst aning om var det samhället låg. Nu har jag förstått att det handlade om Remshult och att busarna skuggade den gamla damen på hennes väg hem efter de inköp hon gjort den dagen.”

 

Gustav blev kall invärtes medan Bertil och Helge återigen stirrade på varandra. Det som alla tre anat hade nu bekräftats. Ingen av dem sade någonting. Alla satt tysta medan Gudrun började snyfta. ”Jag tycker att det är så hemskt med den gamla damen”, sade hon slutligen. ”Min brorson var skyldig till att de här busarna flyttade till Remshult. Och så går de här busarna och slår ihjäl en gammal kvinna bara för att de tror att hon gömmer på en massa pengar.”

 

——

 

Såväl Gustav som Bertil och Helge förstod nu alla sammanhang. Det enda som Gustav inte visste något om var vapengömman i Klingatorpet. Så småningom reste sig Gudrun och bad att få sin bilnyckel. Gustav nickade, reste sig från bordet och följde med Gudrun till vagnboden där han körde ut sin hyrbil. Gudrun rullade ut Volvon, vevade ner fönsterrutan och bad Gustav om förlåtelse. Gustav i sin tur sade att allt var förlåtet och att han ville träffa Gudrun igen. Volvon rullade ut från Södergården i riktning mot Remshult.

 

Gustav gick tillbaka till köket där Bertil och Helge satt kvar på soffan. Ingenting blev sagt på en lång stund. Till slut skruvade Bertil på sig och sade att han ville berätta mer. Men Gustav, som var mitt uppe i funderingarna kring de tre busarna och mordet på Elin, lyssnade inte. I stället öppnade han sin dator för att ge bröderna den slutliga förklaringen till varför Elin blivit ihjälslagen. Men så ångrade han sig, stängde datorn och vände sig till Bertil med en min som visade att han ville lyssna.

 

Bertil harklade sig, tittade på Helge och sade att det nu var dags att besöka Klingatorpet på nytt. De hade ju inte varit där sedan de firat sin gemensamma sjuttioårsdag. Gustav nickade, klädde på sig och gick ut med Bertil och Helge i hälarna. Bertil startade suven, och färden gick till vad Gustav numera kallade sitt barndomshem. Väl framme steg Gustav ur baksätet och gick fram till det röse som fortfarande ersatte brunnen medan Helge gick fram till torpet med en kofot i handen.

 

Helge bröt upp dörren på samma eleganta sätt som han gjort ett par gånger förut. Det var fortfarande dagsljus men Helge hade tagit med sig en ficklampa som gav ytterligare vägledning i sökandet. Dörren till rummet med vapenlådorna öppnades och alla tre gick in. Ingenting var rört sedan bröderna senast var där men Gustav såg ut som ett frågetecken. Helge gick därför fram till den närmaste lådan och bröt upp den. Gustav bara stirrade på det han såg. En låda full med automatvapen av ett slag som han absolut inte hade någon som helst kännedom om. Helge stängde lådan och alla tre gick ut. Helge återställde efter bästa förmåga ytterdörrens lås.

 

De tre åkte tillbaka till Södergården under tystnad. Sedan de åter kommit in i köket satte sig Gustav med en suck och undrade hur länge Bertil och Helge känt till vapengömman. De tittade på varandra och Bertil berättade efter en stund hur de tagit sig in i torpet och hittat det som nu även Gustav kände till. Återigen tystnad. ”Gudrun talade sanning om det där med att en av de busar som Klas lejde var skyldig till vapengömman”, sade Gustav. ”Det här är inget som polisen känner till. Och det är lika bra det. Och polisen har säkert inte heller koll på det gamla glasbruket eftersom de hittade både ägg och en massa knark i Mellangården. Jag såg en hel del när vi ledde hem Klas den där kvällen då han spydde ner hallen och jag sökte igenom huset. Men det var ju inte min sak att luska vidare.”

 

Skymningen sänkte sig över Olsboda. Telefonen var tyst. Jakten på knarket var tydligen över. Bevisen var insamlade och rättegången återstod. Gustav suckade medan han funderade över om han skulle åka hem eller stanna ytterligare en natt. Men så bestämde han sig, sade på återseende till bröderna Olsson och satte sig i sin hyrbil. Han körde till Kalmar, lämnade tillbaka bilen och gick hem till sin lägenhet, där han en stor del av kvällen satt i sin stol och funderade. När han till slut slog på teven hamnade han i de regionala nyheterna som meddelade att en person dödats sedan en vit Volvo av okänd anledning kommit över på fel sida längs väg 23 mellan Åseda och Växjö och frontalkrockat med en långtradare. Gustav stängde av teven.

 

 

XX

 

Det blev sen höst och det blev vinter. Gustav lämnade inte sin lägenhet annat än för matinköp och annat som var nödvändigt att uträtta. Han ringde varje dag till Södergården och bad sina gamla vänner att visa sig ute så lite som möjligt. Bertil bedyrade att han numera ensam åkte till Remshult för att köpa mat en gång i veckan men att Helge gick och gnällde över att brännvinet snart skulle vara slut. Gustav sade åt Bertil att bröderna förvisso som varande mångmiljonärer hade råd att köpa brännvin på Systembolaget, men det var inget som Helge velat lyssna till. Han ville till varje pris göra en ny resa till Tyskland.

 

Massmedierna rapporterade under december månad fortfarande en hel del om knarktillslaget i Olsboda. Gustav läste allt han kunde komma över på nätet, och han undrade lite skälmskt hur länge det skulle dröja innan han slitit ut sin dator. Det hade gått en tid sedan han fått bekräftat att det var Gudrun som mött döden i form av en frontalkrock med en långtradare. Han hade accepterat saken, gett tusan i att ge sig tillkänna och hade främst fokuserat sin uppmärksamhet på polisens och medias hantering av det före detta glasbruket i Remshult. Eller rättare sagt bristen på rapportering därifrån. Ingen hade tydligen snappat var äggen i betong i själva verket framställts.

 

Mia och Klas Hermansson hade under alla förhör varit mycket förtegna. De hade ingalunda avslöjat den roll deras numera avlidna faster spelat, de hade medgivit det som de anklagades för, och medierna spekulerade i om det fanns något som de ville dölja. Men inget nytt kom fram, Mia och Klas dömdes till långa fängelsestraff, och deras advokater avstod från att överklaga domarna sedan syskonen förklarat sig nöjda med att sitta av den tid de dömts till. Gustav kände sig tillfreds med den delen av saken. Att han saknade Gudrun och sörjde hennes tragiska självmord var en annan del av verkligheten. Att mista två Gudrun på det här tragiska sättet var inte lätt att komma över.

 

Det blev jul och det blev nyår. Ännu hade ingen myndighetsperson i form av polispatrull eller annat infunnit sig hos vare sig Gustav Karlsson i Kalmar eller hos Bertil och Helge Olsson i Olsboda. Allting andades lugn, det stora knarktillslaget hade blivit historia och Gustav behövde inte längre oroa sig. Han beslöt sig för att återigen öppna dokumentet med namnet Elin i sin dator. Men det måste ske på plats. Han ringde till Södergården i början av februari månad 2009. Bertil blev glad och erbjöd sig att hämta Gustav vid bussen följande dag.

 

Gustav klev ur bussen, hälsade på Bertil och satte sig i suven. Sedan bad han sin gamle vän att köra bort till glasbruket. Han ville än en gång se platsen för det sista mordet, han ville än en gång se den plats dit hans intuition lett honom i sökandet efter Gudrun. Gustav klev ur suven. Det var sen eftermiddag och mörkret lade sig över nejden. Byggnaden såg ännu mera spöklik ut än förra gången i sitt uppenbara förfall. Han gick tillbaka och satte sig bredvid Bertil.

 

I Södergårdens kök satt Helge med en vodkaflaska och två tomma starkölsburkar framför sig på slagbordet. I all sin bristande nykterhet hälsade han Gustav välkommen och förklarade att han fått påfyllning på förråden. ”Den senaste resan var häftig”, sade han. ”Vi lastade suven så att jag inte trodde att vi skulle ta oss hem. Och när vi kom till tullen efter bron så blev vi stoppade, men när vi sade att vi var gamla män som behövde åka hem så fort som möjligt, så lyste de bara på oss med en ficklampa och lät oss åka vidare.” Gustav log och tog Helge i handen. Det var som det var och det fanns ingenting att göra åt den saken.

 

Kvällen förflöt med sedvanlig matlagning och småprat mellan Bertil och Gustav sedan Helge somnat på soffan. Så småningom gick Gustav till finrummet och kröp ner i sängen. Gudrun kom emot honom. Hon hade ju sovit här natten innan hon körde in i långtradaren längs väg 23. Gustav vände och vred på sig i sängen. Gudrun ville inte släppa sitt grepp om honom. Den Gudrun som drunknat i Oxdjupet hade varit mild emot honom i sin behandling i jämförelse med vad han nu fick uppleva.

 

Den första Gudrun hade hotat med att bita av Gustav hans ena öra om han inte ville lyssna på henne. Den andra Gudrun stod bredvid sängen iförd något slags kravallmundering av ett slag som Gustav sett poliser använda på teve. Den andra Gudrun lade ner sina vapen, tog av sig hjälmen och skakade på huvudet så att håret formligen flög runt henne. Sedan tog hon fram en stor spik och en grov hammare. Hon satte spiken till Gustavs tinning och drämde till med hammaren. Hon slog flera gånger tills spiken trängt långt in i Gustavs huvud. Han vaknade till ljuden av sina egna skrik.

 

——

 

Det var mitt i natten. När Gustav till slut kom till sans fann han Bertil stående invid sin säng. ”Du måste vara sjuk som du skriker”, sade den alltid så omtänksamme Bertil. Gustav reste sig upp och ruskade på huvudet. Han tog sig flera gånger för pannan liksom för att känna efter om han blödde eller om där fanns ett djupt hål efter spiken som Gudrun slagit in. När han till slut insåg att alltsammans varit en mardröm vände han sig till Bertil och frågade om det var möjligt att få en kopp kaffe.

 

Bertil gick ut i köket och startade kaffebryggaren. Han ställde fram smör, bröd och ost, men Gustav skakade på huvudet. Han ville bara ha kaffe. Han ville vakna ordentligt efter sin hemska dröm. Han ville komma tillbaka till en verklighet som innebar dagsljus, glada miner och ett fortsatt gott liv utan en stor spik i huvudet. För säkerhets skull lät han fingrarna än en gång löpa längs pannan och sedan se efter att han inte hade något blod på dem. Långsamt vaknade Gustav upp ur den värsta mardröm som han någonsin varit med om.

 

De båda förblev sittande vid köksbordet. Tystnad rådde en god stund tills Bertil ställde frågan om det skulle komma fler poliser till Olsboda eller hur det skulle bli med den saken. Gustav funderade en stund innan han svarade att det nog skulle vara lugnt framöver och att Bertil inte skulle behöva oroa sig mer för de tre figurerna i Oxdjupet. Ingen saknade dem, ingen skulle komma på tanken att leta i Oxdjupet och förresten skulle ingen kunna ta sig ner i Oxdjupet och komma upp igen. Bertil lät sig nöja och förklarade att det bara var att glädjas åt det som fanns och gå vidare med livet.

 

Det dröjde flera timmar innan Gustav vågade gå och lägga sig igen. Han somnade och sov drömfritt till långt fram på förmiddagen. När han kom ut i köket satt Helge på soffan med en vodkaflaska framför sig medan Bertil pysslade med något vid diskbänken. Gustav slank ner på en stol och fick en kopp kaffe. Ingen sade något förrän Gustav undrade om Bertil och Helge kände sig redo för slutet av historien och vad Elin hade att säga i slutet på sin dagbok. Bröderna nickade och Gustav öppnade dokumentet Elin.

 

Jag berättade ju förut om hur jag hittade Kalles förmögenhet och hur jag tog en liten del av den och lade i den där påsen som jag lämnade in till polisen. Den blev garantin för att ni aldrig mer skulle behöva arbeta eller förödmjuka er för att få understöd och sådant. Men samtidigt knöt jag er närmare mig och tvingade er till att hjälpa mig med allt möjligt. Det här var för mig någon form av upprättelse. Jag tyckte att jag betalade er rätt så bra för den hjälp ni gav mig. Och det var också ett sätt att hindra er från att skaffa er familjer som skulle ha anspråk på Södergården och alla pengarna.

 

Gustav tystnade och tittade tvärs över bordet på Bertil och Helge. Båda skruvade på sig en smula. ”Det här med att morsan körde med oss var nog värst på 80- och 90-talen”, sade Bertil. ”Sedan lugnade hon sig alltmer och nu förstår jag bättre vad hon menade. Att vi inte skulle gifta oss och allt det där. För om vi hade gjort det, så hade hon ju inte kunnat köra med oss på samma sätt. Och när vi blev pensionärer så minskade ju risken att vi skulle kunna hitta varsitt fruntimmer. Så de senaste åren var det ganska lugnt från morsans sida. Vi ringde någon gång ibland och kollade att hon levde. Och hon ringde någon gång ibland hon också. Jag hade ju mobiltelefonen med mig när jag försökte nå henne när hon blivit ihjälslagen, men vid det laget ringde vi högst en gång i veckan. Hon hade ju hemhjälp, och ibland gick hon ut och handlade själv.”

 

Nu undrar ni säkert vad jag gjorde med resten av Kalles förmögenhet och det skall jag berätta nu innan ni hinner sälja huset när jag är död. För jag kan tala om att ni blir rika som troll om ni gör som jag säger. Jag gjorde precis som Kalle, jag gömde alltsammans på vinden. Jag var ju lite yngre och vigare på den tiden, så jag öppnade vindsluckan, drog ner stegen och släpade upp påsen. Den var inte särskilt lätt måste jag säga. Sedan skruvade jag fast en ordentlig krok i taket och hängde påsen i den. Ja, nu vet ni var den finns. Det är bara att gå upp och hämta den.

 

Gustav tystnade återigen. ”Elin räknade naturligtvis inte med att bli mördad, men hon måste ha räknat med att dö en snabb död vid den åldern”, sade Gustav. ”Så vad jag inte förstår är varför hon inte berättade slutet av historien medan hon var något så när frisk i huvudet. Hittade ni påsen förresten?” Bertil och Helge stirrade på varandra. ”Vi var aldrig uppe på vinden sedan morsan dött”, sade Bertil. ”Vi gick visserligen upp på vinden och tittade men vi visste ju att ingen av oss lagt upp något där under alla de år som morsan bodde i huset. Så vi fann att där var tomt och när vi lät en loppmarknad ta hand om morsans grejor, så sade vi att det inte fanns något att hämta på vinden.”

 

Ett stort leende spred sig över Gustavs ansikte. ”Kanske påsen hänger kvar än idag”, sade han. ”Men nu är det väl lite sent med den saken eftersom Elin klart säger att hon hoppades att ni skulle hitta påsen innan ni sålde huset. Jag är ledsen, ni är snuvade på hela konfekten men å andra sidan har ni redan mer pengar än ni kan göra av med under resten av livet.”

 

Nu reste sig Helge på ostadiga ben och ställde sig mitt på köksgolvet. ”För fan”, sade han. ”Det var ju en tysk som köpte huset och det står helt tomt så här års.” Sedan började han leta i en kökslåda och efter en stund tog han fram en nyckel. ”Jag sparade den här ifall….ja, vi kan ju köra dit bort i natt och se om Kalles påse hänger kvar.”

 

——

 

Det fanns lite snö på marken, men ett mildväder svepte in frampå eftermiddagen. Det underlättade den kommande expeditionen eftersom ingen skulle kunna lämna några spår efter sig. Sent på kvällen var marken helt bar, och ett regnväder piskade fönsterrutan på Södergårdens kök. ”Underligt med regn så här års”, muttrade Bertil medan han letade fram regnrockarna och tre par stövlar. ”Vi kommer att behöva de här om vi skall ta oss en titt i morsans gamla kåk. Bäst att vi tar med oss varsin ficklampa också.”

 

Så kom det sig att tre gamla män hamnade i en orolig slummer och steg upp vid tvåtiden på natten sedan Gustav satt sin mobiltelefon på ringning. De klädde sig i regnrockar och stövlar, de tog varsin toppluva som de drog ner över öronen och gick ut i den svarta regniga natten. Bertil rullade ut suven och alla tre satt tysta medan bilen styrde ut ur den öde byn. De stannade på kyrkans parkering. Den låg lite undanskymd och husen runt den stod antingen öde eller saknade varje form av ljus i fönstren. Visserligen kunde den svaga gatubelysningen vara lite besvärande, men den var inget som bekymrade någon av dem.

 

Under tystnad gick de in i samhället. Det fanns inga ljus i fönstren på husen de passerade, men den glesa gatubelysningen var tillräcklig. Ingen behövde tända någon ficklampa. De nådde sitt mål. Även här var naturligtvis allt tyst och stilla. Helge gick fram till ytterdörren, stack nyckeln i låset och öppnade. Sedan tände han ficklampan och gick han fram till vindsluckan. Han öppnade den och rullade ner stegen som fanns där uppe. Med vana kliv och med ficklampan i högsta hugg gick Helge uppför vindstrappan med Bertil och Gustav i hälarna.

 

Tre ficklampor spelade runt väggarna på en tom och öde vind. Tydligen hade inte heller de nya ägarna haft någon anledning att ställa upp något på den. Vinden hade inga gavelfönster så det var fritt fram att låta ficklamporna spela runt väggarna. Efter en kort stund ropade Helge till. ”Här är den, den finns kvar. Men vi får hjälpas åt att lyfta ner den så att jag inte tappar den.” Gustav lyste med sin ficklampa medan Bertil hjälpte Helge att lyfta ner den tunga säcken. Bertil tog säcken i famnen och gick nerför trappan. Gustav och Helge följde efter.

 

Tre gamla män, av vilka en bar en säck som ett barn på sin vänstra arm promenerade genom ett regnigt Remshult en natt i februari. De kom fram till suven, öppnade bakluckan, lade in säcken och körde hem till Södergården. Sedan bilen ställts in och alla tre tagit av sig regnrockar och stövlar lades säcken på köksbordet. Helge öppnade den och stack ner handen. Han tog upp en stor näve med ädelstenar i olika färger, pärlor och guldstycken. ”Det var tusan”, sade Bertil medan Helge lät innehållet i sin näve glida tillbaka ner i säcken.

 

Nu handlade det om tre gamla män som satt vid ett köksbord och stirrade på varandra. Till slut föreslog Gustav att det nog var säkrast att gömma undan säcken någonstans. Bertil gjorde slag i saken, grep säcken och lät den glida ner i en svart sopsäck. ”I morgon smugglar vi ut det här i vagnboden”, sade han.

 

 

XXI

 

Gustav åkte hem ett par dagar efter fyndet på vinden i villan i Remshult. Den svarta sopsäcken hade förpassats in under bänken i Helges verkstad, och där låg den helt anonym. Ingen inkräktare skulle kunna ana vad som dolde sig bakom den svarta plasten.

 

Gustav fördrev resten av vintern med att läsa goda böcker som han lånade på biblioteket. Ett par gånger i veckan ringde han till Södergården för att höra hur det stod till där. En och annan gång ringde Bertil eller Helge till honom. Det var sedan länge helt lugnt på narkotikafronten, något som Gustav vidarebefordrade till sina vänner.

 

I maj månad i nådens år 2009 kände Gustav att han längtade tillbaka ut på landet. Efter en telefonsignal till Södergården skedde det sedvanliga mötet vid busshållplatsen. Det blev samtal, det blev promenader och det blev ett gemensamt firande av sjuttioettårsdagen. Det blev en tripp till Klingatorpet där vapenlådorna låg kvar. Det blev upplevelser av vår och knoppar.

 

Gustav kom tillbaka ett par gånger under sommaren. Promenaderna upprepades, det blev besök nere vid sjön och de välkända klipporna. Ingen hade den minsta tanke på att sätta Alberts och Elins gamla båt i sjön på nytt. Troligen var alla tre medvetna om att ingen av dem ville göra ett nytt besök ute på Oxdjupet. Gustav åkte hem igen medan bröderna Olsson körde ner till den billiga spriten i Tyskland.

 

Hösten gick och alla återvände till sina rutiner. Gustav fortsatte att läsa sina böcker. Helge fortsatte med sitt supande och Bertil med sitt suckande. En dag i början av december ringde Bertil till Gustav. Han sade att Helges supande bara blev värre och att de planerade en ny resa till Tyskland följande dag. Gustav sade nu åt Bertil på skarpen att låta bli den långa resan så här i den begynnande vintern. Han ansåg att de stenrika bröderna kunde handla det som Helge behövde på systemet i Nybro. Bertil förklarade att Helge vägrade och att han måste följa med.

 

——

 

Tidigt på morgonen startade Bertil de vanliga förberedelserna. Stor frukost med ägg och bacon. Stor matsäck med smörgåsar och ett par termosar med kaffe. Bertil rullade ut suven, såg till att den halvsovande Helge satte sig vid hans sida och styrde ut på väg 23 i riktning mot Malmö. Småningom vaknade Helge och undrade var han var. När han såg de många vindkraftsnurrorna insåg han att han var tillbaka i Danmark. Det blev båtfärd med skarpa förhållningsorder från Bertil. Två kundvagnar fylldes med det som Helge begärde. Allt lastades in i suven, och Bertil körde återigen ombord på färjan mot Danmark. Efter en kort färd blev det rast med kaffe och smörgåsar, och när de hunnit en bit in i Skåne insåg Bertil att Helge vid det här laget var kapabel att köra. De bytte plats i en parkeringsficka, och Bertil somnade efter en kort stund.

 

Helge längtade hem, och han körde lite för fort. En utomstående betraktare skulle säkert ha sagt att Helge inte alls var skickad att köra bil i vintermörkret. Det gick bra genom Skåne, men en bit in i Småland gick allt fel. Det hade börjat snöa, vägbanan var hal, och Helge hade bara ett öga att lita till. Plötsligt sladdade bilen till och körde in i vägens vajerräcke. Den studsade, vände sig helt om och dånade ner i vägslänten. Bilen slog runt och snurrade flera varv innan den stannade mot en träddunge. Bilar bakom stannade. Bilar i det mötande körfältet stannade. Någon slog numret 112 på sin mobiltelefon. Några rusade ner i diket för att se hur det hade gått.

 

Så kom det sig att mångmiljonärerna Bertil och Helge Olsson från Södergården i Olsboda by med anor från medeltiden mötte en plötslig död i ett vägdike i södra Småland. När räddningstjänsten kom till platsen fann man två kroppar omgivna av sönderslagna flaskor och buckliga ölburkar i ett förvridet bilvrak. Lukten av sprit spred sig över nejden, och de som bodde i närheten sade efteråt att det luktat sprit vid olycksplatsen i flera veckor.

 

——

 

Jordfästningen ägde rum i Remshults kyrka i början av januari månad 2010. Prästen Gustav Karlsson hade tagit på sig uppgiften att följa sina gamla vänner till den sista vilan. Förutom Gustav fanns åtta personer närvarande, nämligen begravningsentreprenören, kantorn och sex kistbärare.

 

Gustav hade nåtts av den makabra nyheten via tidningarnas webbsidor. ”Nej, inte en bilolycka till” hade han skrikigt rakt ut där han satt i sin stol med datorn i knäet. Han hade känt en förtvivlan som han inte trodde var möjlig. Han hade känt hur de sista banden med barndomen klippts av på ett brutalt sätt. Han hade gråtit, slängt saker kring sig och förbannat allt vad biltrafik hette. Först efter några dagar hade han lugnat sig och kontaktat Svenska Kyrkan med en förfrågan om han kunde förrätta jordfästningen. Efter ett positivt svar hade han gjort sina förberedelser.

 

Gustav ordnade med jordfästningen på sitt eget vis. Han kontaktade en begravningsentreprenör som han haft mycket att göra med under sin aktiva tid som präst, han såg till att de bästa kistorna levererades, han såg till att koret i Remshults kyrka fylldes med blommor. På begravningsentreprenörens fråga hur mycket det här kalaset egentligen fick kosta svarade Gustav kort att det var det minsta bekymret av alla de bekymmer som mänskligheten stod inför. Han försäkrade att det här dödsboet hade tillgångar långt utöver vad de flesta var vana vid.

 

Det blev en högtidlig begravningsakt där Gustav följde ritualen och sedan talade fritt ur hjärtat. Han kände hur tårarna rann utefter hans kinder. Han fick finna sig i att han stundtals tappade målföret. Inom honom rullades de mest blandade känslor upp. Han fullföljde det han åtagit sig och lät sedan bärarna föra ut först Bertils kista och sedan Helges. När de båda kistorna sänktes i familjegraven brast Gustav ut i en hejdlös gråt, men efter en stund lugnade han sig, lade ner en stor bukett rosor och sade ytterligare några väl valda ord. Begravningsentreprenören och de män som burit kistorna bugade djupt med sina höga hattar i händerna.

 

Så kom det sig att bröderna Bertil och Helge Olsson från Södergården i Olsboda by med anor från medeltiden fick sin sista vila vid sidan av sina föräldrar och andra släktingar som under generationer begravts på kyrkogården i Remshult. Gustav stod länge kvar vid graven i kylan som rådde. Det var solsken och vackert väder, men till slut började Gustav huttra och drog sig in i kyrkan där han bytte till jeans, tröja och en varm jacka. Han gick ut till kyrkans parkering där han hade en hyrbil. Han satte sig och startade motorn. Det fanns ytterligare en sak han behövde uträtta.

 

——

 

Gustav körde långsamt och försiktigt på den hala vintervägen. Han körde genom Olsboda och kom fram till Södergården som även den nu stod öde. Eftersom det var gott om snö och ingen längre skottade ladugårdsplanen stannade han på den plogade byvägen, tog på sig ett par stövlar och pulsade genom snön fram till vagnboden. Dörren gjorde inget motstånd, men gångjärnen gnisslade en smula. Gustav tog sig fram till Helges verkstad där plastsäcken med Kalles alla dyrbarheter låg kvar under bänken. Han lyfte upp säcken och bar ut den till bilen.

 

Solen gick i moln och det började snöa. ”Bra”, tänkte Gustav. ”Då snöar mina fotspår snart igen.” Han startade bilen och körde tillbaka mot landsvägen medan snöfallet tilltog.

 

Gustav tog god tid på sig. Han körde till Nybro där han köpte en elektronisk våg. Sedan fortsatte han till Kalmar där han gick in i butik som hade postservice och köpte ett antal stora gröna påsar för inrikes post. Han körde hem, bar in säcken med dyrbarheterna och de gröna påsarna i sin lägenhet och lämnade tillbaka hyrbilen. I Kalmar hade snöfallet övergått i ett stickande regn och Gustav kände att han höll på att bli förkyld.

 

——

 

Det tog flera dagar innan Gustav kunde ta itu med det han hade att göra. Han gick runt i lägenheten, slängde ett och annat öga på de gröna påsarna, såg till att plastsäcken låg kvar på sin plats under klädhängaren i hallen. Så en tidig morgon gick han till verket. Med hjälp av sin dator letade han upp adresserna till en rad ideella organisationer. Han skrev deras adresser på den ena gröna påsen efter den andra, men han skrev ingen avsändare. Den första påsen hade Rädda Barnen som mottagare.

 

Gustav hämtade plastsäcken från hallen, avlägsnade den och lade Kalles säck på bordet framför sig. Han hämtade en rulle fryspåsar från köket samtidigt som han tog fram den nyinköpta vågen. Han tog en näve av innehållet i Kalles säck och lade den i fryspåsen. Han måttade noga innan han lade påsen på vågen. Den nådde inte riktigt upp till två kilo som var den gräns för försändelsen som stod att läsa på påsen. Gustav lät sig nöja, knöt ihop fryspåsen och lade den i den gröna påsen. Sedan plattade han till den gröna påsen och klistrade igen den.

 

Gustav tog sig en förmiddagspromenad med den gröna påsen adresserad till Rädda Barnen under armen och gick till en brevlåda där han släppte ner den. Han kunde höra dunsen, och med ett leende på läpparna fortsatte han sin promenad. När han återvänt till sin lägenhet fortsatte han att fylla gröna påsar och väga dem. Snart hade han ytterligare fem gröna påsar med adresser till Läkare utan gränser, Röda Korset och andra ideella organisationer.

 

Under de följande dagarna tog Gustav med sig en påse i taget under sina förmiddagspromenader och lade dem i samma brevlåda som förut. Han suckade varje gång han hörde den tunga dunsen, fortsatte sin promenad och gick hem igen.

 

Nu fanns det bara en sak som bekymrade Gustav en smula, nämligen att Kalles säck innehöll ytterligare ett antal diamanter, pärlor och bitar av guld som bara vägde ett kilo. Gustav kliade sig länge i huvudet och undrade om han skulle låta den sista slatten hamna i ännu en grön påse. Men så bestämde han sig, gick ut i köket och letade fram en glasskål som han fått för många år sedan av Bertil och som han visste att hans gamle vän själv tillverkat på Remshults glasbruk. Han hällde resten av innehållet från Kalles påse i skålen och ställde den på bordet framför sin stol.

 

”Skönt att ha en karamellskål som jag vet varifrån den kommer”, suckade Gustav och satte sig tillrätta i sin stol. ”Jag äter ju inte karameller, men åsynen av dem är något alldeles speciellt.”

 

Innan Gustav somnade i sin stol kom han på en sak. Nu var det bara han som visste hur man hittar ut till Oxdjupet i Storsjön.

 

Lars Thor

VII

 

Jubel och framtidstro, Hitler var död och man kunde se hur Europas folk fick möjlighet att resa sig ur ett kaos som hade få motsvarigheter i kontinentens förflutna. Visserligen hade Europa haft mängder med stridigheter och elände, men ingen hade tidigare haft de resurser som Hitler förfogat över. Många krig fanns skildrade i historieböckerna och många krig hade småningom glömts bort. Men alla var övertygade om att det här kriget skulle stanna länge i människornas medvetande, längre än alla andra krig eftersom det nu fanns en massiv dokumentation i form av bilder, filmer och ljudupptagningar.

 

I Remshult såg Patron fram emot att åter kunna importera de nödvändiga ingredienserna till sitt glas. Han såg också fram emot att kunna återuppta de gamla marknaderna ute i Europa och få igång exporten igen. Han såg visserligen inget egentligt slut på hemkonserveringen och fortsatte därför en tid att framställa konserveringsburkar. Men efterfrågan på burkar stannade av vartefter det åter producerades kött och grönsaker inom landet, något som gjorde att folk inte längre byggde upp de reserver de varit tvungna till tidigare. Patron insåg till slut med en suck att han måste göra något åt saken.

 

De konstnärer som Patron anlitat strax för krigsutbrottet fick åter träda i tjänst. De hade många idéer om hur man skulle kunna möta en framtida efterfrågan, och Patron, som i sin visionära syn på saken lät dem hållas till viss kostnad, suckade när han såg resultatet av deras arbete. Arbetarna vid glasbruket uppträdde en smula förvirrat när det åter var dags att ställa om produktionen, vilket resulterade i att Patron slog näven i bordet, avskedade sina formgivare och gick hem för att grunna över framtiden med en skvätt konjak i glaset om kvällen.

 

Just en sådan här kväll i juni månad 1946 avled Patron i en hjärtattack med konjakskupan i handen. Hans goda hustru hittade honom ett par timmar senare, men då var det för sent att göra något åt saken. Patron fick en magnifik begravning i närvaro av alla som var anställda vid glasbruket, och det snålades varken på mat eller brännvin efter jordfästningen. Många vittnade tårögt om Patrons stora insats för bygden, och ännu fler undrade hur det skulle gå för Remshults glasbruk när man mist sin duktige ledare. Patrons hustru, som svarat för allt det praktiska i hemmet i den stora bruksherrgården, blev den som tog kommandot. Visserligen hade paret två söner, men ingen av dem visade något som helst intresse av att komma hem och ta över. De hade goda arbeten i Stockholm och avskydde tanken på att flytta tillbaka till den landsortshåla där de vuxit upp, något som de förklarat vid telefonsamtal och i brev.

 

Patron, som i själva verket burit namnet Petrus Bengtsson, vredgades utan tvekan i sin himmel över det besked som sönerna givit. Han och hustrun hade gett dem en efter tidens sed god uppfostran, och båda hade fått praktisera på glasbruket under sommarloven. Efter studentexamen hade det blivit ekonomi- respektive juristutbildning vid Lunds universitet, något som grävt djupa hål i familjen Bengtssons plånbok. Men sönerna hade lyckats väl, något som Patrons hustru Hildur Bengtsson nu konstaterade. Med en suck kavlade hon bildlikt talat upp ärmarna i beslutet att ge sig in männens värld. Knappast någon kvinna hade tidigare bestigit en direktörsstol vid något svenskt glasbruk, och Hildur Bengtsson var förvisso medveten om att var männens värld som rådde även i produktionen. Hon hade ibland framfört till sin man att han borde låta kvinnor bli glasblåsare och inte bara låta dem ha enklare sysslor, något som Patron avfärdat med en axelryckning.

 

Hildur Bengtsson, som var väsentligt yngre än sin avlidne man, samlade en tidig morgon i början av augusti månad 1946 alla anställda vid glasbruket för information. En liten nätt kvinna, drygt femtio år gammal, steg upp på en glasblåsarstol i hyttan för att kunna synas och höras ordentligt. Hon utstrålade stor energi när hon talade och bland annat sade att Remshults glasbruk minsann inte var helt beroende av de tankar som hennes nyss avlidne man levererat. Själv hade hon under alla år delgivits alla med- och motgångar som glasbruket haft och dragit sina egna slutsatser om vad som gällde och vad som borde göras framöver. Vad hon inte sade var att hennes man aldrig invigt henne i brukets ekonomiska ställning.

 

Glasbrukets arbetare kände sig lugnade och alla förstod att här fanns sysselsättning även i framtiden. Så snart Hildur Bengtsson slutat sitt tal med att deklarera att man fortsättningsvis fick stå ut med en kvinna som chef klev hon ner från glasblåsarstolen och bad kamreren och hyttmästaren att följa med till brukskontoret. Där slog hon sig ner i sin avlidne mans väl insuttna direktörsstol, spände ögonen i kamreren och krävde besked om hur det stod till med räkenskaperna. Kamreren, som förstod att han nu satt mitt emot en kvinna som begrep sig på det här med siffror, darrade en smula på rösten när han talade om att skulderna visserligen inte var förskräckande stora men att orderingången sviktade betänkligt.

 

Hildur Bengtsson vände sig efter det beskedet till hyttmästaren, som basade för alla de som var sysselsatta i den varma produktionen och frågade rakt på sak om den personal som fanns var något som man vågade hålla i handen vid blåsväder. Hyttmästaren, som egentligen inte förstod frågan, sade att alla var både lojala och måna om sina arbeten. Med det svaret lät sig den nya chefen nöja, och när kamreren och hyttmästaren lämnade brukskontoret kunde de konstatera att de fått något att tänka på. Även om deras nya chef var ett fruntimmer, så var det ett fruntimmer som hade ordentligt med klös i klorna och kunde styra och ställa. De undrade en smula över hur de skulle kunna titulera henne i framtiden. Patron hade väl varit bra, men Patronskan gick väl knappast att använda.

 

Så kom det sig att en kvinna, en av de få i den svenska glasbrukshistorien, tog kommandot över ett av de stora glasbruk som genomlidit världskrigets avspärrningar, sviktande orderingång och stort rop på förnyelse. Hon växte snabbt med uppgiften och var, trots sönernas negativa inställning till orten, fast besluten att lyckas med det som hon tagit på sig. Något val fanns egentligen inte.

 

——

 

Elin hade bara ett problem med sina tvillingar som hösten 1946 började i andra klass i skolan i Remshult. De var snälla och goda men de var så lika att inte ens deras mor kunde skilja dem åt annat än på ett enda sätt. Den ene hade för vana att peta sig i näsan, och den andre brukade titt som tätt klia sig i ändan. Efter mycket spekulerande förstod Elin att den som petade sig i näsan måste vara Bertil medan den som kliade sig i ändan måste vara Helge. Under ett viskande samtal en kväll sedan tvillingarna somnat, delgav hon Albert sina iakttagelser. Eftersom även Albert naturligtvis hade lika svårt som Elin att skilja pojkarna åt fick han ett uppslag som han sedan följde under många år. Båda svor på att aldrig tala om för pojkarna hur de lärt sig att se vem som var vem. För om de gjort det hade det ju varit lätt för pojkarna att byta beteende med varandra.

 

Naturligtvis blev det här med tvillingarna som var lika som bär ett problem, inte för pojkarna, men väl för den stränga lärarinnan. Samtidigt blev Elin alltmer konfunderad och sluten i sig själv. Hon älskade visserligen sin Albert, men det fanns saker i det förflutna som hon absolut inte kunde ta upp med sin man. Ofta drömde hon om två män i tjugoårsåldern som inte gick att skilja åt, och lika ofta vaknade hon kallsvettig och med häftiga andetag. Eftersom Albert alltid sov djupt och till synes drömlöst var detta egentligen inget problem makarna emellan. Albert vaknade aldrig när Elin hade det som värst.

 

Elins drömmar blev allt starkare under hösten 1946. En natt stod två män bredvid sängen, den ena med bortskjutet huvud och den andra med den ena foten i ett stort bandage. De stirrade intensivt på Elin, som de kallade sin syster och krävde att de skulle återupptas i gemenskapen på Södergården. Elin vände och vred på sig i sömnen liksom för att jaga bort åsynen av de båda männen, men han med det bortskjutna huvudet böjde sig över henne och viskade i hennes öra att Amanda inte borde ha betett sig som hon gjorde. Elin svarade i sömnen att hon absolut inte ville ta något som helst ansvar för de beslut som Amanda tagit. Då fick hon att göra med den andre mannen som lade sin bandageförsedda fot på hennes mage och bad henne att läka hans skada. Elin vaknade med ett ryck, satte sig upp i sängen men hade sedan vissa problem med att somna på nytt.

 

Så här fortsatte det natt efter natt. Elin var fast besluten att rida ut stormen eftersom hon hade en dunkel aning om vad budskapet från de båda männen betydde. Albert betraktade ibland en smula oroligt sin hustru när det var svårt att väcka henne ur den djupa sömn som ofta kom framemot morgonen. Ibland fick han ruska henne hårt för att tala om att det var dags för frukost och morgonmjölkning. Det var också Elins uppgift att väcka sönerna, se till att de fick något till livs på morgonen och förse dem med matsäck innan de började traska till skolan i Remshult.

 

Elin hade vid det här laget två problem. Det ena var nattens drömmar, det andra var att tvillingarnas lärarinna en dag kom hem till Södergården. Hon slog sig på Elins inbjudan ner i köket och väntade en stund med att framföra sitt ärende sedan hon förvissat sig om att pojkarna inte kunde höra vad hon sade. Saken var den att Bertil och Helge inte hade några som helst förutsättningar att lära sig läsa och skriva. De var nämligen ordblinda, menade lärarinnan. På Elins förfrågan om det fanns något att göra åt den saken svarade lärarinnan att pojkarna naturligtvis skulle fortsätta sin skolgång som vanligt men att de småningom måste tränas till något praktiskt hantverk eller något annat där de slapp använda penna och papper. Elin tänkte genast på sin egen man som hade stora svårigheter med allt vad texter hette men som var en god arbetskarl.

 

Några veckor efter det att lärarinnan lämnat Södergården med sitt budskap om tvillingarna Olssons bristande läsförmåga tog Elin ett viktigt beslut. Om inte den allmänna skolan kunde lära folk att läsa och skriva, så skulle hon väl kunna göra det själv. Följden blev att Elin varje eftermiddag ägnade en god stund åt sönerna. Alla tre satt lutade över köksbordet med pennor och papper, och de hade också folkskolans läsebok framför sig. Med stort tålamod bedrev Elin sitt arbete och insåg lite senare under hösten att vissa framsteg uppnåtts.

 

Det var just en sådan här eftermiddag i december, med Södergårdens köksbord fullt av papper, pennor och böcker, som gamle Rune Johansson i Storgården knackade på dörren och klev in i köket. Elin, som blev glad över att se sin granne, tog fram en stol och bad honom att slå sig ner. Rune hälsade på tvillingarna och satte sig. Sedan Elin röjt av bordet och sagt åt pojkarna att gå och berätta för sin far att Rune kommit, dukade hon fram kaffe och bullar. ”Jo”, sade Rune sakta, ”jag har två ärenden, det ena är att jag har lite saker på vagnen som Maja och Adolf hade kvar i Klingatorpet, det andra är att jag hyrt ut torpet eftersom Maja skrivit och sagt att hon inte vill bo där mer sedan Adolf avlidit.”

 

Rune tystnade medan Elin hällde upp det nykokta kaffet. Sedan tog han åter till orda och menade att de efterlämnade sakerna på torpet inte var märkliga på något sätt men att Elin och Albert kanske kunde ta hand om dem och meddela Maja. Det rörde sig främst om en del husgeråd och ett par cyklar. Sedan blev det åter tyst en stund medan Rune tog en tugga av bullen och förde kaffekoppen till munnen. ”Jo”, sade han sedan, ”det är en sak till som jag vill säga innan din man kommer, det är nämligen så att jag hyrt ut torpet till ett par män i fyrtioårsåldern, och de är så lika att de måste vara tvillingar.” Rune tystnade medan Elin kände att marken skulle ha vikit sig under hennes fötter om hon rest sig upp. ”Det märkliga är”, fortsatte Rune, ” att båda har stora helskägg och långt hår men att de på något sätt påminner om din bror Kalle som jag minns honom. Jag förstår ingenting eftersom Kalle flyttade till Amerika, och han kan väl inte komma hem i dubbel uppsättning. Men jag kan ha missuppfattat alltsammans.”

 

När Rune hunnit så långt kom Albert in med barnen i släptåg. Det blev fem personer kring köksbordet, och den chockade Elin tvingade sig själv att koka mer kaffe och ta fram mjölk till sönerna. Sedan gick alla ut till Runes vagn och hjälptes åt att lasta av Majas och Adolfs tillhörigheter. Det var, som Rune sagt, inga märkvärdigheter och Elin tvivlade på att Maja ville kosta på frakt till Stockholm. Men hon beslöt sig ändå för att skriva och fråga. Men, så fanns där ett par saker, som Elin genast kunde se att de saknade koppling till torpets förra hyresgäster. Det rörde sig om en stor jaktkniv och en ask hagelpatroner. Elin öppnade asken och kunde konstatera att åtminstone ett par patroner saknades. Sedan gömde hon undan både kniven och patronerna innan Albert och Rune hann uppfatta något. Elin gick in medan männen fortsatte prata och sönerna försvann någonstans. Hon var övertygad om att Rune inte skulle säga till Albert att han kände igen Klingatorpets nya hyresgäster.

 

——

 

Hildur Bengtsson var en kvinna som höll givna löften. Samtidigt förstod omgivningen att det fanns stor pondus i den späda kropp som bar upp hennes tänkande. Från första dagen hade hon med kraft tagit tag i det som måste göras, och med samma kraft drev hon glasbruket mot den förnyelse som var nödvändig för överlevnad. Hon gick noggrant igenom det sortiment som fanns, hon gick igenom inneliggande lager, och hon insåg att mycket av det som redan var producerat inte skulle vara möjligt att sälja, åtminstone inte omedelbart. Hon insåg också att mycket av det som varit glasbrukets specialiteter inte kunde tillverkas längre, för då skulle lagren växa ännu mer. Följden blev att hon en dag ringde till en av sin mans gamla goda vänner, en arkitekt som bodde i Stockholm. Hildur Bengtsson hade aldrig tidigare träffat föremålet för sitt telefonsamtal, bara hört en mängd goda saker om honom från sin man.

 

Så kom det sig att arkitekten Martin Andersson under sensommaren 1947 kom till stationen i Remshult, där han hämtades av Patrons gamla goda bil med Hildur Bengtsson vid ratten. Arkitekten var en person i den övre medelåldern, strikt klädd i kostym och med överrocken vilande på vänsterarmen. Han hade inga kommentarer rörande den långa resan, hans enda önskan var att få bli inkvarterad och vila en stund. Sedan skulle han vara redo att börja arbeta. Martin Andersson inkvarterades på det ena av Remshults hotell, som numera passande nog hette Hotell Andersson.

 

Tidigt på kvällen hämtades den celebre gästen till middag på bruksherrgården. Hildur Bengtsson hade bjudit in ytterligare ett par gäster, nämligen kyrkoherden med hustru. Hon hade med flit lämnat såväl kamreren som hyttmästaren utanför den första träffen med arkitekten, men hon hade insett att hon behövde någon form av förkläde, och vilka passade bättre än kyrkoherdeparet? Det hembiträde, som Patron en gång i världen anställt och som Hildur Bengtsson givetvis behållit, bjöd de församlade till matsalen där hon serverat en hel del god mat och dukat med bästa rörstrandsporslinet.

 

Det blev en livlig kväll med god konversation men framför allt med framtidshopp. Naturligtvis hade den kloka Hildur Bengtsson en baktanke med de samtal som fördes, nämligen att utstaka en framtid för sitt glasbruk men samtidigt också se till att den unge kyrkoherden med hustru blev goda samarbetspartner framöver. Hildur hade naturligtvis helt klart för sig att utan medverkan från kyrkan skulle hon aldrig få full lojalitet för de planer hon hade. De flesta människorna i Remshult var fortfarande djupt religiösa och flitiga kyrkobesökare. Så om kyrkoherden var med på noterna, så skulle nog det mesta ordna sig. Dessutom var det ju tradition att kyrkoherden varje sensommar höll en särskild hyttpredikan innan produktionen återupptogs efter det uppehåll som alltid förorsakades av renovering och ommurning av ugnen.

 

Följande dag introducerade Hildur Bengtsson sin gäst på glasbruket. De gick mellan de olika verkstäderna, där Hildur i detalj beskrev hur arbetet gick till och vad man tillverkade just denna dag. Martin Andersson lyssnade med stigande intresse och ställde en rad frågor till glasarbetarna. Det tog mest hela förmiddagen innan det bar vidare till de övriga enheterna inom glasbruket, till sprängmaskinerna, till sliperiet, till gravörverkstaden och slutligen till packningen, där glaset lades i träull i stora trälådor inför den vidare färden ut till kunderna. Hildur visade även det stora lagret, som framför allt bestod av diverse hushålls- och restaurangglas. Det var här som en av svårigheterna för bruket fanns förborgade eftersom de flesta marknader var mättade.

 

Martin Andersson tog till sig allt som sades på ett förträffligt vis. Han hade visserligen aldrig tidigare vistats vid ett glasbruk, men han var mycket intresserad av formgivning och hade en tid arbetat för ett stort porslinsföretag. Hans porslin hade sålt mycket bra, men nu var han sugen på att göra något annat. Visserligen var Martin Andersson utbildad trädgårdsarkitekt, men han ansåg att den delen av hans liv nu var passerad.

 

Det blev ytterligare en kväll i bruksherrgården, denna gång med kamreren och hyttmästaren som gäster. Båda gästerna kände sig en smula generade och lite vilsna eftersom de under Patrons tid bara kommit till herrgården dagtid och då bara om det varit något speciellt som Patron velat delge dem. Den här gången undfägnades de med mat och brännvin, och frampå kvällskröken blev stämningen hög. Naturligtvis fanns det en avsikt även med detta hos Hildur. Hon ville till varje pris att nyckelpersonerna vid glasbruket skulle lära känna och bli goda vänner med nykomlingen. Om så inte skedde skulle det inte finnas några förutsättningar för ett framtida gott samarbete. Hildur Bengtsson släppte med andra ord en smula på glasbrukets gamla hierarkiska krav när hon blickade in i en mer jämlik framtid.

 

Martin Andersson fortsatte redan följande dag att på egen hand lära känna produktion och människor vid Remshults glasbruk. Han gick systematiskt runt till alla avdelningar och funktioner samtidigt som han förde noggranna anteckningar. Varje dag bjöds han på lunch i bruksherrgården, men några fler festmiddagar blev det inte, åtminstone inte denna gång. Hildur Bengtsson ledde alltid lunchsamtalen och förhörde sig om hur arkitekt Andersson uppfattade tillverkningen och om han hade några synpunkter på hur man skulle kunna förnya sortimentet. Svaren var alltid positiva, och det märktes att gästen fått de ingångar han behövde för ett fortsatt arbete. Samtidigt påpekade Hildur Bengtsson bildlikt att det här med att införa nya idéer och ställa om produktion vid ett glasbruk var som att vända en atlantångare, mödosamt och trögt. Martin Andersson förstod vad hon menade.

 

Så kom det sig att Martin Andersson en vecka senare lämnade Remshult med ett fördelaktigt avtal på fickan. Han skulle komma tillbaka om ett par månader, och under tiden fram till dess skulle han utarbeta förslag och skisser, som successivt skulle sändas till Remshult. I avtalet stod att han skulle ha en obetydlig fast lön men god provision när försäljningen av det nya glaset väl kom igång. Han erbjöds också utan kostnad egen ateljé i en del av bruksherrgårdens bottenvåning och bostad i ett mindre hus vid sidan av glasbruket. När Hildur Bengtsson hunnit så här långt drog hon en djup suck av lättnad. Det här projektet skulle sköta sig självt menade hon medan hon tog itu med nästa idé, nämligen att förnya hela glasbruket. I centrum av det tänkandet stod uppförande av en ny modern hytta. Hennes enda bekymmer var hur det hela skulle kunna finansieras. Följande dag styrde hon stegen mot Remshults sparbank för ett grundligt resonemang.

 

 

VIII

Under det avslutande 1940-talet fanns visserligen ransoneringskorten kvar, men människorna i såväl Remshult som resten av landet levde med stor framtidsoptimism. Ute i Europa byggdes länderna upp efter det förödande kriget, och den återuppbyggnaden gick mycket snabbt sedan USA presenterat Marshallplanen och börjat pumpa in stora mängder pengar. Det var i detta som den framsynta Hildur Bengtsson såg faran för sitt glasbruk, något som hon generöst försökte delge sina kolleger vid Glasbruksföreningens möten. Hon förutsåg nämligen att ett återuppbyggt Europa skulle bli en svår konkurrent och börja tillverka olika sorters dricksglas och annat i maskiner. Det var dock bara ett par av kollegerna som varit inne på samma tankegångar, de övriga hade viftat bort hennes farhågor och sagt att de minsann skulle fortsätta som förut.

 

I Olsboda rustade man också för nya tider på så sätt att Albert om kvällarna satt och bläddrade i olika broschyrer. Han drömde om en traktor men insåg att han inte hade råd samtidigt som han inte ville göra sig av med sina goda arbetshästar. Han brukade muttra något om att det framöver skulle bli omställning av det mesta men han visste inte riktigt hur eller vad. Även Elin tog ibland till sig nyheter i form av moderna kök, centralvärme och kylskåp. Nu när årtiondet höll på att ta slut och övergå i ett nytt väntade en omställning av närmast revolutionerande slag. Det var åren kring 1950 som Remshult och Olsboda nådde sin absoluta framgångstopp. Jovisst, den här toppen varade en bit in på 1950-talet.

 

Elin drömde ibland om nätterna att hon klättrade uppför en mycket lång backe. Klättringen tog tid och var besvärlig, särskilt som hon hade en kälke som hon släpade med sig. Ibland var det vinter, ibland var det sommar, och när det var sommar undrade Elin vad hon skulle med kälken till. Men så insåg hon att det skulle bli vinter igen och att kälken då var bra att ha. Varje gång Elin kommit så här långt i sin dröm vaknade hon, men hon kände sig aldrig jagad av drömmen. Hon bara undrade vad den betydde.

 

Svaret fick hon en natt lite längre fram. Då var det vinter i drömmen och Elin nådde toppen av den branta backen. Framför sig hade hon ett underbart vinterlandskap som bestod av en oändligt lång och jämn backe som långsamt sluttade åt det andra hållet. Elin ställde ner kälken och satte sig på den. I början fick hon sparka en smula med fötterna för att få fart, men sedan kunde hon sätta upp fötterna och börja njuta av färden. Det var solsken, och Elin kände hur livet lekte med henne. Hon satte upp ansiktet mot solen, slöt ögonen och njöt av färden.

 

Efter en stund började backen bli brantare och färden gick allt fortare. Elin njöt fortfarande i fulla drag men började undra hur den här färden skulle sluta. Hon såg nämligen framför sig en backe som blev allt brantare ju mer hon höjde blicken. Sedan gick alltsammans allt snabbare. Elin kände hur hon nästan lyfte från kälken i den höga farten. Nu gällde det för henne att hålla i sig, och all den njutning hon känt förut var borta som genom ett trollslag. Samtidigt gick solen i moln, och dimma började breda ut sig över den till synes oändliga backen. Elin körde in i dimman samtidigt som hennes rädsla ökade drastiskt. Till slut skrek hon när kälken kom fram till ett stup. Där blev det fritt fall, och Elin vaknade mitt i sitt gälla skrik.

 

För en gångs skull vaknade även Albert och undrade varför Elin skrek. Elin satt upp i sängen och andades häftigt medan hon försökte förklara att hon haft en märklig dröm men att hon snart skulle somna på nytt. Med det beskedet lät sig Albert nöja, vände sig om och sov vidare. Naturligtvis kunde Elin inte somna om. I stället gick hon upp, kokade kaffe och bredde sig en stor smörgås. Sittande vid köksbordet försökte hon samla tankarna, men alltsammans slutade med att hon samlade ihop alla broschyrer om traktorer, kylskåp och maskiner för hushållet och lade undan dem. Samtidigt fortsatte hon att fundera över vad som några år tidigare inträffat på Klingatorpet. Det som skett där hade hon aldrig delgivit sin man.

 

——

 

Det var förnuftiga människor som satt i ledningen för Remshults sparbank. Eftersom bankens kamrer och alla i styrelsen känt Patron personligen blev det inga som helst problem för Hildur Bengtsson att få låna de pengar som behövdes för glasbrukets förnyelse. Enda egentliga villkoret, förutom sedvanliga inteckningar, var att omgestaltningen skulle ske med allra största sparsamhet och att Hildur med regelbundna mellanrum skulle hålla bankledningen underrättad om hur upphandlingen fortskred, vilka entreprenörer som anlitades och så vidare. Hildur förstod och tog själv ledningen av bygget, naturligtvis med sakkunnig rådgivning i bakgrunden.

 

Så kom det sig att planerna för det nya glasbruket började ta form under sommaren 1950. Under tiden hade Martin Andersson minsann inte legat på latsidan utan levererat skisser och idéer till nya produkter. Det hade väl inte alltid varit självklart att de i yrkesutövandet djupt konservativa glasarbetarna anammat alla nymodigheter fullt ut. ”Så här har vi inte gjort förut, så var det aldrig på Patrons tid, det här går inte att göra i glas”, var några av de argument som ständigt hängde i luften. Men arkitekten var envis, flyttade till Remshult, inredde sin ateljé och umgicks dagligen med de arbetare som skulle göra hans idéer till lönsam verklighet.

 

Allt eftersom Hildur Bengtsson insåg att de nya idéerna kring produktionen höll på att fastna i de inblandades medvetanden kunde hon ägna allt mer av sin tid till att planera för framtiden. Hon hade bestämt sig för att alla de gamla byggnaderna, var och en med sin funktion, skulle ersättas med en enda byggnad där allt rymdes under ett tak. Mängblandningen, degelkammaren, hyttan, avsyningen, sprängningen, sliperiet, gravörverkstaden, packningen, ja allt, även brukskontoret, skulle finnas i samma byggnad. Sedan skulle många av de gamla byggnaderna säljas för avflyttning. Att bara riva dem skulle det aldrig bli tal om. Hildur Bengtsson visste vad virke kostade, och förresten hade en del av de gamla byggnaderna i sin tur flyttats till glasbruket när det startades för många år sedan. Och flera av dem hade gedigen timmerstomme.

 

Själva byggnaden var en sak, dess tekniska innehåll en annan. Hildur Bengtsson bedrev sin upphandling på två fronter och med olika rådgivare. En utomstående arkitekt fick uppdraget att ta fram ritningar, och vartefter de presenterades fick även Martin Andersson ta del av dem. Martin Andersson gick i sin tur till hyttmästaren, och på så sätt bildades en liten grupp av erfarna yrkesarbetare inom glasbruket. Var och en fick tala om vad som behövdes av ytor för de olika funktionerna, och sedan rullades bollen tillbaka till den ansvarige arkitekten, som i sin tur ibland slet sitt hår i förtvivlan över alla krav som ställdes på omklädningsrum, toaletter och utrymmen för fritidsaktiviteter. Men till sist var det ändå Hildur Bengtsson själv som bestämde hur mycket utrymme som varje aktivitet skulle få till förfogande. Det var ändå hon som höll i pengarna tillsammans med sin trogne brukskamrer, och hon visste exakt vad varje nybyggd kvadratmeter skulle komma att kosta.

 

När det gällde det tekniska innehållet hade Hildur Bengtsson på ett tidigt stadium insett att den gamla vedeldningen var förlegad och att eldningsoljan var framtidens lösning. Alltså skrinlades alla planer på att bygga en källare för vedeldning i den nya anläggningen. I stället skulle oljebrännare installeras i alla de fyra ugnar som planerades. Samtidigt gav hon klara order om att kylningen av glaset i framtiden skulle ske genom elektriska kylrör istället för de kylugnar som fanns i den gamla hyttan. En del suckade över de kommande nymodigheterna, där dånet från oljebrännarna skulle bli så starkt att det inte skulle kunna föras några samtal på hyttgolvet. Andra menade att det här skulle bli en god arbetsplats med fyra deglar i var och en av de nya ugnarna. Nu skulle man inte behöva trängas på samma sätt som man gjort kring den gamla åttadegelsugnen.

 

Snart visade det sig att kommunen skulle bli ett större problem än sparbanken. Att få byggnadstillstånd var nämligen inte det lättaste i en tid då vissa varor fortfarande var strängt ransonerade och starka krafter ville sätt små käppar i många av de hjul som började rulla allt snabbare. Till slut löste sig även den saken sedan Hildur Bengtsson använt både sin pondus och bruksherrgårdens möjligheter till representationsmiddagar. Eftersom Hildur vid det här laget arbetade i stort dygnet runt började hon känna sig en smula sliten. Det kompenserade hon med sund kost och långa promenader när tiden så tillät.

 

Det var i den här situationen som Hildur Bengtsson började känna stor gemenskap med arkitekten Martin Andersson. För första gången tog hon initiativet till att bjuda hem honom till middag i bruksherrgården. Den stilige mannen anlände oklanderligt klädd och försedd med en stor blomsterbukett. Sedan maten serverats förklarade Hildur att hon var mycket tacksam över det som Martin Andersson åstadkommit. Visserligen utgjorde det gamla sortimentet fortfarande basen för produktionen, men det nya glaset vann alltmer terräng. Hon erkände att bruket nu tjänade ordentligt med pengar i den efterfrågan som rådde och att den nya hyttan skulle stärka framgångarna.

 

Vid kaffet, likören och konjaken förväntade sig Hildur att Martin skulle bli lite mer personlig än han varit förut, men det blev han inte. Martin, som kände Hildurs blickar bränna in i honom, intog en vänlig men stram attityd och började berätta om sin manlige vän i Stockholm. Väl medveten om den risk han tog fortsatte han att tala om att han var homosexuell och att han bara kunde umgås med kvinnor på vänskaplig fot. Plötsligt förstod Hildur varför ingenting kunnat ske dem emellan förut, men egentligen drog hon en suck av lättnad. I sitt något förvirrade tillstånd med en attraktiv man inpå sig hade hon inbillat sig att hon skulle vilja börja om på nytt. Nu konstaterade hon inom sig kallt att hon även fortsättningsvis skulle slippa passa upp på någon karl. Hon kände en stor frihet när hon sent på kvällen skildes från Martin Andersson med en försäkran att aldrig antyda för någon vad hon fått veta under den gångna kvällen.

 

——

 

En av de sista dagarna i mars månad 2006 satt Bertil och Helge som vanligt i köket om morgonen och dryftade världsläget över en kopp kaffe. Bertil, som aldrig förstått varför Sverige gått med i EU, tog upp tråden om hur taskigt allt blivit på landsbygden, hur samhällena tynade bort och gårdarna skogsplanterades och köptes upp av tyskar. Själv hade han givetvis röstat nej till EU-inträdet. Helge lyssnade snällt och konstaterade att de här verserna hade han hört förut och att Bertils gnäll inte tillförde diskussionen något nytt. Men Bertil fortsatte, och den här gången var det Centerpartiet som var måltavla för hans missnöje. Han menade att om Centerpartiet på allvar hade tagit tag i landsbygdsfrågorna och miljön som det gamla Bondeförbundet gjort, så hade det sett annorlunda ut. ”Då hade vi sluppit det förbannade Miljöpartiet med alla dess gnällspikar”, menade han.

 

Helge suckade och bredde sig ytterligare en smörgås medan han sökte komma bort från sin bakfylla. Bertil tystnade när han varken fick svar eller mothugg. I grunden visste han att Helge delade hans värderingar men att han ändå måste få tala om vad han tyckte. Mer kaffe hälldes upp och Helge kvicknade till. ”Du brorsan”, sade han efter en stund medan han rörde i sin kaffekopp, ”kan vi inte åka bort och titta till Klingatorpet idag, du sade ju att det var något mystiskt med det.” Bertil ställde ifrån sig kaffekoppen och lyste upp. Det han upplevt på Klingatorpet och det gamla glasbruket rann åter upp i hans sinne. ”Visst”, sade han, ”men jag tycker att vi väntar tills det blir mörkt, för då är det mindre risk att någon ser oss.” Helge höll med, och frukosten avslutades.

 

Dagen fördrev bröderna med att titta på teve, lyssna på radion, äta lite mitt på dagen och sedan gå ner till ladugården för att inspektera kistan med den inmurade mannen. Båda menade att han låg bra där han låg men att de måste vänta till nästa vinter med att begrava honom. Under tiden gällde det att hålla vem det vara månde ifrån ladugården, men att någon skulle komma och bryta upp den låsta dörren var en närmast orimlig tanke.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson samma kväll försåg sig med varsin stadig och frisk ficklampa och rullade ut suven. På Bertils fråga varför Helge även tagit med sig en kofot, svarade brodern något svävande att de ju skulle till Klingatorpet och att det var igenbommat där. Bertil lät sig nöja med svaret medan han i mörkret styrde suven ut på stora landsvägen. Snön hade vid det här laget nästan smält bort, så bilen lämnade inga mer markerade spår på vägen upp till torpet. Väl framme steg bröderna ur och lyssnade länge efter ljud innan de gick fram till huset.

 

Helge tände sin ficklampa och började inspektera den låsta dörren och de igenspikade fönstren. ”Fan”, muttrade han, ”den som har gjort det här jobbet har gjort det ordentligt, och han vill inte att någon skall ta sig in.” Sedan Helge gått runt huset ett par varv stannade han åter vid dörren med samma intryck i huvudet som Bertil fått ett par veckor tidigare. ”Fan”, muttrade han igen, ”jag skulle ha tagit med mig bättre grejor än kofoten om jag vetat hur det sett ut, men nu har jag bara kofoten, så den får väl räcka.” Till Bertils stora förskräckelse gick Helge lös på dörren och lemmen som satt fast med det bastanta hänglåset. ”Lys medan jag jobbar”, sade Helge dovt och Bertil lydde. Han riktade ficklampan mot hänglåset medan Helge bearbetade både låset och dess fästanordning i dörren.

 

Till slut hade Helge forcerat alla hinder, och bröderna Olsson kunde kliva in på Klingatorpet för första gången på många herrans år. Båda lyste med ficklamporna och Bertil frågade spontant om Helge mindes hur de i sin barndom besökt familjen Karlsson och lekt med Gustav ute på gårdsplanen. Visst, Helge mindes, det var ljuva barndomsminnen som han nu var tvungen att förtränga när han tog sig in det som förr kallades stora rummet men som nu var proppfullt av stora låsta lådor. ”Det var helvete”, muttrade Helge medan han lyste på högarna av lådor, som alla var försedda med varsitt stort hänglås. Till slut gick han de få stegen till den översta lådan i en stor trave och bad Bertil att lysa med ficklampan. Med ett vant grepp satte Helge kofoten till låset och vred sönder det. Sedan öppnade han lådan i skenet från Bertils ficklampa.

 

Bröderna trodde förvisso inte sina ögon när de stirrade ner i den öppna lådan. Den syn som mötte dem i skenet från ficklamporna var travar av automatvapen av ett slag som ingen av dem tidigare skådat. Visserligen hade båda en gång i världen gjort militärtjänst, men de vapen de då tilldelats hade varit gamla hederliga mausergevär från förr. Visserligen hade de någon gång fått skjuta med k-pist, men där stannade deras erfarenhet av vapen. Efter en stund stängde Helge lådan med en kommentar om att helvetet kommit till Olsboda.

 

Det blev denna kväll ingen färd bort till det gamla glasbruket. Istället sökte bröderna Olsson efter bästa förmåga sopa undan spåren efter inbrottet. Sålunda lyfte de ner lådan med det sönderbrutna låset, varefter de lyfte ner ytterligare ett antal lådor tills de nådde in till nästa trave. Där ställde de lådan med det sönderbrutna låset och dolde den bakom andra lådor. De försökte efter bästa förmåga att få allt att se ut som det gjort förut. Sedan gick de ut, lyssnade länge och stängde dörren. Helge lyckades efter mycket bultande med kofoten sätta tillbaka lemmen och låset, men han insåg att de som gömt sina vapen här förvisso skulle se att de haft inkräktare på platsen. Dessutom undrade han om hans bankande med kofoten hade hörts längre bort, men eftersom ingen kom till platsen satte sig bröderna i suven och körde raka spåret hem. Innan de gick in i huset spände Helge björnsaxen med stor omsorg.

 

——

 

Under våren och försommaren 1952 såg Hildur Bengtsson äntligen sin dröm om ett nytt glasbruk gå i uppfyllelse. Flera lokala byggmästare hade med stolthet deltagit i det arbete som skulle betyda en lysande framtid för Remshult och dess innevånare. Hildur hade visserligen gått hårt åt dem allesammans i sin iver att förbilliga bygget så mycket som möjligt utan att pruta på kvaliteten. Men trots allt hade alla tjänat på affären, så något missnöje fanns varken hos byggarna, glasbrukets kamrer eller Remshults sparbank. Invigningen av den nya anläggningen skedde i juni månad 1952, och det var ingen mindre än landshövdingen som talade och klippte bandet. Efter invigningen bjöds på ett stort smörgåsbord i bruksherrgården.

 

Nu reste sig den nya anläggningen över alla andra byggnader i närheten. Dess yttre var rött fasadtegel, något som vållat diskussion eftersom det var dyrare än en träfasad. Men Hildur hade inte backat på den punkten eftersom hon menade att tegel var underhållsfritt medan trä behövde målas då och då, och sådant kostade också pengar. Även den nya och närmast skyhöga skorstenen var uppförd i rött tegel. Skorstenen till den gamla hyttan hade rivits sedan en av byggmästarna förklarat att den var uttjänt och inte skulle kunna användas på nytt.

 

Vid det här laget var Hildur Bengtsson trött, stolt och mycket lycklig. Före den stora invigningen hade den gamla hyttan sålts, plockats ner och körts bort sedan produktionen flyttats över till den nya anläggningen. Även andra byggnader hade sålts och plockats ner bit för bit. Kvar fanns egentligen bara det gamla stallet, ett par arbetarbostäder och vedförrådet, en byggnad som Hildur inte kunnat förmå sig att sälja eftersom den rymde så många minnen av en svunnen epok.

 

Dagen efter invigningen pågick arbetet som vanligt vid de fyra ugnarna i dånet från oljebrännarna. En och annan gammal och något lomhörd glasarbetare muttrade något om att det varit bättre förr när man kunnat prata med varandra. Men sedan de försett sig med öronproppar kunde de konstatera att de nu arbetade vid ugnar med mycket jämnare värme än förut. Samtidigt kunde de koncentrera sig på arbetet på ett annat sätt än tidigare, något som gladde Hildur Bengtsson när hon kom på sin dagliga rundtur i hyttan. De flesta verkade glada och nöjda, och framtiden för Remshults glasbruk såg ljus ut.

 

Trots allt var Hildur Bengtssons tillvaro inte helt bekymmersfri. Hon visste nämligen att lönsamheten i glastillverkningen aldrig varit sådan att glasbrukens ägare kunnat stoppa undan en massa pengar och bli rika. Tvärtom hade det alltid varit så att direktörerna fått lov att leva efter sin affärsidé som gick ut på att hålla det goda brukssamhället med dess innevånare vid gott mod. Om folket som arbetade vid bruket mådde bra och var nöjda, så fungerade allting. Det hade gamle Patron och alla som varit före honom insett. Och det insåg även Hildur Bengtsson. Men några stora pengar hade det aldrig blivit över. Och det blev det inte heller nu. All vinst måste återinvesteras i stället för att förbrukas i form av goda löner.

 

Martin Andersson skötte sin uppgift på ett strålande sätt. Han kom ständigt med nya produktförslag, och han var vid det här laget så väl insatt i tillverkningskedjan att han visste att alla till varje pris måste ha full sysselsättning. Om sliparna hade för lite att göra ritade han förlagor till slipat glas, om gravörerna var undersysselsatta, så levererade han vackert tecknade förlagor till graverat glas. Även det nyinrättade måleriet fick sin sysselsättning tillgodosett genom att förse allsköns dricksglas med olika målade figurer. På så sätt fasades det gamla sortimentet ut efter hand till förmån för helt nya saker.

 

Genom sitt förmånliga provisionsavtal tjänade Martin Andersson en hel del pengar under de första åren av 1950-talet. Ja, i själva verket var han den bäst betalde vid hela glasbruket, och de summor han kvitterade ut översteg vida den lön som Hildur Bengtsson unnade sig. Men Hildur kände givetvis ingen avundsjuka eftersom hon visste att hennes framgångar hängde på det som Martin presterade. Han hade fått fria händer, och det skulle han få även i fortsättningen. Följden av de goda inkomsterna blev att Martin Andersson på egen bekostnad lät bygga sig en stor villa i en skogsdunge ett par hundra meter från glasbruket. I all sin generositet sålde Hildur Bengtsson tomten till honom för en symbolisk summa.

 

I det här läget utnyttjade Martin Andersson på alla sätt sitt stora kontaktnät och arrangerade påkostade utställningar av glas från Remshult på olika orter i Sverige, framför allt i Stockholm. Till och med i Köpenhamn presenterades det nya glaset. Även på den här punkten lät Hildur sin framgångsrike formgivare härja efter eget tycke trots att allt resande, uppackande och hyra av lokaler kostade stora pengar. Hildur resonerade nämligen som så att det inte handlade om utgifter utan om investeringar i framtida försäljning. Hon insåg dock att glasbruket på ett mer eller mindre lyckligt sätt började bli alltför beroende av en enda persons förmåga att skapa nya saker. Även om hon litade på Martin Andersson och hans framgångar, så lutade hon åt att skola in fler formgivare dels för ytterligare utveckling av sortimentet dels som garanti för fortsatt förnyelse i den händelse Martin en dag av någon anledning inte längre skulle stå till förfogande.

 

——

 

Under våren 1953 började familjen Olsson på Södergården att på allvar fundera över tvillingsönernas framtid. I maj månad skulle pojkarna fylla femton år, och de hade redan slutat den sexåriga folkskolan. Eftersom ingen av dem hade känt någon lust att gå i någon form av fortsättningsskola hade de fått vara hemma och hjälpa till på gården. Alla insåg dock att Södergården och dess skötsel knappast innebar någon framtid för två välväxta starka pojkar. De måste hitta något annat att syssla med, något som fick Elin och Albert att kontakta Remshults glasbruk.

 

Jodå, glasbruket behövde alltid arbetskraft. Följden blev att Bertil och Helge redan efter ett par veckor uppmanades att infinna sig för nödvändig introduktion. Nu skedde en betydande omställning när pojkarna en tidig morgon på cykel begav sig till glasbruket för att börja sin första anställning. Eftersom arbetet i hyttan började redan klockan sex om morgonen hade Elin väckt sina söner vid halv fem, försett dem med en rejäl frukost, ordnat matsäck och skickat iväg dem. Sedan hade hon gått ut i ladugården för att i vanlig ordning sköta morgonmjölkningen.

 

Bertil och Helge kom i god tid. Visserligen hade de varit vid glasbruket förr, både vid det gamla och det nya, men de hade aldrig varit inne i någon av hyttorna. Det var därför med viss undran och bävan som de riktade stegen mot hyttans ingång där förberedelserna för dagens arbete redan var i full gång. De möttes av en man som presenterade sig som hyttmästaren och som till och med hade ett litet leende till övers. Men så stirrade han först på Bertil och sedan på Helge och sedan på Bertil igen. Pojkarna var fortfarande vid femton års ålder lika som bär, något som fick hyttmästaren att muttra något om att de här två kan vi inte låta arbeta tillsammans. De går ju inte att skilja åt.

 

Sedan började en rundvandring, som titt och tätt avbröts genom att olika frågor ställdes till hyttmästaren. Svaren var alltid raka och fyllda med pondus, något som imponerade stort på bröderna Olsson. Först gick de till omklädningsrum, tvättrum och den lilla personalmatsal som var till för sådana som hade långt hem. Hyttmästaren sade att här kunde de äta sin matsäck på rasten mellan tio och elva, och han förklarade att de skulle bli tämligen ensamma eftersom de flesta som arbetade vid bruket bodde så nära att de gick hem på rasten. Sedan bar det av till mängkammaren, där alla ingredienserna till glasmassan blandades för hand med en skyffel. Efter den upplysningen gick vandringen vidare till degelkammaren där två personer var sysselsatta med att bygga upp stora runda saker som mest liknade tunnor av lera som de tog från ett kar. ”De här deglarna tar det flera dagar att göra färdiga”, förklarade hyttmästaren, ”sedan skall de torka ett helt år innan de ställs in ugnen och fylls med mäng.”

 

Pojkarna förstod redan nu att det här med glastillverkning var betydligt mer komplicerat än de förut kunnat ana, ett intryck som förstärktes ordentligt då de kom ut i hyttan där arbetet kring de fyra ugnarna hållit på en stund. Nu hade hyttmästaren lite svårt att göra sig hörd i dånet från oljebrännarna, slamret från piporna och alla surrande röster. Men så mycket förstod Bertil och Helge att det fanns fyra verkstäder med sex till åtta man vid varje ugn och att de tillverkade olika saker med hjälp av sina glasblåsarpipor. Det var alltså omkring hundra personer i alla åldrar, och ett par pojkar i tvillingarnas egen ålder tittade nyfiket på nykomlingarna.

 

Sedan demonstrerade hyttmästaren kylrören, anordningar där luckor ständigt öppnades och nytillverkat glas ställdes in. Förklaringen till fenomenet fick Bertil och Helge sedan de kommit ut i glaskammaren, där de tio meter långa kylrören mynnade. De fick nu veta att glaset tillverkades vid en temperatur mellan sexhundra och tolvhundra grader och att det sedan måste kylas mycket långsamt med hjälp av ett övertäckt löpande band där det var nästan sexhundra grader i den ända där glaset ställdes in och nästan rumstemperatur där det kom ut några timmar senare. Här möttes pojkarna för första gången av kvinnlig personal. De var avsynare som kontrollerade om det färdiga glaset kunde gå vidare i processen eller inte. En och annan glasbit hade defekter och kastades därför i en tunna för återvinning i ny mäng.

 

”Nu kommer vi till efterarbetningen”, sade hyttmästaren med hög röst då han gick vidare med bröderna Olsson i släptåg. De kom först in i ett stort rum där ett flertal personer, de flesta män, var sysselsatta med att plocka dricksglas upp och ner på små roterande runda plattor som i sin tur var en del av en större maskin som långsamt gick runt sin egen axel. ”Här spränger vi glaset”, förklarade hyttmästaren. Han pekade på en låda glas som just kommit från kylröret. Alla var försedda med en topp, och hyttmästaren höll upp ett av dem medan han förklarade att glaset var blåst i form ute i hyttan och att den del där pipan varit infäst nu måste tas bort. Det skedde genom att man ställde glasen på de roterande plattorna och lät en diamant rista runt dem. Sedan värmdes de mot en gaslåga så att den överflödiga delen lossnade och kunde kastas i en tunna för återvinning.

 

Vid det här laget var Bertil och Helge så fulla av intryck att de började undra om de kunde ta in mer. Hyttmästaren förstod deras problem och sade att det nu bara var ett par saker kvar innan de skulle få börja sitt arbete. Han ledde dem till sliperiet, där en lång rad män satt vid stora roterande stenar och slipade mönster i vaser och dricksglas. Han ledde dem till gravörverkstaden, där en lång rad män satt vid maskiner där de långsamt mejslade in mönster i glas genom att hålla dem mot en snabbt roterande koppartrissa. Han ledde dem till måleriet, där både män och kvinnor arbetade med långa breda penslar när de snabbt och smidigt försåg glas i olika former med dekor. ”De här glasen skall brännas i en ugn så att färgen torkar in ordentligt”, förklarade hyttmästaren medan han gick mot packningen och lastbryggan, slutstationer för förmiddagens introduktion.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge Olsson vid femton års ålder blev lärlingar vid Remshults glasbruk och fick lära sig ett yrke som vida skilde sig från föräldrarnas. Bertil fick under sin första arbetsdag börja som inbärare. Hans uppgift bestod i att lyfta färdigt glas med en långskaftad gaffel och ställa in det i kylröret. Luckan till röret öppnade han genom att sätta foten till en pedal vid golvet. Helge skickades till degelkammaren där han fick stifta bekantskap med den mjuka leran och alla de redskap som krävdes för att forma den till deglar. Hyttmästaren hade varit mycket noga med att poängtera att bröderna skulle få prova på tillverkningens alla delar och lära känna dem en smula innan de placerades i hyttan för att lära sig blåsa glas. Det var två mycket omtumlade pojkar som slutade sin första arbetsdag vid klockan tre på eftermiddagen och cyklade hem till Södergården.

 

——

 

Bröderna Olsson strävade vidare vid Remshults glasbruk under sommaren 1953, och de lärde småningom känna det samhälle som vuxit upp kring kyrkan och glasbruket. Visserligen fanns Remshults gård kvar, men dess ägor hade genom åren naggats i kanten av det växande samhället. När bröderna cyklade till sitt arbete under tidiga morgnar och passerat sin gamla skola kom de först till mejeriet och Folkets hus som låg på varsin sida om vägen. Invid mejeriet hade vägstyrelsen sitt förråd, och där stod den stora vägskrapan som användes för att då och då hyvla av den grusbelagda landsvägen. Sedan kom alla affärerna, där fanns två matbutiker, den ena privatägd, den andra präglades av kooperationen. Där fanns fotografen, sybehörsaffären, klädesaffären, bageriet och karamellbutiken.

 

Lite längre fram fanns bilverkstaden, som i början av 1950-talet fått mycket att göra med reparationer av bilar och en och annan traktor. Bilverkstaden hade även taxirörelse och strax invid fanns ytterligare ett taxiföretag, vars innehavare även försörjde sig som smed. På en sluttning till höger kunde man skymta de två hotellen, som betjänade alla de resande som kom till samhället med tåg eller bil. Stationen var något av ett nav i samhällslivet, och de gamla ångloken hade vid det här laget ersatts med dieseldrivna rälsbussar. Bakom hotellen, utanför brödernas blickfång, fanns två hus som båda innehöll restauranger och festvåningar. Där fanns också en träindustri som framför allt tillverkade pennskrin och trådrullar.

 

Längre in i det långsträckta samhället fanns frisör, urmakare, postkontor och det pampiga stenhuset som inrymde Remshults Sparbank. Dit hade Bertil och Helge någon gång styrt stegen under skoltiden för att lära sig att sätta in pengar på sina bankböcker. Sedan svängde vägen och bakom kröken uppenbarade sig den ståtliga kyrkan och den vackra kyrkogården. Därefter följde en kort sträcka genom ett välskött landskap innan det stora glasbrukets fasad på allvar kom i blickfånget. Och på andra sidan om glasbruket låg bruksherrgården i förnäm avskildhet. Bertil och Helge blev mer och mer imponerade av allt de såg och upplevde, och de insåg även att samhället blivit mer och mer livaktigt nu när de inte längre såg det ur skolans snäva perspektiv.

 

Naturligtvis fanns också många bostadshus i Remshult. De äldsta fanns fortfarande kvar nära glasbruket, men sedan hade det vuxit upp en hel liten villastad invid kyrkan och kring hotellen under 1920-30-talen. De välskötta husen med sina stora tomter gav besökaren ett intryck av välstånd. Kring bankhuset och posten fanns även ett par hyreshus, där de boende arbetade på glasbruket eller träindustrin.

 

Eftersom det vid den här tiden rådde brist på bostäder i Remshult beslöt Hildur Bengtsson i mitten av 1950-talet att satsa på egnahem i anslutning till glasbruket för att locka fler att flytta till samhället. Glasbruket ställde tomter till förfogande för en ringa penning, och ett stort husföretag gav ett fördelaktigt anbud på att uppföra ett tjugotal hus. Många glasarbetare nappade på idén att skaffa sig ett eget hus med en trädgård som gav möjligheter till odling av grönsaker och annat till husbehov. Egentligen var det Martin Andersson som varande gammal trädgårdsarkitekt som stod bakom hela idén, men Hildur Bengtsson kopplade på tanken i förvissningen om att det här var bra för alla parter. Om glasarbetarna trivdes, så var det bra för glasbruket, löd hennes resonemang.

 

De nya tiderna nådde givetvis även till Olsboda, där Elin åter plockat fram katalogerna med nymodigheter. Ny köksinredning, kylskåp och centralvärme cirkulerade i hennes fantasi medan Albert återupplivade drömmen om traktorn. Så kom det sig att Södergården rustades upp med en rad nya finesser. Dock vägrade Albert att slänga ut den gamla goda köksspisen, något som alla hans grannar gjorde. I stället tog han med varsam hand ut den gamla rariteten och ersatte den med en ny och mycket större. Han resonerade som så att om strömmen går, så måste man kunna laga mat. Följden blev att Albert byggde till ett extra pannrum på huset. Där placerades den nya vedpannan för centralvärme. Sedan fick Albert också sin traktor, men han behöll hästarna. Han resonerade här likadant som han hade resonerat kring vedspisen, att det inte skadar med muskelkraft om elkraften och dieseloljan sviker. Dessutom lät familjen Olsson borra en ny brunn och dra in vattenledning och avlopp. Den gamla gårdsbrunnen fick vara kvar, men det var väl ingen som trodde att den skulle behövas i framtiden. Efter allt detta kände sig Elin och Albert rika i anden men fattiga vad gällde innehållet i plånboken.

IX

Det blev vår och det blev sommar i nådens år 2006. Bertil och Helge var båda en smula avslappnade, fördrev dagarna efter bästa förmåga och sköt undan alla tankar på såväl Klingatorpet som det gamla glasbruket. I slutet av maj blev det Bertil som tog befälet, rullade ut den gamla gräsklipparen och snyggade till så gott han kunde på och runt gårdsplanen. Helge å sin sida började inse att allt han handlat under den tidiga vintern började ta slut, så han föreslog en dag att det var dags att åka till Tyskland och handla igen. Bertil suckade men ställde upp. Så en dag i början av juni bar det av igen efter en stadig frukost och med en rejäl matsäck i bagaget.

 

Allt gick bra den här gången också, och väl hemkomna lastade Helge in sin sprit och sina ölflak medan Bertil i den begynnande skymningen såg till att laga lite mat. Björnsaxen, som stått ute under hela dagen, fick sin tillsyn innan det var dags att gå till sängs. Bertil tänkte i sitt stilla sinne att hela idén med björnsaxen egentligen var absurd men att det var bäst att Helge trots allt fick hållas. Han bävade inför tanken att det kanske skulle komma fler personer som fick ett ben avklippt. Men så skakade han av sig sina rysningar och somnade.

 

En morgon i början av juli, mitt under frukosten, började Helge prata om faderns gamla traktor. Han menade att det kanske var dags att rulla ut den gamla rariteten och få igång den igen. Bertil, som just skulle till att bita i en ostsmörgås, undrade om hans egna tankar om traktorn förts över till brodern. ”Visst”, sade han, medan han lade tillbaka smörgåsen på köksbordet, ”visst vore det bra om vi kunde få igång traktorn så att vi kunde plöja upp någon gammal åkerbit och odla potatis nästa år.” När han återigen grep efter smörgåsen såg han Helges min och förstod att det inte var så brodern hade tänkt. Nej, Helges tankar kring traktorn löpte i stället iväg mot kommande vinter då det skulle bli dags att frakta kistan i ladugården ut på isen. Helges tankar var fixerade på Oxdjupet och en kommande begravning.

 

Så kom det sig att Helge redan samma dag med stor iver tog sig an verket att få igång traktorn. Eftersom det var vackert väder bestämde han sig för att allt arbete skulle ske utomhus. Följden blev att han startade suven och tog fram en lång kätting, vars ena ända fästes i suvens dragkrok. Den andra ändan fäste han sedan i traktorns främre del, såg till att kättingen spändes och uppmanade Bertil att försöka styra traktorn medan han drog ut den på gårdsplanen. Det gamla fordonet gnisslade och jämrade sig medan de näst intill platta däcken lydde uppmaningen att ta sig ut i den ljusa sommardagen. Några minuter senare stod traktorn på gårdsplanen för första gången på mer än trettio år.

 

Nu hade Helge fått en uppgift som under den närmaste månaden höll honom borta från allt supande. Med stor finess plockade han ner större delen av motorn, tog in startmotor, generator och andra delar till sin verkstad. Alla slangar och elkablar på den bensindrivna traktorn avlägsnades. Batteriet, som bara var en skugga av sitt förflutna, slängdes på den skräphög som nu höll på att växa fram. Till slut konstaterade Helge att han nog skulle kunna använda de gamla däcken som han omsorgsfullt pumpat men att det nu var dags att åka iväg och skaffa nödvändiga reservdelar. Så skedde, och efter diverse turer till såväl Växjö som Vetlanda hade Helge försett sig med det han behövde.

 

Bertil, som såg broderns gamla tekniska kunnande blomma ut för fullt, gladde sig framför allt åt den uteblivna alkoholkonsumtionen. Men, eftersom han kände sin tvillingbror utan och innan, visste han att återfallet skulle vara nära den dag då projektet med traktorn avslutats. Därför började han prata med Helge om alla andra gamla maskiner och redskap som behövde renoveras. Men Helge slog dövörat till, för hans del var det bara traktorn som gällde. Och han hade gett sig tusan på att återställa fordonet så att det gick att använda. Så skedde också, och under den första veckan i augusti startades traktorn. Helge körde först en runda på gårdsplanen, och sedan vände han ut mot byvägen. Han kom tillbaka efter en halvtimma, ställde in traktorn och gick in i köket med ett belåtet flin på läpparna. Sedan hällde han upp ett dricksglas vodka liksom för att fira. Bertil suckade djupt.

 

Resten av sommaren gick vidare i sedvanlig lunk. Gräsmattan kring huset klipptes och en del av de blommor som fanns kvar sedan Elins och Alberts tid fick viss uppmärksamhet. Främst rörde det sig om pioner av en sort som Elin kallat luktpioner och som spred en stark men god doft omkring sig om man skar av och tog in dem. Så fanns där också lupiner, en växt som Elin envisats med att ta hem från Solhaga för många herrans år sedan. För Bertil och Helge var pionerna till glädje medan lupinerna mer eller mindre betraktades som ogräs. De hade vid det här laget spridit sig över praktiskt taget hela byn. Visserligen var de vackra medan de blommade, men framemot hösten såg de mest ut som ruinerna efter ett nedfallet skatbo.

 

I mitten av augusti fick Bertil en idé. Han ville fiska kräftor, och sedan han delgivit Helge sina tankar började ett långt och invecklat resonemang som gick ut på att båten nog inte längre gick att använda, att signalkräftor planterats in sedan pesten avlivat alla flodkräftorna för många år sedan och att kräftorna inte längre var lovliga denna sommar. Men Bertil var envis, och följande morgon gick bröderna ner till sjön där Elins och Alberts gamla träbåt förvarats i ett litet skjul under de senaste trettio åren. Båten visade sig fortfarande vara i gott skick, och årorna, som förvarats liggande under den upp och nedvända båten var det heller inget fel på. ”Tänk så mycket roligt farsan och vi hade med den här båten”, kommenterade Bertil medan bröderna med förenade krafter vände farkosten på rätt köl och drog ner den till stranden.

 

Genast insåg bröderna en sak, nämligen att det gamla torra virket i båten måste fräschas upp innan den lades i sjön och det säkert skulle dröja några dagar efter sjösättning innan den var tillräckligt tät för att kunna användas. Följden blev att de gick hem igen, startade suven och körde in till ICA:n i Remshult där de inhandlade en fyraliterspyts med träolja och två penslar. Sedan bar det av tillbaka till båten som formligen dränktes in med träolja. Det blev lite över till årorna också. Mitt på dagen var arbetet utfört, och bröderna Olsson traskade hem igen med en tom pyts och två utslitna penslar.

 

Följande dag märkte Bertil till sin förvåning att Helge nu var helt med på noterna. Det visade sig på så sätt att Helge gick ner till ladugårdens förrådsutrymmen och letade fram ett nät och ett tjugotal av Alberts gamla kräftburar. ”Skall vi fiska kräftor, så måste vi ju ha bete”, löd Helges kommentar medan han inspekterade de gamla fiskeredskapen. Visserligen fanns det ett och annat hål i nätet, och även en hel del av kräftburarna hade skador. ”Nätet duger som det är”, muttrade Helge medan han gick in och hämtade snöre för att dra ihop de trasiga maskorna i kräftburarna.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson efter ytterligare en dag gick ner till sjön och lade i båten. Den läckte givetvis kraftigt, men efter ytterligare ett par dagar östes den och bröderna styrde ut på sjön med Helge vid årorna. Bertil lade i nätet, och sedan rodde Helge runt nätet på behörigt avstånd och började skrämma in fisk i nätet genom kraftiga plask med årorna. Sedan lät de nätet ligga i till kvällen då det togs upp och befriades från sitt innehåll på tillräckligt mycket småfisk.

 

Bertil och Helge agnade sina burar på känt manér och lade i dem på alla gamla goda kräftställen. Eftersom inte en enda båt varit synlig på sjön under de senaste dagarna lades burarna med fullt synliga flöten trots att de eftertraktade skaldjuren inte var lovliga. Sedan bar det av hem igen för några få timmars sömn, och vid tvåtiden på natten återvände bröderna med varsin ficklampa och började vittja burarna. I de flesta var betet orört, och efter en god stunds vistelse på sjön kunde Bertil och Helge konstatera att de fått sammanlagt fem kräftor.

Vid sextiden på morgonen vittjades burarna på nytt och ytterligare två kräftor kunde läggas till de andra fem i den medhavda spannen. Bröderna Olsson tog upp sina kräftburar under tystnad, rodde iland och begav sig hem med sin magra fångst. Nätet och en del av kräftburarna låg kvar vid sjön. Bertil suckade och menade att det inte var som förr men att det knappast var något som man kunde skylla Miljöpartiet för. Han kostade dock på sig att köra in till Remshult för att köpa dill, och sedan kokte han de sju kräftorna.

 

——

 

Under mitten av 1950-talet hade Bertil och Helge börjat finna sig väl tillrätta med sina uppgifter vid Remshults glasbruk. I ur och skur cyklade de från Södergården till sin arbetsplats. Ibland kom de fram genomblöta, men för det mesta var kläderna torra när de började sina dagsverken strax före klockan sex om morgonen. Om vintern kunde det vara knepigt med snö, halka, blåst och kalla vindar. Då gällde det att vara ordentligt klädd och hoppas på att det inte skulle bli några punkteringar eller vurpor.

 

Trots att bröderna fortfarande var lika som bär och att Bertil fortfarande petade sig i näsan medan Helge hade kvar sin vana att klia sig i ändan, så var det ingen som fällde några kommentarer om den saken. Det fanns nämligen ett annat sätt att skilja bröderna åt, nämligen så att Bertil under de två år som gått utvecklat en god känsla som glasblåsare medan Helge visat sig besitta en stor teknisk begåvning. Följden hade blivit att Bertil ganska snart avancerat i den verkstad där han placerats medan Helge försetts med uppgifter som att tillverka deglar och formar och att se till att ugnarnas oljebrännare fungerade. Båda trivdes med sina uppgifter och höll alltid ihop så gott de kunde.

 

Vid det här laget arbetade Bertil i en av de två servisglasverkstäder som fortfarande gick med full kapacitet vid Remshults glasbruk. Han hade snabbt avancerat från formhållare till uppblåsare och sedan till benmakare. Verkstadens mästare höll ögonen på honom i full insikt om att här fanns en talang som kunde utnyttjas framöver. En vanlig arbetsdag började med att anfångaren stack glasblåsarpipan i ugnens degel och fångade upp en klick glas som hastigt rullades längs ett välsbläck, en skiva av metall. Sedan gick pipan till uppblåsaren som blåste in luft i pipan. Sedan kom den uppblåsta glasbiten till formen, där mer luft blåstes in och formade servisglasets kupa. Sedan var det mästarens tur att forma dricksglasets ben sedan ytterligare en klick glödande glasmassa fogats till den färdiga kupan. Därefter stod Bertil beredd att ta emot pipan där han formade glasets fot mellan två träplattor alltmedan han snurrade pipan med sina flinka fingrar. Sedan var det dags för inbäraren att förpassa glaset till kylröret.

 

Hildur Bengtsson var inte bara mån om sina produkter. Hon var också mån om att grunden för produktionen fungerade. Det gällde degelframställningen och det gällde tillverkningen av formar för blåsning av glas. Hyttmästaren, som efter några månader upptäckt att Helge fullständigt saknade intresse för glasblåsning, hade samma åsikt som sin chef. Om inte förarbetet sköttes på rätt sätt, så minskade förutsättningarna för en effektiv produktion. Det var i det läget som hyttmästaren bestämde sig för att satsa på Helges helt uppenbara tekniska talang. Han fick full insyn i alla detaljer från mängblandningen över degelkammaren till skötseln av elförsörjningen och oljebrännarna. Och i likhet med sin bror trivdes Helge mycket bra med sina uppgifter.

 

Ingen av bröderna Olsson hade någon särskild brådska att avsluta vad de höll på med när arbetstiden var slut klockan tre på eftermiddagen. Tvärtom, Bertil dröjde sig gärna kvar och formade olika saker på fri hand av det glas som fanns kvar i degeln. Han tyckte speciellt mycket om att göra fåglar. Givetvis misslyckades han i början, men småningom blev hans fåglar av en sådan kvalitet att de kunde förpassas till kylröret. Han försökte sig även på att göra rådjur och älgar, och verkstadens mästare såg med stigande intresse på den talang som fanns. Själv stannade mästaren kvar ibland för att tillverka kannor och annat bruksglas som han visste gick åt. De båda blev alltmer goda vänner medan de tömde degeln inför nästa smälta.

 

Likadant var det för Helge. Han stannade gärna kvar och såg till att de dånande oljebrännarna fungerade, han gick till formverkstaden för att se till att det fanns virke till de träformar som skulle tillverkas. Alla träformar gjordes av al, det enda virke som tålde att upphettas och sedan kylas i kallt vatten. Han gick runt den stora byggnaden och plockade upp skräp samtidigt som han iakttog saker som behövde repareras, något som han rapporterade till de som hade ansvaret för den saken. Så här såg dagarna ut, och det var ofta som Helge och Bertil inte kom hem till Södergården förrän vid femtiden på eftermiddagen. Då var de både hungriga och trötta, och Elin försåg dem med den mat de så väl behövde.

 

Så här förflöt livet för tvillingbröderna Olsson vid mitten av 1950-talet, och de hade mycket snabbt blivit en del av den framtidsoptimism som bredde ut sig över landet. De hade också, trots sin ungdom, visat att de var på rätt väg med yrkeslivet och att de visste vad de ville. När de kom hem under sena eftermiddagar fick de även ofta rycka in och hjälpa till med olika uppgifter på Södergården, alltifrån att köra ut gödseln ur ladugården över vedhuggning till höbärgning. Två trötta sjuttonåringar sov därför alltid gott om natten innan det var dags för nästa arbetsdag. Sedan flera år tillbaka hade Helge sitt eget i Amandas gamla rum medan Bertil fått sig inrett ännu ett rum på övervåningen.

 

——

 

I det blomstrande Remshult blev det allt vanligare med motordrivna fordon. Hästskjutsarna hade i allt större utsträckning ersatts med traktorer, och det var de som tuffade in i samhället med en kärra efter sig när lantbrukarna i de många byarna skulle handla de förnödenheter som behövdes. Ibland blev det till och med en smula trängsel på de smala gatorna. Affärerna hade fullt upp att göra, och allra mest ökade aktiviteten hos de båda verkstäderna. Dit fördes bilar, traktorer, motorcyklar och mopeder för tillsyn och reparation. Människor stannade och pratade, och särskilt livat blev det på vardagseftermiddagarna när glasbrukets alla arbetare slutat för dagen.

 

Eftersom Bertil och Helge fortfarande bodde hemma, så hade de inga stora utgifter. Trots att de på intet sätt var välbetalda hade de under sina dryga två år i yrkeslivet lyckats sätta undan en del pengar på sina bankböcker. Och det var med pengarna i åtanke, som de en eftermiddag i september 1955 stannade till vid den ena verkstaden på väg hem. De hade givetvis varit där förut, framför allt för att få sina cyklar omsedda, men den här gången hade de ett alldeles speciellt ärende. De hade nämligen fått syn på ett par mopeder som tycktes vara till salu.

 

Mopederna stod under ett skärmtak vid sidan av verkstaden, och där förvarades vanligtvis inte cyklar eller mopeder som lämnats in för reparation. Alltså måste de här vara till salu. Det rörde sig om två herrcyklar med varsin påhängsmotor. Cyklarna var av märket Monark och såg fräscha ut, och de båda motorerna var av skilda märken. På den ena stod det Victoria, på den andra Fuchs. Helge böjde sig ner och granskade motorerna och deras montering omsorgsfullt. Sedan reste han sig och förklarade för Bertil att var hyfsade grejor de hade framför sig. Sedan gick han, med Bertil i släptåg, raka vägen in till verkstadens ägare och frågade efter priset.

 

Den något irriterade verkstadsägaren, som låg inkrupen under en DKW av 1938 års modell, muttrade ett pris. Han kände givetvis bröderna Olsson sedan förut, men kunde inte tänka sig att de menade allvar med påståendet att de ville köpa de båda mopederna. Till slut förstod han dock att de menade allvar, kom fram, reste sig, torkade en massa olja från fingrarna med en trasa och sade lite högre att han ville ha trehundra kronor styck för åkdonen. Han tillade att motorerna bara var två år gamla och monterats på cyklar som inte var särskilt mycket äldre och att de lämnats in i byte av två äldre män från Vetlanda när de köpt en god gammal Volvo PV 444 av honom.

 

Helge tittade på Bertil som nickade. Sedan prutade Helge på priset, och när bröderna cyklade hem den eftermiddagen hade de med sig ett pris på femhundrafemtio kronor för båda mopederna. Glada som lärkor och med snabba pedaltramp landade bröderna Olsson hemma på gårdsplanen, där Albert var sysselsatt med att försöka få igång sin tjuriga traktor. ”Det här fixar jag”, konstaterade Helge och dök ner under motorhuven. ”Det är bara en tändstiftskabel som hoppat av, jag har satt dit den igen, så nu kan du starta”. Och när Albert åter vred om startnyckeln, så gick motorn helt snällt igång. Bertil förstod att nu hade de plötsligt samlat pluspoäng inför det besked som skulle komma, nämligen att de gjort upp om att köpa varsin moped.

 

”Det är mycket pengar”, löd Elins kommentar vid köksbordet. ”Visserligen har ni mer pengar än så på banken, men i alla fall”. Det blev Albert som räddade situationen till sönernas fördel. Han hade märkt, inte minst denna eftermiddag, att Helge hade stora talanger när det gällde att handskas med motordrivna fordon. Han sade därför tveklöst ja till att skriva på ett uttag från sönernas bankböcker eftersom de inte var myndiga och inte heller skulle bli det förrän de fyllt tjugoett år. Elin suckade och gav med sig, men i sitt inre log hon åt tanken att sönerna framöver skulle slippa trampa till Remshult. De gamla cyklarna kunde de ju alltid ha i reserv ifall någon motor strejkade.

 

Så kom det sig att Bertil och Helge en eftermiddag några dagar senare kunde betala och hämta sina mopeder. Albert, som följt med för att övervaka affären, tog sönernas cyklar med sig hem på traktorkärran. Helge hade bestämt sig för cykeln med Victoriamotorn och Bertil hade alltså inget val och egentligen heller ingen åsikt om vilken som var bäst. ”Nu skall du öppna bensinkranen innan du startar”, berättade Helge för Bertil. ” Sedan är det bara att trampa på som med en vanlig cykel tills motorn går igång, och sedan kan du helt lugnt sitta still och njuta av färden. Båda mopparna är fulltankade, det såg jag till att det skulle ingå i priset”.

 

Det tog inte många minuter för bröderna Olsson att lära känna sina nya åkdon. En hel del arbetskamrater och andra hade samlats och iakttog hur de båda ynglingarna drog iväg i den hisnande hastigheten av trettio kilometer i timmen. En del av de församlade kände avundsjuka medan andra tänkte sig att börja spara pengar för att kunna köpa något liknande. För bröderna Olsson innebar mopederna början på en helt ny frihet. Nu kunde de resa vart som helst utan att behöva trampa en cykel uppför varje brant backe.

 

——

 

Vid den här tiden hade Hildur Bengtsson gjort verklighet av sitt beslut att prova hur det skulle vara att ha fler formgivare än Martin Andersson vid Remshults glasbruk. Produktionen gick för högtryck, och i den rådande konkurrensen gällde det att alltid ligga i framkanten för att inte bli snuvad på goda affärer. Visserligen ville inte Martin Andersson öppet erkänna att det vore bra att bredda sortimentet med nya idéer men i sitt eget funderande kom han fram till att hans chef kanske hade rätt. Han visste nämligen med sig att hans egen idébank började lida av viss torka och att det kanske inte skulle skada med lite nytt blod.

 

Genom konstfackskolan i Stockholm hade Hildur Bengtsson kommit i kontakt med två nyutexaminerade och bevisligen begåvade unga kvinnor. Den ena var keramiker och den andra silversmed. De kände varandra ytligt och en dag gjorde de sällskap till Remshult för att träffa glasbrukets ägare. Ingen av dem hade ens varit i närheten av att syssla med glasformgivning men båda hade besökt olika glashyttor under utbildningstiden. Där hade de fascinerats av hantverket och förstått att det de såg var något helt annat än det som de själva utbildade sig till. Men, som Hildur Bengtsson resonerat, det fanns ingen egentlig utbildning till glasformgivare, så det gällde att ta vara på välutbildade talanger och undersöka om de med rätt handledning kunde omskolas.

 

Så kom det sig att en äldre man gjordes till handledare och mentor för två unga kvinnor. Alltsammans gick bra såtillvida att de yngre respekterade den äldre. Men där gick gränsen eftersom Mona Svensson och Beata Persson, som de båda hette, tog för sig allt mer vartefter de lärde känna glasblåsarna och glasarbetet. Till slut tyckte Martin Andersson att de till och med blev aningen respektlösa, något som han delgav Hildur Bengtsson i största förtroende. Hildur å sin sida beslöt sig för att inte lägga sig i så länge alla parter skötte sig. Hon visste att det skulle ta lång tid, kanske flera år, innan nykomlingarna blev lönsamma och slog igenom med sina produkter. Under den tiden var det nödvändigt att Martin Andersson fick sköta sitt, särskilt som Hildur bestämt sig för att behålla Mona och Beata i sin medarbetarstab.

 

Allteftersom tiden gick fann de båda nykomlingarna att de trivdes särskilt gott med att arbeta med en speciell glasblåsarmästare. Problemet var bara att även Martin Andersson hade samma favoritmedium när det gällde att forma många av de glaspjäser han ritade förlagor till. Vid det här laget hade nymodigheterna alltmer inriktats mot konstglas samtidigt som lönsamheten fortfarande bars upp av de produkter som följt med från det förflutna eller sjösatts av Martin Andersson. Formgivaren var hela tiden beroende av den eller de glasblåsare som kunde förverkliga drömmarna i glas. Utan de skickliga glashantverkarna kunde såväl Martin Andersson som andra formgivare och konstnärer i branschen lämna det de höll på med och börja måla tavlor eller skaffa sig ett annat yrke. Därför hotade den begynnande konkurrensen mellan gammal och ung att leda till ett storgräl över generationsgränserna.

 

I det läget beslöt sig Martin Andersson för att dra sig tillbaka och låta de yngre få som de ville. I grund och botten var han tillräckligt prestigelös för att fatta det beslutet. Samtidigt insåg han med stigande ålder och allt fetare bankkonto att han kunde leva på de lagrar han grundat och i övrigt njuta av livet. Följden blev att han kontaktade en körskola i avsikt att skaffa sig såväl körkort som bil. Och framsynt som alltid ställde han en fråga till Hildur Bengtsson. Jodå, han fick gärna bygga om det gamla stallet vid bruket till garage. Han hade ju inte låtit bygga något eget garage vid konstnärsvillan eftersom den frågan inte var aktuell vid den tidpunkten.

 

Så kom det sig att den framgångsrike formgivaren vid Remshults glasbruk tog sitt körkort tidigt på våren 1957 och därefter gick raka vägen till en bilhandlare i Stockholm som specialiserat sig på amerikanska bilar. Genom den utställning som fanns och de broschyrer som presenterades beslöt sig Martin Andersson för att köpa en Chevrolet Bel Air cabriolet. Den skulle vara ljusblå med vita inslag i fenorna. Bilhandlaren garanterade att bilen skulle kunna levereras tidigt under sommaren så att dess ägare skulle kunna njuta av färder med nedfälld sufflett.

 

Bilhandlaren höll sitt löfte, och i slutet av maj månad fick ett förvånat samhälle uppleva något som ingen tidigare skådat annat än på bild eller amerikansk film. Var Martin Andersson än stannade med sin öppna bil flockades folk kring honom och åkdonet. Särskilt intressant var bilen givetvis för den yngre generationen, och en och annan ung man lovade sig själv att spara ihop pengar till ett vidunder av det här slaget. Remshult hade fått ett nytt samtalsämne. Martin Anderssons vräkiga bil väckte såväl beundran som avundsjuka. De som hade invändningar att komma med menade att en sådan här sak vore omöjlig att använda på vintern samtidigt som någon skrattande påpekade att man väl från och med nu fick lov att bygga ut bensinstationen.

 

Martin Andersson själv tog allt med största ro. Han hade givetvis förutsett att den här formen av samtal skulle komma igång, och kanske var det därför som han valt just den här bilen. Kanske bara för att jävlas med en omgivning som han började känna viss distans till. Ibland funderade han på att flytta tillbaka till Stockholm men insåg samtidigt att han knappast hade någon framtid där heller vad gällde yrkesutövningen. Så med en suck hade han en kväll bestämt sig för att stanna i sin goda villa, att varje kväll ställa in sin bil i det ombyggda stallet och att varje dag arbeta vidare med glasformgivning.

 

——

 

Vid den här tiden hade Bertil och Helge fyllt nitton år och vuxit sig allt starkare i sina yrkesroller. Naturligtvis sällade de sig, så fort de kunde, till de skaror som samlades för att beundra Martin Anderssons bil. Särskilt road var den tekniskt begåvade Helge, som vid det här laget lärt sig det mesta om motorer och bilmodeller. Martin Andersson njöt naturligtvis av den uppmärksamhet hans bil åstadkom, och han missade inget tillfälle att sakta glida genom Remshult när många människor var samlade. Det var vid ett sådant tillfälle, då Martin stannat vid en av affärerna, som Helge steg fram och frågade om han kunde få titta under bilens motorhuv. Martin, som vid det här laget lärt känna Helge som en viktig del av glasbrukets tekniska funktioner, log stort, öppnade huven och lät alla intresserade studera den stora V8-motorn medan han själv handlade det han behövde till sin kvällsmat.

 

Helge lutade sig fram, och det gjorde ett flertal andra ynglingar också. Helge beskrev hur den stora motorn via den automatiska växellådan drev bilen framåt på bakhjulen, hur bensinpump, luftrenare, fläktrem och kylning fungerade, hur hastighetsmätarens wire och vindrutetorkarnas motor var kopplade. Alla stod stumma inför Helges föreläsning, och det var ingen som märkt att Martin Andersson återvänt från butiken och ställt in sina varor i bilen. ”Du vet oändligt mycket mer om min bil än jag vet själv”, sade han med en beundrande blick mot Helge. Sedan stängde han motorhuven, satte sig bakom ratten och for iväg med en rivstart.

 

Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen, varför Bertil och Helge satte sig på sina mopeder och körde hem. När de svängt av från stora vägen och var på väg genom Olsboda i riktning mot Södergården stannade Helge plötsligt och klev av sin moppe. Naturligtvis stannade även Bertil och undrade om något var på tok. Helge svarade inte, han bara stirrade framför sig stödd på moppens styre. ”Du brorsan”, sade han långsamt, ”hur länge skall vi egentligen behöva stå ut med att åka moped när vi skulle kunna ta körkort och skaffa oss en bil. De här mopparna börjar ju bli slitna och tusan vet hur länge de håller. Jag har redan skruvat en hel del för att hålla dem i trim”. Även Bertil stod nu lutad över cykelstyret och han höll med. Att ha en egen bil vore inte dumt. ”Kom så åker vi hem och pratar med farsan och morsan om saken”, sade han.

 

Bröderna åkte hem och ställde in sina mopeder, men någon diskussion om bilköp blev det inte den här kvällen. Väl inkomna fann de Elin sittande vid köksbordet och stirrande rakt framför sig. Hon svarade inte ens på Bertils och Helges glada ”hej mamma”. I stället höjde hon blicken en smula och började stirra på en punkt högt uppe på väggen. ”Oxdjupet är farligt”, muttrade hon medan blicken höjdes ända upp i taket. ”Oxdjupet är farligt”, sade hon än en gång och närmast mekaniskt. Bertil och Helge stirrade i sin tur båda närmast förskräckta på sin mor. Så här hade de aldrig upplevt henne förut. Modern var alltid glad och välkomnande när de kom hem, det här var något helt nytt. Bröderna visste egentligen inte vad de skulle göra. De satte sig i soffan på varsin sida av modern utan att yttra ett enda ord.

 

Det dröjde en stund innan Elin på nytt tog till orda, fortfarande med blicken riktad mot taket. ”Hur djupt Oxdjupet är vet ingen”, muttrade hon, ”och det är ingen som vet vilka hemligheter Oxdjupet egentligen döljer. Kanske det ligger människor där nere i djupet, hur många vet jag inte men kanske flera stycken….” På det här viset fortsatte Elin att resonera medan blicken långsamt sänktes för att slutligen hamna på väggen ovanför vedspisen. Hon hade uppenbarligen inte märkt att sönerna kommit hem, och hon rörde inte en min när Bertil lade armen om henne. Naturligtvis var sönerna chockade över det bemötande de fick och visste egentligen inte vad de skulle göra åt saken. Till slut föreslog Helge att han skulle gå ut och leta reda på Albert medan Bertil stannade där han var.

 

Elin fortsatte sitt muttrande medan Bertil fortfarande höll sin vänstra arm runt hennes axlar. ”Ni får aldrig gå ut till Oxdjupet på vintern, det är så farligt att gå ut till Oxdjupet på vintern och man kan gå ner sig i någon vak där ute. Det finns folk som hugger upp en vak över Oxdjupet på vintern, och där kan man trilla ner och drunkna. Och sedan ligger man väldigt långt ner i vattnet och kan inte komma upp igen.” Bertil försökte trösta modern genom att säga att det var sommar nu och att man inte kunde ge sig ut till Oxdjupet med något annat än båt. Men det hjälpte inte, Elin fortsatte att stirra in i väggen och var fortfarande mitt uppe i sina utläggningar om vintern när Albert med Helge i släptåg kom in i köket.

 

Bertil reste sig nu sakta upp medan Albert stirrade på sin hustru och frågade om hon mådde sämre nu än hon gjort förut. Eftersom Elin fortfarande inte rörde en min blev Albert sina söner en förklaring skyldig. ”Jo”, sade Albert långsamt medan han tog av sig mössan: ”Jo, det var så att mor kände sig en smula opasslig efter elvakaffet och bad mig gå ut och arbeta och lämna henne ifred. Och det gjorde jag eftersom jag trodde att det bara handlade om någon lätt åkomma och att hon hade ont i huvudet eller något sådant. När jag gick satt hon precis där hon sitter nu, så hon har kanske inte rört sig sedan jag gick.” Albert tystnade och satte sig bredvid hustrun medan sönerna i tyst förundran betraktade sina föräldrar.

 

Det började lida mot kväll, och Bertil och Helge hörde hur korna råmade och längtade efter kvällsmjölkningen. ”Stanna du hos mor”, sade Bertil till Albert. ”Mjölkningen ordnar Helge och jag.” Bröderna gjorde sällskap ner till ladugården, men ingen av dem sade ett ord varken under promenaden eller under mjölkningen. Helge satte den nyinköpta mjölkmaskinen till spenarna hos den ena kon efter den andra medan Bertil körde ut det lilla som fanns av gödsel. Det var inte mycket eftersom de sex korna fortfarande vistades ute på dagarna denna sensommar. Till slut silade de mjölken och hällde den på de stora tunga metallkärl som skulle hämtas av mjölkbilen följande morgon. De var fortfarande tysta när de gick in för att se till föräldrarna och laga sig lite kvällsmat. Elin och Albert satt fortfarande kvar i kökssoffan.

 

——

 

Var och en kunde se att Martin Andersson njöt av sin bil och sin nyvunna frihet som innebar att han kunde resa vartsomhelst när han själv bestämde den saken. Visserligen var han fortfarande starkt knuten till Remshults glasbruk, och Hildur Bengtsson var mycket noga med att betona att hans insatser var oumbärliga för glasbrukets fortsatta framgångar. Martin Andersson å sin sida betonade att han skulle förbli lojal även om nya formgivare skulle göra honom rangen stridig som den konstnärlige ledare han utvecklats till. Men det hindrade ingalunda att bilen och den njutning den förmedlade övervägde när han en eller annan dag försvann från sitt arbete och gav sig iväg.

 

Det hade varit en varm och solig sommar, något som medfört nedfälld sufflett och öppen bil. Martin Andersson körde då och då till Stockholm för att träffa sin manlige vän, ett förhållande som ingalunda rubbats. Ofta gav han sig iväg tidigt på fredagseftermiddagen, körde via Vetlanda, Mjölby och hamnade därmed på riksettan mot Linköping, Norrköping och Stockholm. När han körde igenom Södertälje brukade han tänka på att Stockholm fortfarande var en idyll men att den alltmer ökande trafiken småningom skulle medföra krav på bättre och bredare vägar. Han passerade avtagsvägen till Tumba, saktade ner farten vid den smala passagen vid Fittja och gled med sin mullrande v-åtta in i staden via Hornstull. Målet var Vasastaden där hans vän bodde, och efter en stilla färd via Kornhamnstorg hamnade han alltid på Drottninggatan, där det började bli en smula stökigt med alla bilar som gick i båda riktningarna.

 

Martin Andersson och hans vän brukade fördriva en stor del av helgerna i detta nådens år 1957 genom att köra omkring på stadens gator och besöka de förorter som växte så att det knakade. Vid det här laget var de idylliska förstäderna Enskede och Tallkrogen redan en smula föråldrade. Nej, nu gällde söderut de redan blomstrande Gubbängen och Hökarängen, och Farsta var redan på gång att etableras med sitt köpcentrum och sin tunnelbanestation. Det här med tunnelbanan var något som Martin Andersson aldrig provat på eftersom han lämnat Stockholm innan det nya påfundet förverkligats. Hans vän förklarade dock att om Stockholm skulle fortsätta att växa som det gjorde, så hade det varit nödvändigt att ersätta de gamla spårvagnarna med ett nytt och mera effektivt transportmedel. Martin Andersson suckade och insåg att Stockholm blev honom alltmer främmande och att Remshult blivit hans hembygd.

 

Naturligtvis väckte Martin Anderssons bil stor uppmärksamhet även i Stockholm. Visserligen fanns det en och annan ”amerikanare” av nyare modell, men huvuddelen av bilparken utgjordes fortfarande av bilar tillverkade före andra världskriget. Där fanns goda exempel på DKW med den gamla pappkarossen, där fanns såväl ålderstigna som nyare volvobilar, där fanns en och annan Chevrolet, Hudson eller Ford som fortfarande rullade som om ingenting hänt på bilfronten. Martin brukade sucka när han parkerade sin bil på Norrtullsgatan, fällde upp suffletten och såg hur folk flockades kring den. Dock levde han i förvissningen om att stadens innevånare var hederliga och att ingen skulle få för sig att stjäla hans bil. Så skedde heller icke.

 

Under senhösten 1957 blev Martin Andersson alltmer inbunden. Det var något som omgivningen diskuterade, men ingenting som han märkte själv. Samarbetet och umgänget med de båda nya kvinnliga formgivarna rullade på, men såväl Beata som Mona märkte att deras mentor började tappa tempo på något sätt. Det var inte längre frågan om att han gick i spetsen, presenterade nya produkter eller såg till att glasarbetarna hade fullt upp att göra på samma sätt som förut. I stället drog sig Martin Andersson allt som oftast tillbaka till sin villa, även mitt på dagen, och lämnade omgivningen i sticket. Såväl de nya kvinnliga formgivarna som Hildur Bengtsson blev alltmer medvetna om vad som höll på att ske.

 

Faktum var att Martin Andersson alltmer höll på att förlora kontakten med den enda klippa han haft under många år, nämligen sin manlige vän i Stockholm. Det blev inga fler resor norrut med den granna bilen. Istället fick den stå i stallet under allt längre perioder medan den framgångsrike formgivaren höll sig hemma. Hildur Bengtsson undrade vad som var på gång och dristade sig en sen kväll i november att gå den korta sträckan från bruksherrgården till konstnärsvillan, där hon ringde på dörrklockan. Det tog en bra stund innan Martin öppnade dörren, och Hildur var nästan på väg att gå när föremålet för hennes besök uppenbarade sig, iklädd morgonrock och med virrande blick. Hildur såg genast vad det handlade om. Martin var stupfull.

 

Hildur var på väg att vända tillbaka när Martin med sluddrande röst uppmanade henne att komma in. Med viss tvekan lydde Hildur uppmaningen och kom in i en hall där fullständigt kaos rådde. Där stod lådor, där fanns kläder på golvet och där luktade inte särskilt gott. Martin visade Hildur vidare in i huset till vardagsrummet där samma kaos rådde. Eftersom Hildur inte varit inne i konstnärsvillan sedan den var nybyggd blev hon minst sagt chockad. Hon hade ju lärt känna Martin som en prydlig och välklädd man. Nu var han närmast att betrakta som ett vrak, och efter en snabb blick på tomma spritflaskor som låg spridda lite varstans förstod hon hur det egentligen stod till.

 

Martin bjöd Hildur att sätta sig i den enda fåtölj som inte var belamrad med en massa grejor. Hildur avböjde medan Martin sjönk ner i en soffa med ett minimalt sittutrymme. Hildur spände ögonen i Martin och undrade, med en pondus som bara en chef kan prestera gentemot en anställd, vad som var på gång. Hur kunde han leva i en sådan här svinstia och hur kom det sig att han börjat supa, var bara ett par av de frågor som Hildur ställde. Martin kröp alltmer ihop i sin soffa och svarade inte på de ställda frågorna. Han såg närmast ut som om han ångrat att han över huvud taget hade öppnat dörren när Hildur ringde på. Hildur såg sig om, konstaterade misären och gick mot dörren. Där vände hon sig mot Martin, som kommit efter henne på skakiga ben, och sade att detta fick förbli en sak mellan henne och honom. Sedan gick hon ut i höstkylan och återvände hem med en tanke på framtiden. Hur skulle det gå för Remshults glasbruk om Martin fortsatte på den inslagna vägen?

 

——

 

Hösten 2006 gick till ända, och bröderna Olsson fortsatte sitt torftiga liv i en före detta by, vars hus började verka alltmer spöklika. Det enda liv som fanns kvar, förutom bröderna, dök upp då och då. Det rörde sig om Klas Hermansson som knackade på och undrade över någonting. Han undrade oftast över om det förekom inbrott eller annan brottslighet i byn. Han ville ju skydda sin nyförvärvade egendom och se till att han kunde komma dit för älgjakt och annat. Bertil och Helge släppte aldrig in honom utan gick hellre ut för att ta resonemangen på gårdsplanen. Vid ett tillfälle fick Klas Hermansson syn på björnsaxen och undrade vad det var för någonting. Eftersom saxen inte var spänd tröstade Helge honom med att det var en gammal klenod som de sparat som dekoration i trädgården. Klas lät sig nöja med den förklaringen.

 

Bertil och Helge fick under hösten en känsla av att Klas Hermansson började bli alltför nyfiken. Därför blev de allt kortare i sin ton gentemot honom när han dök upp så där en gång eller två i månaden. Bertil undrade om Klas hade något att göra med alla vapnen i Klingatorpet, något som Helge avfärdade. ”Han är ju bara ute efter att skydda det han köpt och jag hörde ett eller annat skott i älgjakten. Det måste ha varit han. Annars bor han ju i Malmö och har inte den minsta aning om hur saker och ting fungerar i en sådan här avkrok. Låt honom vara det han är, vi kan ju alltid åka bort till Klingatorpet och kolla.”

 

Så kom det sig att bröderna Olsson strax före jul startade suven och begav sig bort till Klingatorpet. Det var fortfarande barmark och torrt, så det var ingen som helst fara för att de skulle lämna spår efter sig. Väl framkomna tog Helge återigen fram kofoten, men när han skulle sätta den i den låsta dörren fann han att troligen inte var så att någon varit på platsen sedan bröderna varit där senast. För säkerhets skull bröt Helge upp dörren än en gång, de båda gick in, men allt såg likadant ut som vid det senaste besöket. Alla vapenlådorna stod kvar på plats, ingenting syntes vara rört. Bertil och Helge tittade på varandra, gick ut igen, och Helge satte låset på plats.

 

Väl hemma igen konstaterade Bertil och Helge att den gode Klas Hermansson i granngården inte hade något att göra med vapengömman i Klingatorpet. I stället fortsatte de sina liv med att handla mat, äta, titta på tv, spänna björnsaxen och sova gott om nätterna. På julaftonen gick de ut i skogen, högg sig en julgran och tog hem den. Eftersom detta var något som de inte gjort på många år kände de sig förvirrade och undrande över var de skulle placera granen. Till slut bestämde Bertil att den skulle stå i köket, varefter han letade fram några gamla julgransprydnader i en garderob och klädde trädet. ”Det här är vad vi har kvar från morsans och farsans tid”, konstaterade han medan han hängde upp några glaskulor och karameller. ”Förr i världen och när vi var små, så hade vi ju alltid granen i finrummet. Men där vistas vi ju aldrig nu, så det är bättre att granen står i köket där vi kan se den.” Helge höll med.

 

Julen förflöt, likaså nyåret, och det blev 2007. I början av januari började Helge muttra något om att de borde besöka sin gamla arbetsplats när de ändå åkte in till Remshult för att handla mat. Bertil höll med. Visserligen var det nu ett bra tag sedan han varit där och upptäckt den svarta skåpbilen i det gamla stallet. Och någon svart skåpbil hade ingen av bröderna sett till vare sig i byn eller någon annanstans på mycket länge. Så det var väl därför som ingen av dem tagit upp saken med Klas Hermansson. Men, förresten, varför skulle han bry sig om en svart skåpbil. Det fanns ju gott om den sortens bilar.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson en kall men snöfri januarieftermiddag startade suven och begav sig till Remshult för att handla mat. De var – som det mestadels brukade vara – de enda kunderna i ICA:n. Bertil tog en kundvagn där han stoppade ner diverse förnödenheter medan Helge mest gick och tittade sig omkring med sitt enda öga. När det gällde mat, så var det Bertil som bestämde, när det gällde tekniska saker och sprit så var det Helge som bestämde. När Bertil stoppat maten i plastkassarna och betalat lite drygt femhundra kronor, gick bröderna ut och satte det inhandlade i baksätet. ”Nu har vi mat för bra mycket mer än en vecka”, var den kommentar som Bertil hade. Helge svarade inte, han var visserligen nykter men längtade intensivt efter ett stort glas vodka.

 

Den stora suven rullade vidare genom det tysta samhället. Till slut kom den med sina två passagerare fram till det gamla glasbruket. Givetvis var det Bertil som körde och han pekade upp mot den gamla konstnärsvillan till höger och undrade vem som bodde där nu. Helge svarade inte nu heller. Han kände att han började bli alltmer grinig och undrade varför han inte tagit sig en rejäl slurk med sprit innan den här färden påbörjades. Vad fan skulle han på glasbruket att göra? Skulle han jaga spöken som Bertil hittat på? Hursomhelst bestämde han sig för att bli lite mer social och sade till Bertil att han inte hade någon aning om vem fan som bodde i den gamla kåken där uppe på kullen. Bertil lät sig nöja med det beskedet.

 

Det var nästan mörkt när bröderna Olsson kom fram till sin gamla arbetsplats. Men av någon outgrundlig anledning var ljuset tänt i den före detta hyttan. De parkerade suven på baksidan invid lastbryggan och började gå runt byggnaden. De gick försiktigt, nästan tassande, som om de varit ute i någon form av olovligt ärende. Den stora tegelbyggnaden gav ett smått skrämmande intryck i sitt övergivna skick, och när Bertil tittade upp mot taket och såg den mörka vinterhimlen med sina snabbt ilande moln, kände han något som liknade svindel. Han beslöt sig för att hålla sig nära Helge så att de inte kom bort från varandra.

 

Helge å sin sida gick nu med raska steg till den sidodörr som ledde in till den gamla mängkammaren. ”Den här dörren låste vi aldrig”, sade han, ”och jag kan inte tänka mig att den är låst nu heller.” Det visade sig att Helge hade helt rätt och att det bara var att kliva på. Helge hade förutseende nog tagit med sig en stadig ficklampa, som alltid låg i bilen, och den tände han så snart de båda kommit in och stängt dörren efter sig. Eftersom de kände varenda vrå i den stora byggnaden, så hade de inga som helst problem att ta sig fram till trappan som ledde upp till det forna sliperiet. Där stannade de, och Helge släckte lampan. Under dörren som ledde ut till glaskammaren och därmed till hyttan, sipprade nämligen ett svagt ljus in.

 

Nu blev det Bertil som gick först eftersom han såg bättre än brodern. Försiktigt gläntade han på dörren och vinkade till Helge att följa efter. I det svaga ljuset smög de sig fram till hyttan och det ljus som fanns där. Ett svagt ljud hördes, som om någon blandade något i ett metalltråg. Bröderna kände igen ljudet. Det var det ljud som mängblandaren en gång i världen gett ifrån sig när han vände sin skyffel för att få de olika ingredienserna till glasmassan att bli en enhet. Bertil och Helge smög vidare och plötsligt såg de att de haft rätt. En man höll på att blanda något i ett av de gamla mängtrågen. Och han använde en av de gamla skyfflarna i sitt arbete. Men det var inte glasmäng han blandade, det var cement.

 

Bertil och Helge stirrade på varandra där de stod gömda bakom den lilla kur av trä som en gång i världen hade varit hyttmästarens kontor och från vilken han haft kontroll över arbetet kring ugnarna. Men nu var ugnarna borta, likaså det stora kylröret, så vad bröderna hade framför sig var en stor öppen yta där mannen med skyffeln arbetade i skenet från ett par ordentliga gasollampor. Det enda som påminde om gamla tider var – förutom mängtråget – en knippe glasblåsarpipor som ställts in i hyttmästarens gamla tillhåll. Instinktivt grep Bertil tag i en av dem och höll den hårt i handen.

 

Länge stod bröderna och betraktade den arbetande mannen. Till slut tycktes han nöjd med sin blandning och började placera den i något slags formar som liknade halva och mycket stora ägg. Sedan hämtade han påsar som såg ut att innehålla ett vitt pulver och lade en påse på varje ägghalva. Sedan hämtade han ytterligare ett antal likadana formar som han likaledes fyllde med cementblandningen. Nästa steg blev att vända de nya formarna mot de gamla och koppla ihop dem så att det blev stora hela ägg. Bertil och Helge kunde konstatera att det mannen gjorde var något som knappast tålde dagens ljus och att det var av den anledningen som tillverkningen av äggen skedde i skenet av de gasollampor som ersatte den för länge sedan avstängda elströmmen.

 

”Jag måste gå på muggen.” Det var Helge som viskade orden medan han sakta drog sig bakåt i byggnaden. Vid det beskedet hårdnade Bertils grepp om glasblåsarpipan eftersom han inte kunde protestera mot broderns beslut. Helge smög sig försiktigt bort mot den gamla toaletten som naturligtvis inte längre fungerade som den skulle men fortfarande dög till det den avsedd för. Helge tömde blåsan och var på väg tillbaka till Bertil när han sparkade till något på golvet. Ljudet var tillräckligt starkt för att väcka den arbetande cementmannens uppmärksamhet.

 

Bertil kunde bara konstatera att mannen med äggformarna slutade med det han höll på med och lyssnade. Sedan började han gå i riktning mot den plats där Bertil befann sig. Innan Bertil klippte till med glasblåsarpipan hann han uppfatta en kortväxt och mycket mörk man med stort yvigt skägg. Slaget träffade mitt i huvudet, mannen vek sig dubbel och landade på hyttgolvet utan att ge ett ljud ifrån sig. Helge, som nu hunnit fram, tände ficklampan och lyste på kroppen. Blodet rann från huvudet, och bröderna kunde bara konstatera att det inte var mycket till liv kvar i den nedslagne. ”Du har ju för fan kluvit huvudet på honom”, var den enda kommentar som Helge förmådde leverera.

 

——

 

Det blev höst och det blev jul i detta nådens år 1957. Elin var fortfarande mer eller mindre apatisk, men småningom svarade hon ibland på tilltal och kunde då kommentera den mat som Albert nu tvingades tillaga vid sidan av allt annat han hade att göra. ”Den är god”, kunde hon säga medan hon åt smörgåsar av det bröd som Bertil och Helge numera köpte med sig hem från bageriet i Remshult efter arbetet. Degtråget stod oanvänt nu när ingen längre bakade bröd i Södergården.

 

För övrigt fortsatte Elin att muttra om Oxdjupet och att man inte skulle gå ut till det om vintern. Ibland muttrade hon även något om sina bröder som inte längre bodde här. Albert brukade fråga varför hon talade om sina bröder. Såvitt han visste hade Elin bara en bror. Men Elin var envis och upprepade sig. Småningom gick hon över till att säga att Oxdjupet kunde vara farligt även om sommaren, för om man trillade ur båten över Oxdjupet, så räckte det minsann inte att vara simkunnig. Alla de som låg där nere i djupet skulle nämligen vakna till om någon trillade i och dra ner honom.

 

Naturligtvis kunde familjen Olsson inte dölja Elins tillstånd för grannarna i Olsboda. Utan att tränga sig på frågade de ofta Bertil och Helge hur det stod till med mor när ynglingarna var på väg hem på sina mopeder efter arbetsdagens slut. Jodå, bröderna stannade alltid och svarade artigt på de frågor som ställdes, men i övrigt kände de att de blev mer och mer slutna samtidigt som de innerst inne önskade alla som frågade dit pepparn växer. Utan en fungerande mor och kvinna i huset kände sig de tre männen en smula villrådiga, men de gjorde så gott de kunde när de slog sina huvuden ihop och såg till att få mat på bordet, städa och göra allt det andra som alltid varit Elins lott. Följden blev att sönerna vartefter tiden gick blev alltmer fästa vid sin far. De upptäckte sidor hos honom som de inte varit medvetna om förut och de förstod att han älskade deras mor väldigt mycket.

 

Ett av de problem som dök upp var att ingen i familjen Olsson kunde ta hand om ekonomin och sköta räkningar och den bokföring som hörde gården till. Alla tre männen hade ju sin dyslexi att dras med och ingen av dem var ens i närheten av att ta över Elins roll i de här sakerna. Eftersom heller ingen av dem ville blanda in sina grannar i de här angelägenheterna, så startade Albert en dag i december sin traktor och körde in till Remshult sedan han förvissat sig om att Elin somnat och inte skulle vakna på flera timmar än. Han gick in på Remshults sparbank och lade fram sitt ärende. Eftersom Albert Olsson och hans familj var kända som rättskaffens personer utan skulder åtog sig banken att sköta det praktiska med ekonomin så länge det behövdes. Lättad åkte Albert hem och fann Elin sittande i kökssoffan. ”Kalle och hans bror kommer inte”, muttrade hon utan att märka att maken kommit hem.

 

Naturligtvis hade familjen Olsson konsulterat provinsialläkaren angående Elins tillstånd. Läkaren hade kommit hem, konstaterat hur det stod till och rekommenderat familjen att ta kontakt med mentalsjukhuset i Växjö, som hette Sankt Sigfrids sjukhus efter legenden om Sankt Sigfrid, som under medeltiden kommit till staden för att kristna den. Albert hade tvekat hela hösten, han kunde inte vara utan sin Elin och han ville absolut inte ha henne placerad på mentalsjukhus. Alltså fick hon sitta i kökssoffan om dagarna och muttra om Oxdjupet.

 

Vid juletid blev det Bertil som tog kommandot i huset. Sedan de tre männen en sen decemberkväll slaktat grisen och i stort sett tagit tillvara på allt utom grisens dödsskrik, ställde sig Bertil om eftermiddagarna och kvällarna i köket. Han styckade köttet, som han förvarade i kylskåpet och jordkällaren, han tog vara på njurar, lever och annat och gjorde korv, han kokte en julskinka, och när julaftonen kom serverade han ett mäktigt julbord i finrummet. Där fanns – förutom julskinkan – sylta, korvar, grisfötter, leverpastej, grishuvud….. Bertil kände sig en smula stolt när fadern och brodern berömde anrättningarna. Elin satt i sin stol, åt den mat som lagts på hennes tallrik men sade i övrigt ingenting.

 

Det blev nyår och det blev 1958, och eftersom det inte skett någon förbättring för Elins del, gick Bertil en dag på tiorasten ifrån sin glasblåsarstol och bad att få tala med Hildur Bengtsson. Hildur, som vid det här laget lärt känna Bertil som en mycket god arbetare vid glasbruket, frågade hur det stod till ”Jo”, sade Bertil och vred på sig en smula utan att möta Hildurs skarpa och frågande blick. ”Jo, det är så att mor inte är frisk, så jag ville be om ledigt för att kunna följa med henne till sjukhuset i Växjö.” Hildur, som sedan en längre tid var införstådd med problemen i Södergården, bad Bertil sitta ner. Den unge mannen tog plats och mötte nu Hildurs blick. Han förstod av den att han skulle få ta ledigt ett par dagar, och utan löneavdrag, något som Hildur var noga med att poängtera.

 

Så kom det sig att Albert en tidig morgon i januari månad satte Elin bredvid sig på traktorn och körde henne till stationen i Remshult. Bertil följde efter på sin moped. Naturligtvis hade provinsialläkaren varskott sjukhuset om deras ankomst, så det var bara för mor och son att sätta sig på tåget. När de kom fram till Växjö kallade Bertil på en taxi och såg till att han den fortfarande apatiska Elin kom ut till Sankt Sigfrids sjukhus. Där blev de väl mottagna, och sedan Elin skrivits in kunde Bertil till fots bege sig tillbaka till staden. Där tillbringade han ett par timmar med att vandra omkring och se sig om. Sedan tog han tåget tillbaka till Remshult.

 

——

 

Under senvintern och våren 1958 gled Martin Andersson allt djupare ner i avgrunden. Den tidigare så prydlige mannen dök oftast upp bakfull frampå förmiddagarna, hans kontakt med vännen i Stockholm hade upphört och bilen stod mestadels i stallet, något som remshultsborna lade märke till. De saknade nämligen det vräkiga fordonet, som vid det här laget blivit något av en symbol för samhället. Martin visade sig ute i samhället bara för att handla mat. Sprit handlade han då och då i stora mängder i Vetlanda eller Nybro sedan motboken avskaffats och det gick för sig att bära ut lådvis av de varor som tidigare varit starkt ransonerade.

 

Naturligtvis reagerade såväl glasarbetarna som Hildur och de nya formgivarna på det som höll på att hända. Martins skäggstubb och opressade byxor ledde till ett och annat tissel och tassel i hyttan och vid rasterna. Samarbetet med glasarbetarna och framtagandet av nya produkter gick alltmer snett. Hildur konstaterade med djupa suckar att glasbruket fortfarande tjänade pengar på Martins gamla produkter men att det måste till ytterligare utveckling för framtida överlevnad. Vid glasbruksföreningens möten i Växjö insåg Hildur att hon och Remshults glasbruk inte längre låg i framkanten. Konkurrenterna hade minsann kommit med nya former inom konstglaset, något som även fackpressen inom området lät meddela i sina spalter.

 

Så kom det sig att Hildur Bengtsson en dag i april månad kallade till sig Martin Andersson och de båda kvinnliga formgivarna Mona Svensson och Beata Persson för ett djupare samtal. Alla fyra kände sig en smula pressade, och det syntes på Mona och Beata att de inte hade någon större lust att sitta nära Martin fastän han denna förmiddag ansträngt sig att återskapa något av sitt gamla prydliga jag. Till viss del hade han lyckats, men han spred en doft som närmast liknade doften från ett avloppsdike omkring sig.

 

Hildur visste inte riktigt hur hon skulle börja, och en del av hennes gamla pondus saknades när hon hälsade alla välkomna till sitt kontor. Det var väl egentligen inget märkvärdigt med det kontoret eftersom alla tre närvarande allt som oftast gick ut och in där som om rummet haft svängdörrar. Skillnaden denna förmiddag var att Hildur stängt dörren, något som hon ytterst sällan gjorde.

 

Mötet började med att Martin somnade och var nära att ramla av stolen han satt på. Men så vaknade han till och stirrade intensivt på de tre kvinnorna invid sig. ”Vad fan skall det här handla om”, frågade han med sluddrig röst, ”varför skall vi ha något slags möte så här på blanka förmiddagen istället för att vara ute i hyttan och jobba?” Hildur vände blicken mot Martin, och den blicken sade allt. ”Skärp dig, annars åker du ut”, var det outsagda budskapet. Martin skärpte till sig och vände sig till Mona och Beata, som i sin tur vände blickarna ifrån honom.

 

Nu var Hildur mer än vanligt sig själv igen. I skarpa ordalag förklarade hon att om Remshults glasbruk skulle ha någon form av framtid i den mördande konkurrens som rådde, så måste alla hjälpa till. ”Alla lojala människor som jobbar ute på hyttgolvet, i sliperiet, i måleriet och så vidare har det största förtroende för oss som sitter i det här rummet just nu”, löd hennes budskap. ”Om inte vi lever upp till den ledning vi skall utöva, så kommer allt att gå åt helvete.” Här hejdade sig Hildur eftersom svordomar inte var något som hon brukade använda i något som helst sammanhang. Men nu var hon rent ut sagt förbannad, något som fick henne att ta till de kraftord som behövdes. Högröd i ansiktet hade hon rest sig upp och uttalade ännu en rad så kallade fula ord.

 

Vid det här laget hade Martin Andersson sjunkit ihop i sin stol och gjort sig så liten han någonsin kunde. Mona och Beata skruvade sig på sina stolar samtidigt som de skickade en och annan beundrande blick mot sin chef. Ingen av dem hade ett ögonblick kunnat ana att den lilla och späda kvinna som ledde verksamheten vid Remshults glasbruk kunde utveckla en sådan energi och i så skarpa ordalag läxa upp folk. Vad ingen av de närvarande förstod var att Hildur med sitt utbrott markerade en rädsla hon innerst inne kände. Hon var livrädd för att verksamheten skulle dala, hon behövde Martin för fortsatta framgångar, hon behövde ge Mona och Beata tid att utvecklas och bli lönsamma. Hon behövde goda formgivare för att kunna rädda kvar alla sina skickliga medarbetare på hyttgolvet. Och vad skulle hända om hon i konkurrensen skulle behöva börja avskeda folk? Hur skulle det då gå för Remshult som samhälle om inte dess enda stora arbetsplats fanns kvar? I det här läget skickade hon en stilla tanke till sin avlidne man. Han hade förvisso varit den perfekta brukspatronen. Kunde hon leva upp till den rollen? Ja och nej, det började komma en ny tid.

 

Hildur Bengtsson avslutade mötet med att konstatera att nu måste vi alla se till att få något gjort. Hon stod fortfarande upp, Mona och Beata försvann snabbt ur rummet medan Martin dröjde sig kvar. ”Du skall veta att jag är lojal med dig och glasbruket”, sade han med darrande stämma. ”Jag får be om ursäkt för det jag ställt till med, och jag hoppas att jag skall kunna komma tillbaka och bli mitt gamla jag igen. Men jag behöver hjälp med att bli fri från mitt alkoholberoende.” Hildur tittade på honom och sade torrt att det nog var dags att kontakta en läkare rörande den saken. Sedan blev det inte mer sagt, och Martin lämnade rummet.

 

På sin väg genom hyttan förstod Martin att det pratats en hel del om det möte som ägt rum. Även om han inte fick några glåpord efter sig insåg han att hans väg tillbaka till det gamla förtroendet skulle bli mycket lång. Han beslöt sig därför att ta ledigt denna vackra aprildag och att låta bli spriten. Den ledde ju bara till att helvetets portar öppnade sig. Med raska steg gick han ut i riktning mot stallet, öppnade dörren och tog ett djupt andetag. Sedan gick han fram till bilen, fällde ner suffletten, körde ut det mäktiga fordonet och gav sig ut på landsvägen. Den dånande v-åttan lydde blint och snart var farten hög, egentligen alltför hög.

 

I en kurva dök älgen upp. Martin hann bara uppfatta att det rörde sig om en stor tjur med många taggar. Den stora bilen klippte älgen mitt på, djuret vände sig i luften och landade med ryggen rakt i vindrutan. Bilen vinglade till, gick av vägen och landade med en smäll mot en grov tall som knäcktes. Sedan blev det helt tyst. Martin blev till mos och hans bil blev skrot. En tillskyndande markägare sprang hem, ringde till polisen och grep sitt jaktgevär. Han sprang tillbaka, gav den ännu levande älgen ett nådaskott och inväntade sedan hjälp.

 

——

 

”Vad fan gör vi nu då?” Den darrande Bertil stod upp och höll fortfarande glasblåsarpipan i handen. ”Vet inte”, svarade Helge medan han satte sig på huk invid den nedslagne mannen, vars blod och hjärnsubstans spred sig över golvet och bildade någon form av sörja tillsammans med allt grus och damm som fanns där förut. Med en häftig rörelse slängde Bertil ifrån sig glasblåsarpipan samtidigt som han kände hur knäna vek sig under honom. Till slut lyckades han ta sig in i hyttmästarens kur där han sjönk ner på den kvarlämnade kontorsstolen.

 

Det blev Helge som lyckades hålla huvudet kallt och påbörja uppstädningen. Efter en stunds letande fann han en sopsäck som var till hälften fylld med tidningar och papper. Helge tömde plastsäckens innehåll på golvet i ett hörn, gick tillbaka till den döde, trädde säcken över det söndertrasade huvudet och knöt till den. ”Hoppas nu för fan att den jävla säcken är tät och inte läcker en massa blod på vägen ut”, muttrade han. Bertil satt kvar på sin stol och iakttog det brodern sysslade med. Slutligen reste han sig och började gå runt i cirklar. Bertil, som aldrig i hela sitt liv slagit någon och ännu mindre dödat någon, befann sig givetvis i chock. Helge fick därför fortsätta sitt arbete utan hjälp från brodern.

 

Efter en stund hörde Bertil något som kunde tolkas som ett glatt utrop. Helge sade sig ha kommit på en lösning på problemet och kom släpande på mängtråget som hunnit befrias från det mesta av cementen. ”Jag tror att den jäveln ryms här om vi böjer knäna på honom ordentligt. Hugg i här och hjälp till.” Bertil vaknade upp ur sin dvala och lydde. Med gemensamma ansträngningar placerade de den kortvuxne och lätte mannen i tråget. Helge letade rätt på ytterligare en sopsäck som han täckte liket med. Sedan släpade bröderna tråget genom glaskammaren och de gamla packningsutrymmena till lastbryggan. Väl ute på bryggan pustade de båda ut och lyssnade efter eventuella ljud. Men inget hördes i den stilla vinterkvällen.

 

Helge hämtade suven och backade upp den intill lastbryggan. Sedan fällde han baksätet sedan han placerat matkassarna på golvet vid passagerarsätet. ”Vi kan väl inte ha maten i samma utrymme som den här”, muttrade han medan han gick tillbaka upp på lastbryggan där den fortfarande chockade Bertil undrade vad som skulle hända härnäst. ”Jo”, svarade Helge, ”nu skall vi sätta in tråget i suven, och sedan skall vi gå tillbaka och städa så gott det går.” Bertil hade givetvis inget att invända, så tråget lyftes ner och placerades i suvens ordentligt tilltagna bagageutrymme. Sedan körde Helge undan suven, ställde den framför stalldörren och låste den.

 

Gasollamporna spred fortfarande sitt spöklika sken över hyttan när bröderna kom tillbaka. Helge tände dessutom ficklampan och fortsatte sitt letande. Efter vad visste han väl egentligen inte själv, men han var givetvis ute efter något att täcka blodpölen med. Slutligen gav han ifrån sig ett ljud som Bertil tolkade som belåtet och strax därefter ropade Helge till sig sin bror. ”Här finns tre säckar cement”, sade han skrockande. ”Naturligtvis är det säckarna som de här figurerna köpte i ICA:n innan du fick med dig dina säckar. Ja, du minns väl själv vad du berättade när du kom hem och jag hade spikat ihop kistan.” Bertil nickade, den detaljen skulle han aldrig kunna glömma.

 

Följden av det förda resonemanget blev att bröderna Olsson släpade fram tre säckar cement och lade dem på varandra nära blodpölen. Helge skar upp den översta av dem med den fickkniv han alltid bar med sig. Sedan tog han ett stadigt tag om säcken och strödde ut innehållet över blodpölen. Han hällde på rikligt tills säcken var tom. Sedan slängde han det överblivna emballaget ifrån sig medan han konstaterade att cementen skulle smälta ihop med blodpölen på ett närmast raffinerat sätt. Sedan skulle väl ingen jävel undra över varför det fanns en upphöjning i det gamla hyttgolvet. Det fanns väl ingen mer som hade anledning att sätta sin fot på det här stället. Folket i Remshult brukade ju säga att det spökade i det gamla glasbruket.

 

Efter utfört arbete gick Bertil och Helge tillbaka till lastbryggan med varsin av de överblivna cementsäckarna under armen och vidare till suven. Fortfarande hördes inget ljud och ingen människa syntes till. Helge låste upp suven och gick sedan fram till stalldörrarna, som han öppnade. Han hade ju hört Bertils vittnesmål om att det stått en svart skåpbil i det gamla stallet. Men det som Helge hittade var en vit skåpbil. Helge tvekade en smula, men så gick han in i stallet med Bertil i hälarna. ”Det här är en Renault Master från tidigt 2000-tal”, mumlade Helge. Och jag ger mig fan på att det var en sådan här som strök omkring hemma i Olsboda fast den var svart”.

 

Även Bertil hade nu kommit in i stallet. Han höll med Helge om att den här bilen liknade den de hade sett därhemma, men helt säker var han inte. ”Det är en 2,2 liters sak, förmodligen en diesel”, fortsatte Helge på sitt sakkunniga vis. Sedan lät han ficklampan spela över bilen och böjde sig ner för att kontrollera hjulhusen. Han skrapade på lacken med kniven. Efter en stund reste han sig med konstaterandet att bilen inte alls varit vit från början. Det fanns nämligen svart lack under den vita.

 

Bertil hade under tiden börjat studera bilens sidor. Där fanns någon form av text. Han bad att få ficklampan och lyste på texten. Bröderna stavade sig fram och fann att den väldesignade symbolen innehöll orden ”Stora ägg från Fina Gatan”. ”Vad i helvete betyder det?” Bertil hade ställt frågan, men varken han eller Helge hade en aning om innebörden. Följden blev att Helge gick runt bilen och öppnade den olåsta bakdörren. Större delen av lastutrymmet var fyllt med kartonger i samma storlek som de ägg som de sett tillverkas i hyttan. Förundrad öppnade Helge en av kartongerna och fann ett välpolerat ägg i betong. ”Det här tar vi med oss”, muttrade han medan han gick ut, åter med Bertil i hälarna.

 

Den här gången var det Helge som satte sig vid ratten medan Bertil makade samman matkassarna mellan sina fötter. Med ett lik i ett mängtråg, två säckar cement och ett kartongförsett ägg av betong kom de hem till Södergården, ställde in bilen, laddade björnsaxen och ställde ifrån sig matkassarna på köksbordet. Naturligtvis fick nu Helge sin vodka medan Bertil med en suck plockade upp maten och ordnade med en kvällssmörgås.

 

 

X

 

Efter Martin Anderssons tragiska bortgång hade Hildur Bengtsson känt en oändlig tomhet. Utan tvekan hade hon tyckt mycket bra om den tidigare så välvårdade mannen. Vid beskedet om olyckan hade allt arbete vid glasbruket avstannat, Hildur hade själv gått runt och sagt att alla kunde ta ledigt för dagen. Eftersom det hela hänt en fredag bestämde hon att inga andra än de som hade ansvaret för ugnarna skulle behöva vara i tjänst förrän måndag morgon. Bertil och Helge hade startat sina mopeder och åkt hem. ”Det var fan så synd på en så fin bil”, hade Helge muttrat. Men så hade han ångrat sitt uttalande när han märkt att Bertil inte alls tänkt på bilen utan på Martin.

 

Tiden gick vidare medan en frustrerad Hildur Bengtsson funderat och funderat över hur hon nu skulle kunna gå vidare. Men så en vacker dag upptäckte hon att Mona och Beata alltmer växte in i den kostym som Martin lämnat efter sig. Mitt i allt eländet fanns också något annat som visade sig positivt för glastillverkningen i allmänhet. Martin hade lämnat efter sig en hyfsad förmögenhet, som han i sitt testamente bestämt skulle utgöra basen för en stipendiefond. Att han dessutom testamenterat konstnärsvillan till Hildur innebar att glasbruket nu hade en bostad som kunde hysa nya formgivare och andra som var beredda att arbeta för framtiden vid Remshults glasbruk.

 

Hildur hade, efter det att testamentet vunnit laga kraft, låtit städa ur konstnärsvillan och utföra nödvändiga reparationer. Sedan hade Mona och Beata, som hittills hyrt en mindre lägenhet nere i samhället, fått flytta in. I det nya avtal som skrivits hade de, i likhet med Martin, en obetydlig grundlön. Men så fanns också löftet om god provision på försålda produkter. Hyran för villan bestämde Hildur till ett belopp som svarade mot de faktiska kostnaderna för uppvärmning och underhåll. Två glada unga kvinnor med stor framtidstro var nu beredda att göra karriär.

 

Martin Anderssons begravning hade varit en stor tillställning. Eftersom den skedde på en söndag hade de flesta av samhällets invånare samlats i kyrkan, som var fylld till sista plats. Vid gravsättningen ute på kyrkogården hade inte bara Hildur Bengtsson talat. Eftersom Remshult fortfarande var en egen kommun hade såväl kommunalfullmäktiges ordförande som andra kända politiker sagt sitt. Allt politiskt käbbel i den av socialdemokraterna styrda kommunen hade lagts åt sidan. Alla hade nu bara ett mål för ögonen, nämligen att se till att glasbruket fortsatte att fungera och att alla de arbetstillfällen det skapade skulle finnas kvar. På detta hängde faktiskt hela samhällets framtid.

 

Med tragiska händelser i backspegeln gjorde Hildur Bengtsson så gott hon kunde när hon försökte blicka framåt. Några år efter Martins bortgång kunde hon konstatera att en stor del av sortimentet fortfarande bar den bortgångne formgivarens signatur men att Monas och Beatas konstglasprodukter blivit något av en skylt för glasbruket. Dessutom hade ytterligare ett par formgivare beretts plats vid ritborden. Ytterligare en kvinna och två unga män hade förklarat sig villiga att satsa vad de kunde för glasbranschen. Men Hildur kände sig gammal och sliten när hon försökte förklara för sina formgivare att det minsann inte gick an att bara tillverka konstglas. ”Man måste vara lönsam på så sätt att man går in för en serieproduktion med god försäljning”, brukade hon mässa när hon kallade formgivarna till möten.

 

Under sommaren 1963 kände Hildur Bengtsson att hon behövde stöd i flera av de beslut hon stod inför. Vid den här tidpunkten hade några konkurrerande glasbruk tvingats lägga ner i brist på nya idéer. Eftersom hon själv absolut inte ville råka in i den situationen bad hon sönerna komma hem när de hade semester. Naturligtvis hade Hildur genom åren haft ständig kontakt med sönerna, och de hade givetvis kommit hem med sina familjer med jämna mellanrum. Men nu förstod båda att modern stod inför någon form av avgörande. De kom därför båda utan familjer denna gång.

 

Per och Sune Bengtsson, den förre ekonom, den senare jurist, hade ju fått sina respektive utbildningar i Lund betalda av pappa Petrus och mamma Hildur. Nu var båda välbeställda män med egna blomstrande företag, en revisionsbyrå respektive en advokatbyrå. Båda var etablerade i Malmö, där de hade uppdragsgivare från hela landet, ja även från Danmark. De var såta vänner, uppvuxna i bruksherrgården i Remshult under mamma Hildurs milda och en aning beskyddande vingar. Nu, när de förstod att modern behövde stöd, ställde de upp till Hildurs stora glädje. Sönerna hade avsatt varsin vecka för att hjälpa till. Och de tog av sig kavajerna och kavlade upp ärmarna.

 

Eftersom Per och Sune kommit under glasbrukets semesterperiod fick de arbeta ostört med den mestadels närvarande Hildur. Det enda hon hade att passa var försäljningen i sekundaboden, där glas av lite sämre sort såldes till de turister som vid det här laget blivit ganska många. Oftast var parkeringsplatsen vid glasbruket fylld med bilar, och förhoppningsfulla besökare formligen trängdes i den lilla sekundaboden som inretts i en av de gamla sparade arbetarbostäderna. Men den framsynta Hildur hade givetvis anställt några ungdomar som på sommarlovet kunde tjäna en extra slant. Ungdomarna var i sin tur alla barn till anställda vid bruket, något som Hildur var noga med att poängtera. ”Har jag glasarbetarnas barn här, så har jag alla garantier för att allt går rätt till”, brukade hon resonera.

 

Lagom till sommaruppehållet hade glasbrukets gamle kamrer äntligen fått sin välförtjänta pension och dragit sig tillbaka vid över sjuttio års ålder. En uppgift blev sålunda att försöka hitta en ny kamrer, eller ekonomichef, som Per föredrog att kalla befattningen. Tjänsten lystes ut med omedelbart tillträde, och sedan började Per gå igenom räkenskaperna för de senaste åren. Remshults glasbruk var ett aktiebolag med Hildur Bengtsson som enda aktieägare och med en styrelse som bestod av betrodda personer från såväl Remshults sparbank som från det kommunala. Ingen av sönerna hade nämligen hittills velat lägga sig i glasbrukets skötsel och därför avstått från styrelseposter trots att de tillfrågats.

 

Medan Per granskade räkenskaperna gick Sune igenom alla avtal och den omfattande korrespondensen från de senaste åren. Efter en veckas hårt arbete och samtal med modern varje dag i samband med de måltider, som Hildur serverade i bruksherrgården, kunde de konstatera att Remshults glasbruk fortfarande hade en hyfsad ekonomi och godtagbara avtal. Kanske, menade Sune, hade Hildur varit lite väl generös gentemot formgivarna. Med tanke på den hyfsade förmögenhet som Martin Andersson kunnat samla på sig, borde hon kanske ha varit lite mindre generös mot nykomlingarna. Hildur bemötte kritiken med att konstatera att goda formgivare skulle ha bra provisioner för att kunna prestera maximalt. Sönerna lät sig nöja med den förklaringen.

 

Så kom det sig att Per och Sune Bengtsson lämnade Remshult på eftermiddagen den sista söndagen i juli månad 1963. Efter fullgjort värv och en mamma som verkade nöjd med deras insats vände Per sin stora och dyra Mercedes mot Malmö med Sune vid sidan. Sönerna var nu helt inställda på att framgent stötta Hildur eftersom båda, i likhet med alla anställda vid bruket och alla invånare i samhället, insåg att det som deras far och de som varit före honom skapat inte fick gå till spillo. Under samtalet på hemvägen var båda överens om att sätta in resurser från sina respektive företag för att stödja sin barndoms glasbruk. Samtidigt uttryckte båda stor beundran för sin mor och det hon lyckats åstadkomma.

 

——

 

En kväll under semestern i juli 1963 satt familjen Olsson hemma i trädgården och njöt av det goda sommarvädret efter avslutad kvällsmjölkning. Utåt verkade allt frid och fröjd men inåt var inte allt helt under kontroll. Elin var visserligen hemma, men hennes tillstånd var inte det bästa. Ibland kunde hon vara sitt gamla jag, men andra stunder satt hon mest på kökssoffan och muttrade för sig själv. Med jämna mellanrum såg Albert till att hon kom till Växjö för fortsatt behandling.

 

De tre männen på Södergården hade under de gångna åren kommit varandra allt närmare och bildade ett bra team när det gällde fördelningen av arbetet. Albert skötte gården om dagarna medan Bertil och Helge som vanligt begav sig till sina respektive arbeten vid glasbruket. Albert genomförde alltid morgonmjölkningen medan alla tre vanligtvis delade på kvällsmjölkningen. På så sätt fick de en del kvällstid över innan det var dags för tidigt sänggående. Eftersom Bertil och Helge började sitt arbete klockan sex varje vardagsmorgon, så serverades frukosten klockan fem, varefter Albert gick ut i ladugården medan sönerna begav sig till Remshult. Det skall också sägas att det kommit en liten svartvit teve i huset. Den stod på ett bord i köket och fördröjde sänggåendet en och annan kväll.

 

Snart efter att Elin med Bertils hjälp förts till sjukhuset i Växjö, hade bröderna tagit upp en diskussion med fadern om att köpa en bil. Frågan blev akut en dag på våren 1958 då Bertils Fuchs skar ihop på vägen hem. Det var en fredag, och Bertil kunde förvisso trampa hem efter arbetet under retsamma hejarop från Helge. Väl hemkomna återställdes sämjan syskonen emellan, Helge skruvade ner Bertils motor och fann att det bara var att tacka för det som varit. Utan dyra reservdelar ingen reparation. Efter mjölkningen och vid kvällsmaten hade Albert gett sitt medgivande. Sönerna var ju ändå snart myndiga. Och dessutom kunde det vara bra med en bil om det blev till att hämta och lämna Elin i Växjö med jämna mellanrum.

 

Albert hade skaffat sig körkort för många år sedan, så nu blev det han som tog kommandot. Snabbt såg han till att inköpa ett begagnat men inte alltför slitet fordon, en Ford från 1938 med en mullrande v-åttamotor på sextio hästkrafter. Sedan hade han lärt sönerna köra vidundret, och det dröjde inte länge förrän Bertil och Helge tog sig ut själva på bygatan utan att grannarna hade minsta synpunkt på saken. Under semestern 1958 tog bröderna Olsson sina körkort i Växjö, och sedan kunde de köra Forden själva utan några som helst synpunkter från någon. ”Vad skönt”, hade Bertil suckat när körkortsproven var avklarade. ”Nu kan vi ta oss till och från jobbet och slippa bli blöta när det snöar och regnar.”

 

Tiden hade gått, och bröderna hade strävat vidare. Aldrig kom de för sent om morgnarna, aldrig var de sjuka, aldrig svek de om det gällde att ställa upp på något särskilt eller arbeta övertid om så krävdes. Bertil och Helge hade vunnit stor respekt hos företagsledningen vid Remshults glasbruk. Bertil hade redan vid tjugofyra års ålder avancerat till glasblåsarmästare med egen verkstad medan Helge med sitt tekniska kunnande gjort sig oumbärlig som den som klarade allt det där med att sköta värmeanläggning, ventilation, vatten och avlopp och – inte minst – se till att oljebrännare och annat som hade med ugnarna att göra fungerade oklanderligt. Pappa Albert hade all anledning i världen att vara stolt över sina söner.

 

Naturligtvis var det så att Bertil och Helge tack sin vare sin nya frihet med Forden kunnat genomföra diverse äventyr. Förutom att en och annan fredagskväll hämta hem modern från Växjö, hade de kört till biografer och dansställen i Remshult, Nybro, Vetlanda och Växjö. De hade ofta haft fnittrande flickor i bilens baksäte, de hade stannat kvar hos en och annan flickvän, men de var noga med en sak, nämligen att aldrig lämna varandra i sticket. Så, om det inte fanns två villiga flickor att tillgå, så fick det vara.

 

Forden hade rullat snällt ända till en januaridag 1963. Det var återigen fredagskväll och bröderna Olsson hade varit på väg hem i halt väglag, kyla och snöglopp. I en kurva nära Olsboda hade ett rådjur korsat bilens väg. Helge hade kört, och han visste att man inte får väja för annat än älgar. Men Helge hade väjt ändå för det vackra djuret, Forden hade kanat runt på den hala vägen och snällt lagt sig i diket. Ingen av bröderna var skadad, så det hade bara varit att lufsa hem, ringa efter bärgning och inse att Forden gjort sitt. Albert, som väntat på sina söner, hade inga som helst okvädningsord att leverera. Han hade bara varit lycklig över att de levde och var oskadda.

 

Nu när familjen Olsson vant sig vid att vid sidan av traktorn ha ytterligare ett väl fungerande motorfordon, så var det bara att börja leta bland tidningsannonserna. Det stora fyndet hade man efter bara ett par dagar gjort så nära som i Remshult. Samma verkstad, som en gång i världen levererat bröderna Olssons mopeder, hade haft den verkliga drömbilen till salu, en grön Opel Kapitän de lux av 1959 års modell. Vare sig Albert, Bertil eller Helge hade tvekat. De hade slagit till och betalat sextusen kronor kontant för bilen, som bara hade gått tretusen mil. Albert hade resonerat som så att de levde sparsamt, att han och Elin hade pengar på banken, att sönerna tjänade mer än vad de behövde för livsuppehället hemma på gården och att de väl för tusan kunde unna sig något här i livet.

 

Den stora Opeln med sin vackra kaross var i vad man skulle kunna kalla nyskick. Den hade tillhört en provinsialläkare i trakten av Vetlanda, och den hade stått i garage alla de timmar som den inte använts. Ingen hade rökt i bilen, den hade en oklanderligt ren klädsel, och när Helge satte sig bakom ratten efter avklarat köp hade han känt en stor vördnad. ”Den här kommer att väcka nästan samma uppmärksamhet som Martins Chevrolet”, hade Bertil, som placerat sig i baksätet, sagt. ”Nej du”, hade Helge svarat. ”En amerikanare är en amerikanare, och den här är bara snäppet intill. Vi får nöja oss med en tyskbyggd bil, som visserligen har en rak sexcylindrig motor av samma sort som många av bilarna där borta men som ändå inte är en amerikanare.” Alla tre hade skrattat och kört hem till Södergården i den mörka vintereftermiddagen.

 

Det var köpet av Opeln man mindes och resonerade om den här vackra sommarkvällen 1963 hemma i trädgården. Elin, som inte riktigt hängde med i resonemangen, frågade vems bil det var som stod borta vid ladugården. De tre männen, som hade stort tålamod med sin maka respektive mor, förklarade att de köpt bilen och att det var i den som Elin åkt hem för några dagar sedan. Innan Elin hann kommentera vad som sagts svängde ytterligare en bil in på gårdsplanen, en exakt likadan bil som den familjen Olsson ägde. Skillnaden var bara att den här bilen var grå och hade vitt tak. Ur bilen steg en lång och gänglig man. Han gick rakt fram till familjen och stannade. ”Hej”, sade han. ”Jag heter Gustav Karlsson. Ni kanske inte känner igen mig”. Innan någon mer hann reagera reste sig Elin och omfamnade nykomlingen. ”Välkommen tillbaka till Södergården”, sade hon, och tårarna rann utefter hennes kinder.

 

——

 

Bertil och Helge sov dåligt på natten efter händelserna i det gamla glasbruket. Båda var medvetna om att de ställt in bilen med mängtråget, cementsäckarna och kartongen med ägget och inte hade minsta misstanke om att någon skulle komma och upptäcka vad den låsta bilen innehöll. Ändå jagades de av drömmar, och båda vände och vred på sig där de låg i sina sängar på varsin våning.

 

Bertil såg framför sig hur han stod på en fotbollsplan med en glasblåsarpipa i varje hand. Han väntade på något, men han visste inte vad. Plötsligt kom en stor tjur in på fotbollsplanen, sänkte huvudet och frustade. Sedan satte tjuren full fart mot Bertil som höjde båda sina pipor och drämde till djuret rakt i huvudet. Då upptäckte Bertil att det var fullsatt på läktarna och att alla reste sig upp och skrek. Tjuren hejdade sig och gick tillbaka några steg. Sedan frustade den igen och påbörjade en ny attack. Bertil höjde åter sina glasblåsarpipor men greps av skräck när han såg den vilda blicken hos tjuren samtidigt som tjuten från publiken gjorde honom närmast döv. Tjuren tog Bertil på hornen och slängde honom långt upp i luften. Luftfärden varade ända upp i himlen, och Bertil vaknade av att Helge stod vid hans säng och skakade honom. Något sådant hade aldrig hänt förut. ”Jag kan inte sova”, sade Helge. ”Kan du fixa lite kaffe och en smörgås?”

 

Bertil kände sig som farsa till ett litet barn när han omtumlad av chock och fortfarande mitt uppe i den heta drömmen tömde vatten i kaffebryggaren, hällde på kaffe och ställde fram bröd, smör och ost. Helge, som med en suck sjunkit ner i kökssoffan, kliade sig i huvudet och frågade Bertil om han visste var helvetet låg någonstans, om det fanns djupt nere i jorden eller om det var något avlägset land på andra sidan jordklotet. Helge hade nämligen drömt att han blivit infångad av en hoper mörka män när han red på en elefant och att de mörka männen hade ställt honom i en tunna full med våt cement så att bara huvudet stack upp. Sedan hade de försett honom med munkavle och åkt därifrån på mopeder av ett slag som tillverkades på 1950-talet. Sedan hade några unga kvinnor kommit fram till tunnan och kysst honom på pannan, varefter de hade vänt sig om, klätt av sig och gått därifrån. Samtidigt hade någon hånskrattat och det hade börjat regna. En röst hade sedan meddelat att Helge skulle vara fast i tunnan för gott, att han aldrig mer skulle få smaka brännvin och att han därför hamnat i helvetet. ”Det var det där med att jag aldrig mer skulle få något brännvin som fick mig att vakna och känna mig väldigt ensam”, erkände Helge medan Bertil hällde upp det nybryggda kaffet.

 

Efter varsin stor kopp kaffe och ett antal smörgåsar beslöt sig bröderna Olsson för att fortsätta den avbrutna sömnen och att följande morgon ta itu med de problem som låg framför dem. Helge sade god natt och gick upp till sig medan Bertil dröjde sig kvar i köket med ännu en kopp kaffe. Han hade inte minsta lust att råka ut för den stora tjuren igen, så han slog på radion som meddelade att ekonomin i världen var på toppvarv, något som Bertil snappat förut men inte brytt sig det minsta om. Han och Helge hade ju sin pension, och den räckte till det som de behövde.

 

Underligt nog sov Bertil och Helge ända till klockan åtta följande morgon, något som aldrig brukade inträffa. Det blev en sen frukost, som för Bertils del bestod av gröt och kaffe och för Helges del av kaffe och vodka. Helge hade nämligen inte kunnat komma över att han, inmurad i tunnan, aldrig mer skulle få något starkt. Så därför var han tvungen att förvissa sig om att han inte hamnat i helvetet. Det hela slutade med att Helge frågade om det fanns någon gröt kvar. Bertil nickade och hällde upp den sista slatten till Helge.

 

Förmiddagen förflöt medan bröderna satt vid köksbordet och resonerade om hur de skulle göra med liket de hade i skuffen på suven. Helge, som fortsatte att dricka vodka för att komma ur sin hemska dröm, sade att han fått en idé men att den inte gick att genomföra förrän det blivit riktigt mörkt därute. Bertil lät sig nöja och lagade mat vid tvåtiden på dagen. Båda åt fläsk med löksås och kokt potatis under tystnad, och sedan blev det dags att sova middag, åtminstone för Helges del.

 

Sent på kvällen steg Helge ut på gårdsplanen och förklarade med hög röst att nu var det dags. Eftersom det bara var Bertil som hörde honom så gjorde det inget att ekot av Helges röst spred sig över nejden i den kyla som rådde. Helge gick in igen, beordrade Bertil att klä sig varmt, tog sig för säkerhets skull en klunk vodka till, klädde sig själv ordentligt och gick ut till traktorn, som med stor tjurighet startade efter diverse påtryckningar. Bertil lydde, gick efter försedd med ett par ordentliga ficklampor och fann att Helge kört ut traktorn och tagit med sig Alberts gamla motorsåg, en Husqvarna, som renoverats under föregående sommar och som nu försetts med kedjeolja och oljeblandad bensin.

 

Helge gick fram till ladugårdsdörren, försedd med nyckel och låste upp. Sedan öppnade han dörren på vid gavel, körde fram traktorn och sänkte traktorns skopa alldeles framför kistan som förvarats länge nog innanför dörren. Han bad Bertil hjälpa till, och med gemensamma ansträngningar och med hjälp av varsitt spett välte bröderna upp kistan i skopan. Sedan gick Helge tillbaka till den brummande traktorn, höjde skopan och backade ut. Helge såg till att Bertil tog med sig motorsågen, och sedan körde han långsamt och försiktigt i riktning mot sjön.

 

Så kom det sig att bröderna Olsson denna sena och mycket kalla kväll i januari månad gav sig iväg ut mot Oxdjupet med Helge på traktorn och med Bertil lufsande efter med motorsågen i högra handen. Eftersom båda mycket väl visste var Oxdjupet fanns, så var det inga som helst problem att navigera dit ut i den månljusa natten. Väl framkomna lät Helge motorn på traktorn ticka vidare och bad Bertil att starta motorsågen. Det blev ett brummande som hade kunnat väcka döda, men eftersom varken levande eller döda vid den här årstiden brydde sig om det skarpa ljudet av en motorsåg, så var det inga problem. I ljuset av traktorns strålkastare turades Bertil och Helge om med att såga upp en tillräckligt stor vak. Isflaket, som blev kvar innebar heller inga problem. Helge sänkte skopan mot flaket, och med en duns hamnade kistan mitt på. Flaket välte av tyngden, och kistan försvann i djupet. Sedan lade sig isflaket åter tillrätta. ”När flaket frusit fast igen, så är det ingen jävel som kan se att det blivit uppsågat”, muttrade Helge medan han vände traktorn.

 

Bertil kröp ihop hos Helge i traktorns minimala förarutrymme med motorsågen i famnen. Han kom att tänka på hur Elin en gång i världen åkt med Albert på det här sättet till stationen i Remshult när det varit dags för henne att resa till sjukhuset i Växjö och Bertil följt efter på mopeden. Det tog inte lång stund att komma iland, köra upp till gården och ställa in traktorn. Två frusna bröder gick in i köket, serverade sig kaffe respektive vodka och kröp sedan ner i sina sängar. Ingen av dem drabbades märkligt nog av hemska drömmar den natten.

 

——

 

Även Albert, Bertil och Helge kom fram till den nyanlände i den gråvita Opeln. Sedan Elin släppt sitt grepp om Gustav och torkat sina tårar med snibben på förklädet satte sig alla åter ner. Det blev till att börja med tyst, men så sade Albert att det var mycket roligt att återse Majas och Adolfs son. ”Du är lik din mor”, undslapp det Albert, ”och du är lite längre och lite magrare än din far”. Alla skrattade, och Bertil gick in för att koka kaffe och dukade upp med smörgåsar och bullar.

 

Det blev sent, och även om myggen efterhand blev alltmer envisa, så förflöt en glädjens kväll på Södergården. Elin, som kvicknat till över besöket, blev en smula pratsam när hon undrade hur Maja och Adolf hade det. ”Jo”, sade Gustav, som genast förstått att Elin inte riktigt var sitt gamla jag, ”min far dog redan 1946 men mamma lever och har hälsan. Hon bor i en lägenhet i Enskede, ganska nära det hus vi hade en gång, och hon förbereder sig för att gå i pension. Hon har fått slita hårt genom åren, men hon klarar sig rätt bra.” Här hejdade sig Gustav, och de närvarande såg att han blev en smula betänksam. ”Jo”, fortsatte Gustav, ”mamma har fått ett par små hjärnblödningar, men just nu fungerar livet för henne.”

 

Så småningom blev det dags att gå in eftersom myggen inte lämnade någon ifred. Samtalet fortsatte i köket kring det stora slagbordet och Helge undrade en smula nyfiket hur det kom sig att Gustav valt samma sorts bil som de själva hade. ”Ja”, svarade Gustav en aning förläget, ”det var väl närmast en slump att det blev det här bilen, jag tyckte om den och den är skön att ratta.” Helge erkände att det varit samma sak för dem, nämligen slumpen som fört en god bil in i deras tillvaro. Småningom ebbade samtalet ut och Bertil gjorde sig redo att ordna någon form av övernattning för sin gamle barndomsvän. ”Nä, nä,” sade Gustav, ”jag sover i bilen. Får den stå där den står eller skall jag flytta på den?”

 

Eftersom Gustav inte behövde flytta bilen och dessutom avfärdat diverse övertalningsförsök om övernattning i finrummet, gick de tre gamla barndomsvännerna ut till bilarna. Gustav öppnade dörren på sin bil, sköt fram stolarna i framsätet och fällde dem bakåt. På så sätt skapade han en säng, gick sedan till bakluckan och tog fram en bred sovsäck. ”Jag gillar verkligen att sova i den här bilen. Det här med sovandet var något jag upptäckt sedan jag köpt den, och nu är det ofta som jag stannar längs vägarna när jag är ute och kör och övernattar. Jag vet ingen annan bil som har den här finessen. Men ni får gärna bjuda på frukost i morgon innan jag ger mig iväg igen.”

 

Det började skymma så smått, och myggen slutade ingalunda sina attacker. Ändå föreslog Gustav en promenad längs bygatan innan det var dags för ryggläge i bilen. Bertil och Helge var med på noterna, och tillsammans gick de tre unga männen mot Mellangården. ”Här är det inte det minsta roligt minsann”, sade Bertil medan han pekade in mot bostadshuset, som verkade vara öde. ”Gunnar dog ju, som du vet”, fortsatte Bertil, ”det sägs att han blev ihjälslagen och sedan hamnade Karin på hospitalet.” Här hejdade sig Bertil, väl medveten om att även hans egen mor långa tider vistades på samma mentalsjukhus. ”Nu är det vi som arrenderar marken av barnen”, sade Helge och han fortsatte att förklara hur far och två söner med en mor som inte riktigt fungerade hade fullt upp med allting.

 

Samtalet tystnade för en liten stund, men småningom kom de tre sena vandrarna till Storgården som stod öde även den. ”Jo, det är väl så här”, förklarade Bertil medan han kliade sig i huvudet, ”det är väl så här att när Sigrid och Rune dog, så var det ju rika amerikanska släktingar som ärvde dem. Och vi har aldrig sett av de här rika amerikanerna. Men ändå tycks de leja för att hålla gården i ordning. Det sägs att ett par mystiska gubbar, som bor på Klingatorpet, sköter en stor del av markerna och skogen. De tycks även se till att bostadshuset inte förfaller. Vi har bara skymtat dem på avstånd, och det sägs att båda har stora yviga skägg och att den ene av dem mestadels går med kryckor. Men eftersom vi bröder arbetar i Remshult, så finns det inte mycket tid att luska i saken. Och farsan har ju inte heller så mycket tid att luska. Och förresten så är vi inte det minsta nyfikna utan håller oss för oss själva.”

 

Gustav studsade till. ”Är det någon som bor på Klingatorpet?” frågade han. ”Stora delar av mina barndomsminnen finns ju på Klingatorpet. Vi måste köra dit i morgon, för i kväll är det väl alldeles för sent och myggigt.” Bertil och Helge höll med, det räckte att gå bort till Norrgården och vända där om de inte skulle bli alldeles uppätna av de intensiva insekterna. Alla tre kunde konstatera att Norrgården fungerade väl och Bertil berättade att var Irmas och Arnes son Niklas som tagit över. Bertil tillade att Niklas och hans hustru hade två barn och att de brukade träffas ibland och talas vid. Föräldrarna hade flyttat till Remshult där de köpt sig ett lagom stort hus.

 

De tre unga männen gick tillbaka till Södergården, Gustav sade god natt och kröp ihop i sin goda bil medan Bertil och Helge gick in. Vid köksbordet satt Elin och svängde huvudet fram och tillbaka medan Albert höll om hennes axlar. ”Ni har väl inte varit borta vid Klingatorpet?” sade hon med svag röst. ”Ni skall inte gå till Klingatorpet och ni skall inte gå ut till Oxdjupet, för det är så farligt så farligt. Och i morgon skall ni inte gå till Klingatorpet, det måste ni säga till Gustav. Han skulle inte klara att komma dit bort.” Elin fortsatte att svamla medan Albert försökte trösta henne. Efter en stund tystnade Elin och följde lydigt med Albert in i kammaren medan Bertil och Helge gick upp till sig.

 

——

 

På morgonen vaknade Gustav av att den stora ståtliga tuppen gol. ”Tusan vad skönt att höra det där ljudet igen”, mumlade Gustav medan han förgäves försökte somna om. Samtidigt som tuppen körde upp honom insåg han att den uppstigande solen snart skulle höja temperaturen i bilen så pass att det skulle vara omöjligt att vistas i den. Det var alltså lika bra att stiga upp. Väl utanför bilen hörde Gustav hur korna råmade samtidigt som Albert visade sig i dörren på väg ut till morgonmjölkningen. ”God morgon”, sade Albert, ”jag hoppas du sovit gott. Gå du in i köket. För där har Bertil frukosten färdig.” Gustav sträckte på sig, log brett och tackade Albert för igår. Albert log tillbaka. ”Tack själv”, sade han, ”underbart att se dig här igen”.

 

Gustav gick in i köket, där Bertil dukat fram smör, bröd, korv, leverpastej, stekta ägg och nykokt kaffe. Den gamla glaspumpan från förr i världen var numera ersatt med en rostfri kaffepanna. Gustav slog sig ner, lät sig väl smaka och sade att han kände sig väl hemma i det här köket även om det var många herrans år sedan han var där senast. Bertil och Helge fyllde på sina kaffekoppar och tog sig ytterligare varsin smörgås till för att hålla Gustav sällskap. Alla tre åt och drack under tystnad, men till slut frågade Gustav var Elin höll hus. Han fick till svar att Elin fortfarande sov sedan hon haft en svår och sömnlös natt.

 

Sedan Bertil dukat av och ställt undan disken gick de tre unga männen ut i trädgården och slog sig ner på varsin stol. ”Det är farsan som har morgonmjölkningen idag, i morgon är det min tur”, sade Helge. ”Vi brukar dela den saken på tre nu när vi båda har semester, annars är det ju farsan som får stå för jobbet på morgnarna.” Gustav, som nu kände sig riktigt avslappnad, föreslog att de tre skulle bege sig till Klingatorpet och återuppliva sina gemensamma barndomsminnen. När han såg de tveksamma minerna hos Bertil och Helge skrinlade han tanken och konstaterade att det ju kunde bli en annan gång.

 

Först nu berättade Gustav att han skulle åka om en stund. Han ämnade nämligen hämta upp en flickvän som han hade i Helsingborg och sedan skulle de båda tillsammans köra till Italien på semester. Bertil och Helge stirrade på varandra. Att köra bil ända till Italien var något som låg långt bortom deras horisont, och när Gustav berättade att han bara mellanlandat i Stockholm efter en färd till Nordkap tillsammans med en kompis, blev bröderna Olsson än mer storögda. Att han kört förbi Södergården i Olsboda var mest bara en slump på väg söderut, men han sade att han var glad att han gjort det och fått träffa sina goda vänner igen. Bertil och Helge önskade Gustav lycka till och sade att han var välkommen att mellanlanda på återvägen. Bröderna undrade om han kom tillbaka till kräftpremiären i augusti. ”Varför inte, det skulle vara jättekul”, svarade Gustav, tog farväl av sina barndomsvänner, gick till ladugården och tog farväl av Albert som undrade varför Gustav redan skulle ge sig iväg. Gustav förklarade, gick till sin bil, startade den och svängde ut på byvägen. Ett ögonblick tänkte han att köra förbi Klingatorpet men avstod.

 

Väl ute den stora landsvägen i riktning söderut funderade Gustav över vad som egentligen hänt eller inte hänt. Under den korta kvällen hade ingen frågat efter vem han var idag eller vad han sysslade med nuförtiden. Sedan kom Gustav att tänka på att han å sin sida inte heller ställt några frågor av det slaget. Alla samtal hade ju rört sig om livet i Olsboda och hur man hade det med det ena och det andra. Det fanns alltså mycket att diskutera och berätta framöver, så Gustav rattade sin goda bil vidare i förvissningen om att han skulle besöka sina vänner på återvägen och fiska kräftor med dem.

 

Resan till Italien gick bra, men såväl Gustav som flickvännen insåg efter två gemensamma veckor att de kanske inte hade så mycket att säga varandra på längre sikt. De hade kört över Brennerpasset, sovit i bilen på olika campingplatser, besökt Venedig och sedan kört till badorten Rimini vid Adriatiska havet där de tagit in på ett hotell nära stranden. Efter en vecka med sköna bad hade kört vidare söderut och sedan korsat Italien. De hade besökt Rom, och Gustav hade berättat att han varit där som ettåring. Sedan hade de kört den nyanlagda motorvägen norrut och småningom hamnat i Österrike där de fått stanna ett par dagar i väntan på att ett stort skyfall skulle dra undan.

 

Inte så att de grälade, det var bara så att de insåg att de inte passade för varandra. Efter en snabb färd med den goda Opeln längs de tyska motorvägarna landade de en sen kväll i Helsingborg där Gustav erbjöds övernattning. Han avböjde, tog farväl för gott och körde en bit upp i Småland innan sömnen tvingade honom att stanna och vila. Han körde in på en skogsväg, fällde bilens säten och bäddade. Han somnade omedelbart och vaknade följande morgon i gryningen av att regnet fullkomligt öste ner. När han reste sig upp var sikten genom vindrutan obefintlig. Eftersom han av naturliga skäl måste lämna bilen en kort stund fick han finna sig i att återvända genomblöt. Gustav startade bilen, körde vidare i busvädret och hamnade utanför Ljungby i Småland där han fick en välbehövlig frukost på ett motell.

 

Så kom det sig att Gustav Karlsson i början av augusti månad 1963 startade från Ljungby, passerade Växjö och vände bilen åt nordost alltmedan vädret blev allt bättre. Småningom närmade han sig Remshult, där han stannade mest bara för att ta reda på vad som hänt sedan han var liten. Men eftersom tiden i stort sett tycktes ha stått stilla beslöt sig Gustav för att köra ut till vännerna i Södergården. Det var mitt på dagen, Bertil och Helge hade troligen slut på sin semester, och Albert var väl hårt sysselsatt med arbete på gården. Så Gustav beslöt sig för att besöka Klingatorpet, sin barndoms idyll. Väl framkommen stannade han bilen, klev ur och möttes av en syn han aldrig skulle glömma. Snabbt satte han sig i bilen igen och körde därifrån.

 

Väl framkommen till Södergården körde Gustav in sin bil på ladugårdsplanen. Ingen syntes till, inte heller familjen Olssons Opel Kapitän. Gustav klev ur sin bil, tittade in i ladugården och ropade. När ingen svarade gick han upp till bostadshuset och knackade på. När ingen öppnade gick han tillbaka till bilen och sade sig själv med en axelryckning att det kanske var lika bra att lämna Olsboda efter det han sett på Klingatorpet och köra hem till Stockholm. Då öppnade Elin dörren, stapplade ut och ropade på Gustav. Hon gick fram till honom och stirrade honom rakt in i ögonen. ”Du har väl inte varit på Klingatorpet”, sade hon med en röst som Gustav absolut inte kände igen. ”Man skall inte åka till Klingatorpet, och man skall inte gå ut på Oxdjupet om vintern”, fortsatte Elin medan hon vände sig om och gick tillbaka. I samma ögonblick kom Albert fram och ställde sig vid sidan av Gustav.

 

——

 

Den tredje augusti 1963 fyllde Hildur Bengtsson sjuttio år. Visserligen hade hon blivit ännu lite magrare och nättare än hon varit förut, men egentligen kunde ingen fatta att den aktade ägaren av Remshults glasbruk kunde vara så gammal som hon var. Hon utstrålade stor vilja, och hon hade kvar sin gamla beslutsamhet att hålla verksamheten igång och se till att alla som arbetade vid glasbruket hade fullt upp att göra. Hon kunde inte för sitt liv tänka sig annat än att Remshults glasbruk hade en ljus framtid.

 

Sjuttioårsdagen blev en stor tillställning. Alla glasbrukets anställda bjöds på smörgåsbord i bruksherrgården, och eftersom födelsedagen i sin tur bjöd på vackert väder, så kunde gästerna ta sina tallrikar och gå ut i trädgården, där ett stort antal bord och bänkar tillfälligt placerats. Det var många som höll tal, och det sades många vackra ord om Hildur men även om hennes man, den sedan många år bortgångne patronen. Alla som talade betonade att glasbruket betydde allt för orten, och det var väl kanske först nu som sönerna Per och Sune egentligen förstod vad det hela handlade om. De hade naturligtvis kommit tillbaka, nu med sina familjer, och det som gladde Hildur allra mest var att denna stora dag få umgås med sina barnbarn.

 

Dagen slutade som den hade börjat, nämligen i stor glädje. När kalaset om kvällen väl var över samlades hela familjen Bengtsson i herrgårdens stora matsal för ytterligare lite mat och god samvaro. Sedan gick alla till sängs i förvissningen om att Remshults glasbruk hade en god framtid och att Hildur skulle orka hålla på ett tag till. Nu blev det inte så, för på morgonen vid frukosten tog sig Hildur för pannan och svimmade. Ambulans tillkallades, och Hildur fördes snabbast möjligt till Växjö lasarett. Några dagar senare kunde man konstatera att Hildur fått en hjärnblödning och att hon på sikt skulle återhämta sig. Men att återgå till det betungande arbete hon hade….Nej, nej, sade läkaren som behandlade henne.

 

Per och Sune Bengtsson med familjer blev kvar i bruksherrgården under de första dagarna av Hildurs vistelse på lasarettet. Men sedan blev de tvungna att återvända till Malmö för att sköta sina egna företag. På glasbruket uppstod en del frågetecken med åtföljande oro. Hur skulle det nu gå när Hildur inte längre var med i leken? Vem skulle kunna ta över hennes roll? Tursamt nog var produktionen för de närmaste veckorna fastlagd, så det var bara att jobba på. Sedan fick man väl se. Det var i det här läget som Per bestämde sig efter samråd med familjen. Han var villig att ta över ansvaret för Remshults glasbruk. Naturligtvis hade han pratat igenom saken grundligt även med sin bror Sune. De hade resonerat som så att om de slog ihop sina företag och satte Sune som VD där, så skulle Per kunna styra glasbruket framöver som anställd VD. Arrangemanget var glasklart men inte avsett att vara längre än till dess glasbruket kunde säljas. Och när det skulle kunna ske var det väl ingen som visste.

 

Så kom det sig att Per Bengtsson med familj under hösten flyttade till Remshult och bosatte sig i bruksherrgården där Per vuxit upp. Familjen hade två barn, som båda var i gymnasieåldern, så med dem var det inga egentliga problem. De placerades på gymnasiet i Nybro, och de tilldelades en bra lägenhet i staden. Sedan var det inga konstigheter för dem att ta sig hem i helgerna med allmänna kommunikationer. Eftersom tjänsten som ekonomichef ännu inte var tillsatt, så fick Pers hustru ta hand om den rollen. Hon var väl kvalificerad för jobbet efter alla åren som ekonom vid firman i Malmö och tyckte att det var skönt att få en bestämd syssla, ha nära till jobbet och få umgås med den omkringliggande naturen. Så paret Bengtsson bestämde sig för att trivas och att skjuta det där med försäljningen av glasbruket på en obestämd framtid.

 

Per hade ärvt Hildurs något späda figur medan brodern Sune begåvats med faderns lite mera storvuxna utseende. Så egentligen var bröderna inte ett spår lika, något som många av de anställda vid glasbruket vid besöket under juli månad kommenterat. Men när Per på sin första officiella arbetsdag i slutet av oktober samlade hela personalen och ställde sig på en glasblåsarstol mitt i hyttan var det flera som mindes hur Hildur gjort samma sak mer än femton år tidigare. Eftersom Per utstrålade samma sorts pondus som sin mor, så var det ett antal glasarbetare som viskade till varandra och menade på att det här nog skulle bli bra. ”Grabben har ju för tusan växt upp här och vet vad det handlar om”, viskade en äldre glasarbetare till en yngre kollega. ”Han jobbade ju här på sommarloven, och han var inte helt utan talang när det gällde att fånga an glas.”

 

Under tiden som gått från födelsedagsfesten hade Hildur återhämtat sig alltmer. Väl hemkommen från lasarettet och installerad i den del av bruksherrgården, som framgent skulle bli hennes hem, fick hon som sällskap en sjuksköterska, som Per betalade lönen för. På lasarettet hade man nämligen menat att Hildur en tid framöver skulle få lite svårt att röra sig men att såväl den åkomman som de talsvårigheter hon hade skulle gå över med tiden. Hur lång tid det skulle ta visste ingen. I viss mån berodde det på Hildur själv och den vilja till återhämtning som hon kunde utveckla. Så det var bara att börja träna, och för den uppgiften var sjuksköterskan väl så kvalificerad.

 

Per Bengtsson fick en bra start som nyinstallerad VD för Remshults glasbruk. Naturligtvis använde han den första dagen och även en stor del av nästa dag till att gå omkring och bekanta sig med alla anställda. Naturligtvis deltog även hustrun på den rundvandringen. Det var ju hon, som tillsammans med ett par medarbetare på kontoret, bland mycket annat skulle ansvara för att lönerna för den omkring etthundrafemtio personer starka personalen betalades ut. Hon insåg nu att jobbet hon åtagit sig vida skilde sig från de uppgifter hon haft tidigare.

 

——

 

Gustav märkte till en början inte att Albert smugit upp vid hans sida. Han hade varit så upptagen med att fundera över det som Elin sagt. Men när Albert väl hade lagt armen om hans axlar vaknade han upp ur sina funderingar, vände sig om och såg att tårarna rann utefter Alberts kinder. Gustav, som egentligen inte visste hur han skulle hantera situationen, kramade helt spontant om Albert. Länge stod de kvar på ladugårdsplanen, men till slut bad Albert Gustav slå sig ner för att ge en förklaring. Och Gustav fick sig historien till livs så långt som Albert kände till den.

 

Albert och Gustav satt kvar på sina stolar och resonerade fram och tillbaka medan resten av eftermiddagen rann iväg. Vid halvfyratiden gled den gröna Opeln in på ladugårdsplanen och stannade invid den gråvita. Bertil och Helge steg ur med breda leenden på sina läppar. ”Underbart att du kom tillbaka”, var den kommentar som Bertil levererade. Helge instämde och undrade om Gustav skulle fortsätta att sova i bilen nu när det var dags för kräftfiske. ”Du har väl ledigt lite till”, sade han. ”Vi jobbar visserligen för fullt, men vi kommer alltid hem vid den här tiden på dagen, och på söndagarna är vi helt lediga.” Gustav log till svar och menade att han visst kunde stanna några dagar till om det passade familjen Olsson.

 

Det som mest av allt förundrade Gustav var att tvillingbröderna Olsson fortfarande var lika som bär och var svåra eller rent av omöjliga att skilja åt. Men Bertils tendens att peta sig i näsan fanns fortfarande kvar, något som underlättade identifikationen för Gustav sedan Albert nyss berättat om fenomenet. ”Du får för tusan inte berätta för dem vad jag sagt om det där med petandet i näsan och kliandet i ändan”, hade han viskat till Gustav strax innan bröderna kommit hem. Gustav hade lovat men bestämt för sig själv att han minsann skulle kunna finna andra sätt att skilja Bertil och Helge åt. Men det var ingenting som han sade till Albert.

 

Nu var det dags att gå in och se hur Elin hade det. Hon hade inte varit synlig på hela eftermiddagen, och när de fyra männen klev in i köket satt hon på soffan och tittade i en dagstidning. Gustav såg att det var Barometern som Elin läste i, och han frågade med glad röst om det hänt något nytt. ”Nej”, sade Elin utan att lyfta blicken, ”den här tidningen handlar bara om alla krig ute i världen och så står det att det skall bli åska i morgon.” Gustav, som nu förstod att Elin inte uppfattade särskilt mycket av det hon försökte läsa, satte sig bredvid henne. Nu tittade Elin upp, vände blicken mot Gustav och sade att han var välkommen till Södergården. Det var som om hon inte visste att de setts vare sig för drygt två veckor sedan eller tidigt samma eftermiddag.

 

Albert gick så småningom ut till mjölkningen medan Bertil ställde sig vid spisen för att laga mat. Helge hade gått ut för att slipa liar och några knivar, och han hade även muttrat något om att se över näten och kräftburarna inför det kommande fisket. Elin hade gått och lagt sig, och Gustav satt kvar på kökssoffan. ”Jag hoppas verkligen att du stannar några dagar så att vi får lära känna varandra på nytt”, sade Bertil medan han stuvade skärbönor och stekte fläsk. ”Vi har ju inte ens fått veta vad du jobbar med, och du vet ju inte hur vi har det annat än det du sett av vår mor.” Gustav höll med och undrade om inte Bertil och Helge kunde följa med ner till sjön så att alla tre kunde sätta sig på klipporna och prata ut efter kvällsmaten. Bertil nickade ivrigt och bad Gustav gå ut och säga till Albert och Helge att komma in och äta.

 

Måltiden, i vilken även Elin deltog, förflöt under tystnad. Sedan Bertil dukat av och förklarat att han skulle ta hand om disken lite senare om kvällen, gick de tre yngre männen ut till bilarna. Eftersom det var gott om mygg hade Bertil och Helge klätt sig i jackor och mössor, och Gustav letade fram liknande plagg ur bilens baklucka. Gustav tog även fram en halvliter whisky, och med en min av någon som kände sig skyldig till någon form av brott, frågade han om han fick bjuda på en sup nere vid stranden. När Bertil och Helge lutade sig över bilens baklucka fann de att det minsann fanns gott om flaskor i en papplåda. ”Jo”, sade Gustav en smula urskuldrande, ”jag ser alltid till att ta risken att smuggla in sprit när jag är utomlands. Den är jättebillig där, och tullen i Helsingborg bryr sig inte alls när en sådan här bil rullar av färjan.”

 

Bertil och Helge skrattade och sade att de visst kunde göra Gustav sällskap med en sup. I samma ögonblick förstod Gustav hur han i framtiden skulle kunna skilja sina goda vänner åt. Helge hade sagt ja med stor längtan i blicken medan Bertil varit mer tveksam. Visserligen hade bröderna likartade kläder, men Gustav förstod att även här fanns något att ta fasta på. Med whiskyflaskan och tre små glas i Gustavs jackficka gick alla tre med glatt humör längs vägen ner mot Storsjön. De hade lämnat Albert ensam med Elin, men det gjorde ingenting, hade Helge förklarat. ”När farsan klarat av mjölkningen och fått maten serverad, har han inga synpunkter på vad vi gör om kvällarna”, sade Bertil. ”Dessutom är vi ju vuxna numera.”

 

Det blev en skön augustikväll på klipporna nere vid Storsjön, samma klippor som en gång i världen bevittnat hur Elin förfört sin Albert. Efter att ha borstat bort en del måsskit och annat satte sig de tre männen ner, Gustav tog fram flaskan och de tre glasen och hällde upp. ”Skål för gamla tider”, sade han, ”och skål för nya tider. Det känns helt underbart att ha fått komma tillbaka och känna luften i Olsboda igen.” Alla tre drack ur sina glas, och Gustav hällde upp en ny omgång. Men nu var det bara Gustav och Helge som tömde glasen. Bertil smuttade i stället lite försiktigt. ”Jag tål egentligen inte starkt”, sade han en smula ursäktande, och nu insåg Gustav slutgiltigt hur han skulle kunna skilja bröderna åt.

 

——

 

Efter den makabra begravningen i Oxdjupet hade Bertil och Helge avverkat ett par dygn med att slappa, drömma onda drömmar och titta på TV. Eftersom Bertil köpt mat för mer än en vecka, så gick det minsann ingen nöd på bröderna Olsson. Det enda tecknet på oro var att Helge börjat gnälla över att spriten höll på att ta slut. ”Om vi skall åka till Tyskland igen, så måste vi för fan ta itu med den där figuren vi har ute i suven. Vi kan ju inte frakta fanskapet ända till Tyskland och tillbaka, begriper du väl”, sade Bertil med irriterad röst. Helge satt tyst en stund, men sedan kommenterade han saken med att det varit Bertil som slagit ihjäl figuren i fråga och att det nu var hans tur att se till att något blev gjort.

 

Följden blev att Bertil tidigt nästa morgon gick ut på gårdsplanen, slickade på pekfingret och höll upp det i luften. ”Fan tro det, men det håller på att bli mildare”, muttrade han medan han styrde stegen ner mot suven liksom för att förvissa sig om att allt var som det skulle och att ingen varit och snokat i bilens baklucka. ”Gubben i teve sade igår detsamma som jag menar, nämligen att det håller på att bli mildare”, fortsatte Bertil sin tankegång medan han öppnade dörren till vagnboden och kikade in. Där stod suven som om ingenting hade hänt, han låste upp bilen, öppnade bakluckan och tittade in. Jodå, mängtråget med liket stod på plats som om hela härligheten väntade på den slutliga förpassningen in i evigheten.

 

Bertil gick in igen, lagade frukost och såg till att Helge kom i form. Sedan gick bröderna tillsammans ut till suven, där Helge konstaterade att det var dags för en kista till. Sedan gick han med raska steg mot sin verkstad, letade fram virke och verktyg och påbörjade förmiddagens arbete. Efter ett par timmar kom han in till Bertil med beskedet att det nu fanns ännu en kista och att det var dags att blanda en ny omgång betong. Sedan hällde han upp ett stort glas av den lilla mängd vodka som fanns kvar och satte sig på kökssoffan. ”Du brorsan”, sade han. ”Vad är straffet för sådana här tilltag? Jag menar om vi hamnar i fängelse och så. Vem fan skulle då ta hand om gården?” Helge fortsatte sitt resonemang medan Bertil stekte fläskkotletter på den varma vedspisen. Han ställde pannan med kotletterna åt sidan medan han satte en kastrull med nyskalad potatis på den hetaste delen av spisen. Sedan lade han in ett par vedträn.

 

Bertil vände sig mot sin bror och svarade kort att han inte visste. ”Du och jag har slagit ihjäl varsin figur, och det är någonting som ingen av oss gjort förut. Så det är något vi måste leva med. Om polisen eller någon annan jävel kommer hit, så finns det bara en sak att göra, nämligen att se ut som frågetecken. Visserligen har Klas Hermansson sett att vi är ägare till en björnsax, men vad fan spelar det för roll, han kan ju ingenting bevisa om den eftersom vi begravt kistan i oxdjupet.” Bertil tystnade eftersom hans kastrull med potatis kokade vilt och han blev tvungen att förse den med ett lock och placera den på en lugnare del av den allt hetare vedspisen.

 

Det blev helt tyst i köket medan Helge såg ut att vilja somna. Då blev Bertil förbannad och sade till sin bror att hålla sig vaken eftersom de hade ett arbete att utföra under eftermiddagen och att det fortfarande var mildväder ute. Helge kvicknade till medan Bertil hällde en skvätt grädde över kotletterna, som återigen placerats över den varmare delen av spisen. Medan grädden kokade in i kotletterna och potatisen blev färdig, vände sig Bertil till sin bror med en förfrågan om han ville ha bröd till denna goda anrättning. Helge skakade på huvudet, varefter Bertil serverade maten. Sedan lät han Helge vara ifred medan mörkret småningom sänkte sig över Södergården.

 

Det blev inget gjort åt liket i suven förrän följande morgon. Då steg Helge upp med en förklaring att det snart skulle vara dags för en ny färd ut över isen på Storsjön och ytterligare en högtidlig begravning i Oxdjupet. Bertil, som redan var uppe och hade frukosten i ordning, konstaterade torrt att mildvädret höll i sig och att det var dags att blanda betong igen. Han hoppades att Helge hade armeringsjärn kvar, något som Helge nickande konstaterade. Sedan serverades gröt och kokta ägg, varefter bröderna Olsson gick ut i den pinande men milda blåst som rådde.

 

Med gemensamma ansträngningar lyfte Bertil och Helge ut mängtråget med liket ur bilen, drog liket ur tråget och placerade det i den nytillverkade kistan. Sedan hämtade Helge traktorn, lyfte upp kistan med liket med skopan och förpassade återigen hela härligheten strax innanför ladugårdsdörren på samma lastpall som den förra kistan stått på. Sedan började arbetet med betongen i samma gamla skottkärra. Eftersom det fanns cement kvar sedan förra gången och bröderna dessutom fått med sig ett par säckar till från sin forna arbetsplats, så blev det inga problem med arbetet. Återigen placerades några armeringsjärn ut mellan cementomgångarna. Till slut förklarade sig Helge nöjd med jobbet, föste ut Bertil och låste ladugårdsdörren.

 

Bröderna Olsson hade tur i allt eländet, det förblev mildväder och betongen kunde stelna i lugn och ro i den nytillverkade kistan. Enda bekymret var Klas Hermansson, som de senaste dagarna flera gånger kommit och frågat vad Bertil och Helge egentligen fördrev alla sina dagar med. Bertil hade med ett stort och mycket vänligt leende sagt att han och Helge mådde alldeles utmärkt och att det inte var några som helst problem att få tiden att gå. ”Den fan måste vara ensam av sig”, löd Helges kommentar till besöken. Annars skulle han väl inte komma hit och snacka in sig.” Bertil sade inget. Han undrade vad Klas Hermansson egentligen ville. På kvällen laddade Helge sin björnsax, och tidigt nästa morgon startade bröderna Olsson sin suv för ännu en färd till den billiga spriten i Tyskland. Innan de åkte bar Bertil för säkerhets skull in kartongen med ägget och ställde den på köksbordet.

 

——

 

”Jo”, sade Gustav medan han läppjade på sin Whisky i skenet av den nedåtgående solen, ”det har runnit mycket vatten under broarna sedan vi sågs sist, men det finns saker som binder ihop oss, nästan som om vi vore bröder alla tre.” Bertil och Helge höll med, vilket de markerade genom varsin nick, och sedan blev det tyst. ”Ni undrar säkert vad jag är för en figur och vad jag gör numera”, fortsatte Gustav medan han drack ur glaset och hällde upp en ny omgång till sig och Helge sedan Bertil sagt stopp. ”Men berätta först ni, för jag antar att ni skapat er ett liv här på orten och på gården.” Och Bertil och Helge berättade om sin uppväxt, dyslexin och att de båda hade goda arbeten på Remshults glasbruk. ”Det är bara det att vår mor fungerat dåligt en längre tid nu och bara är hemma för tillfället, hon skall tillbaka till sjukhuset i Växjö om några dagar”, tillade Helge. Gustav nickade, han förstod en del utifrån det han själv sett och hört.

 

”Var ligger Oxdjupet?” frågade Gustav plötsligt efter ytterligare en stund av tystnad. ”Jag minns från sjuårsåldern att farsan pratade om Oxdjupet och att han och Albert fiskade där utan att få ett enda napp. Jag minns till och med att de försökte lägga ett nät där men att det var så djupt att de aldrig hittade nätet igen trots att de bundit hur långa linor som helst till flötena. ”Jo”, sade Bertil, ”vi har också hört det där, och vi har också försökt fiska på Oxdjupet men aldrig fått något. Dessutom har det alltid varit kusligt att ro dit ut, och visst vet vi exakt var det ligger. Det vet alla i byn, och både morsan och de andra fruntimren i byn skrämde oss alltid med Oxdjupet när vi växte upp och förbjöd alla att vistas där.” Bertil pekade ut mot sjön. ”Där ligger det”, sade han. ”Men man måste ro dit ut och ta in fyra olika landmärken innan man är säker”.

 

Det blev återigen tyst, Gustav började känna sig en smula rund under fötterna samtidigt som han kände trycket av bröderna Olssons nyfikenhet. ”Jo”, började han sakta, ”sedan farsan dött, så höll morsan på att bli tokig. Troligen var det en väninna till henne som räddade henne till sans igen. Väninnan flyttade helt enkelt hem till oss och såg till att jag kom till skolan och allt det där praktiska. Som tur var fick morsan behålla droskrörelsen ett år framöver och hade ett par pålitliga chaufförer som höll taxin igång. Men sedan sade myndigheterna att änkor inte fick behålla tillståndet, så efter ett år stod morsan där och fick lov att skaffa sig ett jobb för att försörja mig och sig själv.” Gustav tystnade, vägde sitt tomma glas i handen och bjöd på en ny omgång.

 

Sedan berättade Gustav att Maja under hans fyra första skolår tagit upp sitt gamla yrke och arbetat på ett par olika caféer. Hon hade haft ett riktmärke, nämligen att Gustav skulle få det bättre än hon själv hade det och såg därför till att Gustav sökte till läroverket efter fyra år i folkskolan. Han hade kommit in, och efter fem år hade han tagit realexamen och sedan hade blivit gymnasiet mest av bara farten. ”Morsan fick slita hårt”, sade Gustav medan han återigen läppjade på den gulbruna drycken. ”Men hon redde ut det, jag tog studenten 1958, och sedan blev det ett år i lumpen. Jag hamnade på Ing I i Solna. Har ni också genomlidit lumpen? Jag såg för min del det där året mest som ett skämt. Ni minns väl seriefiguren 91 Karlsson?”

 

Bertil och Helge skrattade. Visst hade de stött på 91 Karlsson i olika sammanhang, och Helge förklarade att en major på I 11 i Växjö, där de själva legat i lumpen, inte hade varit helt olika major Morgonkrök i den tecknade serien. Sedan intygade båda två att det varit ett jäkla harvande och att de för närvarande hade varsin inkallelse liggande till repmånad under kommande höst. Gustav suckade och konstaterade att han själv fått en inkallelse men att han skulle undersöka om det gick att slippa eller få uppskov. Vid det här laget slog alla tre vilt efter myggen, vilket föranledde Gustav att ta fram en pipa, stoppa tobak i den och tända på. ”Det här håller otygen borta en stund”, sade han medan han sög i sig röken utan att dra halsbloss och sedan blåste ut den i förhoppning att insekterna skulle dra sig undan.

 

”Men vad gjorde du efter lumpen”? frågade Bertil nyfiket. Gustav drog ytterligare ett bloss ur den glödande pipan och jagade iväg ännu en myggsvärm. ”Jo”, sade han, ”morsan blev krasslig i den vevan och bestämde sig för att sälja huset i Enskede eftersom hon inte orkade med det längre. Så hon flyttade till den lägenhet där hon nu bor, jobbade på så gott hon kunde, och själv flyttade jag till en pytteliten lägenhet på Regeringsgatan inne i stan. Den var praktisk att ha på den tiden, för jag började läsa juridik och ekonomi vid Stockholms Högskola och hade nära till institutionen. Jag tog faktiskt en jur kand-examen redan förra året och fick jobb inom statsförvaltningen. Jag jobbar visserligen kvar men gör något helt annat på min fritid. Gustav tystnade medan bröderna Olsson ivrigt väntade på fortsättningen.

 

Men det blev ingen fortsättning, åtminstone inte den kvällen, sedan Gustav rest sig och klart uttryck att myggorna börjat bli för jävliga. Följden blev att tre unga män snabbt drog sig upp till Södergården i det tilltagande mörkret. Väl framkomna gick alla tre in i köket, där Albert satt och höll om sin Elin. ”Jag tror det är bäst att ni kör henne tillbaka till Växjö i morgon eftermiddag”, sade Albert vänd till sönerna. ”Hon har blivit helt tyst igen, och jag får inte ur henne ett enda ljud. Så det är bäst att jag går till sängs med henne.” Albert reste sig upp och tog Elin med sig in i kammaren medan de tre unga männen slog sig ner vid köksbordet. ”I morgon är det lördag”, sade Bertil. ”Och då kan vi sluta på jobbet redan vid tiorasten. Om vi sedan kommer hem och kör morsan till Växjö, så hinner vi ändå fiska kräftor, är du med på det?” Bertil hade vänt sig till Gustav som ivrigt nickat ja. Han hade ledigt ytterligare en vecka, så varför inte stanna i Södergården istället för att nöta skorna på Stockholms gator. Med ett god natt på läpparna gick han ut till sin bil och kröp till sängs.

 

——

 

Gustav vaknade till en ny morgon av den ivriga tuppens anmodan att nu får alla stiga upp, för nu vankas det frukost. Klockan var bara halv fem på morgonen, vilket Gustav konstaterade med ett morrande på läpparna. Men eftersom det såg ut att bli en fin dag, så insåg han ganska snart att det skulle bli varmt i bilen, och även om han egentligen inte sovit färdigt efter supandet kvällen innan, så beslöt han sig för att hoppa i brallorna och gå ut. På gårdsplanen var allt tyst, men eftersom han förstod att Bertil redan stod vid spisen, så gick han in och möttes av ett glatt ”god morgon”. Mycket riktigt, Bertil höll på att koka gröt och ägg medan resten av husets invånare ännu inte syntes till.

 

Efter en stund kom Albert ut från kammaren, slog sig ner vid köksbordet och undrade vad som vankades denna fina morgon. Sedan han fått besked och serverats lät han maten tysta munnen. Bertil, som förstod att Helge höll på att försova sig, gick en trappa upp och purrade brodern, som kom ner efter en stund, lite rödögd, men annars i gott skick. Alla fyra fortsatte på den inslagna måltiden under fortsatt tystnad.

 

När Albert ätit sin frukost reste han sig, rapade högljutt, bad om ursäkt och gick ut till morgonmjölkningen. Gustav hade redan förstått att det inte varit någon idé att väcka Elin, varför även han avslutade sin frukost, tackade Bertil för god mat och satt kvar medan Bertil dukade av och gjorde sig beredd att åka till arbetet tillsammans med sin bror. Gustav reste sig och gick ut till Albert som hanterade mjölkmaskinen nästan mekaniskt och såg till att de sex korna befriades från den goda mjölk som snart skulle köras ut till mjölkpallen för vidare befordran till mejeriet med mjölkbilen. Albert log när Gustav kom in i ladugården, berättade att han trots allt som hänt med Elin hade ett bra liv på gården och att han inte av någon som helst anledning skulle vilja byta ut det liv han hade mot något slags liv i en storstad.

 

Gustav hörde hur familjen Olssons Opel startades ute på gårdsplanen. Han hade dagen framför sig och han fortsatte att prata med Albert, hjälpte till att frakta ut mjölkkrukorna och beslöt sig sedan för att ha en slapp och bra dag för sig själv. ”Nu måste jag gå in och ta hand om Elin”, sade Albert sedan mjölkningen avslutats och han släppt ut korna på betet. ”Jag hoppas att du kan roa dig själv”, fortsatte han. ”Jag förstår att du tänker fiska kräftor i kväll tillsamman med Bertil och Helge. Och jag är glad att ni kunnat komma tillsammans igen efter alla dessa år.” Gustav log ett brett leende, tackade Albert för hans stora gästfrihet, hämtade en handduk i bilen och gick ner till sjön. För ett ögonblick var han frestad att skjuta ut båten och ro mot Oxdjupet men ångrade sig. ”Jag måste ju ha Bertil och Helge som sällskap om jag skall hitta dit ut”, muttrade han för sig själv.

 

Följden blev att Gustav tillbringade förmiddagen med att bada och sola på de varma klipporna. Han insåg att avståndet till storstaden Stockholm blev allt längre ju mer han njöt av det stilla livet på en klippa invid en varm sjö. Till slut somnade han i solskenet med handduken över ögonen och drömde att han befann sig på en badplats i ett varmt land där det vimlade av människor som skrattade och skrek medan de sprang ut i vattnet på den grunda stranden och försvann långt ut till havs. Hela tiden fylldes det på med människor från den närliggande staden, och alla syntes vara lika glada när de sprang ut i det varma vattnet och småningom försvann ur Gustavs åsyn. Själv satt han bekvämt tillbakalutad i en strandstol, undrade varför han inte blev omkullsprungen och insåg efter en stund att det måste vara någon eller något som jagade alla människorna trots att de skrattade. Plötsligt tystnade allt omkring honom. Inga fler skrattande människor sprang ut i vattnet, och de som redan sprungit ut hade försvunnit medan deras rop tystnat alltmer. I det ögonblicket sprang två män, som såg på pricken likadana ut, förbi Gustav med varsitt hagelgevär i handen. De stannade vid stranden, höjde sina gevär och sköt efter alla de glada människor som försvunnit i fjärran.

 

Innan Gustav vaknade hann han uppfatta att de två männen hade stora grånande helskägg, var klädda i gammaldags blåbyxor, hade rutiga skjortor på sig och att de hade svarta kepsar som de dragit långt ner i pannorna. Det obehag som Gustav kände kunde han inte ens själv beskriva med tanke på det han tidigare upplevt på Klingatorpet. Han ruskade därför på sig medan han försökte jaga bort drömmen, klädde sig och gick upp till Södergården, där han fann Albert sittande utanför huset med sin Elin. ”Vi väntar på att pojkarna skall komma hem och köra Elin till Växjö”, sade Albert helt stilla. ”Du kan väl slå dig ner en stund så att vi får resonera vidare.”

 

Gustav slog sig ner och försökte prata med Elin, som var helt stum. Han hade förväntat sig att hon skulle fortsätta att tala om Oxdjupet och Klingatorpet, men av det blev det ingenting. Efter en stund av tystnad svängde den gröna Opeln in på gårdsplanen, Bertil och Helge hoppade ur och undrade hur det stod till. ”Jo”, svarade Albert sanningsenligt, ”jag tror inte att mor klarar att stanna hemma längre, så det är bäst att ni kör henne till Växjö.” Bertil gick fram till sin mor, tog henne under armen och sade att de skulle ut och åka bil. Under tiden tog Helge den väska som Albert packat åt Elin och ställde den i bilens baklucka. Utan protester satte sig den fortfarande helt stumma Elin i bilen, Helge satte sig vid ratten och bilen rullade iväg.

 

Albert tog av sig mössan och kliade sig i huvudet. ”Det är inte lätt det här”, sade han vänd till Gustav. ”Det är tur för mig att pojkarna fortfarande vill bo här hemma och vill hjälpa till. Annars hade jag väl inte klarat att sköta gården och allt det som skall göras.” Gustav såg en tår i Alberts ena ögonvrå men avstod från att visa vad han själv kände. Elin hade ju varit en glad och god person under Gustavs barndom, och det var väl som sådan han helst ville minnas henne. Därför sade han bara i mild ton åt Albert att ta ledigt och gå in. Albert lydde rådet och bestämde sig för att sova middag, något han verkligen behövde. Gustav suckade av medlidande och gick till sin bil.

 

Det blev en tur till Remshult, där Gustav klev in på det ena av hotellen, som serverade smörgåsbord fram till klockan två på eftermiddagen. Gustav åt mycket och länge, pratade med hotellets innehavare, som nu var till åren kommen, berättade om sin bakgrund i Olsboda och fick till svar att samhället fortfarande fungerade hyggligt tack vare glasbruket men att det fanns orosmoln på himmelen. Det var nämligen så, sade innehavaren, att ungdomarna numera inte vill börja arbeta på glasbruket utan i stället vill ge sig av till städerna och skaffa sig andra yrken. Följden av resonemanget blev att Gustav reste sig med en suck, betalade för sig och tog en promenad i samhället. Sedan satte han sig i bilen igen och undrade vad han nu skulle göra. Åka till Klingatorpet igen? Varför inte? Gustav startade bilen och körde ut på landsvägen i riktning mot Olsboda. Han stannade vid infartsvägen till Klingatorpet, parkerade bilen långt ner i vägkanten och begav sig till fots i riktning mot sin barndoms idyll.

 

——

 

När Gustav sent på eftermiddagen kom tillbaka till Södergården var Bertil och Helge i full färd med att förbereda kvällens kräftfiske sedan de skjutsat sin mor till Växjö. Bertil hade till och med i optimismens tecken köpt en stor knippa krondill på hemvägen eftersom gårdens köksträdgård vid det här laget reducerats till en skugga av sitt forna jag. Gustav klev ur bilen med blandade känslor efter sina två besök vid Klingatorpet, men han beslöt sig för att hålla masken och inte berätta något för Bertil och Helge. ”Kanske de vet”, var ett begrepp som rörde sig i hans tankevärld, men sedan ryckte han upp sig och bestämde sig för att det skulle bli en trevlig kväll med återupplivande av gamla minnen. Nät och kräftburar var framburna på gårdsplanen, de tre männen fördelade redskapen emellan sig och begav sig i riktning mot Storsjön.

 

Båten östes, kräftburarna lades på stranden, de två näten fick följa med och sedan blev det en kort roddtur till en vassrugge där Bertil lade näten medan Helge satt vid årorna och Gustav satt fram i båten. Efter lite roende fram och tillbaka och mycket plaskande med årorna togs näten upp igen. ”Det här räcker inte”, suckade Bertil när han såg de fåtaliga fiskarna i näten. ”Vi får ta en vända till.” Sagt och gjort, näten lades på nytt, och proceduren upprepades. Först efter det tredje försöket förklarade sig Bertil nöjd när han drog upp näten.

 

Väl iland igen agnade de tre männen sina kräftburar och rodde ut på nytt. Burarna sattes på gamla och för Bertil och Helge kända ställen, och efter en dryg halvtimma roddes båten åter mot land. Platserna på klipporna intogs igen, och Gustav tog fram en ny flaska whisky och tre glas. Den här gången sade Bertil tvärt nej medan Gustav och Helge lät sig väl smaka av den gulbruna drycken. Sedan blev det återigen tal om gamla tider, men Gustav aktade sig väldigt noga med att berätta om sina upplevelser på Klingatorpet.

 

Bertil var på väg att resa sig och föreslå att man skulle gå upp till gården för att få lite kvällsmat när Gustav frågade om det skulle passa med en tur ut till Oxdjupet. Helge, som just rest sig upp efter sin andra omgång whisky, instämde och menade att det var på tiden att visa Gustav var Oxdjupet fanns eftersom hans farsa pratat så mycket om det en gång i världen. Bertil avbröt med en suck sina förehavanden och sade åt Helge att sätta sig vid årorna på nytt. ”Visst kan vi visa Gustav var Oxdjupet ligger, men sedan vill jag ha mat”, tillade han.

 

Så kom det sig att tre drygt tjugofemåriga män i en gammal men stabil och ingalunda förbrukad träbåt åter gav sig ut på Storsjöns lugna vatten. Ingen sade något förrän man var på plats. ”Här är det”, sade Helge och Bertil med en mun, sedan de tagit in riktpunkterna för djupet i norr-söder och öster-väster. ”Här är det jävligt djupt”, sade Helge medan han vilade på årorna, ”hur djupt vet egentligen ingen, men det skulle vara skoj att loda någon gång och få veta sanningen.” Sedan blev det tyst igen. ”Eftersom ingen mig veterligt fått någon fisk här ute, så är det heller ingen idé att offra kilometervis med lina för att lägga kräftburar här”, skrockade Bertil trots att han längtade efter mat. Alla tre brast ut i ett närmast hysteriskt skratt, och sedan var det dags att återvända till klipporna.

 

Återigen vid köksbordet i Södergården. Albert verkade – efter avslutad mjölkning – lite mer avslappnad än vanligt, troligen beroende på att han visste att Elin nu var i god vård och att han inte behövde bekymra sig på samma sätt. Efter avslutad kvällsmat och en stunds vila gick tre män åter ner till sjön i mörkret vid elvatiden på kvällen. Hyfsade ficklampor lyste upp deras väg, och nedkomna till klipporna igen öppnade Gustav åter sin flaska som han stoppat undan invid en sten. ”Det dröjer väl en stund innan vi skall vittja första gången”, sade han med erfarenhet av det han upplevt under barndomen. Bertil och Helge nickade medan Gustav hällde upp på nytt. Den här gången sade Bertil inte nej. ”En liten skvätt”, löd hans kommentar.

 

Medan de tre männen efter bästa förmåga och med viss hjälp från Gustavs rökpipa höll myggen på avstånd kände sig Gustav redo att öppna sig en smula. ”Jo”, sade han och drog ett djupt bloss medan bröderna Olsson spänt lyssnade på fortsättningen. Mitt jobb är inte så där spännande så att jag skriker av lycka, men jag har upptäckt att jag har en annan talang också.” Gustav tystnade medan han blåste röken rakt in i en myggsvärm. ”Jag har upptäckt att jag har viss hantverkstalang, och det har fått mig att gå några kurser på ett studieförbund som sysslar med sådana saker. Främst vill jag lära mig att måla och tapetsera, men jag tror också att jag vill lära mig mer om snickeri.” Gustav tystnade åter, varefter han berättade att han nyligen köpt sig en liten villa i stockholmsförorten Tallkrogen. ”Jag vann en hacka på lotteri, köpte kåken för åttiotusen kronor, och nu skall jag renovera den och sälja den vidare till ett mycket högre pris.”

 

Egentligen förstod Bertil och Helge inte mycket av Gustavs resonemang. De hade ju aldrig varit i Stockholm och än mindre i Tallkrogen, men de försökte för sin inre syn måla upp bilden av det hus som deras gamle vän beskrev. Gustav fortsatte att blåsa ut rök ur sin pipa, och småningom var det dags att i skenet av ficklamporna ro ut på sjön för att vittja kräftburarna. Bertil och Helge blev en smula besvikna när de drog upp fångstredskapen. ”Så här lite brukar det inte vara”, sade Bertil efter att ha dragit upp de första tio burarna. Missnöjesyttringen fortsatte medan resten av burarna drogs upp. Efter en sen promenad till Södergården och en tidig promenad till sjön följande morgon kunde bröderna Olsson konstatera att det varit mycket bättre förr. Tre trötta unga män gick en tidig söndagsmorgon tillbaka till gården med fångstredskap och en halvfull spann med kräftor. De sov länge på söndagen och lät Albert ensam ta hand om morgonmjölkningen.

 

Sent på söndagseftermiddagen koktes kräftorna på traditionellt vis, och efter kvällsmjölkningen satte sig fyra män till bords i Södergårdens kök för att smaka på anrättningen. ”De är lika goda som förr”, sade Albert medan han öppnade en kräftklo och sög i sig innehållet. ”Kul det här”, sade Gustav, som inte ätit kräftor sedan barndomen och nu på nytt försökte få det matiga innehållet ur skaldjuren. Bertil och Helge, som var uppvuxna med kräftfiskandet höll en annan takt men såg till att Gustav fick tillräckligt mycket av den delikata anrättningen. Gustav, som med hänsyn till Albert, avstått från att ta in vodka och öl från bilen, sköljde ner maten med det svagdricka som fanns till hands. Sedan gick alla fyra ut i den myggrika kvällen och försökte umgås efter bästa förmåga. Till slut gick tre män in medan den fjärde bäddade åt sig i sin bil.

 

På måndagens morgon beslutade sig Gustav för att åka tillbaka till Stockholm. Efter frukosten gjorde han sällskap med Bertil och Helge ut till bilen, och Helge föreslog att Gustav skulle köra bort till glasbruket för att se hur de arbetade. ”Det gör jag gärna”, sade Gustav, ”men innan vi skiljs åt här vill jag fråga hur det står till på Klingatorpet.” Gustav väntade spänt på svaret men fick sig egentligen bara undanflykter till livs. Sedan startade de gamla vännerna sina bilar, körde igenom Remshult och bort till glasbruket. Där fick Gustav en lång lektion i hur det går till att framställa glas. Vid niotiden på förmiddagen gick han ut till sin bil och gav sig iväg mot Stockholm. Han fick uppleva hur vissa ombyggnader vid Södertälje påbörjats inför skapandet av en ny trafikled mot storstaden.

 

——

 

Bertil och Helge klarade av ännu en resa till Tyskland, men den här gången kände de sig en smula slitna, särskilt Bertil, som fått köra större delen av vägen eftersom Helge gnällt över abstinensbesvär sedan han kört från färjan i Rödby och en bit in i Skåne. Bertil hade fått köra vidare sedan Helge öppnat bakluckan på suven och plockat åt sig några starköl. Därefter hade Helge suttit och bluddrat något som liknade att han fortfarande trodde att helvetet fanns någon annanstans men att han trodde att det likaväl kunde finnas hemma i Olsboda. Bertil hade blivit smått förbannad och sagt åt sin bror att nu fick det väl i alla fall vara slut på supandet och de här eviga resorna till Tyskland. Helge hade bara svarat buttert med att då fick det väl bli till att nyttja Systembolaget igen. Väl inne i Småland hade Helge konstaterat att han var tvungen att pissa, något som tvingat Bertil att stanna på en parkering.

 

Väl hemma i Olsboda svängde Bertil in på Södergårdens ladugårdsplan med den djupt sovande Helge vid sin sida. Han steg ut och gick i mörkret fram till huset för att låsa upp dörren. Då upptäckte han att björnsaxen slagit igen men att det gudskelov inte satt något ben fast i den. Nästa upptäckt bestod i att dörren stod öppen och visade tydliga tecken på inbrott. Utan att väcka sin sovande bror gick Bertil in, tände ljuset i hallen, tände ytterbelysningen och gick in i köket. Ingenting verkade rört. Bertil fortsatte runt i huset, samma sak överallt, inget verkade vara rört. Väl tillbaka till ytterdörren fanns inget annat att göra än att ta av sig mössan, klia sig i huvudet och börja fundera över vem fan som utlöst björnsaxen och varit inne i huset.

 

Så långt kommen i sina funderingar gick Bertil ut till suven, skakade om Helge och sade med hög röst att de haft inbrott. ”Va fan då”, muttrade den yrvakne Helge medan han försökte komma ur bilen. ”Vem fan skulle vilja bryta sig in hos oss”, fortsatte han medan han på stapplande ben kom ur suven och rätade på ryggen. ”Om det varit någon jävla tjuv här, så borde han väl ha tagit någonting med sig, och vad fan skulle det vara. Vi har väl inga värdesaker.” Sedan kom han att tänka på den nya kistan i ladugården, sprang in och fann att nyckeln hängde där den skulle, sprang ut igen och styrde stegen bort till ladugården. Han öppnade det gnisslande låset, och i skenet från en ficklampa som han slitit till sig i suven, kunde han efter en stund tala om för sin bror att i ladugården hade minsann ingen varit. Bröderna stod nu på varsin sida om bilen och undrade vad fan som hänt.

 

Till slut gick Helge fram till ytterdörren och kontrollerade låset. ”Någon jävel har försökt bryta upp dörren, för här finns tydliga märken efter en kofot”, sade han. ”Men den jäveln har inte lyckats, så i stället har han lyckats dyrka upp låset, tagit sig in och glömt att stänga dörren efter sig när han gått ut.” När Helge hunnit så långt i sina funderingar tog han fram sin nyckel till dörren och provade den. Låset var inte skadat, men Helge menade att det borde bytas ut snarast. När Bertil påpekade att björnsaxen slagit igen hade Helge en kommentar ungefär som att det var synd att den jävla inbrottstjuven inte satt fast i saxen. Bertil försökte lugna sin upphetsade bror och lyckades småningom få Helge att förstå att nu gällde det att hålla huvudet kallt.

 

Följden av alla resonemang blev att bröderna Olsson med gemensamma ansträngningar bar in allt de handlat i Tyskland denna vinterdag. Det var inte lite, och Helge muttrade något om att suven egentligen varit för tungt lastad och att de nu inte behövde göra en ny resa på ett tag. Bertil svarade med att han för sin del gav fan i allt spritinköpandet i fortsättningen och att Helge fick åka själv om han skulle fortsätta att supa på det här viset. Det hela höll på att sluta med ett gräl, men när Bertil såg Helges ångerfulla min föll han till föga. ”Visst brorsan”, sade han, ” vi har väl alltid hållit ihop i vått och torrt, och varför skulle jag överge dig nu. Visst kan vi åka till Tyskland igen framöver. Jag gillar ju chokladen de har på pråmen”.

 

När allt var inburet och instuvat djupt i Helges garderob på övervåningen körde Bertil in suven och låste den. För en gångs skull var det också han som laddade björnsaxen. Han låste dörren och undrade om han på något sätt kunde förstärka låset som tydligen gick att dyrka upp om man verkligen ville. Helge bara skakade på huvudet åt frågeställningen och sade att han i morgon dag skulle köra till Vetlanda eller Nybro och skaffa ett nytt lås. Nöjd med detta lagade Bertil lite mat och bryggde kaffe. Båda åt under tystnad, och Helge lät sig nöja med kaffe sedan han hällt en skvätt vodka i den bruna drycken. Sedan sade bröderna god natt till varandra, och Helge var halvvägs uppför trappan när Bertil skrek till. ”Nu vet jag vad som fattas, den jävla kartongen med det jävla ägget som jag lade på köksbordet. Den är borta, och jag vet att jag lade den på köksbordet innan vi körde i morse.”

 

 

XI

 

I slutet av 1960-talet hade Per Bengtsson med stor skicklighet lotsat Remshults glasbruk vidare i den labyrint av konkurrens, konkurser och överproduktion av vissa sorters glas som fanns på den svenska glasbrukskartan. Han hade vuxit in i rollen som gammaldags brukspatron och han trivdes förträffligt i den. Hustrun hade hela tiden stått vid hans sida och varit en bra rådgivare och arbetskamrat. Stämningen bland de anställda var god och formgivarna, nu åtta till antalet, levde förvisso upp till de förväntningar som ställdes på dem. Glasarbetarna och formgivarna var det sammansvetsade team som bara en framåtblickande glasbruksdirektör kunde drömma om. Remshult klarade sig med andra ord bra med tanke på hur många andra hade det. Men det fanns moln på den annars så klara himmelen.

 

Omkring 1970 var den utländska konkurrensen mördande, främst vad gällde servisglas och andra dricksglas. I Tyskland, Frankrike och andra länder producerades den här sortens glas i maskiner, något som den framåtblickande Hildur Bengtsson för länge sedan varnat för vid glasbruksföreningens möten. Nu, drygt tio år senare, var varningen en realitet. Per lade ofta pannan i djupa veck när han funderade över hur man skulle tackla situationen. Munblåst glas var trots allt av väsentligt högre kvalitet än de maskingjorda saker man kunde köpa på varuhusen för en spottstyver. Så han beslöt sig för att göra något åt saken.

 

Mamma Hildur hade vid det här laget återhämtat sig så pass att hon kunde klara sig utan hjälp. Hennes tal hade, tack vare den duktiga sjuksköterskan, återgått till det normala. Så nu hade Per en hel del samtal med sin mor, som på gamla dagar fick en välbehövlig roll som rådgivare. Tänkandet var det minsann inget fel på, så Hildur kom med den ena goda idén efter den andra. Och det Per framför allt märkte var att Hildur blommade upp på nytt, att hon ingalunda var förbrukad och att hon levde sig in i sin nya roll på ett sätt som han ens vågat drömma om. Mor och son kom varandra allt närmare medan de lade upp den strategi som glasbruket förvisso behövde.

 

Den stipendiefond som Martin Andersson lämnat efter sig genom sitt testamente hade redan kommit till god nytta, och eftersom det rörde sig om ett betydande belopp, så var det inga problem att använda avkastningen för olika ändamål. Fonden, som hade en egen styrelse med Hildur Bengtsson som ordförande, hade till syfte stödja goda konstnärer som ville arbeta för att utveckla glaset vid Remshults glasbruk. Eftersom Hildur liksom Per hade stora kunskaper om den svenska aktiemarknaden, så var det inga problem att ordna med goda vinster, något som ett antal konkurrenter i branschen såg på med viss avund.

 

På hösten 1970 utlyste Remshults glasbruk stipendier på sammanlagt hundra tusen kronor. Pengarna kunde sökas av formgivare över hela landet och naturligtvis även av såväl glasbrukets egna formgivare som formgivare vid konkurrerande glasbruk. Vid det ordinarie sammanträdet med fondens styrelse hade avkastningen varit väsentligt större än de hundra tusen, men man bestämde ändå att ta det lite lugnt och lägga resten till fondens egna kapital. Men, som Hildur och Per resonerade, att hundra tusen är inte kattskit, det borde räcka för att få fram idéer till förnyandet av servisglaset. Bland alla de ansökningar som kom in valde man ut fem personer för den delikata uppgiften. En av dem var glasbrukets egen formgivare Mona Svensson. Hon hade vid det här laget med stor framgång tagit över Martin Anderssons sedan länge fallna mantel.

 

Så kom det sig att ledningen för Remshults glasbruk fick motta en lång rad förslag till nya servisglas. De inkomna förslagen granskades av Hildur och Per, som i sin tur tog de mest realistiska med sig för en diskussion med glasblåsarmästaren Bertil Olsson. Bertil hade vid det laget, bara trettiotvå år gammal nått fram till en skicklighet och position som var få förunnad. Men samtidigt åtnjöt han stor respekt hos de äldre kollegerna. Bertil var känd som en lugn och trygg man, och om det till äventyrs skulle vara någon som ifrågasatte hans ringa ålder i förhållande till kompetensen, så log han bara och sade att de andra väl fick jobba på och lära sig mer, underförstått om de kunde.

 

Bertil valde ut ett av förslagen. ”Det här tror jag mest på”, sade han. Flera av de andra är bra, och det går väl att sätta några av dem i produktion.” När det lite senare avslöjades att det var glasbrukets egen formgivare Mona Svensson som stod bakom det vinnande förslaget, så blev egentligen ingen förvånad, särskilt inte Bertil. Han hade samarbetat med Mona i många år, han visste vad hon kunde, och de båda var vid det här laget goda vänner som i allra högsta grad respekterade varandras kunnande. Bertil begärde att hans bror Helge skulle få tillverka formarna till de nya servisglasen, något som accepterades.

 

I början av år 1971 var tillverkningen av den nya servisen igång. Den innehöll sex delar: ölglas, rödvinsglas, vitvinsglas, snapsglas, champagneskål och konjakskupa. Färgen var svagt blå, en mycket speciell färg som tagits fram av erfarna mängblandare och med hjälp från Glasforskningsinstitutet i Växjö. Den hemliga blandningen innehöll ett par ingredienser, som bara Per Bengtsson kände till, och det var han personligen som tillsatte dem när det var dags att fylla mängtråget. Glasen försågs också med en enkel dekor i form av en gles olivslipning. Naturligtvis döptes serien till Mona. ”Går inte det här vägen, så vete tusan vad vi skall göra”, muttrade Per när den första leveransen gick iväg. ”De här glasen är inte billiga men de är fasiken så mycket roligare än den maskingjorda smörjan i varuhusen.”

 

——

 

Under det avslutande 1960-talet hade Gustav Karlsson hållit kontakt med familjen Olsson i Södergården på så sätt att han mellanlandade där under sina många bilresor till Europa. Ibland hade han kommit ensam, ibland tillsammans med någon flickvän. Mötena med de gamla barndomsvännerna blev inte långa, men de hade ändå stor betydelse för såväl Gustav som Elin, Albert, Bertil och Helge. Gustav sov fortfarande i bilen, även tillsammans med flickvänner, men bilarna följde tiden i form av Opel Kapitän 1962, sedan Opel Kapitän 1964 och i slutet av årtiondet Opel Admiral. Att Gustav höll fast vid bilmärket berodde på att bilarna i sin lyxversion hade delade framsäten och att de därför var möjliga att omvandla till en visserligen knölig men ändå fullt acceptabel dubbelsäng.

 

Gustav, som ärvt sin fars fryntlighet och naturliga pondus, spred alltid glädje i Olsboda när han kom på besök. Han hade alltid någon form av present med sig. Det var måhända fryntligheten som tilltalade familjen Olsson. De beundrade Gustav främst av den anledningen att han aldrig var det minsta stroppig utan tvärtom levde på samma villkor som folket i Olsboda. ”Jag lärde mig mycket av min barndom”, brukade han säga när han tillsammans med Bertil och Helge återvände till klipporna nere vid Storsjön. Där brukade de dela på det mesta av innehållet i en halvflaska whisky, eller rättare sagt det var Gustav och Helge som delade medan Bertil smuttade. Ibland blev det frågan om en roddtur, och Gustav lärde sig småningom hur man kunde lokalisera Oxdjupet. Någon gång blev det också frågan om att fiska.

 

Eftersom Gustavs en gång ganska magra och gängliga figur förvandlats berättade Gustav att han numera var en flitig besökare på ett gym på söder i Stockholm. Där hade han lärt sig hur man bygger upp sin kropp med diverse pinoredskap, främst skivstång och hantlar. Efter att i början ha fått arbeta hårt med trettio kilo i bänkpressen hade han passerat åttiokilosgränsen för länge sedan. I de djupa knäböjningarna hade han avancerat från futtiga fyrtio kilo till drygt hundra. Bertil och Helge, som naturligtvis aldrig sett en skivstång, undrade om vem som helst skulle kunna syssla med sådant här. ”Visst”, sade Gustav, ”ni har väl inget gym på många mils avstånd, men ni skulle ju kunna skaffa egna redskap och träna hemma.” Bertil och Helge tittade visserligen med lätt beundran på Gustavs förändrade figur men sade sig själva att det där med kroppsbyggande kanske inte passade dem. Gustav skrattade och menade att bröderna Olsson utan tvekan fick den motion de behövde i sina arbeten på glasbruket och på gården. Båda hade nämligen ärvt Alberts kraftiga gestalt och gick förvisso inte av för hackor när det gällde kroppslig styrka.

 

Under ett av mötena nere på klipporna i det sena 1960-talet berättade Gustav att han för länge sedan sagt upp sig från sitt juristjobb i statsförvaltningen och att han numera ägnade sig att köpa hus, renovera dem och sälja dem vidare. Han berättade också att han med lånade pengar köpt ett par hyreshus i en stockholmsförort och att han levde gott på hyresintäkterna. Saken var nämligen den att han efter mycket letande köpt ett hus i det idealiska kvarteret som han kallade det. Där bodde han nu i en liten villa som han tänkt sig att behålla tills vidare.

 

Nu undrade Bertil och Helge vad det idealiska kvarteret var för något. De hade visserligen erfarenhet av kvarteren som fanns i Remshult, men det här med Stockholm måste vara något helt annat och mycket större. ”Jo”, sade Gustav, ”det idealiska kvarteret är något där alla sorters yrkesgrupper samlats.” I mitt kvarter finns bland annat en elektriker, en rörmokare, en snickare, en målare, en murare, en läkare och så jag som är jurist. Förstår ni vad jag menar? Vi byter helt enkelt tjänster. Och allt det vi gör skulle skattemyndigheten naturligtvis kalla svartjobb. Jag sköter alla papper och all bokföring åt de här goda grannarna. Och så räknar vi timmar. Om jag blir snuvig, så går jag till min vän läkaren utan kostnad, om jag behöver dra nya elledningar i något av mina hus, så finns min vän elektrikern till hands. Om en kranpackning i ett av hyreshusen måste bytas, så gör min vän rörmokaren jobbet.

 

Bertil och Helge nickade. De förstod vad Gustav menade. ”Svartjobb finns väl här också”, sade Bertil och skrattade lätt. ”Vad tror du jag sysslar med när arbetet är slut för dagen om det finns glas kvar i degeln. Jag gör naturligtvis egna saker på beställning från folk i byarna runt om Remshult. Folk behöver ju kannor, skålar, vaser och annat, men de har inte lust att köpa det i sekundaboden vid glasbruket för dyra pengar. Nej, de vill ha prima saker till ett rimligt pris. Och det är vad jag åstadkommer, smugglar med sakerna i kylröret och tar ut dem på morgonen utan att någon märker något. Kanske skulle någon kalla det för stöld eftersom jag använder restglaset i degeln. Nej, det här är saker som bruksledningen mycket väl känner till och låter mig och andra hållas. Kalla det förmån eller vad du vill.”

 

Nu var det Gustavs tur att skratta. ”Man brukar ju säga att det är den svarta ekonomin som håller samhället under armarna”, sade han. ”Jo”, sade Helge, ”även jag får väl anses syssla med svartjobb eftersom jag ställer upp och reparerar bilar åt kompisarna på glasbruket. Inga stora saker givetvis eftersom jag inte har någon verkstad. Det handlar mest om att byta olja och tändstift, se till att tändning och brytarspetsar är i sin ordning och att byta någon fläktrem. En och annan generator och startmotor har jag väl tagit med mig hem och renoverat i mitt krypin i ladugården. Sedan får jag pengarna i handen, och det är väl ingen av kompisarna som skulle få för sig att berätta för verkstäderna i Remshult om det vi sysslar med.”

 

Så här gick tankegångarna gamla vänner emellan. Allting var frid och fröjd. Bröderna Olsson körde fortfarande omkring med sin gamla Opel Kapitän av 1959 års modell men funderade på att byta bort den mot en friskare bil eftersom den börjat rosta betänkligt i skärmar och hjulhus. Men vad gjorde det om bilen var en smula rostig, huvudsaken var att den fungerade i det nya påfund som kallades högertrafik. Och så fick man väl se upp med ytterligare ett påfund som kallades bilprovning, men det var något som Helge noggrant förberedde den gamla bilen för innan det var dags att rulla den till Nybro och genomgå den rostknackande skärselden. Hittills hade i alla fall allt utfallit till full belåtenhet för såväl Helge som bilprovningen.

 

Under flera år hade Gustav funderat över hur det numera stod till borta på Klingatorpet. Han hade inte vid ett enda av sina besök tagit upp saken med Bertil och Helge, och han hade också undvikit att köra dit bort efter de upplevelser han haft. ”Undrar om gubbarna fortfarande lever”, hade han tänkt när han efter sitt senaste besök vänt bilen mot Stockholm tillsammans med flickvännen Gullan. ”Om jag åker dit bort nu, så kanske tjejen får sitt livs chock, så det är väl bäst att avstå”, fortsatte han tankegången medan Gullan drog ner solskyddet på admiralen och lät läppstiftet fara runt kring munnen medan hon tittade sig i spegeln på solskyddets baksida. Efter en stund fällde Gullan upp solskyddet, suckade och sade att det var skönt att lämna lantisarna och få återvända till pulsen i storstaden. Det var då Gustav bestämde sig; ”Inga fler korkade fruntimmer för min del.”

 

——

 

I början av år 1971 hade Gustav nått stora framgångar i sitt företagande, köpt ytterligare några hyresfastigheter och knutit allt fastare band med sina goda grannar. Han hade bildat aktiebolag och tagit in sin åldrande mor som delägare i företaget. Maja, som drabbats av ytterligare ett par smärre hjärnblödningar, förstod egentligen ingenting men litade på att sonen förstod allt. Vitsen med Maja som delägare var att hon inte skulle hamna på bar backe om Gustav avled. I stället skulle hon då vara ensam ägare till ett lönsamt bolag. Juristen Gustav Karlsson hade tänkt ut allt till det bästa, men vid det här laget var det mest affärsmannen och hantverkaren Gustav Karlsson som gällde.

 

Gustav hade hållit sitt löfte att ge tusan i allt vad korkade fruntimmer hette. I stället var det jobb, jobb, jobb som gällde. Han lät en professionell inredare hjälpa till med att göra sin bostad lyxig och trivsam, och han njöt av sin ensamhet när han sent om kvällarna kom hem efter långa arbetsdagar, slog sig ner i en av sina luxuösa skinnsoffor och hällde upp en skvätt god sprit. Han köpte sig en röd Mercedes 220S, som mestadels stod i villans garage men som användes vid diverse utflykter. Till vardags rattade han en gammal Volvo duett, som han ansåg vara ett praktiskt arbetsfordon när han besökte sina fastigheter och såg till att allting fungerade. Dessutom drog inte duetten några nyfikna och avundsjuka blickar till sig. Den vara bara en bil bland alla andra, och det var vad Gustav ville uppnå. Han ville vara anonym.

 

Sanningen var att Gustav Karlsson vid det här laget nått fram till ett slags personlighetsklyvning, något av en doktor Jekyll och mr Hyde. Alla vardagar var han den hårt arbetande mannen, som redan klockan sex om morgonen skummade morgontidningens fastighetsannonser för att se efter om det fanns några intressanta, billiga och tämligen nedgångna hus till salu. Ibland fick han napp, andra morgnar var det bara att ge sig iväg med duetten för att fortsätta renoveringen av någon tom lägenhet i något av hyreshusen. Man kan säga att Gustav utvecklats till en praktisk amatörhantverkare som ingalunda glömt sin juridik. Det senare visade han när han under en och annan sen kväll skötte grannarnas bokföringar och efter hand delgav dem resultat och balans. Och nedlagda timmar höll han reda på mycket noga. De skulle ju kvittas mot avancerade insatser från de verkliga hantverkarna.

 

Den andra sidan av Gustav var kvinnorna. Visserligen hade han bestämt sig för att ge tusan i alla korkade fruntimmer, men det beslutet gällde bara alla de mer eller mindre fasta förbindelser som han lagt bakom sig. I stället var det nu bara tillfälliga förbindelser som gällde – eller med Gustavs närmast kusliga resonemang – gifta fruntimmer som verkar behöva en riktig karl. Följden av resonemanget blev att Gustav var mycket noga med att avsluta allt arbete i god tid på fredagarna, åka hem med duetten, byta från blåställ till jeans och sedan ta det lugnt. Han sov alltid länge på lördagens morgon innan det var dags för de planerade äventyren.

 

Som mr Hyde var Gustav egentligen en riktigt ful fan. Sent på lördagseftermiddagarna iklädde han sig en av sina skräddarsydda kostymer, lade den oklanderliga kamelhårsulstern över vänstra armen, gick ner till garaget och körde ut sin Mercedes. Den stod lite inklämd eftersom Gustav envisats med att behålla den senaste Opeln, admiralen. Den var fortfarande i mycket gott skick och den användes bara när Gustav fick för sig att besöka vännerna i Olsboda. Den var ju hans rullande hem, och det skulle aldrig falla honom in att tränga sig på och övernatta i finrummet på Södergården. Dessutom dög den fortfarande alldeles utmärkt för färder ner i Europa. Och med lite finess fick även den rum i garaget. Gustav hade tänkt sig att behålla Opeln under lång tid framöver eftersom det inte fanns några andra bilar, förutom en eller annan stationsvagn eller skåpbil, som dög för övernattningar.

 

Målen för Gustavs lördagsresor varierade, men han var alltid noga med att komma bort från Stockholm där han kunde träffa på någon som kände honom. Nej, då var det bättre med Nyköping, Eskilstuna, Mariefred, Arboga och Västerås. I var och en av de här städerna hade Gustav en kvinnlig vän som han alltid stämde träff med via kryptiska brev som såg ut som reklam ifall någon äkta man skulle råka slita upp kuvertet. När kvinnorna ifråga skulle svara eller kontakta Gustav, så skedde det till en postbox i centrala Stockholm. Gustav lämnade aldrig ut sin adress och ännu mindre sitt telefonnummer. Och dessutom träffade han alltid kvinnorna under något annat namn än sitt eget.

 

En lördag i april månad i nådens år 1971 satte sig Gustav i sin Mercedes sedan han förvissat sig om att inte alltför många grannar såg vad han sysslade med. Han älskade att förknippas med dr Jekyll, mannen som klädd i blåställ satte sig i duetten, som alltid stod ute i ett hörn av tomten. Mr Hyde dolde han gärna så länge han var kvar i sitt eget villakvarter. Underligt nog hade ingen av de samarbetande grannarna frågat efter de båda bilarna i garaget, och om de hade frågat, så skulle Gustav helt frankt ha svarat att de där bilarna inte var till salu. Så var det med det.

 

Gustav körde ut längs alla de vägbyggen och expanderande storstad som fanns i riktning mot Södertälje. Väl där drog han en suck av lättnad, svängde av mot Eskilstuna, där han hade kvällens möte inbokat och kände en enorm frihet strömma igenom sig. Han hade nått framgång i det han föresatt sig, han hade gott om pengar och han behövde inte krusa någon. Motorn spann under huven på den dyra bilen och farten låg runt etthundratjugo kilometer i timmen. Trafiken var inte särskilt tät, och Gustav inpräntade noga det namn han hade vid just den här träffen. Gunnar Lagerberg heter du, Gunnar Lagerberg heter du. Han upprepade namnet högt gång på gång för att förvissa sig om att han inte skulle glömma det och kalla sig något annat.

 

Väl framme i Eskilstuna stannade han vid avtalad mötesplats i stadens centrala del. Efter ett par minuter öppnades bilens högerdörr och föremålet för kvällens träff slank ner i sätet. Gudrun, som hon hette, log och bad Gustav köra iväg för att slippa eventuell uppmärksamhet. Gustav gjorde så och de båda lämnade staden bakom sig. Efter en halvtimmas körning kom de fram till målet, ett värdshus lite i skymundan. Där kunde de krama varandra helt lätt, gå in och få sitt dubbelrum innan det blev dags för den väntande supén.

 

——

 

Redan under våren 1971 kunde Per Bengtsson belåtet konstatera att servisen Mona var en klar succé. Den sålde bra i alla butiker och varuhus, men vad bättre var, den blev en stor exportframgång. Under den tidiga sommaren var inte bara Bertil Olssons verkstad sysselsatt med produktionen av glasen. Ytterligare en verkstad kopplades in, och dessutom blev man tvungen att installera nya sprängmaskiner med högre kapacitet än de gamla för att klara leveranserna. Det blev också frågan om nyanställningar, och det var inte svårt att hitta kompetent folk eftersom ett par närliggande glasbruk börjat permittera delar av sin personal. Per och mamma Hildur kunde luta sig tillbaka och sucka av välbehag. ”Jag undrar hur länge det här varar”, sade Per till hustrun en sen kväll framför teven i bruksherrgården.

 

Minst ytterligare två personer var i princip nöjda med det som hände. Både Bertil och Helge fick arbeta en hel del övertid, men vad gjorde det om man kunde tjäna pengar. Enda orosmolnet för deras del var modern som ännu inte blivit sitt gamla jag och fadern som fick slita hårt med mjölkning och andra sysslor på gården. Bröderna ställde upp så gott de kunde, särskilt i helgerna, men de kände att även de behövde vila någon gång. De kände dessutom på sig att deras instundande semester inte skulle bli särskilt lång med tanke på att det gällde att tillverka servisen Mona och leverera den så länge som den var populär. Men, som Bertil brukade resonera, det är väl lika bra att jobba på så länge det finns jobb. Både han och Helge anade nämligen att den svenska glastillverkningen vid den här tiden stod på en höjdpunkt men att utförsbacken skymtade vid horisonten.

 

Visserligen hade Elin repat sig en smula, och besöken i Växjö blev för var gång allt kortare. Elin satt fortfarande mest inne på kökssoffan om dagarna, men ibland gick hon ut och tog sig en promenad till Alberts stora glädje. ”Det går framåt för mor”, brukade han säga när sönerna kom hem på eftermiddagarna. Bertil och Helge gladdes åt de uppmuntrande budskapen men undrade innerst inne om Elin någonsin skulle bli frisk igen. De undrade också över hur länge fadern skulle orka med sitt hårda slit, han skulle ju snart fylla sextiofem år. Det var Bertil som kom på lösningen en sen kväll vi köksbordet. Vänd till Albert frågade han om det inte vore dags att sluta med korna och ladugården nu när pensionsdagen var nära förestående. Albert tittade på sin son och sade att han själv tänkt på den saken.

 

Så kom det sig att Albert Olsson på Södergården i Olsboda by avvecklade sin mjölkhantering under sönernas semester och sålde korna och en del redskap på auktion. Elin förstod säkert vad som hände, men hon visade det inte på annat sätt än att hon en kväll efter mjölkningen gick ut i ladugården, gick från den ena efter den andra av de sex korna och lade armen om deras bastanta nackar. Sedan gick hon raka vägen in i köket, satte sig på soffan och låtsades läsa Barometern. Bertil, som höll på att laga kvällsmat, undrade var modern hade varit. När hon inte svarade lät han henne vara ifred.

 

Ett par dagar efter auktionen inträffade något som Bertil och Helge aldrig tidigare varit med om. Albert kom inte upp till frukosten, och när Bertil oroligt gläntade på dörren till kammaren fann han sina föräldrar ligga kvar i sängen i djupaste sömn. Bertil stängde försiktigt dörren med ett leende på läpparna och viskade till Helge att inte tala högt. Bröderna åt sin frukost under tystnad och gick sedan ut till bilen som vanligt vid halv sex. ”Va skönt för farsan”, sade Bertil sedan han startat bilen och vänt den på ladugårdsplanen. ”Nu får han äntligen ta det lugnt och kan ägna sig helt åt morsan.” Helge nickade. Han höll givetvis med.

 

Färden till Remshult gick som vanligt utan bekymmer och när Bertil stannade bilen utanför sin arbetsplats vid en kvart före sex grep Helge honom plötsligt i armen. ”Du brorsan”, sade han. Förstår du vad det här betyder för oss? Nu behöver inte vi stå till pass hela tiden och hjälpa till. Nu kan även vi börja tänka på oss själva. Vi är ju i alla fall trettiotre år gamla vid det här laget och skulle väl kunna tänka oss lite mer stadigt sällskap med varsin flicka.” Bertil svarade inte omedelbart. Han var på något sätt tvungen att låta Helges ord smälta in. Men rent spontant tyckte han nog i alla fall att Helge hade rätt. När han låst bildörren och var på väg mot hyttan kände han plötsligt ett stort glädjerus. Helge hade rätt, de var fria nu.

 

Den här dagen gled Bertil ner på sin glasblåsarstol med en min som skulle ha kunnat skvallra om att han vunnit hundratusen på lotteri. Arbetet med servisen Mona kom igång, och när Bertil fick dagens första pipa i handen för att dra ut benet på ett rödvinsglas, så ställde han sig frågan hur många dricksglas han varit med om att tillverka. Han visste inte, hade bara skött det räkneverk som låg till grund för ackordet, och på vilken siffra det skulle kunna tänkas sluta på totalt hade han inte minsta aning om. Dagen gick fort och närmade sig sitt slut. Strax efter klockan tre kom Mona själv fram till Bertil och frågade om det fanns något glas kvar i degeln. Bertil, som såg de andra medlemmarna i sin verkstad packa ihop sina verktyg för dagen, tittade ner i degeln och konstaterade att det fanns glas kvar. ”Bra”, sade Mona, ”har du lust att stanna kvar en stund och hjälpa mig med några experiment? Jag skulle vilja utöka sortimentet på servisen med skålar och fat. Här är ritningarna.”

 

När Helge efter en stund kom för att göra sällskap hem med sin bror fann han Bertil fullt sysselsatt med Mona vid sin sida. Bertil frågade Helge om det var bråttom hem. Helge skakade på huvudet och log. ”Nej”, sade han, ”vi är ju fria nu”, sade han och gick ut till formverkstaden där han alltid hade något på gång. Mona tittade på Bertil och frågade vad Helge menat med att de var fria. Bertil, som var fullt upptagen med att driva ut en stor skål, sade helt kort att hans far sålt korna och att det var det som var friheten. Eftersom Mona aldrig stiftat bekantskap med något lantbruk, så förstod hon ingenting. Vid femtiden gjorde bröderna sällskap ut till bilen, och Helge satte sig bakom ratten. ”Snygg flicka den där Mona”, sade han medan han vände bilen. ”Jag undrar hur gammal hon egentligen är. Hon är ju mycket äldre än hon ser ut.”

 

——

 

Sedan Gustav på söndagens förmiddag lämnat av Gudrun på samma plats i Eskilstuna som han hämtat upp henne, körde han långsamt iväg. I backspegeln såg han hur Gudrun, utan att se sig om, gick raka vägen till sin egen bil, likaledes en modern Mercedes. Gustav ökade farten en smula, körde ut ur staden och suckade. Han hade haft en bra träff med Gudrun. Han stannade vid en parkeringsficka, stängde av motorn och lutade sig bakåt.

 

Gustav funderade över de två imperier han byggt upp under de senaste åren. Det ena imperiet handlade om hus av olika de slag, det andra handlade om kvinnor. Som doktor Jekyll var han den enkle hantverkaren som körde omkring i sin duett, gjorde smarta affärer och såg till att de samarbetande grannarna skötte sina affärer. Som mr Hyde hade han under det senaste året lagt mycket tid och kraft på att varje helg köra till ett antal städer på lagom avstånd från Stockholm och ta in på centralt belägna hotell som hade lördagsdans. Där hade han, genom sitt välklädda och stiliga yttre, inte haft några som helst problem att komma i kontakt med rätt sorts kvinnor. Och rätt sorts kvinnor var för Gustav sådana som levde i tråkiga äktenskap, var lite äldre än han själv, hade gott om pengar och såg bra ut. Gudrun hade han stött på för drygt ett halvår sedan och hade sedan dess träffat henne ungefär var tredje vecka på olika ställen. Fördelen med Gudrun var att det alltid var hon som beställde rätt sorts hotell och dessutom betalade notan.

 

Så långt kommen i sina funderingar tittade Gustav på klockan. Det var hög tid att köra vidare eftersom nästa träff skulle äga rum i Arboga vid lunchtid. Dit skulle Ann-Marie komma till ett hotell i stadens centrum. Egentligen hette Ann-Marie säkert något annat, huvudsaken var bara att hon kom till rätt plats i rätt tid. Och såvitt Gustav hade förstått, så bodde Ann-Marie inte i Arboga utan någon annanstans. Det var väl därför som hon vågade stämma träff med honom helt öppet mitt på söndagen när hotellet hade gott om gäster som kom dit för det goda smörgåsbordets skull. Under färden upprepade Gustav gång på gång att hans namn denna söndag var Karl-Olof Södergren och absolut inget annat.

 

Gustav steg in på hotellet precis på avtalad tid, gick in i matsalen och fann Ann-Marie sittande vid ett fönsterbord för två. Hon log när han närmade sig och undrade hur bilresan från Stockholm varit. Hon fick ett brett leende till svar och en försäkran att färden varit behaglig. Sedan Ann-Marie noga studerat matsedeln föreslog hon att de skulle strunta i smörgåsbordet och i stället beställa varsin skagenröra med toast till förrätt och lövbiff med pommes frites och bearnaissås till varmrätt. Till detta föreslog hon en flaska rödvin av bättre slag. Gustav, som nu helt levde sig in i rollen som Karl-Olof Södergren, hade absolut inget att invända.

 

Måltiden avnjöts långsamt medan allt fler gäster samlades kring smörgåsbordet. Snart var vartenda bord upptaget. ”Mycket bra”, tänkte Gustav. ”Om här är mycket folk, så är vår anonymitet så mycket större än om det vore glest med folk.” De båda fortsatte måltiden under glatt samtal, och Gustav hade förvisso ingen som helst svårighet att hitta samtalsämnen om konversationen mot all förmodan skulle rinna ut i sanden. Båda var dock noga med att inte komma in på något personligt, ingen ville bli djupsinnig eller avslöja sitt verkliga jag. Gustav funderade på hur länge han känt Ann-Marie vid det här laget. Säkert nästan ett år kom han fram till sedan han erinrat sig att hon varit ett av de första offren för hans härjningar om lördagskvällarna.

 

Ann-Marie drack ur den sista skvätten i sitt glas och hade något skälmskt i blicken när hon föreslog att de skulle gå upp till sitt rum. Även Gustav tömde sitt glas medan han konstaterade att det inte fanns mycket kvar i flaskan. ”För säkerhets skull går jag före”, viskade Ann-Marie. Rumsnumret är 34, och du kan väl komma om fem minuter.” Gustav log brett, nickade och hällde upp den sista vinskvätten. ”Det här rinner nog tusan av mig tills jag skall köra hem”, tänkte han. ”Och förresten är det ju tillåtet med en smula promille.” Så långt hunnen i tankegången reste han sig och gick upp till rum 34 där Ann-Marie väntade.

 

Naturligtvis gick eftermiddagen fort, och vid sjutiden på kvällen steg Ann-Marie upp, duschade och klädde sig. ”Nu måste jag ge mig iväg”, sade hon med närmast viskande röst som om någon mer än Gustav skulle kunna höra henne. Hon log, Gustav log. Ann-Marie gick tillbaka till badrummet och ordnade med en godtagbar makeup. Sedan kysste hon Gustav på pannan, log igen och uttryckte en förhoppning om ett nytt möte. Innan hon öppnade dörren vände hon sig om och sade att hon skulle betala hela notan. Hon bad också Gustav vänta en bra stund innan han gick ner. Sedan försvann hon ljudlöst ut genom dörren.

 

Gustav stönade där han låg kvar i den breda dubbelsängen. ”Inget dåligt rum hon kostar på”, tänkte han. ”Kanske bäst att gå upp och köra hem. Det är ju arbetsdag i morgon.” Men så erinrade han sig att inte fick ha alltför bråttom. Därför lade han sig på rygg med händerna bakom huvudet och slumrade till en stund. Efter en halvtimme vaknade han, duschade, klädde sig och blev för ett ögonblick den oklanderlige Karl-Olof Södergren. Men så ryckte han upp sig, skrattade lätt och presenterade sig som Gustav Karlsson i den spegel han hamnat framför.

 

Från Arboga körde Gustav den norra vägen via Västerås till Stockholm. Visserligen skulle han få köra igenom staden för att komma till de södra förorterna när han kom norrifrån. ”Men vad tusan gör det”, tänkte han när han körde in på Strandvägen. ”Att köra genom centrala Stockholm en sen söndagskväll är både en njutning och en förbannelse. Njutningen är den vackra staden vid vattnet, förbannelsen är trafikljusen.” Gustav skrattade lätt när han körde upp på Skanstullsbron och tog sig vidare ut mot förorten. Väl hemma kunde han till sin glädje konstatera att mörkret räddade honom. Utan att bli iakttagen rullade han in sin Mercedes i garaget och slank uppför trappan till bostadsvåningen.

 

Gustav klädde omedelbart av sig sin dyra kostym, synade den men fann inga fläckar. Den hamnade därför i garderoben tillsammans med ett antal andra dyra kostymer medan skjorta, underkläder och strumpor förpassades till tvättkorgen. Sedan blev det rena underkläder, en billig vardagsskjorta, ett par jeans och en rejäl whisky. Med det tomma glaset i handen somnade Gustav på en av sina luxuösa soffor. En mycket tydlig dröm kom till honom. Han stod på en stadsgata, det var mitt i natten och han undrade varför det var så tyst. Plötsligt sprängdes tystnaden sönder av glada skratt, och ett antal kvinnor kom rusande mot honom. Han kände igen dem alla, men ingen av dem var sig riktigt lik. De var rufsiga i håret, var klädda i vita armépälsar och hade varsin stor kökskniv i handen. De skrattade inte längre sedan de upptäckt honom. I stället skrek de högljutt och höjde sina knivar. Gustav vaknade av att han trillade ur soffan, fortfarande med det tomma glaset i handen. ”Vilket jävla svin du är”, muttrade han medan han reste sig och gick mot sin säng. ”Imorgon är det ju för fan arbetsdag igen.”

 

——

 

Helge gick upp tidigt på morgonen dagen efter den senaste spritresan och upptäckten att kartongen med ägget avlägsnats från köksbordet. Han gick ut och förvissade sig om att björnsaxen inte slagit igen och att låset inte utsatts för någon ytterligare åverkan. Sedan väckte han Bertil, som med ett morrande steg upp, uträttade sina behov, tände en brasa i vedspisen och satte igång kaffebryggaren. ”Varför är du så jävla morgontidig, varför skall vi gå upp klockan fem när vi kunde sova ut efter en lång dag längs vägarna”, muttrade han medan han skar tunna skivor av en fabrikstillverkad limpa. Helge svarade inte, han visste väl egentligen inte själv. Troligen var anledningen oro över att någon skulle bryta sig in och slå ihjäl honom och att han därför var ivrig att få tag i ett nytt lås till ytterdörren innan det blev kväll igen.

 

Efter frukosten gick bröderna ut till ladugården i vintermörkret och inspekterade kistan försedda med varsin ficklampa. Återigen kunde Helge svära på att ingen varit inne där och att nog vore klokt att snarast låta den här kistan gå samma väg som den förra. Bertil ryckte på axlarna och menade att det nog var säkrast att vänta tills det frös på igen.” Just nu är det mycket vinter kvar”, sade han,” men de senaste dagarnas mildväder bekymrar mig. Jag vill inte åka ut på isen med traktorn när det är fem grader varmt. Själv är jag tacksam över mildvädret, för det få betongen att stelna. Men å andra sidan tar det några dagar när det inte är varmare än så här.” Bertil fortsatte sitt resonemang medan bröderna gick tillbaka och satte sig vid köksbordet med ytterligare varsin kopp kaffe.

 

Småningom kom en sakta gryning utanför köksfönstret, Helge reste sig upp och undrade om inte den där låssmeden han brukat anlita i Nybro brukade öppna vid niotiden. Bertil, som för en gångs skull satt på teven, var helt uppslukad av ett morgonprogram. ”Hur fan kan man släppa in så mycket folk i landet som man gör? Titta bara på de där två som vi packat ner i kistor. Vad fan hade dom här att göra annat än att stjäla för oss hederligt folk på landsbygden? Det blir väl bara sådana där till slut”, sade Bertil argt och stängde av teven sedan någon form av minister visat sig i rutan och förklarat hur det egentligen gick till när man släppte in folk. Bertil, som kände sig sur och luggsliten av det tidiga uppstigandet, tog på sig ytterkläder och sade åt Helge att göra detsamma. ”Det är väl bäst att jag kör till Nybro”, sade han, ”för du är väl inte riktigt nykter än.”

 

Suven rullade i väg. Snöblandat regn slog mot vindrutan, och torkarna malde fram och tillbaka. Det blev en smula moddigt längs vägen, men suven gick stadigt med sina dubbdäck och sin fyhjulsdrift. Det var inte mycket trafik, och småningom körde Bertil in i staden. Han frågade efter vägen till låssmeden, Helge pekade och snart var de framme. Medan Bertil väntade i bilen gick Helge in och handlade vad han behövde. ”Fan vad de här grejorna är dyra nuförtiden”, muttrade han när han satte sig igen. ”Dessutom hade den fan mage att fråga om jag behövde hjälp med att byta lås. Han skulle bara veta hur många lås jag har bytt i mina dagar.” Helge fnyste, knäppte upp sin jacka och tog fram en plunta. ”Det skall fan vara ute i det här jävla vädret utan brännvin”, sade han och satte flaskan till munnen. Bertil suckade som han brukade sucka och vände suven hemåt.

 

Bertil körde in i Remshult och stannade utanför ICA:n ”Vi behöver mer mat”, sade han kort. ”Du behöver inte gå med, för det där med att handla mat är ju min avdelning precis som nya lås är din avdelning.” Helge suckade och förde åter flaskan mot munnen, men plötsligt hejdade han sig och lät flaskan sjunka. Inne på ICA- handlarens gård stod en vit skåpbil, och en liten mörk man gick fram och tillbaka mellan bilen och förrådet där handlaren bland mycket annat hade cement. Helge kunde se hur mannen lastade in den ena cementsäcken efter den andra i bilen, och när han lät sitt enda öga svepa över bilens sida kunde han urskilja någon form av text. ”Det är ta mig fan samma bil”, muttrade han. ”Om jag vågade skulle jag gå ut och titta efter om den svarta färgen som jag skrapade fram på hjulhuset fortfarande syns eller om de målat över den igen. Men om jag går ut och tittar, så kan ju den där figuren bli misstänksam.” I samma ögonblick kom Bertil ut med sina matkassar, öppnade bakluckan och ställde in dem.

 

Sedan Bertil satt sig ner och Helge stoppat tillbaka sin plunta i fickan, lade även Bertil märke till det som Helge sett. Mannen vid skåpbilen kom med ännu en säck, lade in den och stängde bakdörrarna. Bröderna tittade på varandra men sade ingenting. När mannen åter gick in i butiken öppnade Helge sin dörr och gick ut. ”Jag måste få se om den fan betalar för sig”, viskade han och gick med raska steg och öppnade butiksdörren. Han gick fram till grönsaksdisken, lade två gula lökar i en plastpåse och gick fram till kassan, där den lille mörke mannen höll på att betala. Vad Helge kunde förstå, så försökte mannen pruta på det pris som handlaren klart och tydligt skrivit på en lapp Men handlaren bara skakade på huvudet och sade att det här är priset på dina varor. Till slut betalade mannen det begärda priset och slank ut genom dörren. ”Jävla människor som inte vill betala det som står på prislappen”, sade handlaren medan Helge lade sin påse på kassans rullband. ”Brorsan glömde lök”, sade han, betalade och gick ut.

 

Helge satte sig i bilen, och bröderna kunde se hur den vita skåpbilen rullade ut på gatan, svängde om hörnet och styrde i riktning mot det forna glasbruket. ”Skall vi följa efter?” frågade Helge, men Bertil skakade på huvudet. ”Det vore nog tusan så oklokt att göra det”, sade han, startade suven och vände den i riktning mot Olsboda. Snöfallet tilltog, och det var inte längre snöblandat regn det handlade om. Det märktes att det blivit kallare, Bertil tog det försiktigt och körde in suven på ladugårdsplanen medan snön vräkte ner. Han lastade ut sina kassar och gick mot ytterdörren medan Helge tog påsen med sitt nya lås. ”Det här kan jag nog fan inte sätta dit i dag”, muttrade han.

 

Nästa: Oxdjupet eller Vem är egentligen skyldig till vad (4 av 4)