Vem har inte glas av någon sort därhemma. Dricksglas, vaser, skålar brukar dölja sig bakom skåpdörrar medan diverse prydnadsföremål finns till beskådan på fönsterbrädor och byråar. Ofta är det väl så att de olika slagen av glas kommit i vår ägo antingen som en nödvändig del av vardagshanteringen i köket eller som oväntade gåvor i samband med högtidsdagar.
De flesta av oss har vid något tillfälle upptäckt att glas är ett skört material som går sönder när man tappar det i golvet. I själva verket är glas smält sand med diverse tillsatser av soda, kalk, pottaska, blymönja och andra mer eller mindre farliga kemikalier. Det handlar om en flytande massa som övergår i fast form vid ca 600 grader celsius och som efter kylning och diskning framstår som ett synnerligen levande material med all den lyster som exempelvis ett kristallglas kan leverera.
Men så finns ju också alla de där mer eller mindre tråkiga glasföremålen, de där som vi kanske inte ens alla gånger tänker på att de består av glas. De är bara någon form av emballage som lika gärna kunde vara tillverkade i något annat material. Det rör sig om flaskor med vatten eller annan dryck och burkar med rödbetor eller sylt. När vi förbrukat innehållet lämnar vi emballaget till återvinning eller ve och fasa slänger det i soporna. Och sedan tänker vi inte mer på vad som händer i den vidare hanteringen.
Alla är kanske inte medvetna om att vårt sätt att använda glas förändrats genom historien. Samtidigt har sättet att tillverka glas modifierats för att inte säga revolutionerats under de senaste hundra åren. Visserligen finns glasblåsarpipan och en stor del av de gamla verktygen kvar, men många av de hävdvunna begreppen har mer eller mindre gått upp i rök samtidigt som många slag av det vi i dagligt tal kallar glas inte alls tillverkas på samma sätt som förr i världen.
Låt oss bara helt kort titta en smula på tiden strax före 1900. Då var i det närmaste allt glas vad vi kallar nyttoglas och bestod av allt från burkar och flaskor över pressade assietter till slipad kristall för det dukade middagsbordet hos de mer bemedlade grupperna i samhället. Visserligen fanns även en del prydnadsglas i form av slipade eller graverade vaser och skålar, men det rörde sig om få och dyrbara objekt som gemene man minsann inte hade råd att köpa. I bondstugorna kunde man i bästa fall finna exempel på ”fattigmanssilver”, det vill säga glas som var överdraget med en försilvrad yta och som kunde ge viss lyster åt ett och annat finrum.
Det är omkring sekelskiftet 1900 som saker och ting börjar hända i och med att den första generationen konstnärer gavs plats i glastillverkningen. Men man skall ingalunda förledas tro att detta nya steg ledde till någon form av revolution. Nej, snarare handlade det om ett embryo till en framtida ”skylt” som säger: Det här kan vi åstadkomma men tro inget annat än att vår basproduktion är oförändrad. Man skulle också kunna säga att ”skylten” blev ett riktmärke fram till kommande varumärken.
Så såg det ut när Orrefors rekryterade en andra generation formgivare och kopplade in Simon Gate och Edward Hald mitt under brinnande världskrig 1916-1917. Basen och lönsamheten fanns naturligtvis i allt nyttoglaset samtidigt som man öppnade en flik i det draperi som innebar ett framtida nytänkande. Givetvis insåg man ännu inte vid den här tiden att den innovation man inledde skulle bli den framtida basen i ett läge när den gamla nyttoproduktionen vid glasbruken ändrade karaktär för att till slut i det närmaste läggas ner.
En stor arena
Det fanns många glasbruk i drift i Sverige vid sekelskiftet 1900, närmare ett sextiotal. Då skall man också hålla i minnet att 1890-talet var ett mycket starkt årtionde vad gäller antalet hyttgrundningar, detta i en tid när det alltmer industrialiserade samhället ökade sin efterfrågan på såväl fönster- som emballage- och belysningsglas. Även om en del av det tidiga 1900-talets glasbruk lades ner och andra tillkom, så kan man säga att antalet i drift varande glasbruk höll sig ganska konstant till tiden för andra världskriget. Drygt femtio glasbruk i Sverige genomlevde avspärrningarna mot det övriga Europa.
Vad betydde glashanteringen ekonomiskt för Sverige omkring 1900? Ja, frågan går egentligen inte att besvara generellt eftersom glastillverkningen blev en del av industrialismens samhälle och därmed bidrog till utvecklingen såväl som leverantör av färdiga produkter som underleverantör av exempelvis fönsterglas. Helt klart är dock att man i Sverige precis som i andra länder i olika grad av industrialisering blev beroende av glaset som material. Samtidigt skall man komma ihåg att glastillverkningen fortfarande var manuell och att det i själva verket handlar om ett gediget hantverk som faktiskt ”övervintrade” hela industrialiseringsprocessen.
Låt oss titta på några av de enskilda produkter som tillverkades under 1900-talets första hälft. Naturligtvis stod dricks- och servisglas i alla de former högt på listan för såväl inhemsk konsumtion som för export. Vaser, kannor, skålar, kaffekulor och flugfångare var andra stora varugrupper. Det pressade glaset, billigt och mycket eftertraktat, vandrade in i de svenska hemmen och blev en del av vardagsgodset på det dukade bordet. Samtidigt växte en tredje generation formgivare fram vid glasbruken, något som blev avgörande både för det svenska glasets rykte utomlands och som ”smakhöjare” för hemmapubliken. Man gläntade alltmer på det draperi vi tidigare talat om samtidigt som grunden för de blivande varumärkena inom glasbranschen blev alltmer stabil.
En produkt som bara är ”glas” och som vi alla omger oss med är fönsterglaset. Det tillverkades ännu i början av 1900-talet enligt cylindermetoden, och speciella fönsterglasbruk hade redan på 1800-talet vuxit fram i olika delar av landet. I Småland kan man peka på Orrefors, Gullaskruf, Hovgård och Emmaboda som betydande leverantörer av en produkt som blev alltmer efterfrågad ju fler och större hus som byggdes. Eftersom cylindermetoden innebär att man blåste en upp till två meter hög cylinder som sedan ”sprängdes” på längden och plattades ut i en särskild sträckugn, så förstår var och en att man inte kunde åstadkomma särskilt stora rutor. Följden blev att snickaren fick göra en stor del av arbetet med nya fönster. Det var så man skapade fönster med spröjs.
Man brukar säga att den sista fönsterglasvalsen blåstes vid Ramnåsa fönsterglasbruk i Dädesjö socken 1934. Då hade det maskintillverkade fönsterglaset vunnit insteg på marknaden och slagit ut det gamla hantverket. Vid samma tid hade en annan produkt ökat i volym, nämligen belysningsglaset, något som blev alltmer efterfrågat av såväl jugendepokens som funktionalismens inredningsideal. Allteftersom Sverige elektrifierades kom en äldre produkt att föra en alltmer tynande tillvaro, nämligen fotogenlampsglasen som tillverkats i hundratusentals exemplar för att ge belysning i såväl herrgårdar som torpstugor.
Även belysningsglaset fick sina egna glasbruk. I vårt närområde kan vi peka på Rosdala och Pukeberg och om vi går lite längre bort, så hittar vi Fåglavik i Västergötland. Likadant var det inom en annan gren av glastillverkningen, där speciella buteljglasbruk hade fullt upp att göra. I Lenhovda socken hade vi Östervik och om vi även här går lite längre bort, så hittar vi Kongelf och Surte nära Göteborg och Hammar i Närke. Den manuella tillverkningen av flaskor, buteljer och damejeanner överlevde den gamla fönsterglastillverkningen med ett par decennier, men sedan tog maskinerna över även här.
Burkar av alla de slag tillverkades vid en lång rad glasbruk, men de gick småningom samma oblida öde till mötes som flaskorna. Man vågar dock dra en viktig slutsats när det gäller burkarnas öde i den manuella glastillverkningen, nämligen andra världskrigets avspärrning och behovet av konserveringsburkar. De tillverkades i hundratusental, oftast med en liters volym, och placerades i de konserveringsapparater som fanns i praktiskt taget varje svenskt hem. På det här sättet kunde svenska hushåll förse sig med konserverade matvaror som frukt, svamp och kött. På konserveringsburkens lock fanns mestadels tillverkarens namn inpressat. Där kunde det stå Kosta, Målerås, Flygsfors, Surte eller något annat.
Konserveringsburken är intressant som fenomen. Inte bara för att den spelade en viktig roll i andra världskrigets svenska folkhushåll utan även för att den gav såväl skjuts åt som överlevnadsmöjlighet för den svenska glastillverkningen i en tid då efterfrågan på andra produkter minskade. Vi skall ju komma ihåg att det mesta av den svenska glasexporten låg nere samtidigt som svenska hushåll begränsade sina privata inköp till ett minimum. Trots alla dessa svårigheter fanns det i princip lika många svenska glasbruk vid andra världskrigets början som vid dess slut, nämligen drygt femtio stycken.
En liten sak till innan vi går vidare, nämligen glödlampan. Vi skall försöka tänka oss in i tillvaron före elektrifieringen av Sverige. Hur fotogenlampan kom att bättra på belysningen i svenska hem, hur olika sorters hemtillverkade ljus spred sitt sken på såväl arbetsplatser som i hem under den mörka årstiden, hur man i glashyttorna mestadels fick arbeta i skenet från ugnarna. Man kan tänka sig den skillnad som uppstod när den första ensamma glödlampan monterades i taket och spred en annan sorts sken. Den här förändringen ägde rum under 1900-talets första årtionden, och nu skulle miljoner glödlampor tillverkas. Även glödlampan blev en affär för den manuella glastillverkningen ända fram till andra världskrigets slut. Då kom även här maskinerna in i bilden.
Mot nya tider
Året var 1945. Andra världskriget var slut. Ett befriat Europa jublade och fick hjälp till sin återuppbyggnad genom den amerikanska marshallplanen. Efter ytterligare ett par år började den svenska glashanteringen ställas inför en situation som den måhända inte räknat med. Men det fanns de som mycket snabbt insåg att framtiden knappast bestod i konserveringburkar till hemmen eller laboratorieglas till landstingens sjukhus. Ett återuppbyggt Europa skulle både konsumera och konkurrera. Tillverkningen av fönsterglas, burkar, flaskor och glödlampor hamnade slutgiltigt hos industrisamhällets maskiner. Kylskåpet och frysboxen ändrade radikalt hushållens förvaring av färskvaror.
Inom glashanteringen hade genom åren en lång rad organisationer vuxit fram. Svenska glasbruksföreningen var den samlande intresseföreningen. Såväl fönsterglastillverkarna som buteljglasbruken hade sett sina sammanslutningar komma och gå. Arbetsgivarna hade sina organisationer och arbetstagarna sina. Andra organisationer inom tillverkning och försäljning fanns eller hade funnits.
Under perioden 1903-1931 hade till och med den första fusionstanken dykt upp i form av Aktiebolaget De Svenska Kristallglasbruken med glasbruk som Alsterfors, Alsterbro, Flöxhult, Målerås och Sibbhult inom sina domäner. Annars var 1945 varje glasbruk i princip fristående med sin egen direktör och ledning.
Det är i det här läget man sänder en tacksamhetens tanke till de framsynta personer som en gång skapat förutsättningarna för konstglaset som vid sidan av basproduktionen fört kunskapen om det svenska glaset ut i världen. Det är måhända ingen överdrift att påstå att utan den innovationen hade vår glasproduktion knappast haft någon möjlighet till överlevnad. Nu kunde man i stället fullt ut öppna det tidigare nämnda draperiet och blicka in i framtiden. Inte utan svårighet eftersom inte alla glasbruksdirektörer riktigt fattade vad det handlade om. Men de som förstod hade marknaden i sina händer. De andra gick under. De som fattade vad det handlade om satsade nu för fullt på en fjärde generation formgivare.
Man skall komma ihåg att den svenska glashanteringen för det mesta aldrig genererat några stora förmögenheter till sina utövare. Det har alltid varit en bransch med många minus och få plus. Men några aktörer hade vid den här tiden ändå lyckats åstadkomma så pass god soliditet i sina företag att de vågade ta steget in i en ny tid. Den mest kapitalstarke var måhända Eric Åfors, som tidigt tagit över Åfors glasbruk och redan 1936 även köpt Kosta. Han gjorde 1947 ytterligare en satsning när han köpte Boda och där placerade den blott tjugotvåårige civilekonomen Erik Rosén som platschef.
Ytterligare ett par aktörer skall få plats i denna rapsodiska översikt. Det gamla fönsterglasbruket Gullaskruf hade redan 1927 fått William Stenberg som ägare. Stenberg gjorde Gullaskruf känt som ett mycket betydande pressglasbruk samtidigt som han insåg att framtiden låg i ny formgivning. Samma sak gäller Lindshammar, där Erik Hovhammar tagit över efter sin far och ställt sig frågan hur man skulle kunna möta en ny tid med ändrade spelregler. Egentligen var Erik Hovhammar först ut på plan när han vände sig till arkitekten Gunnar Ander och bad honom att göra något åt saken. Följden blev att Lindshammar redan omkring 1950 etablerade sig som ”glasbruket med färg” med Gunnar Anders många gånger färgstarka produkter i form av dricksglas, kannor och mycket annat.
Nu började tåget rulla allt snabbare. Den fjärde generationen formgivare kan måhända sägas ha inletts med Gunnar Ander, men det stora genombrottet kom när Erik Rosén lockade Erik Höglund till Boda. Då är vi inne på 1950-talet och flera glasbruk hade redan fått känningar av det uppvaknande Europa med konkurrensen från maskintillverkade produkter som tidigare tillverkats manuellt. Svensk glastillverkning hade ställts inför en situation där ord som konsolidering, fusioner och diversifiering skulle komma att prägla debatten.
Det är ingen hemlighet att man på många håll tjänade ordentligt med pengar under den första efterkrigstiden. Detta ledde i sin tur till framsynta och långsiktiga investeringar genom utbyggnad av såväl industrianläggningar som omgivande samhällen. Man insåg att detta var viktigare än de generösa aktieutdelningar man annars kunnat kosta på sig. Glasbrukens ägare tog sålunda i sin roll av brukspatroner ett stort ansvar gentemot sin omgivning. Man visste nämligen att en stor del av förväntade framgångar låg i att måna om den yrkeskickliga arbetskraften som var grunden för all produktion.
Låt oss ge några exempel. I Lindshammar var nytänkandet totalt. Man byggde en ny, stor och modern hytta samtidigt som mark uppläts för omfattande egnahemsområden med villor i passande storlekar. Även ett par hyresfastigheter och ett nytt Folkets hus uppfördes. I orter som Orrefors, Boda, Kosta och Åfors satsade man stort på egnahemsområden samtidigt som industribyggnader och infrastruktur gavs en rejäl översyn. I de gamla husen åkte vedspisarna ut och ersattes med moderna köksinredningar och centralvärme. Ja, så här såg det ut på många håll som en följd av efterkrigstidens optimism.
Eric Åfors insåg att det bästa han kunde göra var att satsa på den unge Erik Rosén och ge honom fria händer att leda utvecklingen hos sina tre glasbruk. Därmed blev konstellationen Åfors/Rosén tillsammans med några andra aktörer tongivande för den utveckling som ägde rum under 1960-1970-talen. Redan 1958 gjordes Erik Rosén till platschef också vid Åfors glasbruk, en tanke som fullföljdes när han 1964 blev platschef även i Kosta. Samtidigt skall vi komma ihåg att Eric Åfors hade ytterligare en tillverkningsenhet inom sina domäner, nämligen Emmaboda glasverk, som sedan 1930-talets början tillverkat fönsterglas i sina maskiner.
Det är nu – under 1950- 60- och 70-talen – som den omfattande rekryteringen av den fjärde generationen formgivare äger rum som ett svar på den svenska glastillverkningens förändrade villkor. Erik Rosén står bakom inte mindre än sexton rekryteringar där förutom Erik Höglund namn som Bertil Vallien, Monica Backström och Göran Wärff gav betydande bidrag till utvecklingen. Till Orrefors kom Gunnar Cyrén, Lars Hellsten och Eva Englund. I Lindshammar fortsattes rekryteringarna med Tom Möller och Christer Sjögren. Andra exempel finns givetvis vid några andra glasbruk.
Samtidigt som svensk glastillverkning satsade på ny formgivning och vann stora framgångar såväl nationellt som internationellt fanns under den polerade ytan en stark oro vad gällde lönsamheten och sysselsättningen. I det som hände under framför allt 1960-talet framstår Erik Rosén med tre glasbruk i ryggen som den som kraftigast slog näven i bordet för att skapa en strategi för överlevnad. Till sin hjälp hade han naturligtvis i första hand ägarfamiljen Åfors, men en utomstående ”konsult” kom också att sätta en avgörande prägel på utvecklingen. Hans namn var Ulf af Trolle, professor vid Handelshögskolan i Göteborg och känd som ”företagsdoktorn”.
Ulf af Trolle kom med i leken redan under 1950-talet då han rekryterades till styrelsen för Emmaboda glasverk. Den dynamiske professorn fick under 1960-talet allt större inflytande då han fortsatte sin karriär inom styrelsen för Kosta glasbruk. Det är ingen tvekan om att det är han som låg bakom att Erik Rosén fick ta över ledarskapet även vid Kosta 1964, och det är heller ingen tvekan om att de båda herrarna fann varandra under resans gång. Detta ledde i sin tur fram till en för glashanteringen nödvändig fusion: familjen Åfors tre glasbruk slogs 1969 samman till ett företag, nämligen Åforsgruppen.
Sedan går utvecklingen mycket snabbt samtidigt som lönsamhetsproblemen kvarstår och antalet arbetstillfällen börjar minska. Statistiken visar att antalet anställda vid de svenska manuella glasbruken år 1965 uppgick till ca 4000 personer. Samtidigt var fortfarande ett femtiotal glasbruk i drift i hela landet med en tydlig koncentration till sydöstra Småland. Redan 1970 hade antalet anställda minskat till ca 3000 personer samtidigt som ett antal glasbruk nu lämnat arenan. Nedgången fortsatte, och 1979 fanns blott 2000 anställda kvar. En halvering av arbetsstyrkan på tio år! Allt detta slog givetvis hårt mot de glasbruksrika kommunerna Emmaboda, Lessebo, Nybro och Uppvidinge.
Allt det här gjorde naturligtvis många aktörer både oroliga och osäkra. Fusionstanken växte sig allt starkare på många håll, vilket främst under åren 1969-1971 ledde till omfattande diskussioner mellan Åforsgruppen och Orrefors med dotterglasbruket Sandvik. Samtidigt förde Ulf af Trolle vittgående resonemang kring diversifiering och införande av nya produkter. Han pekar på lampor, smidesartiklar och mycket annat. Även ett samgående med Emmaboda glasverk finns med i resonemangen, något som skulle kunna leda till nya produkter för den växande byggmarknaden.
Av allt detta blev ingenting. I stället köpte Åforsgruppen Johansfors glasbruk 1972 medan Orrefors gick sin egen väg. Samtidigt växte en annan fusionstanke fram, vilket ledde till att fem glasbruk, Björkshult, Gullaskruf, Målerås, Skruf och Åseda, slog sig samman 1975 och bildade Royal Krona AB. Den första tiden hade man framgångar med billigt gjutet glas och annat, men marknaden för sådana produkter mättades snart, och redan 1977 var konkursen ett faktum. Björkshult och Åseda lades ner medan de övriga gick andra öden till mötes.
En annan sorts lönsamhet
Man kan konstatera att det uppstår en klar skiljelinje i svensk glashantering vid mitten av 1970-talet. Frestelsen är stark att uttrycka saken som så att storhetstiden definitivt tar slut vid den här tidpunkten. Krona-konkursen är bara ett av alla tecken i tiden. Den viktigaste och avgörande faktorn är av ett annat slag, nämligen att Åforsgruppen efter förhandlingar, som påbörjats 1975, såldes till keramikföretaget Upsala-Ekeby. Följden blev att Åforsgruppen 1977 bytte namn till Kosta Boda AB.
För första gången i den småländska glashanteringens historia flyttas besluten från en stor del av glasbruksorterna till styrelserummen i Stockholm. Därmed skapar man en för branschen helt ny situation. De glas- och glasbrukskunniga ägarna och direktörerna byts i allt snabbare takt ut mot i och för sig kunnigt folk. Problemet är bara att de nya aktörerna inte känner brukssamhällenas speciella karaktär samtidigt som de i de flesta fallen också saknar kännedom om glas. Den enda fördelen synes vara att friskt kapital kommer in i en bransch som ekonomiskt börjat gå på knäna. Svensk glashantering växlar in på ytterligare ett nytt spår.
Naturligtvis uppmärksammades problemen av statsmakterna. Följden blev en utredning, vars betänkande presenterades 1980 av Statens industriverk. Titeln är ”Manuella glasbruk i strukturomvandling”, något som verkligen säger vad det handlar om. Betänkandet var inte bara viktigt för samtiden, det utgör redan nu en viktig historisk källa. Man hade arbetat grundligt och tagit fram underlag för de beslut som såväl sittande som kommande regering nu snabbt hade att ta ställning till.
Vi har tidigare sagt att det bara fanns 2000 anställda kvar vid de manuella glasbruken omkring 1980. Antalet sådana bruk hade vid den här tiden sjunkit till tjugotvå samtidigt som man genom rationaliseringar fortfarande tillverkade lika mycket glas som förut. Det sammanlagda produktionsvärdet uppgick 1979 till 293 miljoner kronor, varav glas för 142 miljoner exporterades. Exportandelen var sålunda nära hälften av hela tillverkningen, en siffra som i princip fortfarande gäller. Om man ser till den manuella glastillverkningens andel av hela den svenska industriproduktionen så var siffran bara 0,1 %. Samma siffra gällde för exportandelen medan andelen för industrisysselsättningen i hela landet uppgick till 0,2 %. De låga siffrorna till trots visar beräkningarna att glastillverkningen fortfarande var mycket arbetskraftsintensiv samtidigt som glasbruken hade att kämpa med lönekostnader som låg långt över 50 % av hela den samlade kostnaden. Kosta var 1979 det enskilt största glasbruket med 440 anställda följt av Orrefors med 342 anställda.
En starkt bidragande orsak till svårigheterna omkring 1980 var givetvis att 50 % av allt det glas som förbrukades i Sverige var importerat. Detta tillsammans med ändrade konsumtionsmönster spädde naturligtvis på den konkurrenssituation som stadigt accelererat sedan den första efterkrigstiden. Ändå måste man säga att 1980-talet blev ett bra årtionde för svenskt glas. Detta berodde – förutom på rationaliseringar och god formgivning – på statens insatser och en smula tur.
Statens industriverk föreslog i sin utredning 1980 att ge såväl exportstöd som avskrivningslån till glasbruken. Även regionalpolitiska åtgärder var en del av programmet. Ett stort antal miljoner kronor av statliga medel pumpades in i branschen, något som hjälpte många av glasbruken över den första tröskeln. Vid regeringsskiftet 1982 kom nästa glada nyhet, nämligen den stora devalvering av den svenska kronan som då genomfördes. Detta var något som i allra högsta grad gynnade exporten.
Den gamla fusionstanken levde vidare, något som även den statliga utredningen pekade på. Diskussionerna från omkring 1970 hade dammats av och lett till att Kosta Boda 1978 köpte Orrefors, ett köp som hävdes efter tre månader. På den punkten var man redan vid tiden för utredningen tillbaka på ruta ett, något som utredarna beklagade. Kosta Boda fortsatte som förut och Orrefors hade vid den här tidpunkten och sedan mitten av 1970-talet Incentive som ägare. Efter diverse mellanspel och en del turbulens, i vilken finansmannen Robert Weil engagerade sig i Kosta, genomfördes emellertid sammanslagningen. Den här gången var det Orrefors som köpte Kosta Boda, och 1990 bildades den nya koncernen som fick namnet Orrefors Kosta Boda AB. Ägare var nu danska Royal Copenhagen, vilket i sin tur innebar att många av besluten hamnade utanför Sveriges gränser.
Även om arbetskraftskostnaderna enligt samstämmiga uppgifter var den främsta faktorn när det gällde att skapa lönsamhet, så får man inte glömma bort energin. Fram till 1950-talet eldades de flesta svenska glasugnarna med ved, och äldre flygbilder från flera glasbruk visar de gigantiska vedtravar som ofta krävde större markyta än själva hyttan. Många företag i branschen månade därför om de skogsbestånd som fanns i närområdet antingen de ägdes av glasbruket eller av markägare som garanterat jämna vedleveranser. En stor vedeldad ugn krävde åtskilliga kubikmeter ved för driften varje dygn.
Så snart bensin- och oljeleveranserna till Europa på nytt kommit igång efter andra världskriget hamnade man i en ny situation. Den billiga oljan bidrog starkt till att man i såväl bostäder som glashyttor ersatte vedeldningen med automatiska oljebrännare. De gamla kylugnarna, likaledes baserade på vedeldning, byttes i snabb takt ut mot kylrör med ny teknik. Den ”energirevolution” som den svenska basindustrin inte var sen att utnyttja kom även glastillverkningen till del. Följden blev att flera glasbruk sålde sina skogstillgångar.
Allt det här gick bra under 1950-60-talen, men sedan fick man lov att tänka om. Energikrisen 1973 ledde till ett fördubblat oljepris, vilket i sin tur ledde till konstruktion av allt mer bränsleeffektiva ugnar. Snart började man även använda gasol och elström för uppvärmningen, något som inte bara höjde effektiviteten per tillverkad enhet utan också medförde allt bättre arbetsmiljö för personalen i hyttan. På det här viset kunde man vinna vissa kostnadsfördelar samtidigt som man inte kunde göra mycket åt löneutvecklingen. Glashanteringen fick därför göra samma sak som annan industri, nämligen rationalisera tillverkningen och minska personalstyrkan. Många moment i det gamla glashantverket ersattes med tekniska hjälpmedel så långt detta var möjligt.
Inom ramen för det avslutande 1900-talets svårigheter och nedläggningar av glasbruk växte en femte generation formgivare fram. Den ersatte och ersätter successivt den fjärde generation som var en följd av den första efterkrigstidens uppsving. Samtidigt har såväl den fjärde som den femte generationen utrustats med en sidogren, som består av de personer som driver de små och över hela landet förekommande studiohyttorna. Av den anledningen kan man säga att antalet tillverkningsställen för glas inte blivit mindre än det var för femtio år sedan. Hela branschen har i stället fått en annan struktur än den hävdvunna. Av de gamla glasbruken återstår inte många i det begynnande 2000-talet, bara ett drygt tiotal.
Vi skall också ställa oss frågan hur det gick för det maskintillverkade glaset. Jo, Emmaboda och dess konkurrenter inom fönsterglastillverkningen försvann från arenan redan i slutet av 1970-talet och ersattes med Pilkingtons anläggning i Halmstad med kapacitet att inte bara förse den svenska marknaden med fönsterglas. Även flaskorna och burkarna har koncentrerats till en anläggning, nämligen Limmared i Västergötland. I övrigt har vi en stor import inom det här området. Vi importerar också en mängd glas, oftast maskingjort, inom det segment som en gång var många glasbruks stolthet, nämligen dricksglas i alla de former. Att vi aldrig fått någon maskintillverkning av vinglas och annat i Sverige hänger samman med befolkningsunderlaget. Sådant här passade bättre för de tätt befolkade länderna längre söderut i Europa.
Sedan den stora koncernen Orrefors Kosta Boda bildats 1990 gick den svenska glastillverkningen nya svårigheter till mötes. Det samlade företaget förmådde aldrig nå upp till någon vidare lönsamhet. Följden blev att det, när det i princip var konkursmässigt, köptes av det svenska börsnoterade företaget New Wave Group 2005. Den nye och kapitalstarke ägaren satsade från början stort med omfattande utbyggnader i såväl Kosta som Orrefors. Nya och för glasbruken främmande produkter kom in vid sidan av de hävdvunna. Kanske man på något sätt är tillbaka i de tankar på diversifiering som Ulf af Trolle en gång lanserade.
Lars Thor
Artikeln finns publicerad i Svenskt glas under sex sekler. Kronobergsboken 2007. Red. Marianne Nicklasson, Smålands museum – Sveriges glasmuseum.
27 dec 2011
1900-talet och glastillverkningens förändrade villkor
Vem har inte glas av någon sort därhemma. Dricksglas, vaser, skålar brukar dölja sig bakom skåpdörrar medan diverse prydnadsföremål finns till beskådan på fönsterbrädor och byråar. Ofta är det väl så att de olika slagen av glas kommit i vår ägo antingen som en nödvändig del av vardagshanteringen i köket eller som oväntade gåvor i samband med högtidsdagar.
De flesta av oss har vid något tillfälle upptäckt att glas är ett skört material som går sönder när man tappar det i golvet. I själva verket är glas smält sand med diverse tillsatser av soda, kalk, pottaska, blymönja och andra mer eller mindre farliga kemikalier. Det handlar om en flytande massa som övergår i fast form vid ca 600 grader celsius och som efter kylning och diskning framstår som ett synnerligen levande material med all den lyster som exempelvis ett kristallglas kan leverera.
Men så finns ju också alla de där mer eller mindre tråkiga glasföremålen, de där som vi kanske inte ens alla gånger tänker på att de består av glas. De är bara någon form av emballage som lika gärna kunde vara tillverkade i något annat material. Det rör sig om flaskor med vatten eller annan dryck och burkar med rödbetor eller sylt. När vi förbrukat innehållet lämnar vi emballaget till återvinning eller ve och fasa slänger det i soporna. Och sedan tänker vi inte mer på vad som händer i den vidare hanteringen.
Alla är kanske inte medvetna om att vårt sätt att använda glas förändrats genom historien. Samtidigt har sättet att tillverka glas modifierats för att inte säga revolutionerats under de senaste hundra åren. Visserligen finns glasblåsarpipan och en stor del av de gamla verktygen kvar, men många av de hävdvunna begreppen har mer eller mindre gått upp i rök samtidigt som många slag av det vi i dagligt tal kallar glas inte alls tillverkas på samma sätt som förr i världen.
Låt oss bara helt kort titta en smula på tiden strax före 1900. Då var i det närmaste allt glas vad vi kallar nyttoglas och bestod av allt från burkar och flaskor över pressade assietter till slipad kristall för det dukade middagsbordet hos de mer bemedlade grupperna i samhället. Visserligen fanns även en del prydnadsglas i form av slipade eller graverade vaser och skålar, men det rörde sig om få och dyrbara objekt som gemene man minsann inte hade råd att köpa. I bondstugorna kunde man i bästa fall finna exempel på ”fattigmanssilver”, det vill säga glas som var överdraget med en försilvrad yta och som kunde ge viss lyster åt ett och annat finrum.
Det är omkring sekelskiftet 1900 som saker och ting börjar hända i och med att den första generationen konstnärer gavs plats i glastillverkningen. Men man skall ingalunda förledas tro att detta nya steg ledde till någon form av revolution. Nej, snarare handlade det om ett embryo till en framtida ”skylt” som säger: Det här kan vi åstadkomma men tro inget annat än att vår basproduktion är oförändrad. Man skulle också kunna säga att ”skylten” blev ett riktmärke fram till kommande varumärken.
Så såg det ut när Orrefors rekryterade en andra generation formgivare och kopplade in Simon Gate och Edward Hald mitt under brinnande världskrig 1916-1917. Basen och lönsamheten fanns naturligtvis i allt nyttoglaset samtidigt som man öppnade en flik i det draperi som innebar ett framtida nytänkande. Givetvis insåg man ännu inte vid den här tiden att den innovation man inledde skulle bli den framtida basen i ett läge när den gamla nyttoproduktionen vid glasbruken ändrade karaktär för att till slut i det närmaste läggas ner.
En stor arena
Det fanns många glasbruk i drift i Sverige vid sekelskiftet 1900, närmare ett sextiotal. Då skall man också hålla i minnet att 1890-talet var ett mycket starkt årtionde vad gäller antalet hyttgrundningar, detta i en tid när det alltmer industrialiserade samhället ökade sin efterfrågan på såväl fönster- som emballage- och belysningsglas. Även om en del av det tidiga 1900-talets glasbruk lades ner och andra tillkom, så kan man säga att antalet i drift varande glasbruk höll sig ganska konstant till tiden för andra världskriget. Drygt femtio glasbruk i Sverige genomlevde avspärrningarna mot det övriga Europa.
Vad betydde glashanteringen ekonomiskt för Sverige omkring 1900? Ja, frågan går egentligen inte att besvara generellt eftersom glastillverkningen blev en del av industrialismens samhälle och därmed bidrog till utvecklingen såväl som leverantör av färdiga produkter som underleverantör av exempelvis fönsterglas. Helt klart är dock att man i Sverige precis som i andra länder i olika grad av industrialisering blev beroende av glaset som material. Samtidigt skall man komma ihåg att glastillverkningen fortfarande var manuell och att det i själva verket handlar om ett gediget hantverk som faktiskt ”övervintrade” hela industrialiseringsprocessen.
Låt oss titta på några av de enskilda produkter som tillverkades under 1900-talets första hälft. Naturligtvis stod dricks- och servisglas i alla de former högt på listan för såväl inhemsk konsumtion som för export. Vaser, kannor, skålar, kaffekulor och flugfångare var andra stora varugrupper. Det pressade glaset, billigt och mycket eftertraktat, vandrade in i de svenska hemmen och blev en del av vardagsgodset på det dukade bordet. Samtidigt växte en tredje generation formgivare fram vid glasbruken, något som blev avgörande både för det svenska glasets rykte utomlands och som ”smakhöjare” för hemmapubliken. Man gläntade alltmer på det draperi vi tidigare talat om samtidigt som grunden för de blivande varumärkena inom glasbranschen blev alltmer stabil.
En produkt som bara är ”glas” och som vi alla omger oss med är fönsterglaset. Det tillverkades ännu i början av 1900-talet enligt cylindermetoden, och speciella fönsterglasbruk hade redan på 1800-talet vuxit fram i olika delar av landet. I Småland kan man peka på Orrefors, Gullaskruf, Hovgård och Emmaboda som betydande leverantörer av en produkt som blev alltmer efterfrågad ju fler och större hus som byggdes. Eftersom cylindermetoden innebär att man blåste en upp till två meter hög cylinder som sedan ”sprängdes” på längden och plattades ut i en särskild sträckugn, så förstår var och en att man inte kunde åstadkomma särskilt stora rutor. Följden blev att snickaren fick göra en stor del av arbetet med nya fönster. Det var så man skapade fönster med spröjs.
Man brukar säga att den sista fönsterglasvalsen blåstes vid Ramnåsa fönsterglasbruk i Dädesjö socken 1934. Då hade det maskintillverkade fönsterglaset vunnit insteg på marknaden och slagit ut det gamla hantverket. Vid samma tid hade en annan produkt ökat i volym, nämligen belysningsglaset, något som blev alltmer efterfrågat av såväl jugendepokens som funktionalismens inredningsideal. Allteftersom Sverige elektrifierades kom en äldre produkt att föra en alltmer tynande tillvaro, nämligen fotogenlampsglasen som tillverkats i hundratusentals exemplar för att ge belysning i såväl herrgårdar som torpstugor.
Även belysningsglaset fick sina egna glasbruk. I vårt närområde kan vi peka på Rosdala och Pukeberg och om vi går lite längre bort, så hittar vi Fåglavik i Västergötland. Likadant var det inom en annan gren av glastillverkningen, där speciella buteljglasbruk hade fullt upp att göra. I Lenhovda socken hade vi Östervik och om vi även här går lite längre bort, så hittar vi Kongelf och Surte nära Göteborg och Hammar i Närke. Den manuella tillverkningen av flaskor, buteljer och damejeanner överlevde den gamla fönsterglastillverkningen med ett par decennier, men sedan tog maskinerna över även här.
Burkar av alla de slag tillverkades vid en lång rad glasbruk, men de gick småningom samma oblida öde till mötes som flaskorna. Man vågar dock dra en viktig slutsats när det gäller burkarnas öde i den manuella glastillverkningen, nämligen andra världskrigets avspärrning och behovet av konserveringsburkar. De tillverkades i hundratusental, oftast med en liters volym, och placerades i de konserveringsapparater som fanns i praktiskt taget varje svenskt hem. På det här sättet kunde svenska hushåll förse sig med konserverade matvaror som frukt, svamp och kött. På konserveringsburkens lock fanns mestadels tillverkarens namn inpressat. Där kunde det stå Kosta, Målerås, Flygsfors, Surte eller något annat.
Konserveringsburken är intressant som fenomen. Inte bara för att den spelade en viktig roll i andra världskrigets svenska folkhushåll utan även för att den gav såväl skjuts åt som överlevnadsmöjlighet för den svenska glastillverkningen i en tid då efterfrågan på andra produkter minskade. Vi skall ju komma ihåg att det mesta av den svenska glasexporten låg nere samtidigt som svenska hushåll begränsade sina privata inköp till ett minimum. Trots alla dessa svårigheter fanns det i princip lika många svenska glasbruk vid andra världskrigets början som vid dess slut, nämligen drygt femtio stycken.
En liten sak till innan vi går vidare, nämligen glödlampan. Vi skall försöka tänka oss in i tillvaron före elektrifieringen av Sverige. Hur fotogenlampan kom att bättra på belysningen i svenska hem, hur olika sorters hemtillverkade ljus spred sitt sken på såväl arbetsplatser som i hem under den mörka årstiden, hur man i glashyttorna mestadels fick arbeta i skenet från ugnarna. Man kan tänka sig den skillnad som uppstod när den första ensamma glödlampan monterades i taket och spred en annan sorts sken. Den här förändringen ägde rum under 1900-talets första årtionden, och nu skulle miljoner glödlampor tillverkas. Även glödlampan blev en affär för den manuella glastillverkningen ända fram till andra världskrigets slut. Då kom även här maskinerna in i bilden.
Mot nya tider
Året var 1945. Andra världskriget var slut. Ett befriat Europa jublade och fick hjälp till sin återuppbyggnad genom den amerikanska marshallplanen. Efter ytterligare ett par år började den svenska glashanteringen ställas inför en situation som den måhända inte räknat med. Men det fanns de som mycket snabbt insåg att framtiden knappast bestod i konserveringburkar till hemmen eller laboratorieglas till landstingens sjukhus. Ett återuppbyggt Europa skulle både konsumera och konkurrera. Tillverkningen av fönsterglas, burkar, flaskor och glödlampor hamnade slutgiltigt hos industrisamhällets maskiner. Kylskåpet och frysboxen ändrade radikalt hushållens förvaring av färskvaror.
Inom glashanteringen hade genom åren en lång rad organisationer vuxit fram. Svenska glasbruksföreningen var den samlande intresseföreningen. Såväl fönsterglastillverkarna som buteljglasbruken hade sett sina sammanslutningar komma och gå. Arbetsgivarna hade sina organisationer och arbetstagarna sina. Andra organisationer inom tillverkning och försäljning fanns eller hade funnits.
Under perioden 1903-1931 hade till och med den första fusionstanken dykt upp i form av Aktiebolaget De Svenska Kristallglasbruken med glasbruk som Alsterfors, Alsterbro, Flöxhult, Målerås och Sibbhult inom sina domäner. Annars var 1945 varje glasbruk i princip fristående med sin egen direktör och ledning.
Det är i det här läget man sänder en tacksamhetens tanke till de framsynta personer som en gång skapat förutsättningarna för konstglaset som vid sidan av basproduktionen fört kunskapen om det svenska glaset ut i världen. Det är måhända ingen överdrift att påstå att utan den innovationen hade vår glasproduktion knappast haft någon möjlighet till överlevnad. Nu kunde man i stället fullt ut öppna det tidigare nämnda draperiet och blicka in i framtiden. Inte utan svårighet eftersom inte alla glasbruksdirektörer riktigt fattade vad det handlade om. Men de som förstod hade marknaden i sina händer. De andra gick under. De som fattade vad det handlade om satsade nu för fullt på en fjärde generation formgivare.
Man skall komma ihåg att den svenska glashanteringen för det mesta aldrig genererat några stora förmögenheter till sina utövare. Det har alltid varit en bransch med många minus och få plus. Men några aktörer hade vid den här tiden ändå lyckats åstadkomma så pass god soliditet i sina företag att de vågade ta steget in i en ny tid. Den mest kapitalstarke var måhända Eric Åfors, som tidigt tagit över Åfors glasbruk och redan 1936 även köpt Kosta. Han gjorde 1947 ytterligare en satsning när han köpte Boda och där placerade den blott tjugotvåårige civilekonomen Erik Rosén som platschef.
Ytterligare ett par aktörer skall få plats i denna rapsodiska översikt. Det gamla fönsterglasbruket Gullaskruf hade redan 1927 fått William Stenberg som ägare. Stenberg gjorde Gullaskruf känt som ett mycket betydande pressglasbruk samtidigt som han insåg att framtiden låg i ny formgivning. Samma sak gäller Lindshammar, där Erik Hovhammar tagit över efter sin far och ställt sig frågan hur man skulle kunna möta en ny tid med ändrade spelregler. Egentligen var Erik Hovhammar först ut på plan när han vände sig till arkitekten Gunnar Ander och bad honom att göra något åt saken. Följden blev att Lindshammar redan omkring 1950 etablerade sig som ”glasbruket med färg” med Gunnar Anders många gånger färgstarka produkter i form av dricksglas, kannor och mycket annat.
Nu började tåget rulla allt snabbare. Den fjärde generationen formgivare kan måhända sägas ha inletts med Gunnar Ander, men det stora genombrottet kom när Erik Rosén lockade Erik Höglund till Boda. Då är vi inne på 1950-talet och flera glasbruk hade redan fått känningar av det uppvaknande Europa med konkurrensen från maskintillverkade produkter som tidigare tillverkats manuellt. Svensk glastillverkning hade ställts inför en situation där ord som konsolidering, fusioner och diversifiering skulle komma att prägla debatten.
Det är ingen hemlighet att man på många håll tjänade ordentligt med pengar under den första efterkrigstiden. Detta ledde i sin tur till framsynta och långsiktiga investeringar genom utbyggnad av såväl industrianläggningar som omgivande samhällen. Man insåg att detta var viktigare än de generösa aktieutdelningar man annars kunnat kosta på sig. Glasbrukens ägare tog sålunda i sin roll av brukspatroner ett stort ansvar gentemot sin omgivning. Man visste nämligen att en stor del av förväntade framgångar låg i att måna om den yrkeskickliga arbetskraften som var grunden för all produktion.
Låt oss ge några exempel. I Lindshammar var nytänkandet totalt. Man byggde en ny, stor och modern hytta samtidigt som mark uppläts för omfattande egnahemsområden med villor i passande storlekar. Även ett par hyresfastigheter och ett nytt Folkets hus uppfördes. I orter som Orrefors, Boda, Kosta och Åfors satsade man stort på egnahemsområden samtidigt som industribyggnader och infrastruktur gavs en rejäl översyn. I de gamla husen åkte vedspisarna ut och ersattes med moderna köksinredningar och centralvärme. Ja, så här såg det ut på många håll som en följd av efterkrigstidens optimism.
Eric Åfors insåg att det bästa han kunde göra var att satsa på den unge Erik Rosén och ge honom fria händer att leda utvecklingen hos sina tre glasbruk. Därmed blev konstellationen Åfors/Rosén tillsammans med några andra aktörer tongivande för den utveckling som ägde rum under 1960-1970-talen. Redan 1958 gjordes Erik Rosén till platschef också vid Åfors glasbruk, en tanke som fullföljdes när han 1964 blev platschef även i Kosta. Samtidigt skall vi komma ihåg att Eric Åfors hade ytterligare en tillverkningsenhet inom sina domäner, nämligen Emmaboda glasverk, som sedan 1930-talets början tillverkat fönsterglas i sina maskiner.
Det är nu – under 1950- 60- och 70-talen – som den omfattande rekryteringen av den fjärde generationen formgivare äger rum som ett svar på den svenska glastillverkningens förändrade villkor. Erik Rosén står bakom inte mindre än sexton rekryteringar där förutom Erik Höglund namn som Bertil Vallien, Monica Backström och Göran Wärff gav betydande bidrag till utvecklingen. Till Orrefors kom Gunnar Cyrén, Lars Hellsten och Eva Englund. I Lindshammar fortsattes rekryteringarna med Tom Möller och Christer Sjögren. Andra exempel finns givetvis vid några andra glasbruk.
Samtidigt som svensk glastillverkning satsade på ny formgivning och vann stora framgångar såväl nationellt som internationellt fanns under den polerade ytan en stark oro vad gällde lönsamheten och sysselsättningen. I det som hände under framför allt 1960-talet framstår Erik Rosén med tre glasbruk i ryggen som den som kraftigast slog näven i bordet för att skapa en strategi för överlevnad. Till sin hjälp hade han naturligtvis i första hand ägarfamiljen Åfors, men en utomstående ”konsult” kom också att sätta en avgörande prägel på utvecklingen. Hans namn var Ulf af Trolle, professor vid Handelshögskolan i Göteborg och känd som ”företagsdoktorn”.
Ulf af Trolle kom med i leken redan under 1950-talet då han rekryterades till styrelsen för Emmaboda glasverk. Den dynamiske professorn fick under 1960-talet allt större inflytande då han fortsatte sin karriär inom styrelsen för Kosta glasbruk. Det är ingen tvekan om att det är han som låg bakom att Erik Rosén fick ta över ledarskapet även vid Kosta 1964, och det är heller ingen tvekan om att de båda herrarna fann varandra under resans gång. Detta ledde i sin tur fram till en för glashanteringen nödvändig fusion: familjen Åfors tre glasbruk slogs 1969 samman till ett företag, nämligen Åforsgruppen.
Sedan går utvecklingen mycket snabbt samtidigt som lönsamhetsproblemen kvarstår och antalet arbetstillfällen börjar minska. Statistiken visar att antalet anställda vid de svenska manuella glasbruken år 1965 uppgick till ca 4000 personer. Samtidigt var fortfarande ett femtiotal glasbruk i drift i hela landet med en tydlig koncentration till sydöstra Småland. Redan 1970 hade antalet anställda minskat till ca 3000 personer samtidigt som ett antal glasbruk nu lämnat arenan. Nedgången fortsatte, och 1979 fanns blott 2000 anställda kvar. En halvering av arbetsstyrkan på tio år! Allt detta slog givetvis hårt mot de glasbruksrika kommunerna Emmaboda, Lessebo, Nybro och Uppvidinge.
Allt det här gjorde naturligtvis många aktörer både oroliga och osäkra. Fusionstanken växte sig allt starkare på många håll, vilket främst under åren 1969-1971 ledde till omfattande diskussioner mellan Åforsgruppen och Orrefors med dotterglasbruket Sandvik. Samtidigt förde Ulf af Trolle vittgående resonemang kring diversifiering och införande av nya produkter. Han pekar på lampor, smidesartiklar och mycket annat. Även ett samgående med Emmaboda glasverk finns med i resonemangen, något som skulle kunna leda till nya produkter för den växande byggmarknaden.
Av allt detta blev ingenting. I stället köpte Åforsgruppen Johansfors glasbruk 1972 medan Orrefors gick sin egen väg. Samtidigt växte en annan fusionstanke fram, vilket ledde till att fem glasbruk, Björkshult, Gullaskruf, Målerås, Skruf och Åseda, slog sig samman 1975 och bildade Royal Krona AB. Den första tiden hade man framgångar med billigt gjutet glas och annat, men marknaden för sådana produkter mättades snart, och redan 1977 var konkursen ett faktum. Björkshult och Åseda lades ner medan de övriga gick andra öden till mötes.
En annan sorts lönsamhet
Man kan konstatera att det uppstår en klar skiljelinje i svensk glashantering vid mitten av 1970-talet. Frestelsen är stark att uttrycka saken som så att storhetstiden definitivt tar slut vid den här tidpunkten. Krona-konkursen är bara ett av alla tecken i tiden. Den viktigaste och avgörande faktorn är av ett annat slag, nämligen att Åforsgruppen efter förhandlingar, som påbörjats 1975, såldes till keramikföretaget Upsala-Ekeby. Följden blev att Åforsgruppen 1977 bytte namn till Kosta Boda AB.
För första gången i den småländska glashanteringens historia flyttas besluten från en stor del av glasbruksorterna till styrelserummen i Stockholm. Därmed skapar man en för branschen helt ny situation. De glas- och glasbrukskunniga ägarna och direktörerna byts i allt snabbare takt ut mot i och för sig kunnigt folk. Problemet är bara att de nya aktörerna inte känner brukssamhällenas speciella karaktär samtidigt som de i de flesta fallen också saknar kännedom om glas. Den enda fördelen synes vara att friskt kapital kommer in i en bransch som ekonomiskt börjat gå på knäna. Svensk glashantering växlar in på ytterligare ett nytt spår.
Naturligtvis uppmärksammades problemen av statsmakterna. Följden blev en utredning, vars betänkande presenterades 1980 av Statens industriverk. Titeln är ”Manuella glasbruk i strukturomvandling”, något som verkligen säger vad det handlar om. Betänkandet var inte bara viktigt för samtiden, det utgör redan nu en viktig historisk källa. Man hade arbetat grundligt och tagit fram underlag för de beslut som såväl sittande som kommande regering nu snabbt hade att ta ställning till.
Vi har tidigare sagt att det bara fanns 2000 anställda kvar vid de manuella glasbruken omkring 1980. Antalet sådana bruk hade vid den här tiden sjunkit till tjugotvå samtidigt som man genom rationaliseringar fortfarande tillverkade lika mycket glas som förut. Det sammanlagda produktionsvärdet uppgick 1979 till 293 miljoner kronor, varav glas för 142 miljoner exporterades. Exportandelen var sålunda nära hälften av hela tillverkningen, en siffra som i princip fortfarande gäller. Om man ser till den manuella glastillverkningens andel av hela den svenska industriproduktionen så var siffran bara 0,1 %. Samma siffra gällde för exportandelen medan andelen för industrisysselsättningen i hela landet uppgick till 0,2 %. De låga siffrorna till trots visar beräkningarna att glastillverkningen fortfarande var mycket arbetskraftsintensiv samtidigt som glasbruken hade att kämpa med lönekostnader som låg långt över 50 % av hela den samlade kostnaden. Kosta var 1979 det enskilt största glasbruket med 440 anställda följt av Orrefors med 342 anställda.
En starkt bidragande orsak till svårigheterna omkring 1980 var givetvis att 50 % av allt det glas som förbrukades i Sverige var importerat. Detta tillsammans med ändrade konsumtionsmönster spädde naturligtvis på den konkurrenssituation som stadigt accelererat sedan den första efterkrigstiden. Ändå måste man säga att 1980-talet blev ett bra årtionde för svenskt glas. Detta berodde – förutom på rationaliseringar och god formgivning – på statens insatser och en smula tur.
Statens industriverk föreslog i sin utredning 1980 att ge såväl exportstöd som avskrivningslån till glasbruken. Även regionalpolitiska åtgärder var en del av programmet. Ett stort antal miljoner kronor av statliga medel pumpades in i branschen, något som hjälpte många av glasbruken över den första tröskeln. Vid regeringsskiftet 1982 kom nästa glada nyhet, nämligen den stora devalvering av den svenska kronan som då genomfördes. Detta var något som i allra högsta grad gynnade exporten.
Den gamla fusionstanken levde vidare, något som även den statliga utredningen pekade på. Diskussionerna från omkring 1970 hade dammats av och lett till att Kosta Boda 1978 köpte Orrefors, ett köp som hävdes efter tre månader. På den punkten var man redan vid tiden för utredningen tillbaka på ruta ett, något som utredarna beklagade. Kosta Boda fortsatte som förut och Orrefors hade vid den här tidpunkten och sedan mitten av 1970-talet Incentive som ägare. Efter diverse mellanspel och en del turbulens, i vilken finansmannen Robert Weil engagerade sig i Kosta, genomfördes emellertid sammanslagningen. Den här gången var det Orrefors som köpte Kosta Boda, och 1990 bildades den nya koncernen som fick namnet Orrefors Kosta Boda AB. Ägare var nu danska Royal Copenhagen, vilket i sin tur innebar att många av besluten hamnade utanför Sveriges gränser.
Även om arbetskraftskostnaderna enligt samstämmiga uppgifter var den främsta faktorn när det gällde att skapa lönsamhet, så får man inte glömma bort energin. Fram till 1950-talet eldades de flesta svenska glasugnarna med ved, och äldre flygbilder från flera glasbruk visar de gigantiska vedtravar som ofta krävde större markyta än själva hyttan. Många företag i branschen månade därför om de skogsbestånd som fanns i närområdet antingen de ägdes av glasbruket eller av markägare som garanterat jämna vedleveranser. En stor vedeldad ugn krävde åtskilliga kubikmeter ved för driften varje dygn.
Så snart bensin- och oljeleveranserna till Europa på nytt kommit igång efter andra världskriget hamnade man i en ny situation. Den billiga oljan bidrog starkt till att man i såväl bostäder som glashyttor ersatte vedeldningen med automatiska oljebrännare. De gamla kylugnarna, likaledes baserade på vedeldning, byttes i snabb takt ut mot kylrör med ny teknik. Den ”energirevolution” som den svenska basindustrin inte var sen att utnyttja kom även glastillverkningen till del. Följden blev att flera glasbruk sålde sina skogstillgångar.
Allt det här gick bra under 1950-60-talen, men sedan fick man lov att tänka om. Energikrisen 1973 ledde till ett fördubblat oljepris, vilket i sin tur ledde till konstruktion av allt mer bränsleeffektiva ugnar. Snart började man även använda gasol och elström för uppvärmningen, något som inte bara höjde effektiviteten per tillverkad enhet utan också medförde allt bättre arbetsmiljö för personalen i hyttan. På det här viset kunde man vinna vissa kostnadsfördelar samtidigt som man inte kunde göra mycket åt löneutvecklingen. Glashanteringen fick därför göra samma sak som annan industri, nämligen rationalisera tillverkningen och minska personalstyrkan. Många moment i det gamla glashantverket ersattes med tekniska hjälpmedel så långt detta var möjligt.
Inom ramen för det avslutande 1900-talets svårigheter och nedläggningar av glasbruk växte en femte generation formgivare fram. Den ersatte och ersätter successivt den fjärde generation som var en följd av den första efterkrigstidens uppsving. Samtidigt har såväl den fjärde som den femte generationen utrustats med en sidogren, som består av de personer som driver de små och över hela landet förekommande studiohyttorna. Av den anledningen kan man säga att antalet tillverkningsställen för glas inte blivit mindre än det var för femtio år sedan. Hela branschen har i stället fått en annan struktur än den hävdvunna. Av de gamla glasbruken återstår inte många i det begynnande 2000-talet, bara ett drygt tiotal.
Vi skall också ställa oss frågan hur det gick för det maskintillverkade glaset. Jo, Emmaboda och dess konkurrenter inom fönsterglastillverkningen försvann från arenan redan i slutet av 1970-talet och ersattes med Pilkingtons anläggning i Halmstad med kapacitet att inte bara förse den svenska marknaden med fönsterglas. Även flaskorna och burkarna har koncentrerats till en anläggning, nämligen Limmared i Västergötland. I övrigt har vi en stor import inom det här området. Vi importerar också en mängd glas, oftast maskingjort, inom det segment som en gång var många glasbruks stolthet, nämligen dricksglas i alla de former. Att vi aldrig fått någon maskintillverkning av vinglas och annat i Sverige hänger samman med befolkningsunderlaget. Sådant här passade bättre för de tätt befolkade länderna längre söderut i Europa.
Sedan den stora koncernen Orrefors Kosta Boda bildats 1990 gick den svenska glastillverkningen nya svårigheter till mötes. Det samlade företaget förmådde aldrig nå upp till någon vidare lönsamhet. Följden blev att det, när det i princip var konkursmässigt, köptes av det svenska börsnoterade företaget New Wave Group 2005. Den nye och kapitalstarke ägaren satsade från början stort med omfattande utbyggnader i såväl Kosta som Orrefors. Nya och för glasbruken främmande produkter kom in vid sidan av de hävdvunna. Kanske man på något sätt är tillbaka i de tankar på diversifiering som Ulf af Trolle en gång lanserade.
Lars Thor
Artikeln finns publicerad i Svenskt glas under sex sekler. Kronobergsboken 2007. Red. Marianne Nicklasson, Smålands museum – Sveriges glasmuseum.