Sagan om Skräpkammaren – Tiden tystnar

Johannes och fogden slank in i skräpkammaren. Johannes fann det för sin del en smula underligt att ha gått varvet runt genom skräpkammaren, ner i dess källare, upp i hönshuset och så tillbaka igen. Men så kom han att tänka på något som hänt under vägen. ”Åldermannen, jag måste nå åldermannens döda kropp och få ut den ur skräpkammaren”.

 

Under tiden hade fogden satt sig ner innanför dörren med hönor och rävar hoppande och kravlande kring sig. ”Såja, såja”, muttrade han. ”Kom till mig så skall jag klappa er allihop”. I detta ögonblick förstod Johannes att något hänt med kungens utsände. Om han blivit tokig eller bara allmänt snäll var inte lätt att avgöra.

 

Dagen led mot kväll, sommarnatten sänkte sig över skräpkammaren och staden vid bäckarna och sjön. Johannes suckade och undrade vad han skulle göra med sin lullande följeslagare. Köra rävar och hönor på porten och be den nu något underlige fogden att gå hem till sitt hus vid torget? Eller vad?

 

Slutet på alla undringar och resonemang blev att Johannes tog ett bloss och gav sig in i skräpkammarens mörker för att än en gång finna vägen ner till källaren. Han passerade den första muren, han nådde tomrummet, och hans ögon började vänja sig och se något så när i det svaga ljus som fanns.

 

Johannes trevade sig sakta genom tomrummet för att finna hålet i muren och därmed passagen ner mot källaren. Men han stötte på motstånd av oväntat slag. Hålet i muren fanns där visserligen, men det och murväggarna runt om täcktes i detta ögonblick av ett bastant järngaller. Johannes trevande fingrar fann hindret men kunde inte rå på det. Skräpkammarens väktare insåg i detta nu det omöjliga i att nå fram till åldermannens döda kropp.

 

Förvåning, bestörtning, undran över vem som varit framme. ”Tiden”, muttrade Johannes. ”Tiden måste ha gjort detta för att ge mig en fingervisning. Men vad skall jag göra? Hur finner jag honom? Vad tusan blir nästa upplevelse”?

 

Johannes kände sig minst sagt förvirrad för att inte säga skrämd. Sakta trevade han återigen över gallret, sedan skakade han det. Fast besluten att lösa gåtan började Johannes bruka våld. Han sparkade, skrek och sökte på alla vis komma förbi hindret. Alla försök misslyckades dock.

 

Uppgiven, ledsen och undrande tog sig Johannes tillbaka till utgångspunkten, till fogden, hönorna och rävarna. Han gick förbi den lullande skaran och satte sig ner utanför skräpkammarens dörr. En djup suck fullbordade den handling som syftat till att ge stadens ålderman ett värdigt slut. Johannes började undra en smula över tingens ordning och vad som egentligen återstod av tillvaron. Så djupt hade han aldrig förr funderat över någonting.

 

Bokstavligt talat satt Johannes kvar utanför skräpkammarens dörr under resten av sommaren. Han satt där under hela hösten och under den begynnande vintern. Naturligtvis såg han till att såväl han själv som fogden, hönorna och rävarna försågs med mat. Men all övrig tid satt han stilla på samma fläck och grubblade.

 

Snön började falla. Den föll sakta med stora flingor som skulle ha blivit till drivor om det varit tillräckligt blåsigt och kallt. Men som det nu var lade sig snön klibbig och våt kring skräpkammaren. Fogden satt där han satt med hönor och rävar omkring sig, Johannes rörde sig inte heller ur fläcken. Skräpkammarens herre skulle ha blivit en blaskig snögubbe om inte något brutit tystnaden.

 

Det var kväll, och det hela började med en sakta vindil som ökade i styrka till ett formligt ylande. Temperaturen sjönk hastigt. De våta flingorna förvandlades till is. De skulle i sin tur ha gjort Johannes till något som liknat en staty om han inte vaknat till liv, ruskat på sig och undrat vad som höll på att hända. Plötsligt, helt klarvaken, reste sig skräpkammarens herre i sin fulla längd och krävde med hög röst en förklaring till det som ägde rum.

 

”Tiden”, skrek Johannes. ”Jävla tid, kom fram och förklara vad det är som händer. Varför blir allt så här”? Han sjönk ner på marken, stelfrusen, uppgiven och undrande över varför han skulle fortsätta sitt liv.

 

Troligen hade Johannes frusit ihjäl om han inte i detta ögonblick fått det svar han väntat på. Tidens röst hördes helt nära, först viskande, sedan allt starkare. ”Snälla Johannes, ge inte upp nu. Sök att gå vidare. Förresten har du inget val om det kan vara någon form av tröst i sammanhanget”.

 

Johannes reste sig än en gång. Benen skälvde och han frös som han aldrig frusit förut. Men på något sätt lyckades han repa mod. Han hörde som i något avlägset fjärran sina stelfrusna läppar ställa frågan om han skulle dö. ”Nej, inte ännu”, svarade Tiden sakta. ”Fortfarande återstår en del att göra, men innan dess är det något jag måste berätta för dig. Låt oss för all del gå in i tomrummet, så du får göra upp en brasa och slippa frysa”.

 

Så kom det sig att Johannes på stela ben släpade sig tillbaka till det utrymme som nu en ganska lång tid varit hans enkla bostad. På vägen höll han på att snubbla över fogden som låg och sov omslingrad av hönor och rävar som värmde hans kropp.

 

Av någon för honom själv outgrundlig anledning lyckades Johannes göra upp eld, och snart spred sig en behaglig värme och det vanliga skuggkastande ljuset. Men Johannes kände ingen rädsla, ej heller någon vrede. Ett stilla lugn bredde ur sig. ”Så berätta nu”, sade Johannes sakta. ”Vi kan väl vara uppriktiga mot varandra, vi börjar ju liksom bli som gamla vänner”.

 

Tiden skrattade till. ”Ja”, sade han. ”Vi har känt varandra länge nu, men det här är vårt sista möte och det vill jag använda väl. Jag vill försöka förklara varför allt går mot sitt slut och varför jag hädanefter inte kommer att lägga mig i någonting utan låter allt ske slumpmässigt”.

 

Johannes kände kylan komma tillbaka, denna gång i form av kalla kårar utefter ryggraden. ”Slut, varför skulle allt vara slut”, muttrade han alltmedan Tiden med lugnande röst sökte göra sig förstådd. Småningom lugnade sig Johannes så pass att han orkade lyssna till sin gamle följeslagare

 

”Så här är det”, sade Tiden med allvarlig röst. ”Du känner huvudstaden och du vet vem som är kung. Nåja, du lämnade alltsammans medan det stora blodbadet pågick, men du har väl ändå hört en del rykten. Folken från andra sidan haven har just invaderat huvudstadens omgivningar, och de närmar sig långsamt slottet. Det är frågan om tungt beväpnade soldater, och de väjer inte för någonting, blodtörstiga som de är. Vuxna, kvinnor, barn, alla blir deras offer. Tur för dig som slipper vara vittne den här gången”.

 

Johannes kände kylan tränga allt djupare in i kroppen. Brasan hade inte längre någon som helst effekt som värmekälla. Kylan kom inifrån, och den var av ett slag som ingen skulle unna sin värsta ovän att uppleva.

 

”Fienden är stark, mycket stark”, fortsatte Tiden. ”Och vissa figurer kommer att ansluta sig till fienden. Ett näraliggande och bra exempel är fogdens soldater, som inget högre önskar än att få bruka sina svärd”. Här avbröts Tiden av Johannes, som med skarp röst och nytt mod frågade om det som hänt på sistone. Om hönorna, om rävarna och varför fogden blivit den lullande figur han nu var.

 

Tiden dröjde med svaret. Och när han väl svarade var det med största allvar. ”Sanningen”, sade han sakta, ”är att rävarna var en stor fara, att hönorna var något av ett skämt och att åldermannen var den som höll allt samman med sitt råd och den vilja som alla de där gubbarna utstrålade. När alla är borta är också balansen borta och nya krafter tar vid. Och de nya krafterna är i sin tur så fulla av det slags ondska som jag inte rår på.

 

”Säg mig då” sade Johannes sakta, ”säg mig varför fogden mistat sina huggtänder och blivit den han är med rävar och hönor i famnen”.

 

Tidens röst utstrålade ett leende. ”Där har jag inget finger med i spelet, allt detta kom från honom själv, från hans inre, och det är en styrka så stor att ingen längre kommer åt honom. De fjolliga hönorna som bara kunde åstadkomma tomma äggskal som inte tålde ljuset finner väl trygghet hos den som vunnit styrka och frid. Och rävarna böjer sig, de har funnit en överman, en som det inte lönar sig att söka bita i benen. Förresten, om här funnits råttor kvar skulle även de suttit i fogdens knä vid det här laget. Men, som du kanske förstår så finns det fler rävar i världen, och långtifrån alla rävar finner rätt sorts överman”.

 

Johannes kunde inte rå för att han kände sig en smula förvirrad. Hönorna och deras roll kunde han till nöds förstå sig på, men rävarna var honom fortfarande en gåta.

 

Givetvis anade Tiden de tankar som Johannes tänkte. ”Rävar”, sade han därför sakta. ”Rävar finns i alla tider och hos alla folk. De finns i mycket större utsträckning än hönor och de väntar alltid på rätt tillfälle att ingripa och slita åt sig godbitar. De varken samlar eller sparar, det har de ingen anledning att göra. De vill bara känna sin makt och söker till varje pris att behålla den”.

 

Johannes kände än en gång kylan och rysningarna. Men samtidigt kände han något av ett övertag, en stilla frid som spred sig i hans eget inre, en känsla han aldrig haft förut och som förvånade honom själv en smula. ”En sista fråga innan du försvinner”, sade han sakta. ”Varför blev äggen till en äcklig smet när jag kom upp i hönshuset”?

 

Återigen kunde ett leende anas hos Tiden. ”Du är naiv Johannes, mycket naiv”, blev svaret. ”Du har visserligen ställt en rad kloka frågor, men nu tvivlar jag på dig en smula. Så snart du kommit ner i skräpkammarens källare förstod du i själva verket vad det handlade om, nämligen att alla färgglada spektakel som presteras i själva verket är så innehållslösa att de inte tål att synas närmare i sömmarna.

 

Johannes kände åter modet sjunka en smula samtidigt som han förstod att han hört Tidens röst för sista gången. En smula upptinad i lemmarna funderade han över att söka en stunds vila i tomrummet när ett högt rop hördes från trakten utanför skräpkammaren. Johannes rusade ut och fann fogden stående i den tidiga vinternatten med hönor och rävar klängande kring benen. ”De kommer”, skrek fogden. ”De kommer från alla håll. Låt oss ta fram svärden, men bara de goda svärden, för de är de enda som har någon möjlighet att bita på den ondska som närmar sig”.