Mitt i vintern rustade sig fogden och hans män för krig och plundring. Men den riktiga entusiasmen saknades hos dem. Efter en tid utan pengar och en kost som mest bestått av vatten och bröd hade man kanske förväntat sig en skara stridslystna män. Så var det dock inte. Snarare märktes att fogden kände en smula rädsla inför kyrkans män och uppgiften att söka föra rikedomar till staden vid bäckarna och sjön.
En tidig morgon vid juletid drog fogden och hans män åstad, och de drog mot norr. Tidpunkten hade valts med tanke på att kyrkorna borde vara smyckade med dyrbarheter inför julen. Väderstrecket hade valts av den enkla anledningen att folket i norr antogs vara sämre beväpnat än folken i söder, öster och väster. Men det fanns också en tredje tanke. Julen var ju fridens tid och då var det inte lika självklart som annars att gripa till vapen. Av den senare anledningen spelade det egentligen ingen roll åt vilket håll man drog åstad.
Morgonen var kall och männen huttrade där de satt på sina hästar insvepta i så mycket kläder som reglementet tillät. Några få morgontidiga stadsinnevånare var ute och tittade förvånat på den förbidragande skaran. De hoppades kanske att fogden och hans anhang var på väg att lämna staden för gott.
Fogden satt på sin häst och funderade. Han kunde inte glömma det nederlag han lidit hos folket i söder, och han grubblade ständigt över den skam han fått utstå. Han kände ännu hur jublet från de församlade människorna hos folket i söder ringde i hans öron. Han såg också framför sig hur hans män slokörade ridit i små flockar bakom honom. Det var samma sak nu. Fogden fick rida i spetsen och de övriga höll sig på behörigt avstånd.
Fogden i staden vid bäckarna och sjön hade i likhet med rikets övriga fogdar aldrig satt sin fot i någon kyrka. Men nu var han tvungen, den kungliga befallningen måste åtlydas. Detta var ju i sin tur en följd av försvarskammarherrens besök, en händelse som kan tyckas ha varit av stor betydelse för många. Men nu var det så att ingen människa ville vistas på torget vid det besöket samtidigt som fogden och hans män sprudlat av låtsad entusiasm. När kammarherren väl rest sin väg gick luften ur fogden och hans män. De blev egentligen mycket villrådiga till sinnet.
Det sades att det skulle finnas tre kyrkor hos folket i norr. En skulle vara byggd i trä och två i sten. Fogden hade funderat en smula över det där med byggnadsmaterialet och bestämt sig för att bränna träkyrkan och bryta ner stenkyrkorna om det blev så att han stötte på motstånd och ovilja att lämna pengar och andra rikedomar till honom. Men självfallet måste det vara svårt att bryta ner stenkyrkor om de var välbyggda. Efter mycket funderande beslöt fogden att inte oroa sig innan han på allvar stod inför problemet.
Framemot förmiddagen började det snöa kraftigt, och den dåliga vägen mot norr blev allt svårare att hitta där den slingrade sig genom den täta skogen. Hästarna steg ständigt fel. Männen huttrade och frös och de svor över att behöva ge sig ut i skogen på det här viset. Ingen bebyggelse fanns och inga människor syntes till. Fogden började undra över var folket i norr egentligen höll hus.
Vid middagstid befallde fogden sina knektar att göra halt och stiga av hästarna. En stor eld tändes, och männen sökte tina upp sina frusna lemmar. Någon av dem försökte sig på att skämta för att lätta upp stämningen en smula, men så snart han sett de bistra anletsdragen hos de övriga förstod han att det var bäst att låta bli. Till slut tröttnade fogden på alla dystra miner och röt något om att det gällde att inte glömma bort att man var ute på ett viktigt uppdrag och att värme och rikedom väntade i kyrkorna. Det hjälpte lite grann. Männen började åtminstone åter att tala med varandra.
Efter en kort vila gick färden vidare. Småningom glesnade skogen för att till slut öppna sig i ett kargt och stenbundet landskap. Under snön kunde man ana små och magra åkerlappar. Några enkla hus låg på en höjd, och röken från taken sökte sig upp mot den mulna vinterhimlen. Ingen människa syntes till, varför fogden ensam begav sig till det närmaste huset och bankade på dörren.
Efter en lång väntan öppnade en gammal kvinna den enkla dörren. Hon hade långt stripigt och nästan vitt hår. ”Vem är det”? frågade hon med sprucken röst. ”Jag är nästan blind och kan inte se något vidare”. Fogden ryggade tillbaka en smula, men så tog han mod till sig och frågade var alla andra människor i byn fanns. ”De är i kyrkan förstås. Vet inte du unge man att det är jul”? blev svaret. ”Jag är så gammal att mig är det ingen idé att släpa med. Men elda kan jag trots att jag nästan inte ser någonting”, tillade kvinnan, inte utan viss stolthet.
Efter ytterligare en kort ordväxling återvände fogden till sina män. ”Är det något att plundra här”? frågade en av knektarna. ”Nej”, svarade fogden kort, ”men käringen beskrev vägen till närmaste kyrka för mig, och det är dit vi skall bege oss. Så låt oss då komma iväg era lathundar”.
Nu blev stämningen mindre dyster, ja man kan nästan påstå att den stundtals blev munter. Och så gick det lite fortare när man visste vägen. Fogden piskade på sin häst och detsamma gjorde hans män. Snart var skaran åter inne i djup skog, men nu var vägen lite bättre än förut, och spår efter andra människors framfart skymtade under den nyfallna snön.
Ju närmare man kom kyrkan desto fler och tydligare blev de spår som ledde fram till den. Skogen öppnade sig åter och där låg plötsligt den byggnad som förväntades vara full av rikedomar. Det var en av stenkyrkorna man kommit till, och den verkade liksom inträngd, liten och grå, bland stora och mäktiga lövträd. Fogden stannade och hejdade sina män. Av någon oförklarlig anledning kände han sig andäktig. Varför förstod han inte ens själv. Några människor syntes inte till, men från gluggarna i kyrkans murar strömmade ljus och ljudet av sång.
Fogden och hans män steg av sina hästar och gick långsamt fram mot den lilla grå stenkyrkan. Väl framkomna till dörren tvekade de en smula. Men så repade fogden mod och ryckte upp dörren med all den kraft han var mäktig. Han möttes av en syn som förvånade honom. Kyrkan var upplyst av många ljus, och den var full av människor. Ingen brydde sig det minsta om dem som trädde in, alla var försjunkna i andakt. Längst fram i kyrkan stod prästen, han som höll alla de församlade i herrans tukt och förmaning.
Det blev trängsel i dörren när fogden och alla hans män försökte komma in i kyrkan på samma gång. Fogden märkte genast att det fanns gott om vapen som egentligen låg i vägen för en så stor skara besökare. En av männen snubblade över ett svärd och föll pladask in i kyrkans mittgång. Skramlet från den ramlande och tungt beväpnade knekten fick alla de församlade att liksom vakna upp och vända sig om. Än en gång repade fogden mod och klev över såväl kringspridda vapen som den fallne knekten. Han gick mellan bänkar och människor som förvånat stirrade på honom. Han gick rakt fram till prästen och tog honom i kragen. ”Hit med alla era skatter och dyrbarheter och det kvickt”, skrek han.
Ljusen fladdrade i vinddraget från dörren och tystnad rådde i kyrkan. Då ropade en av fogdens män att det vore lika gott att bära ut prästen i snön och skingra resten av skaran med vapen. Men fogden tvekade. Han lät blicken svepa över församlingen. Där fanns gamla människor såväl som unga, och alla såg förskräckta ut. Det som i detta ögonblick gjorde fogden mest betänkt var emellertid att inga rikedomar skymtade någonstans, vare sig hos andaktsbesökarna eller hos prästen. Allt som lyste fram var fattigdom, en fattigdom så påtaglig och djup att fogden började rysa.
Knekten som snubblat och ramlat hade nu kommit på benen och gick på vinglande ben fram i kyrkan. Han hade tydligen slagit sig ordentligt i fallet eftersom det rann blod från hans panna. Några kvinnor skrek till och flera barn började snyfta medan ett par män reste sig i akt och mening att hämta sina vapen. Nu kände sig fogden inte så värst säker längre. Det fanns gott om vapenföra män i kyrkan och de var långt fler än hans egna män. Om alla de här männen tilläts nå fram till sina svärd kunde det bli farligt att vara kungens utsände. Fogden beslöt därför att ändra taktik.
Hela knektahopen hade nu trängt in i kyrkans mittgång och där stod alla, fogdens män såväl som den församlade allmogen. Alla stirrade på varandra. I det ögonblicket släppte fogden sitt järngrepp om prästen och vände sig mot kyrkorummet. ”Vi är utsända av kungen”, sade han, ”men vi är inte ute efter att mucka gräl eller skada någon. Ge oss bara snällt vad kungen tillhör så skall vi ge oss iväg sedan. I första hand vill vi ha alla föremål av silver och guld”.
Ett lätt mummel uppstod i församlingen. Det ökade snabbt i ljudstyrka för att till slut övergå i munterhet. ”Silver och guld”, sade någon med rösten full av skratt, ”här finns väl inget silver. Vi är så fattiga att vi har en granmugg till nattvardskalk”.
Nu blev fogden åter förvirrad, lika förvirrad som när folket i söder spelade honom sitt spratt. Samtidigt återgick munterheten till mummel, ett mummel som hade en underton av hot. Förvirringen spred sig även till fogdens män, vilket föranledde prästen, som var en stor och stark man, att i sin tur ta fogden i kragen. ”Här finns inget att hämta, det har du nog förstått vid det här laget”, sade han allvarligt. ”Se till att ni kommer iväg härifrån illa kvickt, för annars kan saker och ting hända. Och jag vill inte ha en massa blod här inne i kyrkan”.
Männen i församlingen banade sig nu väg för att hämta sina vapen, och de blev inte hejdade. I stället drog sig fogdens män tillbaka ut i mörkret och snön. Prästen släppte sitt grepp om fogden och bad honom helt stilla att följa efter. Så kom det sig att kungens utsände och hans knektar fick ge sig iväg från den byggnad man trott skulle vara med om att lösa rikets finansiella problem.
Vintermörker, snöfall, en skara slokörade män på väg. Vart de var på väg visste de väl egentligen inte. Fortfarande fanns dock en klar tanke hos fogden, nämligen att inte ge upp så lätt. Efter en stunds ritt samlade han därför ihop sina knektar och befallde dem att förbereda nattläger. Vid kvällselden sade fogden att det naturligtvis vore dumt att låta sig nedslås av en sådan här bagatell. Han menade vidare att en hund kunde ligga begraven i hela historien och att folket i den här kyrkan förvarnats på något sätt. Själv trodde han givetvis inte på resonemanget och knappast hans män heller.
Tidigt nästa morgon bar det åter iväg. Frusna och hungriga men fast beslutna att finna nästa kyrka satte fogden och hans män fart på sina hästar. På avstånd passerade de några byar under sin ritt, men de undvek att visa sig. Av någon underlig anledning var ödet dem gunstigt, och framemot middagstid nådde de den kyrka som för länge sedan uppförts i trä. Det snöade inte längre, snarare klarnade himlen upp. När männen var helt nära den gamla träkyrkan bröt solen plötsligt fram och en strimma ljus föll på den blanka kyrkklockan i den klockstapel som stod helt nära kyrkan. För ett ögonblick bländades fogden av reflexerna från klockan.
Knektarna fick nu någon form av ny kraft. ”Framåt”, ropade fogden och männen steg av hästarna för att fortsätta till fots. De nådde kyrkans dörr och ryckte upp den. Ingen människa syntes, ingen bjöd motstånd medan den lilla träkyrkan genomsöktes. Men inte heller här fanns några rikedomar att hämta förutom en enkel mugg i metall. ”Är det här vad de kallar nattvardskalk”? ropade en av knektarna ilsket och slängde muggen i väggen. Omedelbart tog fogden upp muggen från golvet samtidigt som han med rytande stämma befallde sina män att gå ut ur kyrkan. ”Det här är väl ingenting att ha”, skrek han, ”men det finns något annat som vi kan plocka med oss, och det är den saken som hänger därute i tornet.
Så kom det sig att fogden och hans män plockade ner kyrkklockan vid den lilla träkyrkan hos folket i norr. De var försiktiga eftersom de insåg att den kunde skadas om de tappade den. Sedan befallde fogden något som han tidigare funderat över, nämligen att sätta eld på kyrkan. Så blev det, och det brann redan friskt i det gamla virket när knektarna drog bort. De lämnade efter sig ett eldhav, mot vilket några människor i den närbelägna byn syntes springa. Fogden och hans män återvände till staden vid bäckarna och sjön med sitt byte. De kunde färdas oantastade.
Fortsättning: En tunna med aska
22 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Att plundra en kyrka
Mitt i vintern rustade sig fogden och hans män för krig och plundring. Men den riktiga entusiasmen saknades hos dem. Efter en tid utan pengar och en kost som mest bestått av vatten och bröd hade man kanske förväntat sig en skara stridslystna män. Så var det dock inte. Snarare märktes att fogden kände en smula rädsla inför kyrkans män och uppgiften att söka föra rikedomar till staden vid bäckarna och sjön.
En tidig morgon vid juletid drog fogden och hans män åstad, och de drog mot norr. Tidpunkten hade valts med tanke på att kyrkorna borde vara smyckade med dyrbarheter inför julen. Väderstrecket hade valts av den enkla anledningen att folket i norr antogs vara sämre beväpnat än folken i söder, öster och väster. Men det fanns också en tredje tanke. Julen var ju fridens tid och då var det inte lika självklart som annars att gripa till vapen. Av den senare anledningen spelade det egentligen ingen roll åt vilket håll man drog åstad.
Morgonen var kall och männen huttrade där de satt på sina hästar insvepta i så mycket kläder som reglementet tillät. Några få morgontidiga stadsinnevånare var ute och tittade förvånat på den förbidragande skaran. De hoppades kanske att fogden och hans anhang var på väg att lämna staden för gott.
Fogden satt på sin häst och funderade. Han kunde inte glömma det nederlag han lidit hos folket i söder, och han grubblade ständigt över den skam han fått utstå. Han kände ännu hur jublet från de församlade människorna hos folket i söder ringde i hans öron. Han såg också framför sig hur hans män slokörade ridit i små flockar bakom honom. Det var samma sak nu. Fogden fick rida i spetsen och de övriga höll sig på behörigt avstånd.
Fogden i staden vid bäckarna och sjön hade i likhet med rikets övriga fogdar aldrig satt sin fot i någon kyrka. Men nu var han tvungen, den kungliga befallningen måste åtlydas. Detta var ju i sin tur en följd av försvarskammarherrens besök, en händelse som kan tyckas ha varit av stor betydelse för många. Men nu var det så att ingen människa ville vistas på torget vid det besöket samtidigt som fogden och hans män sprudlat av låtsad entusiasm. När kammarherren väl rest sin väg gick luften ur fogden och hans män. De blev egentligen mycket villrådiga till sinnet.
Det sades att det skulle finnas tre kyrkor hos folket i norr. En skulle vara byggd i trä och två i sten. Fogden hade funderat en smula över det där med byggnadsmaterialet och bestämt sig för att bränna träkyrkan och bryta ner stenkyrkorna om det blev så att han stötte på motstånd och ovilja att lämna pengar och andra rikedomar till honom. Men självfallet måste det vara svårt att bryta ner stenkyrkor om de var välbyggda. Efter mycket funderande beslöt fogden att inte oroa sig innan han på allvar stod inför problemet.
Framemot förmiddagen började det snöa kraftigt, och den dåliga vägen mot norr blev allt svårare att hitta där den slingrade sig genom den täta skogen. Hästarna steg ständigt fel. Männen huttrade och frös och de svor över att behöva ge sig ut i skogen på det här viset. Ingen bebyggelse fanns och inga människor syntes till. Fogden började undra över var folket i norr egentligen höll hus.
Vid middagstid befallde fogden sina knektar att göra halt och stiga av hästarna. En stor eld tändes, och männen sökte tina upp sina frusna lemmar. Någon av dem försökte sig på att skämta för att lätta upp stämningen en smula, men så snart han sett de bistra anletsdragen hos de övriga förstod han att det var bäst att låta bli. Till slut tröttnade fogden på alla dystra miner och röt något om att det gällde att inte glömma bort att man var ute på ett viktigt uppdrag och att värme och rikedom väntade i kyrkorna. Det hjälpte lite grann. Männen började åtminstone åter att tala med varandra.
Efter en kort vila gick färden vidare. Småningom glesnade skogen för att till slut öppna sig i ett kargt och stenbundet landskap. Under snön kunde man ana små och magra åkerlappar. Några enkla hus låg på en höjd, och röken från taken sökte sig upp mot den mulna vinterhimlen. Ingen människa syntes till, varför fogden ensam begav sig till det närmaste huset och bankade på dörren.
Efter en lång väntan öppnade en gammal kvinna den enkla dörren. Hon hade långt stripigt och nästan vitt hår. ”Vem är det”? frågade hon med sprucken röst. ”Jag är nästan blind och kan inte se något vidare”. Fogden ryggade tillbaka en smula, men så tog han mod till sig och frågade var alla andra människor i byn fanns. ”De är i kyrkan förstås. Vet inte du unge man att det är jul”? blev svaret. ”Jag är så gammal att mig är det ingen idé att släpa med. Men elda kan jag trots att jag nästan inte ser någonting”, tillade kvinnan, inte utan viss stolthet.
Efter ytterligare en kort ordväxling återvände fogden till sina män. ”Är det något att plundra här”? frågade en av knektarna. ”Nej”, svarade fogden kort, ”men käringen beskrev vägen till närmaste kyrka för mig, och det är dit vi skall bege oss. Så låt oss då komma iväg era lathundar”.
Nu blev stämningen mindre dyster, ja man kan nästan påstå att den stundtals blev munter. Och så gick det lite fortare när man visste vägen. Fogden piskade på sin häst och detsamma gjorde hans män. Snart var skaran åter inne i djup skog, men nu var vägen lite bättre än förut, och spår efter andra människors framfart skymtade under den nyfallna snön.
Ju närmare man kom kyrkan desto fler och tydligare blev de spår som ledde fram till den. Skogen öppnade sig åter och där låg plötsligt den byggnad som förväntades vara full av rikedomar. Det var en av stenkyrkorna man kommit till, och den verkade liksom inträngd, liten och grå, bland stora och mäktiga lövträd. Fogden stannade och hejdade sina män. Av någon oförklarlig anledning kände han sig andäktig. Varför förstod han inte ens själv. Några människor syntes inte till, men från gluggarna i kyrkans murar strömmade ljus och ljudet av sång.
Fogden och hans män steg av sina hästar och gick långsamt fram mot den lilla grå stenkyrkan. Väl framkomna till dörren tvekade de en smula. Men så repade fogden mod och ryckte upp dörren med all den kraft han var mäktig. Han möttes av en syn som förvånade honom. Kyrkan var upplyst av många ljus, och den var full av människor. Ingen brydde sig det minsta om dem som trädde in, alla var försjunkna i andakt. Längst fram i kyrkan stod prästen, han som höll alla de församlade i herrans tukt och förmaning.
Det blev trängsel i dörren när fogden och alla hans män försökte komma in i kyrkan på samma gång. Fogden märkte genast att det fanns gott om vapen som egentligen låg i vägen för en så stor skara besökare. En av männen snubblade över ett svärd och föll pladask in i kyrkans mittgång. Skramlet från den ramlande och tungt beväpnade knekten fick alla de församlade att liksom vakna upp och vända sig om. Än en gång repade fogden mod och klev över såväl kringspridda vapen som den fallne knekten. Han gick mellan bänkar och människor som förvånat stirrade på honom. Han gick rakt fram till prästen och tog honom i kragen. ”Hit med alla era skatter och dyrbarheter och det kvickt”, skrek han.
Ljusen fladdrade i vinddraget från dörren och tystnad rådde i kyrkan. Då ropade en av fogdens män att det vore lika gott att bära ut prästen i snön och skingra resten av skaran med vapen. Men fogden tvekade. Han lät blicken svepa över församlingen. Där fanns gamla människor såväl som unga, och alla såg förskräckta ut. Det som i detta ögonblick gjorde fogden mest betänkt var emellertid att inga rikedomar skymtade någonstans, vare sig hos andaktsbesökarna eller hos prästen. Allt som lyste fram var fattigdom, en fattigdom så påtaglig och djup att fogden började rysa.
Knekten som snubblat och ramlat hade nu kommit på benen och gick på vinglande ben fram i kyrkan. Han hade tydligen slagit sig ordentligt i fallet eftersom det rann blod från hans panna. Några kvinnor skrek till och flera barn började snyfta medan ett par män reste sig i akt och mening att hämta sina vapen. Nu kände sig fogden inte så värst säker längre. Det fanns gott om vapenföra män i kyrkan och de var långt fler än hans egna män. Om alla de här männen tilläts nå fram till sina svärd kunde det bli farligt att vara kungens utsände. Fogden beslöt därför att ändra taktik.
Hela knektahopen hade nu trängt in i kyrkans mittgång och där stod alla, fogdens män såväl som den församlade allmogen. Alla stirrade på varandra. I det ögonblicket släppte fogden sitt järngrepp om prästen och vände sig mot kyrkorummet. ”Vi är utsända av kungen”, sade han, ”men vi är inte ute efter att mucka gräl eller skada någon. Ge oss bara snällt vad kungen tillhör så skall vi ge oss iväg sedan. I första hand vill vi ha alla föremål av silver och guld”.
Ett lätt mummel uppstod i församlingen. Det ökade snabbt i ljudstyrka för att till slut övergå i munterhet. ”Silver och guld”, sade någon med rösten full av skratt, ”här finns väl inget silver. Vi är så fattiga att vi har en granmugg till nattvardskalk”.
Nu blev fogden åter förvirrad, lika förvirrad som när folket i söder spelade honom sitt spratt. Samtidigt återgick munterheten till mummel, ett mummel som hade en underton av hot. Förvirringen spred sig även till fogdens män, vilket föranledde prästen, som var en stor och stark man, att i sin tur ta fogden i kragen. ”Här finns inget att hämta, det har du nog förstått vid det här laget”, sade han allvarligt. ”Se till att ni kommer iväg härifrån illa kvickt, för annars kan saker och ting hända. Och jag vill inte ha en massa blod här inne i kyrkan”.
Männen i församlingen banade sig nu väg för att hämta sina vapen, och de blev inte hejdade. I stället drog sig fogdens män tillbaka ut i mörkret och snön. Prästen släppte sitt grepp om fogden och bad honom helt stilla att följa efter. Så kom det sig att kungens utsände och hans knektar fick ge sig iväg från den byggnad man trott skulle vara med om att lösa rikets finansiella problem.
Vintermörker, snöfall, en skara slokörade män på väg. Vart de var på väg visste de väl egentligen inte. Fortfarande fanns dock en klar tanke hos fogden, nämligen att inte ge upp så lätt. Efter en stunds ritt samlade han därför ihop sina knektar och befallde dem att förbereda nattläger. Vid kvällselden sade fogden att det naturligtvis vore dumt att låta sig nedslås av en sådan här bagatell. Han menade vidare att en hund kunde ligga begraven i hela historien och att folket i den här kyrkan förvarnats på något sätt. Själv trodde han givetvis inte på resonemanget och knappast hans män heller.
Tidigt nästa morgon bar det åter iväg. Frusna och hungriga men fast beslutna att finna nästa kyrka satte fogden och hans män fart på sina hästar. På avstånd passerade de några byar under sin ritt, men de undvek att visa sig. Av någon underlig anledning var ödet dem gunstigt, och framemot middagstid nådde de den kyrka som för länge sedan uppförts i trä. Det snöade inte längre, snarare klarnade himlen upp. När männen var helt nära den gamla träkyrkan bröt solen plötsligt fram och en strimma ljus föll på den blanka kyrkklockan i den klockstapel som stod helt nära kyrkan. För ett ögonblick bländades fogden av reflexerna från klockan.
Knektarna fick nu någon form av ny kraft. ”Framåt”, ropade fogden och männen steg av hästarna för att fortsätta till fots. De nådde kyrkans dörr och ryckte upp den. Ingen människa syntes, ingen bjöd motstånd medan den lilla träkyrkan genomsöktes. Men inte heller här fanns några rikedomar att hämta förutom en enkel mugg i metall. ”Är det här vad de kallar nattvardskalk”? ropade en av knektarna ilsket och slängde muggen i väggen. Omedelbart tog fogden upp muggen från golvet samtidigt som han med rytande stämma befallde sina män att gå ut ur kyrkan. ”Det här är väl ingenting att ha”, skrek han, ”men det finns något annat som vi kan plocka med oss, och det är den saken som hänger därute i tornet.
Så kom det sig att fogden och hans män plockade ner kyrkklockan vid den lilla träkyrkan hos folket i norr. De var försiktiga eftersom de insåg att den kunde skadas om de tappade den. Sedan befallde fogden något som han tidigare funderat över, nämligen att sätta eld på kyrkan. Så blev det, och det brann redan friskt i det gamla virket när knektarna drog bort. De lämnade efter sig ett eldhav, mot vilket några människor i den närbelägna byn syntes springa. Fogden och hans män återvände till staden vid bäckarna och sjön med sitt byte. De kunde färdas oantastade.