Sagan om Skräpkammaren – På torget

Det var en tidig morgon i början av sommaren. Handeln hade kommit igång på torget då fogden steg ut på sin trappa och ställde sig att titta ut över de församlade människorna med en belåten min. Fogden stod bredbent med svärdet vid sidan, och efter hand kom flera av hans krigare ut och ställde sig bakom honom. Även de stod bredbenta och beväpnade med svärd. Johannes råkade komma förbi på väg till de inköp han måste göra för att få något att äta i sin ensamhet där uppe i skräpkammaren. Han förmärkte genast en viss oro bland de köpmän som hade sina vagnar närmast intill fogdens hus. Kungens utsände var inte omtyckt, det märktes tydligt.

 

Johannes stannade till. Det var första gången han såg fogden, och han undrade vad fogden egentligen hade för uppgift i staden vid bäckarna och sjön. Han frågade en man som sålde ägg vad folket i staden tyckte om fogden, men mannen så sig snabbt omkring och viskade till Johannes: ”Du är ny här, men du skall veta att många är misstänksamma mot fogden. Han har visserligen inte gjort någon illa, inte ännu, men vi tror att han är ute efter att ta ifrån oss de fattiga slantar vi tjänar på vår handel. Det sägs också att han visat sig i några byar ute på landsbygden och frågat efter pengar”.

 

Mannen såg sig omkring igen som om han trodde att någon hört hans viskningar. Sedan han konstaterat att ingen lyssnade fortsatte han sina förklaringar. ”Det otäcka är att han har så många beväpnade män med sig”, sade han, ”och de där beväpnade männen hånflinar alltid. Vi är inte vana att se vapen när vi vistas här i staden, och vi bär ju aldrig några vapen själva”. Mannen såg sig omkring igen och han sänkte sin röst än mer. ”Köp ägg eller gå din väg”, sade han, ”jag vill inte diskutera sådana här saker när det finns risk att någon kan lyssna”.

 

Något förvirrad gick Johannes vidare. Han undrade i sitt stilla sinne vad som egentligen höll på att hända. Efter en stund lade han märke till något alldeles speciellt, nämligen att den sång som alltid ljöd och som kännetecknade torghandeln tystnade efter hand. Visserligen var det ingen som gjorde någon min för att avbryta handeln och packa ihop sina varor, men det låg en påtaglig oro i luften.

 

Fogden gick nedför trappan och ut bland folket. Soldaterna följde efter, och Johannes såg nu tydligt att de alla hade hånleenden på sina läppar. Folket vek undan där fogden gick fram, och en man började rulla undan sin kärra liksom i ängslan för att få något sönderslaget eller stulet. Överhetspersonerna gick vidare ut på torget, och när de hunnit ungefär till mitten tog fogden fatt i en tom tunna, klev upp på den och tog till orda.

 

”Det är en vacker stad vi lever i”, sade fogden med hög röst, men den skulle kunna göras ännu vackrare och ännu trivsammare. Och jag tycker att handeln på torget tar alldeles för stor plats och för alldeles för mycket oväsen med sig. Ni som kommer hit sjunger och gapar så att jag och mina soldater får lov att stiga upp på tok för tidigt om morgnarna. Och det vill vi inte eftersom vi är vana vid festligheter och sena kvällar”.

 

All sång och allt sorl hade nu upphört, och det var knäpp tyst bland de församlade människorna. Alla lyssnade på fogden. Det var första gången han uppträtt på det här viset, och alla undrade vad det här skulle kunna leda till. Johannes kände sig för sin del illa till mods där han stod mellan ett par vagnar utan att våga tala med någon. Han undrade givetvis i likhet med alla andra vad som nu skulle hända.

 

Fogden stampade med foten på tunnan där han stod. Alla kunde se att han var påtagligt irriterad när han fortsatte sina utläggningar. ”När ni drar bort på kvällen med era kärror blir här visserligen lugnt och skönt”, fortsatte han, ”men det här kala och nakna torget kan göra en tokig när man blickar ut över det när ni inte finns här. Tomt och tråkigt är just vad det är. Här borde finnas en stor och vacker staty som alla kunde titta på och beundra. Ja, den borde stå just där jag står just nu. Och vad skulle den föreställa undrar ni lantisar som inte ett ögonblick förstår er på vare sig statyer eller annan konst. Jo, den skulle naturligtvis föreställa kungen, vår gode kung i huvudstaden, han som har mycket mer vett i skallen än ni alla tillsammans”.

 

När fogden kommit så här långt i sina utläggningar var det inte längre knäpp tyst bland de församlade på torget. Ett starkt sorl bröt ut, men denna gång var det ett annat slags sorl än förut, ett sorl som tydde på förvåning, på någonting man inte hört förut eller var van vid. Kungen, undrade någon, det är ju bara en figur vi hört talas om någon gång men aldrig sett, vad skulle en staty av honom ha i vår vackra stad att göra?

 

Tursamt nog hörde fogden inte kommentaren om kungen. För hade han gjort det skulle det kanske ha blivit annat ljud i skällan. ”Förresten”, fortsatte fogden, ”så tycker jag inte om alla dessa förbaskade vagnar, de tar upp alldeles för mycket plats, och dessutom är de fula att se på. Och ni såg ju alla hur svårt jag hade att ta mig fram hit till tunnan. Skall det vara skick och fason? Jag har ett strålande förslag till förändring. Gräv en stor, bred och lång tunnel in under torget. Där kan ni ställa era förbaskade vagnar, och sedan kan ni ta upp era varor på torget och sälja dem.

 

Sorlet dämpades en smula eftersom de flesta var nyfikna på vad fogden hade mer att säga. Och det dröjde inte länge förrän fortsättningen kom. ”Ju bättre plats ni har på torget, desto mer varor kan ni ta hit och sälja. Och ju mer ni säljer desto bättre är det, för då tjänar ni mycket pengar som jag kan driva in som skatt. Och förresten tycker jag att det borde vara förbjudet att över huvud taget ha några vagnar på stadens gator. Hästarna som drar dem gnäggar och för ett fasligt liv. Dessutom lämnar hästarna en massa lortar efter sig, och lortarna ligger och stinker. För det är ju ingen som plockar upp efter era kreatur”.

 

När fogden hunnit så här långt i sina funderingar steg sorlet hos folkmassan till en så hög nivå att fogden började få svårt att göra sig hörd. Nu vågade de församlade tala till varandra helt öppet, för nu var de inte längre rädda för fogdens män på samma sätt som de varit förut. Nu var de helt enkelt mycket arga, och den känslan tog bort all skrämsel. Nu höjde fogden rösten så mycket han kunde. ”Akta er”, skrek han, ”akta er så att hästlortarna inte hamnar i bäckarna. För om de gör det så har ni snart inget dricksvatten”.

 

Vid det här laget var det ingen som längre lyssnade. Alla pratade i munnen på varandra, och fogden fann det vara klokast att stiga ner från tunnan och bege sig tillbaka till sitt hus igen. Visserligen beredde man väg för honom genom folkmassan, men ingen såg vare sig på honom eller hans soldater med blida ögon. Fogden gick upp på sin trappa, där han än en gång ställde sig bredbent och stirrade ut över de församlade på torget. Nu kände han sig en smula kaxig igen eftersom han visste att det var nära till dörren och att han snabbt skulle kunna smita in och låsa om han blev attackerad.

 

Nu var de församlade på torget smått vilda av upphetsning. ”Jaså, du är hitkommenderad av kungen”, skrek en man. ”Du är hitkommenderad för att beskatta oss och driva in pengar från oss”, fortsatte mannen. När han hunnit så långt var han alldeles andfådd och tvungen att vila en stund. Men han gav inte upp. ” Vi har minsann förstått varför du kommit hit, åtminstone en och annan av oss förstår det. Men du skall veta att vi redan betalar skatt, tusan vet till vad. Och du skall veta att det är så mycket vi förmår och har lust till. Och det lilla som vi får över skall vi se till att det stannar hos oss själva”.

 

Mannen som skrikit åt fogden verkade vid det här laget helt utmattad av ansträngning. Det var naturligtvis inte någon lätt uppgift att bli arg på kungens utsände på det här viset, och dessutom var mannen gammal och grå. Nu trodde alla att fogden skulle skicka ut sina krigare för att straffa den gamle mannen, men det gjorde han inte. Fogden var listigare än så. Han insåg att om han gjort det hade den upprörda folkmassan på torget kunnat gå till attack mot de kungliga sändebuden. I stället såg fogden till att brista ut i skratt. Och han skrattade länge.

 

Sorlet hade vid det här laget tystnat helt. När fogden skrattat färdigt höjde han handen och markerade att han ville tala. ”Ni är allesammans underliga individer”, sade han. ”Det där med vagnarna och hästarna är ert eget förbaskade problem, men ni skall alla veta att jag kommer att få rätt på den punkten. Det vet till och med er gamle ålderman, men han har aldrig vågat göra något åt saken”.

 

När fogden kommit så långt tystnade han och såg sig omkring som om han fruktade något. Han kontrollerade noga att soldaterna hunnit flocka sig omkring honom så att han skulle kunna känna sig trygg innan han fortsatte. ”Det där med skatterna retar er kanske, men ni skall veta att det en vacker dag blir som jag vill. Jag skall minsann tvinga er att betala skatt till kungen. Och när ni väl börjat betala den skatten skall ni inse att det är helt riktigt. För ni kommer att få mångfalt tillbaka. Tänk bara hur tacksamma ni skall bli när statyn av kungen väl står här på torget och sprider glädje bland stadens alla invånare”.

 

Sedan skrattade fogden igen. Han öppnade sin dörr och gick in i sitt hus tillsammans med sina krigare. Ute på torget började sorlet igen, och det steg till en mycket hög ljudnivå. Människorna talade återigen i munnen på varandra, och de talade om det oerhörda de varit vittne till. Johannes blev stående utan att veta vad han egentligen skulle ta sig till, och handeln ville liksom inte komma igång igen. Ingen sång hördes mer den dagen. I stället samlades människorna i små grupper för att samtala vidare.

 

Plötsligt hördes en gäll röst från den ena ändan av torget. ”Folket i söder kommer aldrig att finna sig i detta”, sade röstens innehavare, som visade sig vara en storväxt man. ”Fogden har inte här att göra, och vi kommer aldrig att betala den skatt han vill utkräva av oss, även om en och annan har en slant på kistbottnen”. Sorlet tystnade nu en smula eftersom många ville lyssna och ta reda på vad den storväxte mannen hade att säga.

 

”Har ni hört hur fogden och hans anhang burit sig åt hos oss”? Löd budskapets fortsättning. ”En dag kom det där hånflinande gänget till vår by och frågade hur vi mådde. Jo tack, svarade vi och återgäldade artigheten med att fråga hur besökarna mådde. Men vi fick inget svar. I stället började soldaterna gå omkring och titta in i hus och ladugårdar. Visserligen gjorde de ingen illa, men i alla fall. Vi tycker inte att man gör som de gjorde. Vi är fredliga, vi bär aldrig vapen. Men om det är så att det här gänget kommer tillbaka så är det frågan om vi inte tar fram alla de svärd vi har gömda och gör dem blanka och vassa”.

 

Den storväxte mannen tystnade, men han förstod att hans budskap gått fram. Alla förstod allvaret i det han sagt. Följden blev att all handel upphörde och de små grupper av människor som bildats samlades till en enda stor folksamling. Givetvis kände Johannes den stämning av uppror som låg i luften, och han anslöt sig med dröjande steg till de människor som samlades. Men ingenting hände vidare. Alla diskuterade med varandra i något som mest liknade ett stilla mummel. Sedan upplöstes den stora folksamlingen, och de som haft varor att sälja började plocka ihop dem. Ingen tycktes ju ha någon lust att köpa något längre.

 

Som alla förstår fick Johannes inga inköp gjorda den här dagen. Han fann för säkrast att gå tillbaka till skräpkammaren även om han riskerade att få gå och lägga sig hungrig om kvällen. Men han tröstade sig med att det ju alltid fanns vatten att dricka. Och vatten släcker inte bara törsten, det ger även en viss mättnadskänsla. Och förresten hade ju Minna lovat att komma just idag. Och hon hade också lovat att ta fler barn med sig.

 

”Underbart”, tänkte Johannes, ”det känns så naturligt att umgås med barn när man plockar med skräp”. Han tänkte också att barn är nyfikna och vill veta vad skräpet använts till. För det rör sig ju om gamla saker som barnen aldrig sett i bruk. Och så går barnen hem till sina föräldrar och talar om vad de hittat. Föräldrarna blir sedan i sin tur nyfikna och kanske inte längre säger åt sina barn att det spökar i skräpkammaren och att de inte får gå dit. De tror ju trots allt innerst inne att det skall finnas någon gömd skatt under all bråten. Och om barnen finner den skatten, så kan fyndet komma hela familjen till del.

 

När Johannes hunnit så här långt i sina tankar kände han sig riktigt upplivad. Munter till sinnet tog han ut stegen, och till slut sprang han upp för kullen till skräpkammaren. När han kommit fram ställde han sig och bara tittade ut över staden och sjön. Dagen såg ut att bli vacker och Johannes log för sig själv. Ja, man kan säga att han småskrattade invärtes. ”Livet är trots allt skönt”, sade han för sig själv. ”Här uppe på kullen vid skräpkammaren har jag lugn och ro och behöver inte ha något att göra med fogden och hans anhang”.

 

När Johannes kommit så här långt i sina resonemang började han fundera över de många högar med skräp som nu låg runt skräpkammarens ingång. Han tittade länge på dem innan han gick in i byggnaden. Vi det här laget hade han fått ut så pass mycket föremål att det var möjligt att ta sig in en bit. Men framför sig hade Johannes en mur av saker som han inte riktigt begrep sig på. Han kliade sig fundersamt i huvudet och muttrade för sig själv någonting om att han trots allt måste ta sig igenom rasket. ”Hoppas Minna och de andra barnen kommer snart”, tänkte han medan han fortfarande kilade sig i huvudet. ”Får jag inga starka karlar till hjälp kan jag ju alltid be barnen att ta emot och bära ut. Men vad det är som jag har framför mig nu begriper jag inte riktigt”. Så Johannes hade all anledning att fortsätta att klia sig i huvudet.