Vad gör du med dina bilder?

– Hej, det var länge sedan. Hur står det till med dig?

– Åjovars, det är inte så dåligt, men det här pensionärslivet kan ju bli lite långrandigt när man har varit van vid att hålla igång.

– Det är likadant här. Vi är ju jämngamla du och jag så vi får väl slå ihop våra 70-årsdagar småningom.

– Apropå jämngamla, så hittade jag några bilder från byskolan därhemma. Du är med på en av dem, men jag höll inte på att känna igen dig.

– Tacka för det, men jag minns dig mycket väl från den tiden. Det bästa du visste var att klättra upp i höga granar.

– Kanske det, men sådant är jag inte så bra på nu längre. Nej, nu är det gamla bilder som gäller när jag fått gott om tid.

– Vad gör du med bilderna då?

– Jo, jag lika väl som du och de flesta andra med oss har lådor och album fulla med gamla bilder.

– Visst, det är porträtt, bröllop, fester, ja allt möjligt.

– Just det, och där finns gamla farmor och andra släktingar och vänner av alla de slag.

– Det kan ju vara roligt, men du sitter väl inte där och stirrar hela dagarna.

– Jo, faktiskt. Ibland. Men inte stirrar direkt. Jag försöker känna igen folk, ta reda på när bilderna är tagna och sedan på något vis förteckna hela rasket.

– Jaha, vad är det för nytta med det då?

– Nytta och nytta? Men kanske glädje. Mina barnbarn är vuxna nog att börja ställa frågor om det som en gång var.

– Så du menar att det är för deras skull som du lägger ner allt det här arbetet.

– Visst. Vad annars? Själv vet jag ju vilka personerna på bilderna är. Men barnbarnen vet inte. Och de vill veta.

– Det låter ju rätt förnuftigt. På det viset kan du alltså åstadkomma något slags släktkrönika i bilder.

– Ja, bilderna kan jag komplettera med egna minnen och mina föräldrars som de sporadiskt berättat för mig om sina äldre släktingar.

– Du har väl annat än bilder också i gömmorna?

– Visst, här finns brev, gamla lagfarter, arbetsbetyg och en massa sådana saker.

– Oj, det här kan ju bli något riktigt värdefullt för barnbarnen och kommande generationer. De kan ju sedan själva komplettera.

– Det är väl min förhoppning att det skall kunna bli så. Och bara för det har jag börjat släktforska i olika arkiv.

– För att komma längre tillbaka än dina egna bilder och minnen?

– Just det, och det roliga i sammanhanget är att ju mer jag håller på desto mera gripen blir jag av alla öden och händelser som rullas upp inför mina ögon.

– I sanning ett fantastiskt projekt för en vital pensionär!

– Javisst, varför börjar du inte själv?

Överallt finns ett mycket stort lokalhistoriskt intresse. Det visar sig inte minst i de långa rader av hembygdsböcker och sockenfilmer som producerats och fortfarande tas fram i oförminskad takt. Det märks också på deltagandet i kurser och konferenser som berör släktforskning. Möjligheter ges för den intresserade att lära sig ingångarna i det till synes snåriga källmaterialet i våra offentliga arkiv. Det är det källmaterialet som utgör allas vår historia.

Men även i hemmen finns omfattande källor till lokalhistorien och ofta blir det materialet allt mindre värt ju längre tiden går. Det beror i sin tur på att mycket blir liggande utan att någon förtecknar brev, namnger personer på bilder osv. Låt oss för all del slå vakt om det lokala historiska källmaterialet för att därigenom öka intresset hos nuvarande och kommande generationer. Alla behöver vi våra rötter och längtan att få veta mer kommer förr eller senare i livet. Då är det bra att någon i det förflutna ställt i ordning brickan så att det bara är att servera.

 

Lars Thor

Ursprunglig publicering: Kulturspridaren från Smålands museum nummer 1 januari-mars 1991

Naturligtvis har mycket vatten runnit under broarna sedan detta skrevs, något som vi får all anledning att återkomma till. Under de dryga tjugo år som gått har släktforskningen i allra högsta grad underlättats genom allt som Riksarkivet och andra publicerat på nätet. Samtidigt är datorn med tillhörande scanner snart var mans egendom med allt vad det innebär av att läsa in och sända gamla bilder. Men vad blir nästa steg och hur skall man kunna bevara det digitala arvet en längre tid medan teknikutvecklingen går allt snabbare?