I slottet rådde något som närmast liknade panik. Alla gluggar var upptagna av gästabudets deltagare, och längre in väntade fler som ville ta del av det underliga som hände utanför. Vart kungen tagit vägen var det ingen som visste. Några trodde dock att han dragit sig tillbaka och somnat, rusig av öl och ilska.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga, som bryskt kastats ut ur gästabudssalen efter tumultet med adelsmannen, hade tagit sig ner till slottsporten och beredde sig just att öppna den och gå hem. ”Vänta lite”, hörde han då en röst säga. ”Kom här och titta ut, så tappar du säkert lusten att gå härifrån”.
Det var en av slottets tjänare som genskjutit kammarherren. Båda gick fram till en glugg och tittade ut. Synen fick kammarherren att gnugga sig i ögonen och undra om han drömde. Men eftersom de hotfullt uppträdande rävarna inte försvann ur synfältet förstod han att han var fullt vaken.
Uppe i slottets salar tilltog oväsendet. Människor skrek och några var på väg ner mot porten. Men de hejdades i likhet med kammarherren av tillskyndande tjänare. Alla insåg givetvis det dåraktiga i att trotsa faran. Följden blev ännu mer oväsen och fullständig obeslutsamhet hos de iblandade.
En person höll dock huvudet kallt, nämligen kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Han fick efter en kort stund sällskap av försvarskammarherren, som banat sig väg mot porten så snart han insett allvaret i situationen. Försvarskammarherren hade dessutom beväpnat sig med en gammaldags och lite halvdålig spikklubba, som han hakat av fästet i en korridor.
”Det här är ju själva fan”, röt försvarskammarherren. ”Vad gör de här kreaturen kring slottet och hur kommer det sig att folk blir rädda för dem? Sådana här pälsdjur brukar ju löpa till skogs så fort de blir varse varelser av vår sort”.
För att markera sin åsikt och sitt mod öppnade försvarskammarherren slottsporten och steg ut med spikklubban i högsta hugg. ”Ge er iväg”, skrek han åt rävarna och svingade klubban. ”Schas”! Gå hem till era lyor och stanna där. Annars skall jag minsann sätta spikar i ryggen på er”.
Vid det här laget hade de övriga kammarherrarna nått fram till slottsporten. De kom lagom för att bevittna hur försvarskammarherren blev biten i ena benet och med spikklubban dinglande i handen hastigt drog sig tillbaka in i slottet. Porten slog igen efter honom med en smäll och en rävtass hamnade i kläm. Tassens ägare ylade vilt.
”Det var som tusan”, mumlade Ugglan och klippte med ögonen. ”Sådant här borde ju inte vara tillåtet, det borde var och en kunna förstå. Vi får väl se om det inte går att lagstifta mot eländet”.
”Säkert”, replikerade finanskammarherren. ”Tag du och stifta en lag mot rävars vistelse kring slottet. Du skulle säkert bli populär bland hönor och andra djur som rävar vanligtvis jagar”.
Försvarskammarherren hade vid det här laget, sittande i en trappa, fått av sig så mycket kläder att han kunde undersöka sitt sargade ben. Rävens bett hade tagit djupt och blod sipprade ner på de inte alltför rena trappstegen. ”Tror ni att jag dör?” frågade den bitne ängsligt.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga böjde sig ner och undersökte såret. Utrikeskammarherren, som påstod sig ha sett många sår i andra länder, förklarade med sakkunnig min att skadan inte var direkt livshotande. Skolkammarherren, som inte alls var van vid att se blod, smög sig på darrande ben undan i ett hörn.
Det var i detta ögonblick som det stora vrålet ljöd genom slottet. Alla invigda visste givetvis varifrån vrålet kom, men för alla oinvigda måste händelsen ha varit jämförbar med att stå vid helvetets rand. De av slottets tjänare som fortfarande befann sig invid porten lystrade givetvis som hunden lyssnar efter sin husses vissling.
Ingen av kammarherrarna hade tidigare upplevt något av kungens allra värsta utbrott, varför en viss förvirring uppstod i den sexhövdade skaran. Försvarskammarherren, som trott sig vara mer eller mindre döende, kom hastigt på benen, virade en tygtrasa kring benet och kommenderade alla att gripa till vapen. Själv tog han upp spikklubban, öppnade porten och skrek åt rävarna att de skulle sluta vråla, för annars skulle den minsann få smaka på spik.
Det blev kungen som räddade försvarskammarherren från att åter bli biten av rävarna. Den vrålande härskaren hade nämligen rusat genom slottet, föst undan alla i sin väg, lyft försvarskammarherren på raka armar upp i luften, ställt sig i porten och med välriktade sparkar förpassat de närmaste rävarna till en annan tillvaro.
De åskådare som fanns på plats förbluffades. Det gällde såväl tjänare som kammarherrar och andra som kommit tillrusande från gästabudssalen. En stor, stark, vrålande man hade gjort något som ingen annan skulle ha vågat göra. Alla väntade med spänning på fortsättningen, och den kom snabbt.
Rävarna tvekade en smula inför det hot som uppstått. Men de repade mod och närmade sig åter slottsporten i flockar. Sakta satte kungen ner försvarskammarherren, andades djupt två gånger och utstötte ett nytt avgrundsvrål.
”Tandvärk”, denna tandvärk”, stönade en av de invigda tjänarna. ”Förut har tandvärken alltid varit det elände vi här på slottet fått lov att leva med, men nu tycks fanstyget vara till nytta”.
Kungen ryckte spikklubban ur handen på försvarskammarherren och gav sig i kast med den närmaste rävflocken. Djuren drog sig sakta tillbaka medan de visade tänderna, vilket i sin tur gjorde kungen än mer rasande. Måhända var det djurens till synes friska bitverktyg som fick härskaren att tänka på sina egna värkande tuggredskap.
Alla som kunde trängdes nu i slottets gluggar för att bevittna kungens kamp. Spikklubban landade i räv efter räv, och djurens ylanden blandades med härskarens vrål. Givetvis sökte en och annan räv att bita kungen i benen, och ibland lyckades de. Till tack fick de sparkar som förvandlade dem till något som åskådarna i gluggarna uppfattade som stora klumpiga fåglar.
Blodet rann nu efter kungens båda ben. ”Gör upp eldar”, skrek han. ”För helvete, gör upp eldar så att vi kan bränna kreaturen”.
Allt fler vågade sig ut i kungens spår, och de hade bloss och ved med sig. Så snart eldarna börjat brinna drog sig rävarna allt mer tillbaka, skrämda av det våldsamma motstånd de mötte. Till slut fanns något som liknade en rävfri gata från slottets port och längs sluttningen ner mot staden. Fortfarande gick kungen främst, vilt svängande sin spikklubba.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga befann sig tätt i hälarna på den vrålande kungen. Han hade beväpnat sig med ett par gamla rostiga fotbojor. De övriga kammarherrarna var långt efter i en skock människor som med sprakande bloss höll rävarna på avstånd.
Detta var en märklig natt som länge skulle stanna i människors minne. Och den blev inte mindre märklig av att rikets kung avslöjat sin djupaste hemlighet samtidigt som han visat sig vara långt mer handlingskraftig än någon människa trott. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga begrep ingenting.
I detta ögonblick insåg försvarskammarherren att han inte alls var döende och att det lilla sår han hade på benet inte var mycket att bråka om jämfört med kungens allt blodigare ben. Han insåg också att det var hans plikt att försvara och att kungen vid det här laget låg så pass illa till att något måste göras.
Det var på sätt och vis finanskammarherren som ledde in försvarskammarherren på det spår som nu kom att följas. ”Kassavalven”, flämtade den som var satt att hålla hårt i pengarna. ”Låt för tusan inte rävarna nå fram till kassavalven. Det är ju där som alla vapen finns”.
Det var som om något nu knäppte till i försvarskammarherrens något tröga huvud. ”Vapen”, flämtade han. ”Där finns inga vapen såvida inte askan kan räknas som vapen”.
Nu var det finanskammarherrens tur att verka förbryllad. ”Aska”, sade han sakta, ”vad menar du med det”? Längre än så hann han inte i sitt resonemang, för nu hördes ett nytt vrål från kungen.
Allas ögon riktades mot backens nedersta del där kungen stod, vilt svängande sin spikklubba i skenet från eldar och bloss. ”Först rävar och sedan de här trasiga typerna. Vad är de för ena figurer? Vad gör de här? Låt oss se till att de försvinner, och det illa kvickt”, vrålade han.
Försvarskammarherren skildes från finanskammarherren och lyckades hitta en passage mellan två rävflockar. I samma ögonblick förstod kammarherren för gamla sjuka och fattiga vad kungen menade med sina frågor. ”Främlingarna”, mumlade han och tappade sina rostiga fotbojor. ”Främlingarna har tagit sig ända fram. Vad gör vi nu”?
Fortsättning: Vinden vänder
3 okt 2012
Sagan om Skräpkammaren – Kungens tandvärk
I slottet rådde något som närmast liknade panik. Alla gluggar var upptagna av gästabudets deltagare, och längre in väntade fler som ville ta del av det underliga som hände utanför. Vart kungen tagit vägen var det ingen som visste. Några trodde dock att han dragit sig tillbaka och somnat, rusig av öl och ilska.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga, som bryskt kastats ut ur gästabudssalen efter tumultet med adelsmannen, hade tagit sig ner till slottsporten och beredde sig just att öppna den och gå hem. ”Vänta lite”, hörde han då en röst säga. ”Kom här och titta ut, så tappar du säkert lusten att gå härifrån”.
Det var en av slottets tjänare som genskjutit kammarherren. Båda gick fram till en glugg och tittade ut. Synen fick kammarherren att gnugga sig i ögonen och undra om han drömde. Men eftersom de hotfullt uppträdande rävarna inte försvann ur synfältet förstod han att han var fullt vaken.
Uppe i slottets salar tilltog oväsendet. Människor skrek och några var på väg ner mot porten. Men de hejdades i likhet med kammarherren av tillskyndande tjänare. Alla insåg givetvis det dåraktiga i att trotsa faran. Följden blev ännu mer oväsen och fullständig obeslutsamhet hos de iblandade.
En person höll dock huvudet kallt, nämligen kammarherren för gamla sjuka och fattiga. Han fick efter en kort stund sällskap av försvarskammarherren, som banat sig väg mot porten så snart han insett allvaret i situationen. Försvarskammarherren hade dessutom beväpnat sig med en gammaldags och lite halvdålig spikklubba, som han hakat av fästet i en korridor.
”Det här är ju själva fan”, röt försvarskammarherren. ”Vad gör de här kreaturen kring slottet och hur kommer det sig att folk blir rädda för dem? Sådana här pälsdjur brukar ju löpa till skogs så fort de blir varse varelser av vår sort”.
För att markera sin åsikt och sitt mod öppnade försvarskammarherren slottsporten och steg ut med spikklubban i högsta hugg. ”Ge er iväg”, skrek han åt rävarna och svingade klubban. ”Schas”! Gå hem till era lyor och stanna där. Annars skall jag minsann sätta spikar i ryggen på er”.
Vid det här laget hade de övriga kammarherrarna nått fram till slottsporten. De kom lagom för att bevittna hur försvarskammarherren blev biten i ena benet och med spikklubban dinglande i handen hastigt drog sig tillbaka in i slottet. Porten slog igen efter honom med en smäll och en rävtass hamnade i kläm. Tassens ägare ylade vilt.
”Det var som tusan”, mumlade Ugglan och klippte med ögonen. ”Sådant här borde ju inte vara tillåtet, det borde var och en kunna förstå. Vi får väl se om det inte går att lagstifta mot eländet”.
”Säkert”, replikerade finanskammarherren. ”Tag du och stifta en lag mot rävars vistelse kring slottet. Du skulle säkert bli populär bland hönor och andra djur som rävar vanligtvis jagar”.
Försvarskammarherren hade vid det här laget, sittande i en trappa, fått av sig så mycket kläder att han kunde undersöka sitt sargade ben. Rävens bett hade tagit djupt och blod sipprade ner på de inte alltför rena trappstegen. ”Tror ni att jag dör?” frågade den bitne ängsligt.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga böjde sig ner och undersökte såret. Utrikeskammarherren, som påstod sig ha sett många sår i andra länder, förklarade med sakkunnig min att skadan inte var direkt livshotande. Skolkammarherren, som inte alls var van vid att se blod, smög sig på darrande ben undan i ett hörn.
Det var i detta ögonblick som det stora vrålet ljöd genom slottet. Alla invigda visste givetvis varifrån vrålet kom, men för alla oinvigda måste händelsen ha varit jämförbar med att stå vid helvetets rand. De av slottets tjänare som fortfarande befann sig invid porten lystrade givetvis som hunden lyssnar efter sin husses vissling.
Ingen av kammarherrarna hade tidigare upplevt något av kungens allra värsta utbrott, varför en viss förvirring uppstod i den sexhövdade skaran. Försvarskammarherren, som trott sig vara mer eller mindre döende, kom hastigt på benen, virade en tygtrasa kring benet och kommenderade alla att gripa till vapen. Själv tog han upp spikklubban, öppnade porten och skrek åt rävarna att de skulle sluta vråla, för annars skulle den minsann få smaka på spik.
Det blev kungen som räddade försvarskammarherren från att åter bli biten av rävarna. Den vrålande härskaren hade nämligen rusat genom slottet, föst undan alla i sin väg, lyft försvarskammarherren på raka armar upp i luften, ställt sig i porten och med välriktade sparkar förpassat de närmaste rävarna till en annan tillvaro.
De åskådare som fanns på plats förbluffades. Det gällde såväl tjänare som kammarherrar och andra som kommit tillrusande från gästabudssalen. En stor, stark, vrålande man hade gjort något som ingen annan skulle ha vågat göra. Alla väntade med spänning på fortsättningen, och den kom snabbt.
Rävarna tvekade en smula inför det hot som uppstått. Men de repade mod och närmade sig åter slottsporten i flockar. Sakta satte kungen ner försvarskammarherren, andades djupt två gånger och utstötte ett nytt avgrundsvrål.
”Tandvärk”, denna tandvärk”, stönade en av de invigda tjänarna. ”Förut har tandvärken alltid varit det elände vi här på slottet fått lov att leva med, men nu tycks fanstyget vara till nytta”.
Kungen ryckte spikklubban ur handen på försvarskammarherren och gav sig i kast med den närmaste rävflocken. Djuren drog sig sakta tillbaka medan de visade tänderna, vilket i sin tur gjorde kungen än mer rasande. Måhända var det djurens till synes friska bitverktyg som fick härskaren att tänka på sina egna värkande tuggredskap.
Alla som kunde trängdes nu i slottets gluggar för att bevittna kungens kamp. Spikklubban landade i räv efter räv, och djurens ylanden blandades med härskarens vrål. Givetvis sökte en och annan räv att bita kungen i benen, och ibland lyckades de. Till tack fick de sparkar som förvandlade dem till något som åskådarna i gluggarna uppfattade som stora klumpiga fåglar.
Blodet rann nu efter kungens båda ben. ”Gör upp eldar”, skrek han. ”För helvete, gör upp eldar så att vi kan bränna kreaturen”.
Allt fler vågade sig ut i kungens spår, och de hade bloss och ved med sig. Så snart eldarna börjat brinna drog sig rävarna allt mer tillbaka, skrämda av det våldsamma motstånd de mötte. Till slut fanns något som liknade en rävfri gata från slottets port och längs sluttningen ner mot staden. Fortfarande gick kungen främst, vilt svängande sin spikklubba.
Kammarherren för gamla sjuka och fattiga befann sig tätt i hälarna på den vrålande kungen. Han hade beväpnat sig med ett par gamla rostiga fotbojor. De övriga kammarherrarna var långt efter i en skock människor som med sprakande bloss höll rävarna på avstånd.
Detta var en märklig natt som länge skulle stanna i människors minne. Och den blev inte mindre märklig av att rikets kung avslöjat sin djupaste hemlighet samtidigt som han visat sig vara långt mer handlingskraftig än någon människa trott. Kammarherren för gamla sjuka och fattiga begrep ingenting.
I detta ögonblick insåg försvarskammarherren att han inte alls var döende och att det lilla sår han hade på benet inte var mycket att bråka om jämfört med kungens allt blodigare ben. Han insåg också att det var hans plikt att försvara och att kungen vid det här laget låg så pass illa till att något måste göras.
Det var på sätt och vis finanskammarherren som ledde in försvarskammarherren på det spår som nu kom att följas. ”Kassavalven”, flämtade den som var satt att hålla hårt i pengarna. ”Låt för tusan inte rävarna nå fram till kassavalven. Det är ju där som alla vapen finns”.
Det var som om något nu knäppte till i försvarskammarherrens något tröga huvud. ”Vapen”, flämtade han. ”Där finns inga vapen såvida inte askan kan räknas som vapen”.
Nu var det finanskammarherrens tur att verka förbryllad. ”Aska”, sade han sakta, ”vad menar du med det”? Längre än så hann han inte i sitt resonemang, för nu hördes ett nytt vrål från kungen.
Allas ögon riktades mot backens nedersta del där kungen stod, vilt svängande sin spikklubba i skenet från eldar och bloss. ”Först rävar och sedan de här trasiga typerna. Vad är de för ena figurer? Vad gör de här? Låt oss se till att de försvinner, och det illa kvickt”, vrålade han.
Försvarskammarherren skildes från finanskammarherren och lyckades hitta en passage mellan två rävflockar. I samma ögonblick förstod kammarherren för gamla sjuka och fattiga vad kungen menade med sina frågor. ”Främlingarna”, mumlade han och tappade sina rostiga fotbojor. ”Främlingarna har tagit sig ända fram. Vad gör vi nu”?