Sagan om Skräpkammaren – Åldermannens krycka

Johannes hade aldrig trott att han skulle överleva den långa och kalla vintern. Men å andra sidan tycktes det inte bli bättre när våren kom. Det verkade som om skräpkammaren med sina tjocka murar liksom konserverade kylan långt efter det att solen tittat fram och isen på sjön smält undan. Hoppet om bättre tider fanns dock, men Johannes bävade en smula inför tanken att det efter en instundande sommar skulle bli vinter igen.

 

Efter samtalet med Tiden och fyndet av biskopens huvud hade Johannes skrinlagt alla planer på att tränga längre in i skräpkammaren så länge vintern varade. Han hade i stället samlat ved, eldat i den gamla spisen och koncentrerat sig på att överleva. En sak hade han dock känt sig tvungen att göra, nämligen att se till att biskopens huvud kom i vigd jord. En kall vinterdag hade Johannes därför tagit det upphittade huvudet under armen och gått ner till kyrkan. Där hade han bett en präst att förrätta en senkommen jordfästning.

 

Den enda ljuspunkten hade varit barnen som kommit till skräpkammaren med jämna mellanrum. Andra människor än barnen hade Johannes annars bara träffat vid de fåtaliga tillfällen han känt sig tvingad att bära hem föda och vatten. Såväl genom barnen som genom besöken i staden hade nyheter kommit till hans öron, och den verkligt stora nyheten hade givetvis under lång tid varit fogdens kyrkoplundring hos folket i norr. Plundringen hade väckt sådan avsky att människorna i staden vid bäckarna och sjön gick långa omvägar så snart fogden eller någon av hans knektar syntes till.

 

Fogden själv kunde givetvis inte förstå den reaktion han väckt genom sitt besök hos folket i norr. Han var ju en kungens utsände, och kungen hade befallt honom att göra vissa saker. Det måste folk förstå, eftersom det var alla medborgares plikt att lyda buden från huvudstaden. ”Tänk om kungen själv kommer hit en dag och tar er allesammans i örat”, hade han ropat på torget en dag då han blivit retad för sina illdåd.

 

Johannes brydde sig inte så mycket om vad fogden hade för sig, bara han lät bli att komma till skräpkammaren. Visserligen fanns det väl inte heller där så mycket att ta vara på och föra till huvudstaden, men man kunde ju aldrig veta vad folk av den sort fogden omgav sig med kunde ta sig till. Kanske behövdes en dag en tillflykt eller någonting att slå sönder, så där bara på skoj.

 

Men fogden hade inga tankar på att bege sig till skräpkammaren. Frågan var om han ens kände till dess existens. I stället funderade kungens utsände på om det var tillrådligt att stanna kvar i staden längre. De många okvädningsord som kastades efter honom och hans knektar kunde en vacker dag gå över i öppet slagsmål. Och då visste man ingalunda hur saker och ting kunde utvecklas. Därför tog fogden ett snabbt beslut som gick ut på att båtarna skulle sättas i sjön. När det var gjort befallde han sina män att samla ihop alla sina ägodelar och gå ombord. Huset vid torget låstes ordentligt, och hela knektskaran gav sig iväg i båtarna till borgen på andra sidan sjön. Två av männen fick dock lov att ta landvägen. De hade nämligen tilldelats den viktiga uppgiften att föra hästarna till den nya tillflyktsorten.

 

När fogden gett sig iväg återställdes i viss mån lugnet i staden. Torghandeln började fungera som förr i världen, men problemet med vattnet i bäckarna fanns kvar. Nåja, nu var det väl inte direkt så att man skyllt det dåliga vattnet på fogden. Nej, på den punkten var han helt oskyldig. Men ändå fanns det personer som förknippade fogden och hans anhang med allt ont som hände runt omkring dem. Och för personer av den sorten var det naturligt att gnälla på det som låg närmast eftersom deras horisont inte sträckte sig längre än till stadens gräns.

 

När Johannes såg fogden och hans män lämna staden med hjälp av båtarna undrade han i sitt stilla sinne vad som skulle hända nu. Kanske Tiden tänkte komma med något spratt. Men så länge som Johannes kunde se båtarna färdas med spända segel hände inget ovanligt med sjön. Inga hånskratt hördes heller.

 

När åldermannen fick höra att fogden gett sig iväg blev han glatt överraskad. Men när han fick reda på vart fogden begett sig blev han betänksam. ”Det kan aldrig gå väl”, löd kommentaren. Fogden är ingalunda beredd på det han kommer att möta. Förut har han ju bara varit där på korta besök, men nu har han tydligen tänkt sig att bo därute. Och det är något helt annat”. Åldermannen skakade långsamt sitt vitnade huvud.

 

Åldermannen hade aldrig tyckt om vare sig fogden eller de kungliga idéerna. ”Vi klarar oss bäst själva utan inblandning från huvudstaden”, hade åldermannen sagt i rådet någon gång när fogden just anlänt till staden vid bäckarna och sjön. Givetvis hade åldermannen fått medhåll i sina åsikter. När sedan fogden börjat tala om att driva in nya skatter hade åldermannen och rådet än mer tagit avstånd från honom. Måttet hade rågats när ryktet om kyrkoplundringarna i norr nått fram till staden. Då hade åldermannen sänt ut budbärare för att varna folken i söder, öster och väster. Men fogden hade fått nog, och han hade inte försökt att plundra några fler kyrkor.

 

Det viktigaste resultatet av fogdens kyrkoplundring blev att åldermannen ändrade uppfattning om religionen. Samtidigt som han förfasade sig över dådet att bränna ner träkyrkan hos folket i norr kände han att hans egna dagar var räknade. ”Religionen är bara en krycka som de svaga har att luta sig emot”, brukade åldermannen säga förr i världen när människorna samlades till gudstjänst om söndagarna. Nu var det han själv som famlade efter en krycka, men han visste inte riktigt var den fanns att hämta.

 

Så kom det sig att åldermannen en förmiddag gick till biskopen i stadens kyrka i akt och mening att bikta sig. ”Men käre vän, inte har väl du några synder att bekänna”, sade biskopen halvt skämtsamt sedan åldermannen framfört sitt ärende. ”Du har väl alltid varit en trogen kristen, och såvitt jag kan förstå har du väl aldrig gjort någon illa. Men låt höra vad du har på hjärtat. Jag lyssnar så gärna”.

 

”Tusan också”, tänkte åldermannen, ”biskopen är tydligen övertygad om att jag är något slags renlevnadsman, och vad gör jag då? Jag kan ju inte göra den stackarn ledsen genom att berätta sanningen och förresten har han kanske ingen som helst syndaförlåtelse att leverera om han får reda på att jag aldrig trott på någon Gud. Så här gäller det att gå varsamt fram”.

 

Biskopen och åldermannen var helt ensamma i kyrkan och de gick fram till koret och slog sig ner på en bänk som tillfälligt var placerad framför den stora och vackra altartavlan. Åldermannen tittade eftertänksamt på altartavlans många snidade och färgade figurer som alla föreställde människor med kristna ideal. Så spände han ögonen i biskopen och frågade i nästan skarp ton hur en kyrkans tjänare, som dagligen umgicks med Gud, själv upplevde religionen.

 

Biskopen, som givetvis inte var beredd på frågan, satt en stund och funderade. Slutligen suckade han tungt, vände sig mot åldermannen och frågade med mild röst om inte alla människor dagligen umgicks med Gud. Svaret förvånade åldermannen en smula och han började till sin egen överraskning och efter en lång tystnad att högt räkna upp ett antal människor i sin omgivning som inte trodde på Gud och därför aldrig satte sin fot i kyrkan.

 

Nu såg biskopen närmast förskräckt ut, men efter en stund nickade han sakta. ”Måhända har du rätt”, sade han i resignerad ton. De människor du räknade upp har jag sällan eller aldrig sett i kyrkan, det har du alldeles rätt i. Och förresten, när jag tänker efter var det mycket länge sedan jag såg dig ålderman i Guds hus. Det är väl inte så att…….”? Där avbröts han. ”Jo”, svarade åldermannen efter viss tvekan, ”så är det, och det är därför jag sökt upp dig. Måhända kan jag finna en smula tröst i religionen om du hjälper mig”.

 

Biskopen såg nu på åldermannen med en barsk min. ”Är du här i uppriktigt syfte”, frågade han. ”Är du här för att genom mig lära känna vår Herre eller är du här bara för att finna hjälp och tröst inför döden som kommer dig allt närmare”?

 

I det här läget kände sig åldermannen genomskådad, men han höll god min. Kryckan som han sökte gled ifrån honom en smula. ”Tillhör du dem som kan leva utan religion men inte dö utan den”, fortsatte biskopen, denna gång i mildare ton. ”Så är det nog”, svarade åldermannen, ”så är det nog”.

 

Biskopen reste sig och började gå fram och tillbaka över golvet. ”Hör nu ålderman”, sade han i allvarlig ton, ”du och jag skulle kunna träffa en överenskommelse. Och vet du vad den skulle kunna gå ut på? Jo, du biktar dig inför mig, det var ju det du kom hit för. Men bikten måste vara fullständig och innehålla allt det du samlat på dig av skuldkänslor och samvetskval. Sedan skall jag fundera en smula och se om jag kan föra dig samman med Gud”.

 

Åldermannen satt kvar på bänken och följde varje steg som biskopen tog. Efter en stund frågade han om inte Gud utan vidare tog emot botfärdiga människor hur syndfulla de än var och hur lite de än ville bekänna av det onda de åstadkommit. För detta skulle väl ingen som helst världslig överenskommelse behöva träffas.

 

Biskopen tittade närmast vredgat på sin besökare. Men det bekymrade inte åldermannen, som reste sig, gick fram till koret och föll på knä framför den färgglada altartavlan. Han stod länge kvar, och när han slutligen reste sig vände han sig mot biskopen. Deras ögon möttes, kalla och nästan fientliga. ”Jag har funnit min krycka”, sade åldermannen efter en stund fylld av tystnad. ”Jag fann den under det samtal jag nyss hade med Gud. Det var förresten samma Gud som du brukar samtala med. Fast vi upplever honom kanske inte på samma sätt”.

 

Åldermannen började gå genom kyrkan, och han gick mot utgången. ”Vänta”, ropade biskopen, ”vad är det för krycka du talade om”? Åldermannen vände sig om och log. ”Du sade ju själv nyss att somliga har svårt att dö utan religion”, sade han sakta. ”Och skall jag nu snart dö, så måste jag ju ha något att stödja mig emot. Gud gav mig kryckan, och nu lägger jag den inte ifrån mig. Kryckan ger mig måhända både inträde i himlen och ett evigt liv. Vi får väl se hur det blir med den saken”.

 

Biskopen stod kvar, och han såg tämligen frågande ut när åldermannen lämnade kyrkan. Utanför dörren sken vårsolen på ett intagande sätt, och stadens ledare gick sin väg med ynglingalika steg. Han passerade broarna över bäckarna, han gick förbi hönshuset och han vek in på stigen som ledde upp till skräpkammaren. ”Det är länge sedan jag var där”, muttrade han. ”Det är dags att avlägga det sista besöket”.

 

Johannes såg åldermannen komma, och de båda männen möttes vid skräpkammarens dörr. Till att börja med yttrades inga ord, eftersom åldermannen andades tungt efter den raska promenaden. De båda satte sig ner, och Johannes bjöd åldermannen en mugg vatten. Men den gamle skakade på huvudet. ”Vattnet smakar mig inte längre”, sade han fundersamt. ”Vattnet har utsatts för ondska, och det kommer snart att döda alla varelser som förtär det”.

 

Det blev åter tyst mellan de båda, det fanns liksom inget mer att kommentera av det som var på väg att hända. Men till slut reste sig åldermannen på stappliga ben och sade med allvarlig röst att det var dags att reda ut vissa begrepp. Han sade också, liksom i förtroende, att han ändrat uppfattning om religionen. Johannes lyssnade förvånat och var på väg att ställa några frågor när åldermannen lade ett finger över hans mun. ”Låt oss gå in i skräpkammaren och se vad du uträttat”, sade stadens ledare med en närmast inställsam ton. ”Jag vill se hur långt du kommit”.