När kungen sände ut sina fogdar till olika platser i sitt land hade han av någon outgrundlig anledning kunnat förse dem med varsin summa pengar. Det var visserligen inte mycket som var och en fick men ändå tillräckligt mycket för att kunna leva gott under den tid som krävdes för att ta itu med de nya skatterna. Varifrån kungen fått pengarna visste ingen, inte ens finanskammarherren. Och kungen berättade naturligtvis inte för någon vare sig hur han kommit över pengarna eller hur länge han räknat med att de skulle räcka.
Eftersom ingen av fogdarna lyckades bättre än de andra att driva in skatter var de alla snart lika panka. Inga fler fester, ingen läcker mat, inget starkt öl, mest bara vatten och bröd. Och det är inget som någon blir glad av, allraminst om man är van att befalla fram allt man önskar sig.
Situationen var naturligtvis både förarglig och farlig. Kungen sände brev efter brev till sina fogdar och budskapet var att han krävde resultat. Men han nödgades ideligen ta emot beklagande svar som alla handlade om motgångar och misslyckanden. Kungen var dock tvungen att möta motgångarna med stort lugn eftersom han visste att tandvärken skulle bli fruktansvärd om han hetsade upp sig.
Så kom det sig att kungen började fundera över andra möjligheter och utvägar att skaka fram pengar. Det hade ju trots allt visat sig svårt att klämma undersåtarna ute på landsbygden på rikedomar som de inte ville lämna ifrån sig. Men han kunde inte klara av den svåra saken ensam. Därför beslöt han sig för att den här gången ta kammarherrarna till hjälp.
Vid nästa veckomöte var det vanliga tjafset i full gång när kungen plötsligt och med stor kraft slog näven i bordet. ”Vi måste ha fram pengar, och det snart och mycket”, dundrade han. Kammarherrarna tystnade, något förvånade över utbrottet. Men de hämtade sig strax. ”Visst”, sade de med en mun, ”det är ju den saken vi diskuterar hela tiden”.
Tjafset bröt löst igen, och det pågick tills kungen återigen slog sin stora breda näve i bordet och befallde tystnad. Märkligt nog satte inte tandvärken igång, men efter en kort stund insåg kungen att han nu var i samma situation som när han samlat de blivande fogdarna i skogen. Han kände sig handlingskraftig, och han visste precis vad han ville. I det läget uteblev tandvärken.
Tystnaden var nu total och förvåningen bland kammarherrarna stor. Det här var inte som det brukade vara när kungen stoppade propparna i öronen och somnade. I stället fick de församlade kammarherrarna uppleva en kung som spände ögonen i dem och ställde frågor och krav som aldrig förr. De förstod egentligen ingenting.
”Vet ni var de stora pengarna finns? Hos de rika, tror ni”. När kungen hunnit så här långt spände han åter ögonen i kammarherrarna, och ett par av dem kände hur deras knän började darra. ”Nej, de stora pengarna finns inte hos de rika, de finns någon helt annan stans. De finns i stora mäktiga byggnader dit alla har tillträde men där ingen ens vågar röra vid dyrbarheterna, än mindre ta något med sig. Förstår ni vad jag menar”?
Kammarherrarna bekräftade med tysta nickar att det förstått, och de tittade ängsligt, ja nästa förskräckt på varandra. Kungen hejdade sig nu en smula i känslan av att han hade läget under kontroll. Han lät blicken glida från den ene kammarherren till den andre. ”Jovisst”, sade han till slut, ”saken är mycket enkel, vi tar hand om kyrkornas rikedom och pengar. Vad skall kyrkorna med pengar till? Där predikar de ju jämt och ständigt om att man skall vara fattig och inte bry sig om några rikedomar. Nå, vad tycker ni? Är inte förslaget bra”?
Finanskammarherren stönade och tog sig för pannan. ”Jo, alltför bra”, sade han efter en stund sedan den värsta förvåningen lagt sig. Han såg helt plötsligt framför sig sitt kassavalv, som för ögonblicket var tomt men som snart skulle fyllas med de mest fantastiska dyrbarheter. Men han såg också en annan sak, nämligen hur litet kassavalvet i själva verket var och att allt som skulle föras dit inte alls skulle få plats. Man skulle bli tvungen att illa kvickt planera för ett kassavalv till, ett som var mycket större.
Alla insåg nu att lösningen fanns inom räckhåll. Det gällde bara att iscensätta planen. Vilka krafter man därigenom skulle sätta i rörelse var det ingen som tänkte på för ett ögonblick. Alla såg bara en sak framför sig, nämligen finanskammarherrens välfyllda kassavalv med de nästan oanade möjligheter detta skulle medföra alltifrån nya effektiva vapen till hjälp åt fattiga främlingar. Till och med Ugglan vädrade morgonluft när han tänkte på alla de nya lagar som måste stiftas inför fördelningen av resurserna.
”Detta är lyckan”, tänkte kungen, ”jag har kommit med en helt egen idé som de andra finner genial. Nu har jag framtiden i mina händer, nu kan jag förverkliga de drömmar som jag själv och andra haft. Ingenting kan längre hindra mig från att bli den mest framgångsrike härskare man sett i detta rike”. När han sedan funderat ytterligare en stund sade han med hög röst att nu måste någon eller några sättas att leda det arbete som väntade. Hans blick gick från den ene till den andre och fastnade till slut på försvarskammarherren. Där hade han rätt man, en person med hårda nypor, en person som var van vid hårda tag.
Försvarskammarherren läste kungens tankar och sträckte stolt på sig. De andra kammarherrarna såg en smula avundsjuka ut, men de insåg till slut att ett så viktigt uppdrag som detta måste gå till någon med mycket speciella erfarenheter. Nu tog kungen åter till orda. ”Du måste naturligtvis ta fogdarna till hjälp”, löd hans nästa kommentar medan han tittade försvarskammarherren djupt i ögonen. ”Många av dem känner du, och de kommer inte ett ögonblick att tveka inför de uppgifter du ger dem”.
Så kom det sig att försvarskammarherren på olika sätt började kontakta fogdarna ute i riket. Självfallet fick han gensvar på sin fråga om de var beredda att ta hand om kyrkornas rikedomar, förvalta dem och föra dem till kungen i huvudstaden. Fogdarna blev än en gång ivriga som små barn när de ställdes inför tanken att få ge sig på sådana tillgångar. Det här skulle bli något helt annat än att leta efter enstaka slantar hos snåla och sturska bönder.
Försvarskammarherren drog genom riket med sitt följe, och han var mycket noga med att ställa en speciell fråga till varje fogde han mötte. Frågan handlade om hur många kyrkor som fanns och hur mycket guld och silver som förvarades i var och en av dem. Han fick egentligen aldrig något svar på sin fråga eftersom ingen av fogdarna någonsin varit inne i en kyrka. Men fogdarna hade i likhet med kungen hört att värdefulla saker förvarades i de heliga rummen. Så då måste det väl vara sant att det var så.
Försvarskammarherren besökte rikets alla fogdar och sedan rapporterade han till kungen. Han framförde därvid den bestämda åsikten att det fanns rikedomar att hämta i kyrkorna på landsbygden. ”Men hur är det i städerna och särskilt i huvudstaden”? dundrade kungen, som numera var smått kaxig när han mötte sina kammarherrar. ”Nå, hur ser det ut i städerna och finns där några rikedomar att hämta”? fortsatte han medan han spände ögonen i kammarherren.
Kungen fick inget rakt svar på den ställda frågan. Försvarskammarherren ursäktade sig i stället med att han ännu så länge bara rådfrågat fogdarna rörande förhållandena på landsbygden och sålunda inte undersökt vad som skulle kunna finnas att hämta i städerna. Vad han däremot inte sade till kungen var att flera fogdar avrått honom från att ge sig på kyrkorna i städerna. ”Fogdar är inte omtyckta var de än bor”, hade en fogde viskat i försvarskammarherrens öra. ”Och vi är inte tillräckligt många om hela folket vänder sig emot oss”, hade han tillagt.
Sålunda beslöt försvarskammarherren att åtminstone tills vidare låta bli kyrkorna i såväl städerna där fogdarna bodde som i huvudstaden. Han hoppades att på något sätt kunna förklara sitt beslut för kungen. Eller också kunde han låtsas som om undersökning av kyrkorna i städerna pågick eller skulle påbörjas med det snaraste. Han funderade till och med på att utklädd och okänd smyga sig in i någon kyrka i huvudstaden för att med egna ögon betrakta de rikedomar som fanns. Hur det nu kom sig hade försvarskammarherren i likhet med fogdarna aldrig besökt någon kyrka. Men det var något som han behöll för sig själv och inte berättade för någon.
Hur som helst, försvarskammarherren stod inför en svår uppgift som till varje pris måste lösas. Han gick därför in för saken med liv och lust, och han tvekade inte ett ögonblick att använda metoder som var impopulära. Samtidigt måste man säga att försvarskammarherren var listig i sitt agerande. Han såg nämligen till att aldrig själv visa sig i kyrkliga sammanhang. I stället använde han fogdarna och lejda knektar för arbetet i frontlinjen. Det sättet att arbeta ledde givetvis till att fogdarna blev ännu mindre omtyckta än förut. Men vad spelade sådant för roll för en kammarherre som både ville visa sig lojal och få pengar till nya vapen. Vad människorna som drabbades tyckte var det ingen som brydde sig om.
Fortsättning: Det är mörkt hos fogden om kvällen
18 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Kyrkans rikedomar
När kungen sände ut sina fogdar till olika platser i sitt land hade han av någon outgrundlig anledning kunnat förse dem med varsin summa pengar. Det var visserligen inte mycket som var och en fick men ändå tillräckligt mycket för att kunna leva gott under den tid som krävdes för att ta itu med de nya skatterna. Varifrån kungen fått pengarna visste ingen, inte ens finanskammarherren. Och kungen berättade naturligtvis inte för någon vare sig hur han kommit över pengarna eller hur länge han räknat med att de skulle räcka.
Eftersom ingen av fogdarna lyckades bättre än de andra att driva in skatter var de alla snart lika panka. Inga fler fester, ingen läcker mat, inget starkt öl, mest bara vatten och bröd. Och det är inget som någon blir glad av, allraminst om man är van att befalla fram allt man önskar sig.
Situationen var naturligtvis både förarglig och farlig. Kungen sände brev efter brev till sina fogdar och budskapet var att han krävde resultat. Men han nödgades ideligen ta emot beklagande svar som alla handlade om motgångar och misslyckanden. Kungen var dock tvungen att möta motgångarna med stort lugn eftersom han visste att tandvärken skulle bli fruktansvärd om han hetsade upp sig.
Så kom det sig att kungen började fundera över andra möjligheter och utvägar att skaka fram pengar. Det hade ju trots allt visat sig svårt att klämma undersåtarna ute på landsbygden på rikedomar som de inte ville lämna ifrån sig. Men han kunde inte klara av den svåra saken ensam. Därför beslöt han sig för att den här gången ta kammarherrarna till hjälp.
Vid nästa veckomöte var det vanliga tjafset i full gång när kungen plötsligt och med stor kraft slog näven i bordet. ”Vi måste ha fram pengar, och det snart och mycket”, dundrade han. Kammarherrarna tystnade, något förvånade över utbrottet. Men de hämtade sig strax. ”Visst”, sade de med en mun, ”det är ju den saken vi diskuterar hela tiden”.
Tjafset bröt löst igen, och det pågick tills kungen återigen slog sin stora breda näve i bordet och befallde tystnad. Märkligt nog satte inte tandvärken igång, men efter en kort stund insåg kungen att han nu var i samma situation som när han samlat de blivande fogdarna i skogen. Han kände sig handlingskraftig, och han visste precis vad han ville. I det läget uteblev tandvärken.
Tystnaden var nu total och förvåningen bland kammarherrarna stor. Det här var inte som det brukade vara när kungen stoppade propparna i öronen och somnade. I stället fick de församlade kammarherrarna uppleva en kung som spände ögonen i dem och ställde frågor och krav som aldrig förr. De förstod egentligen ingenting.
”Vet ni var de stora pengarna finns? Hos de rika, tror ni”. När kungen hunnit så här långt spände han åter ögonen i kammarherrarna, och ett par av dem kände hur deras knän började darra. ”Nej, de stora pengarna finns inte hos de rika, de finns någon helt annan stans. De finns i stora mäktiga byggnader dit alla har tillträde men där ingen ens vågar röra vid dyrbarheterna, än mindre ta något med sig. Förstår ni vad jag menar”?
Kammarherrarna bekräftade med tysta nickar att det förstått, och de tittade ängsligt, ja nästa förskräckt på varandra. Kungen hejdade sig nu en smula i känslan av att han hade läget under kontroll. Han lät blicken glida från den ene kammarherren till den andre. ”Jovisst”, sade han till slut, ”saken är mycket enkel, vi tar hand om kyrkornas rikedom och pengar. Vad skall kyrkorna med pengar till? Där predikar de ju jämt och ständigt om att man skall vara fattig och inte bry sig om några rikedomar. Nå, vad tycker ni? Är inte förslaget bra”?
Finanskammarherren stönade och tog sig för pannan. ”Jo, alltför bra”, sade han efter en stund sedan den värsta förvåningen lagt sig. Han såg helt plötsligt framför sig sitt kassavalv, som för ögonblicket var tomt men som snart skulle fyllas med de mest fantastiska dyrbarheter. Men han såg också en annan sak, nämligen hur litet kassavalvet i själva verket var och att allt som skulle föras dit inte alls skulle få plats. Man skulle bli tvungen att illa kvickt planera för ett kassavalv till, ett som var mycket större.
Alla insåg nu att lösningen fanns inom räckhåll. Det gällde bara att iscensätta planen. Vilka krafter man därigenom skulle sätta i rörelse var det ingen som tänkte på för ett ögonblick. Alla såg bara en sak framför sig, nämligen finanskammarherrens välfyllda kassavalv med de nästan oanade möjligheter detta skulle medföra alltifrån nya effektiva vapen till hjälp åt fattiga främlingar. Till och med Ugglan vädrade morgonluft när han tänkte på alla de nya lagar som måste stiftas inför fördelningen av resurserna.
”Detta är lyckan”, tänkte kungen, ”jag har kommit med en helt egen idé som de andra finner genial. Nu har jag framtiden i mina händer, nu kan jag förverkliga de drömmar som jag själv och andra haft. Ingenting kan längre hindra mig från att bli den mest framgångsrike härskare man sett i detta rike”. När han sedan funderat ytterligare en stund sade han med hög röst att nu måste någon eller några sättas att leda det arbete som väntade. Hans blick gick från den ene till den andre och fastnade till slut på försvarskammarherren. Där hade han rätt man, en person med hårda nypor, en person som var van vid hårda tag.
Försvarskammarherren läste kungens tankar och sträckte stolt på sig. De andra kammarherrarna såg en smula avundsjuka ut, men de insåg till slut att ett så viktigt uppdrag som detta måste gå till någon med mycket speciella erfarenheter. Nu tog kungen åter till orda. ”Du måste naturligtvis ta fogdarna till hjälp”, löd hans nästa kommentar medan han tittade försvarskammarherren djupt i ögonen. ”Många av dem känner du, och de kommer inte ett ögonblick att tveka inför de uppgifter du ger dem”.
Så kom det sig att försvarskammarherren på olika sätt började kontakta fogdarna ute i riket. Självfallet fick han gensvar på sin fråga om de var beredda att ta hand om kyrkornas rikedomar, förvalta dem och föra dem till kungen i huvudstaden. Fogdarna blev än en gång ivriga som små barn när de ställdes inför tanken att få ge sig på sådana tillgångar. Det här skulle bli något helt annat än att leta efter enstaka slantar hos snåla och sturska bönder.
Försvarskammarherren drog genom riket med sitt följe, och han var mycket noga med att ställa en speciell fråga till varje fogde han mötte. Frågan handlade om hur många kyrkor som fanns och hur mycket guld och silver som förvarades i var och en av dem. Han fick egentligen aldrig något svar på sin fråga eftersom ingen av fogdarna någonsin varit inne i en kyrka. Men fogdarna hade i likhet med kungen hört att värdefulla saker förvarades i de heliga rummen. Så då måste det väl vara sant att det var så.
Försvarskammarherren besökte rikets alla fogdar och sedan rapporterade han till kungen. Han framförde därvid den bestämda åsikten att det fanns rikedomar att hämta i kyrkorna på landsbygden. ”Men hur är det i städerna och särskilt i huvudstaden”? dundrade kungen, som numera var smått kaxig när han mötte sina kammarherrar. ”Nå, hur ser det ut i städerna och finns där några rikedomar att hämta”? fortsatte han medan han spände ögonen i kammarherren.
Kungen fick inget rakt svar på den ställda frågan. Försvarskammarherren ursäktade sig i stället med att han ännu så länge bara rådfrågat fogdarna rörande förhållandena på landsbygden och sålunda inte undersökt vad som skulle kunna finnas att hämta i städerna. Vad han däremot inte sade till kungen var att flera fogdar avrått honom från att ge sig på kyrkorna i städerna. ”Fogdar är inte omtyckta var de än bor”, hade en fogde viskat i försvarskammarherrens öra. ”Och vi är inte tillräckligt många om hela folket vänder sig emot oss”, hade han tillagt.
Sålunda beslöt försvarskammarherren att åtminstone tills vidare låta bli kyrkorna i såväl städerna där fogdarna bodde som i huvudstaden. Han hoppades att på något sätt kunna förklara sitt beslut för kungen. Eller också kunde han låtsas som om undersökning av kyrkorna i städerna pågick eller skulle påbörjas med det snaraste. Han funderade till och med på att utklädd och okänd smyga sig in i någon kyrka i huvudstaden för att med egna ögon betrakta de rikedomar som fanns. Hur det nu kom sig hade försvarskammarherren i likhet med fogdarna aldrig besökt någon kyrka. Men det var något som han behöll för sig själv och inte berättade för någon.
Hur som helst, försvarskammarherren stod inför en svår uppgift som till varje pris måste lösas. Han gick därför in för saken med liv och lust, och han tvekade inte ett ögonblick att använda metoder som var impopulära. Samtidigt måste man säga att försvarskammarherren var listig i sitt agerande. Han såg nämligen till att aldrig själv visa sig i kyrkliga sammanhang. I stället använde han fogdarna och lejda knektar för arbetet i frontlinjen. Det sättet att arbeta ledde givetvis till att fogdarna blev ännu mindre omtyckta än förut. Men vad spelade sådant för roll för en kammarherre som både ville visa sig lojal och få pengar till nya vapen. Vad människorna som drabbades tyckte var det ingen som brydde sig om.