Sagan om Skräpkammaren – Båtarna

Fogden var förtjust i fester. Det visste alla. Han hade också funnit en mycket speciell plats att vistas på tillsammans med sina soldater när det gällde att äta och dricka gott. Det var en plats dit ingen av stadens invånare vågat sig i mannaminne, en plats där det sades att det spökade. Alla föräldrar i staden vid bäckarna och sjön varnade sina barn för den platsen från deras späda år.

 

Alltsammans handlade om ett stort och mycket förfallet slott som låg på en udde en bra bit från staden. Ingen visste vem som en gång i världen bott i slottet eller vad det använts till. Man gissade på allt från en mäktig kung till troll som skulle ha roat sig med att kasta ut stora stenar på udden om nätterna. Hursomhelst fanns fortfarande slottets tjocka stenmurar kvar och rykten sade att ett och annat rum fortfarande hade tak.

 

Fogden hade förälskat sig i slottet på udden i sjön av speciella skäl. Redan den första våren i staden hade fogden ridit runt sjön tillsammans med sina män. De hade sett skräpkammaren där den låg uppe på kullen, de hade passerat hönshuset, och de hade ridit länge längs sjön på närmast obefintliga stigar mellan gamla och delvis döda alar. Till slut hade de nått fram till udden där det gamla slottet låg halvt gömt i snår av hassel och björk.

 

Liksom i förundran över att något sådant kunde finnas hade fogden stigit av hästen och gått fram till slottet. Även hans män hade stigit av och följt efter sin herre. Tillsammans hade de öppnat den förfallna porten och gått in på borggården. Där hade de stannat och beundrat de välbyggda murarna vars krön var bevuxna med gamla förvridna buskar.

 

”Vad är detta? hade fogden frågat. ”Och varför är alltsammans övergivet? Det här hade egentligen varit den bästa platsen för oss. Varför såg inte kungen till att detta blev vår bostad? Men förresten”, fogden hade stannat här i sin tankegång. Han hade insett att kungen omöjligt kunnat känna till platsen. Han hade också, efter viss funderande, insett att detta inte var någon bra plats att bo på eftersom det var alldeles på tok för långt till staden.

 

Vi det här laget hade fogden stått länge i sina egna tankar medan hans soldater hade börjat undra en smula över hur det egentligen stod till med deras herre. Men så, helt plötslig, hade fogden brustit ut i skratt, och han hade skrattat så länge att soldaterna börjat fråga sig om han mist förståndet. Som om fogden förstått vad hans soldater funderat över hade han lugnat sig, ställt sig på en sten och med hög röst förklarat att det här var den bästa tänkbara tillflyktsorten i både krig och fred. Soldaterna hade tittat på varandra och undrat vad fogden egentligen menat, men ingen hade frågat någonting.

 

Så kom det sig att fogden och hans män började betrakta det övergivna och förfallna slottet som sin egendom. Vid ett tillfälle frågade fogden åldermannen varför ingen bodde i slottet, men åldermannen svarade inte. Han såg bara förskräckt ut och bytte hastigt samtalsämne. Fogden förstod att ämnet var ömtåligt, och han frågade inte mer. I stället lyssnade han några gånger på invånare i staden som med avsky talade om slottet på udden i sjön. Fogden förstod att ingen ville bege sig dit, och det räckte för honom.

 

Sedan fogden och hans män ridit några gånger bort till slottet insåg de att vägen runt sjön var alldeles för tidsödande och besvärlig. Därför började fogden fundera på möjligheten att ta sig sjövägen till sin tillflyktsort. Resultatet av funderingarna blev att fogden befallde sina män att bygga båtar. De skulle bygga så många båtar att de alla kunde färdas från staden till slottet och därmed slippa att låta hästarna ta sig förbi hönshuset och de döda alarna. Vad fogden lät bli att berätta för sina män var att han skrämdes av hönshuset och dess invånare.

 

Framemot hösten det första året började så fogdens män att bygga båtar. Virket lurade de till sig av såväl köpmän i staden som bönder på landsbygden. Inget fick ju kosta någonting, så det gällde givetvis att stjäla så mycket som möjligt. Det dröjde inte många dagar innan båtarna var färdiga. En vacker eftermiddag låg de förtöjda sida vid sida vid mynningen av den ena bäcken. Det handlade om välbyggda båtar som hade såväl åror som segel.

 

Nu var det så att fogden aldrig satt sin fot i en båt. Tursamt nog var några av hans män vana vid sjön. Det var därför de kunnat bygga båtarna. De hade vuxit upp vid kusten nära huvudstaden och i sin ungdom deltagit i såväl båtbyggen som djärva seglatser. Ett par av dem hade till och med arbetat som timmermän ombord på stora fartyg på väg till främmande länder.

 

Fogden inspekterade sin nybyggda flotta där den låg vid den stora insjön. Naturligtvis hade många av stadens invånare i nyfikenhet samlats för att få en skymt av den begivenhet som innebar att fogden för första gången gick ombord. Men fogden ville inte ha några åskådare eller nyfikna stadsbor som tittade på. Därför röt han till ordentligt, varefter skarorna av nyfikna skingrades och var och en gick hem till sitt.

 

I skymningen gick alla till slut ombord. Fogden såg rädd ut. Hans ben darrade betänkligt när han steg i den största båten. De mera sjövana soldater log i smyg när de såg hur deras ledare tog ett krampaktigt tag i relingen och på knäna hasade sig till farkostens mitt. Där satte han sig på en bräda, och alla såg att han var vit i ansiktet av skräck.

 

Båtarna lade ut den ena efter den andra. Eftersom det blåste friskt kunde man använda seglen och låta årorna vara. Nu var fogden inte fullt lika rädd som förut, och de av männen som var i samma båt kunde se hur färgen gradvis återvände i hans ansikte.

 

Ute på sjön tog vinden i och vågorna blev högre. Fogden ansiktsfärg skiftade än en gång och nyansen ändrades från svagt rosa till grönt. Han höll alltmer krampaktigt i relingen medan hans sjövana soldater lugnt seglade den lilla farkosten mot målet. Mörkret föll, och när fogden av denna anledning inte längre såg någon strand brast han först ut i okvädningsord och sedan i gråt. Männen i båten tittade fundersamt på varandra, varefter de fick se sin herre kräkas.

 

Vinden tog i ytterligare, och de små båtarna guppade allt häftigare på vågorna. Nu började till och med de sjövana soldaterna ana oråd. ”På en sådan här liten sjö kan det bara inte blåsa så här häftigt”, sade en av dem. ”Någonting är galet, men jag vet inte vad”.

 

Som tur var hade den krigiska skaran medvind. Därför gick färden snabbt mot slottet på udden. Och ju mer vinden tog i desto snabbare gick det. ”Land i sikte”, ropades det från en av båtarna. Och mycket riktigt, slottet dök upp i mörkret. Nu fick man brått att ta ner seglen i fruktan att båtarna skulle kastas upp på den steniga stranden. Då blev plötsligt allt lugnt, vinden dog ut, vågorna lade sig och sjön blev spegelblank. Männen tittade förvånade på varandra. Fogden vaknade upp ur sitt illamående, och någon muttrade något om trolltyg.

 

De förvånade männen tog till årorna och började ro mot stranden. De var mycket försiktiga eftersom de anade oråd. Sjön var fortfarande spegelblank, månen var på väg upp, och dess glitter spred sig över vattenytan. Männen vilade på årorna och tystnaden var fullständig så när som på det svaga skvalpet från båtarna. Även om någon velat säga någonting, så var det ingen som vågade.

 

Efter en stund reste sig fogden på darriga ben. Han lyckades ställa sig upp, men plötsligt hördes ett hånskratt från slottet. Fogden satte sig åter pladask, och männen runt omkring honom kände hur deras knän darrade. Så kom ett nytt skratt, så kom det ytterligare en rad skratt som alla ekade över nejden.

 

Männen i båtarna kände sig i allra högsta grad rådvilla. De var nu inne vid stranden och det räckte för att fogden skulle repa mod och glömma sitt illamående. Han sträckte händerna mot en sten, drog in båten och hoppade i land. Fogden drog sitt svärd, och när männen i båtarna såg sin herre och ledare repa mod tvekade de inte längre. En efter en steg även de i land och drog upp båtarna på stranden. Fogden var redan på väg in i slottet, och männen hörde honom rasande ropa efter den som hånskrattat.

 

Kvällen blev kall, och sedan soldaterna förgäves letat igenom slottet på jakt efter den som hånskrattat slog de sig ner vid stranden och tände eldar. Fogden stoppade svärdet i skidan och befallde fram mat och dryck. Snart fräste fett fläsk på spett över eldarna, och alla åt och släckte sin törst med starkt öl. Ju längre kvällen skred fram desto muntrare blev man över det som inträffat.

 

Vid midnatt, när månen stod högt på himlen, var det knappast någon som längre mindes äventyret på sjön eller de hånskratt som ljudit från slottet. Bara fogden vankade av och an. Han kände oro, och han kunde inte glömma sitt illamående och den skräck han känt under färden. Han undrade vem det varit som hånskrattat åt honom, han som var en så mäktig man. ”Varför ville inte åldermannen prata med mig om den här platsen”? muttrade han hela tiden där han gick fram och tillbaka längs stranden.