I huvudstaden följde livet ett gammalt och invant mönster. Människor älskade, åt och dog medan kungen hade sina vredesutbrott. De rika levde gott, men kungen hade mestadels sitt gamla bröd och härsket smör på bordet. Ute på landsbygden blev människorna allt fler, och många sökte sig till huvudstaden i hopp om arbete och tak över huvudet. Men människorna från landsbygden behandlades illa. De tillhörde alla den samhällsklass som Johannes brukade kalla för de utstötta. Eftersom ingen ville veta av dem samlades de i särskilda kvarter i huvudstadens utkanter.
En bit från slottet, nästan nere bland de ringlande gatorna och gränderna, låg ett stort och ståtligt stenhus. Det var mycket gammalt, och folk brukade säga att det en gång blivit uppfört av en mycket rik och förnäm man som velat bo så nära slottet som möjligt. Det sades också att den rike mannen på sin tid varit rådgivare åt någon sedan länge död och bortglömd kung, ja det sades till och med att han själv blivit så gammal att han kunnat vara rådgivare åt flera kungar. Hursomhelst, rådgivartraditionen levde vidare, för i huset levde och verkade numera kungens kammarherrar, och de var sex till antalet.
Kammarherrarna var mycket förnäma män, och när någon av dem till äventyrs visade sig ute på gatorna stod alla människor där genast med mössan i handen och bockade djupt. Alla kammarherrarna hade vackra kläder, men dem hade de bara på sig när de gick ut. Det var nämligen så att det var lika illa ställt i kammarherrarnas hus som i slottet. Det saknades med andra ord pengar, och i själva verket levde kammarherrarna ett lika eländigt privatliv som kungen. Skillnaden var bara den att kungen visste om kammarherrarnas belägenhet, medan kammarherrarna i sin tur levde i förvissningen om att kungen hade gott om slantar men ändå höll inne deras löner.
Kammarherrarna var mycket flitiga samtidigt som de var mycket stolta över det arbete de var satta att utföra. Deras bakgrund varierade en smula, men de hade en sak gemensam, nämligen att de alla var söner till män med rikedom och inflytande. Att de sedan levde fattigt och torftigt var en annan sak. Kungen hade nämligen bestämt att den som ville bli hans kammarherre måste avstå från rikedom vid tillträdet till ämbetet. ”Pengar medför inflytande”, brukade kungen säga, ”och det kan vara farligt när det gäller så här viktiga poster. Kammarherrar skall vara fattiga men ändå aktade. Det är bara då de kan sköta sitt ämbete i medvetande om att det bara är jag som bestämmer”.
De sex kammarherrarna arbetade med olika saker. En av dem var mycket berest, och det var därför helt naturligt att han sysslade med alla kontakter med främmande makter, såväl vänligt sinnade som fientliga. En annan av dem var mycket skicklig i hanterandet av skjutvapen, varför han helt naturligt fick ta hand om frågor som rörde det militära försvaret. En tredje brukade på grund av sin klokhet kallas Ugglan, och det bästa han visste var invecklade resonemang om lagar. Vad kunde då vara mer naturligt än att sätta honom på att fundera över texter till alla nya bestämmelser som kungen förväntades vilja införa.
En av kammarherrarna hade läst mycket mer än alla de andra och var följaktligen den mest lärde i församlingen. Han fick därför syssla med alla frågor som gällde de skolor som egentligen bara existerade på papperet och som var förbehållna de rika människorna. Så fanns en kammarherre, vars uppgift var att ta hand om gamla, sjuka och fattiga människor. Hans syssla var den allra svåraste, särskilt nu på senare tid då allt fler människor flyttade från landsbygden och in till huvudstaden.
Den sjätte kammarherren hade det i särklass viktigaste arbetet. Han skulle nämligen hålla reda på pengarna och finanserna. Kungen manade honom alltid att vara sparsam, men finanskammarherren undrade ofta vad det var han skulle vara sparsam med. Några pengar såg han sällan, och det stora kassavalv han blivit anvisad som förvaringsplats för rikets tillgångar var alltid tomt. Finanskammarherren var därför den ende av de sex som förstod att kungen var utfattig. Men det berättade han inte för någon.
En gång varje vecka samlade kungen sina kammarherrar för överläggningar i olika ting. Naturligtvis fick de inte komma till slottet, utan mötena ägde rum i kammarherrarnas tjänstelokaler. Kungen kom alltid iförd sina bästa kläder, och inför varje möte bad han alltid en stilla bön att tandvärken skulle hålla sig borta så att han inte i ursinne skadade sina kläder. Det hade ju heller inte varit bra att drabbas av tandvärk på väg till kammarherrarna, för då skulle ju de människor som alltid slöt upp kring kungens väg få klart för sig hur illa det verkligen var ställt.
Kammarherrarna var alltid ivriga att få berätta för kungen vad de haft för sig under den gångna veckan, men de tilläts absolut inte att tala i munnen på varandra. I stället gav kungen ordet åt dem en och en, och finanskammarherren fick alltid börja. Hans redovisning var alltid den sorgligaste eftersom den bara gick ut på konstaterandet att det inte fanns några pengar till att täcka de många väntande utgifterna med. Detta gladde på sätt och vis kungen eftersom det ställde honom inför svåra uppgifter som till varje pris måste lösas. Då tvingades han nämligen att visa sig stark och beslutsam, och det var vad han inbillade sig att han ville göra. Därför satt kungen alltid tyst, ja nästan frånvarande, under finanskammarherrens redogörelse.
Nummer två på talarlistan var alltid utrikeskammarherren. Hans redovisning blev mestadels kort och gick ut på att förhållandet till alla grannmakter var gott. Något annat fanns inte att berätta eftersom utrikeskammarherren på grund av penningbristen aldrig tilläts resa till grannmakterna för att söka snappa eventuella rykten om illasinnade tankar mot kungen och hans rike. Den tredje i ordningen att redogöra vad han haft för sig var Ugglan, det vill säga den kammarherre som sysslade med lagarna. Men inte heller han hade något vidare att förtälja eftersom kungen sällan eller aldrig fick några idéer om nya bestämmelser. Och Ugglan tilläts heller aldrig att ta några egna initiativ, så det enda han kunde göra veckorna igenom var att studera de gamla lagarna och de lagar grannmakterna levde efter.
När de tre kammarherrarna lämnat sina redogörelser brukade kungen vara på gott humör, eftersom de sällan eller aldrig kom med några förslag som kostade pengar. Värre blev det emellertid när de tre återstående skulle framföra sina funderingar, men då brukade kungen ta till en metod som han praktiserat en tid. Han stoppade helt enkelt proppar i öronen så att han inte hörde så mycket. För om han hade hört allt de hade att framföra skulle säkert tandvärken ha satt in. Och det fick den inte, för då hade katastrofen varit ett faktum.
Den skjutglade försvarskammarherren påpekade alltid med hög röst att kungens trupper behövde mer pengar till bössor, krut och annan utrustning. Eftersom kungen vid det laget hade öronpropparna på plats och inte ville höra på, så var det alltid finanskammarherren som fick ställa den ironiska frågan om varifrån man skulle ta pengarna till sådana saker. Ännu värre blev det när kammarherren som svarade för gamla, sjuka och fattiga tog till orda. Det elände han redogjorde för lade verkligen sordin på stämningen och fick alla kring bordet att känna sig som rikemän trots sina usla löner. Därför blev det heller aldrig mycket att tillägga när skolkammarherren till slut stillsamt påpekade att det skulle vara väldigt skojigt om man kunde ordna undervisning för alla barn. När han i många veckor upprepat detta sitt budskap var det inte längre någon som lyssnade på honom, eftersom tanken var så svindlande i den penganöd man upplevde.
Till slut hände alltid det som kungen till varje pris ville undvika, nämligen att alla sex kammarherrarna pratade i munnen på varandra och var smått osams. När kungen märkte detta tog han ut öronpropparna, slog näven i bordet framför sig och sade med mäktig stämma att nu fick det vara nog för idag. Sedan reste han sig och lämnade mötet och de djupt bugande kammarherrarna. Kungen begav sig alltid direkt till slottet efter mötena. Där lät han hälla upp två kannor starkt öl åt sig. Kammarherrarna blev vänner igen och gjorde vad de alltid gjort efter mötena med kungen. De gick på krogen.
Fortsättning: Skräpkammaren
5 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Kungens kammarherrar
I huvudstaden följde livet ett gammalt och invant mönster. Människor älskade, åt och dog medan kungen hade sina vredesutbrott. De rika levde gott, men kungen hade mestadels sitt gamla bröd och härsket smör på bordet. Ute på landsbygden blev människorna allt fler, och många sökte sig till huvudstaden i hopp om arbete och tak över huvudet. Men människorna från landsbygden behandlades illa. De tillhörde alla den samhällsklass som Johannes brukade kalla för de utstötta. Eftersom ingen ville veta av dem samlades de i särskilda kvarter i huvudstadens utkanter.
En bit från slottet, nästan nere bland de ringlande gatorna och gränderna, låg ett stort och ståtligt stenhus. Det var mycket gammalt, och folk brukade säga att det en gång blivit uppfört av en mycket rik och förnäm man som velat bo så nära slottet som möjligt. Det sades också att den rike mannen på sin tid varit rådgivare åt någon sedan länge död och bortglömd kung, ja det sades till och med att han själv blivit så gammal att han kunnat vara rådgivare åt flera kungar. Hursomhelst, rådgivartraditionen levde vidare, för i huset levde och verkade numera kungens kammarherrar, och de var sex till antalet.
Kammarherrarna var mycket förnäma män, och när någon av dem till äventyrs visade sig ute på gatorna stod alla människor där genast med mössan i handen och bockade djupt. Alla kammarherrarna hade vackra kläder, men dem hade de bara på sig när de gick ut. Det var nämligen så att det var lika illa ställt i kammarherrarnas hus som i slottet. Det saknades med andra ord pengar, och i själva verket levde kammarherrarna ett lika eländigt privatliv som kungen. Skillnaden var bara den att kungen visste om kammarherrarnas belägenhet, medan kammarherrarna i sin tur levde i förvissningen om att kungen hade gott om slantar men ändå höll inne deras löner.
Kammarherrarna var mycket flitiga samtidigt som de var mycket stolta över det arbete de var satta att utföra. Deras bakgrund varierade en smula, men de hade en sak gemensam, nämligen att de alla var söner till män med rikedom och inflytande. Att de sedan levde fattigt och torftigt var en annan sak. Kungen hade nämligen bestämt att den som ville bli hans kammarherre måste avstå från rikedom vid tillträdet till ämbetet. ”Pengar medför inflytande”, brukade kungen säga, ”och det kan vara farligt när det gäller så här viktiga poster. Kammarherrar skall vara fattiga men ändå aktade. Det är bara då de kan sköta sitt ämbete i medvetande om att det bara är jag som bestämmer”.
De sex kammarherrarna arbetade med olika saker. En av dem var mycket berest, och det var därför helt naturligt att han sysslade med alla kontakter med främmande makter, såväl vänligt sinnade som fientliga. En annan av dem var mycket skicklig i hanterandet av skjutvapen, varför han helt naturligt fick ta hand om frågor som rörde det militära försvaret. En tredje brukade på grund av sin klokhet kallas Ugglan, och det bästa han visste var invecklade resonemang om lagar. Vad kunde då vara mer naturligt än att sätta honom på att fundera över texter till alla nya bestämmelser som kungen förväntades vilja införa.
En av kammarherrarna hade läst mycket mer än alla de andra och var följaktligen den mest lärde i församlingen. Han fick därför syssla med alla frågor som gällde de skolor som egentligen bara existerade på papperet och som var förbehållna de rika människorna. Så fanns en kammarherre, vars uppgift var att ta hand om gamla, sjuka och fattiga människor. Hans syssla var den allra svåraste, särskilt nu på senare tid då allt fler människor flyttade från landsbygden och in till huvudstaden.
Den sjätte kammarherren hade det i särklass viktigaste arbetet. Han skulle nämligen hålla reda på pengarna och finanserna. Kungen manade honom alltid att vara sparsam, men finanskammarherren undrade ofta vad det var han skulle vara sparsam med. Några pengar såg han sällan, och det stora kassavalv han blivit anvisad som förvaringsplats för rikets tillgångar var alltid tomt. Finanskammarherren var därför den ende av de sex som förstod att kungen var utfattig. Men det berättade han inte för någon.
En gång varje vecka samlade kungen sina kammarherrar för överläggningar i olika ting. Naturligtvis fick de inte komma till slottet, utan mötena ägde rum i kammarherrarnas tjänstelokaler. Kungen kom alltid iförd sina bästa kläder, och inför varje möte bad han alltid en stilla bön att tandvärken skulle hålla sig borta så att han inte i ursinne skadade sina kläder. Det hade ju heller inte varit bra att drabbas av tandvärk på väg till kammarherrarna, för då skulle ju de människor som alltid slöt upp kring kungens väg få klart för sig hur illa det verkligen var ställt.
Kammarherrarna var alltid ivriga att få berätta för kungen vad de haft för sig under den gångna veckan, men de tilläts absolut inte att tala i munnen på varandra. I stället gav kungen ordet åt dem en och en, och finanskammarherren fick alltid börja. Hans redovisning var alltid den sorgligaste eftersom den bara gick ut på konstaterandet att det inte fanns några pengar till att täcka de många väntande utgifterna med. Detta gladde på sätt och vis kungen eftersom det ställde honom inför svåra uppgifter som till varje pris måste lösas. Då tvingades han nämligen att visa sig stark och beslutsam, och det var vad han inbillade sig att han ville göra. Därför satt kungen alltid tyst, ja nästan frånvarande, under finanskammarherrens redogörelse.
Nummer två på talarlistan var alltid utrikeskammarherren. Hans redovisning blev mestadels kort och gick ut på att förhållandet till alla grannmakter var gott. Något annat fanns inte att berätta eftersom utrikeskammarherren på grund av penningbristen aldrig tilläts resa till grannmakterna för att söka snappa eventuella rykten om illasinnade tankar mot kungen och hans rike. Den tredje i ordningen att redogöra vad han haft för sig var Ugglan, det vill säga den kammarherre som sysslade med lagarna. Men inte heller han hade något vidare att förtälja eftersom kungen sällan eller aldrig fick några idéer om nya bestämmelser. Och Ugglan tilläts heller aldrig att ta några egna initiativ, så det enda han kunde göra veckorna igenom var att studera de gamla lagarna och de lagar grannmakterna levde efter.
När de tre kammarherrarna lämnat sina redogörelser brukade kungen vara på gott humör, eftersom de sällan eller aldrig kom med några förslag som kostade pengar. Värre blev det emellertid när de tre återstående skulle framföra sina funderingar, men då brukade kungen ta till en metod som han praktiserat en tid. Han stoppade helt enkelt proppar i öronen så att han inte hörde så mycket. För om han hade hört allt de hade att framföra skulle säkert tandvärken ha satt in. Och det fick den inte, för då hade katastrofen varit ett faktum.
Den skjutglade försvarskammarherren påpekade alltid med hög röst att kungens trupper behövde mer pengar till bössor, krut och annan utrustning. Eftersom kungen vid det laget hade öronpropparna på plats och inte ville höra på, så var det alltid finanskammarherren som fick ställa den ironiska frågan om varifrån man skulle ta pengarna till sådana saker. Ännu värre blev det när kammarherren som svarade för gamla, sjuka och fattiga tog till orda. Det elände han redogjorde för lade verkligen sordin på stämningen och fick alla kring bordet att känna sig som rikemän trots sina usla löner. Därför blev det heller aldrig mycket att tillägga när skolkammarherren till slut stillsamt påpekade att det skulle vara väldigt skojigt om man kunde ordna undervisning för alla barn. När han i många veckor upprepat detta sitt budskap var det inte längre någon som lyssnade på honom, eftersom tanken var så svindlande i den penganöd man upplevde.
Till slut hände alltid det som kungen till varje pris ville undvika, nämligen att alla sex kammarherrarna pratade i munnen på varandra och var smått osams. När kungen märkte detta tog han ut öronpropparna, slog näven i bordet framför sig och sade med mäktig stämma att nu fick det vara nog för idag. Sedan reste han sig och lämnade mötet och de djupt bugande kammarherrarna. Kungen begav sig alltid direkt till slottet efter mötena. Där lät han hälla upp två kannor starkt öl åt sig. Kammarherrarna blev vänner igen och gjorde vad de alltid gjort efter mötena med kungen. De gick på krogen.
Fortsättning: Skräpkammaren