En man hette Johannes. Han bodde numera i staden vid bäckarna och sjön men hade sitt ursprung hos folket i norr, där hans föräldrar livnärt sig på att bruka den magra jorden. Johannes var tunn, hade långt hår och skägg och gick något framåtlutad. Trots att han var en man i sina bästa år såg han gammal ut. Om det nu berodde på skägget, sättet att röra sig eller de slitna kläder han alltid hade på sig var svårt att säga.
Johannes hade kommit till staden vid bäckarna och sjön på uppdrag av dess ålderman och råd. Saken var nämligen den att det fanns en stor och urgammal stenbyggnad på en igenvuxen kulle i utkanten av staden en bit från sjön. Där hade stadens invånare så länge någon kunde minnas ställt in sina uttjänta redskap och andra ägodelar i tron att någonting skulle komma till nytta i framtiden. Allt låg slängt huller om buller, och råttor kilade kors och tvärs i härligheten. Av någon outgrundlig anledning hade dock taket på den gamla byggnaden hållit ihop, varför den enda fukt som fanns kom från de kompakta grundmurarna och sipprade ner i källaren. I folkmun hade huset alltid kallats skräpkammaren, och givetvis visste ingen hur gammal byggnaden egentligen var.
Åldermannen i staden vid bäckarna och sjön var känd för sina kulturella intressen. Han hade i många år funderat på att låta någon lämplig person åta sig uppdraget att bringa reda i skräpkammaren för att se om det fanns något av värde bland all bråten. Kanske någon hade gömt en skatt där. Kanske var det så att folk ställt undan saker i onödan och sedan glömt bort dem. Hur som helst, en dag gjorde åldermannen slag i saken och lät kalla till sig Johannes, en person som gjort sig känd för att vara såväl en fridens man som en man med stort intresse för kultur, skräp och traditioner.
Johannes hade av någon för honom själv outgrundlig anledning fått bedriva studier i sin ungdom. Han var enda barnet i familjen, och hans arbetsinsats hade säkert behövts i större utsträckning än vad som blev fallet i det lilla jordbruk som föräldrarna försökte livnära sig på. När fadern blivit gammal brukade han sitta och muttra något om Johannes fina händer och titta på sina egna valkiga nävar. Men det var ingen som kom på tanken att han kanske satt där med en massa ånger i hjärtat.
Hur som helst så hade den vithårige sockenprästen lärt Johannes att skriva och läsa. Han hade också lärt honom en smula latin så att Johannes kunde stava sig igenom några urgamla pergament som fanns i kyrkan. Med läskunnigheten i bagaget hade sedan Johannes givit sig ut på vandring, läst allt han kommit över, hjälpt en och annan präst att skriva och slutligen kommit till huvudstaden där han vunnit anställning hos en rik köpman.
Nu var det så att Johannes blev intresserad av alla de gamla byggnaderna i huvudstaden. På söndagarna var han ledig från sin tjänst, och då gick han gata upp och gata ner, studerade husfasader, lade detaljer på minnet, jämförde och förstod till slut hur allt var konstruerat. Så tänkte han på husen i den lilla staden vid bäckarna och sjön, som han besökt några gånger. Han jämförde och funderade och insåg till slut att allt var mycket större och mäktigare i huvudstaden än i staden vid bäckarna och sjön.
Intresset för gamla fina hus gick också igen i Johannes intresse för sådant som folk i allmänhet kallade skräp och som hamnade på diverse soptippar. Ofta gick Johannes och rotade efter saker som han ibland tog hem, lagade och kanske till och med prydde det lilla rum med som han anvisats av sin arbetsgivare den rike köpmannen. Johannes var med andra ord väl förberedd för sitt värv när åldermannen fick idén att låta städa upp i skräpkammaren.
Johannes fick själv uppleva de oroligheter och ruskigheter som inträffade i huvudstaden. Själv lyckades han hålla sig gömd i en källare full med råttor medan fienden plundrade, mördade och brände runt om honom. Eftersom råttorna var lika rädda som Johannes blev de till visst sällskap, och den traditionskunnige mannen insåg att råttor inte alls var så otäcka som folk sade. Tvärtom, de kunde lära sig vissa saker, och Johannes använde sina sällskapsdjur som spanare. När de kom hem med svansen i vädret var det fara å färde, men när de återvände med svansen mellan benen fanns inga fiender i närheten. Då kunde Johannes smita ut och söka efter något att äta.
En dag, då plundringarna pågått en tid, kom råttorna hastigt hemspringande. De hade alla svansen i vädret och gömde sig var de kom åt i källarens många hörn. Johannes dristade sig att kika ut och fick på så sätt bevittna halshuggningarna av rikets förnämsta män. Blodet rann i strömmar, och Johannes kräktes. Nästa dag, när allt åter var lugnt gav han sig ut och lämnade huvudstaden för att aldrig mer återvända.
Johannes vandrade i dagar och nätter för att komma hem till folket i norr. Överallt såg han spår efter strider, och ibland stirrade misstänksamma människoögon efter honom. Men ju närmare han kom hemmet desto färre spår fanns av kriget. Till sin glädje upptäckte han att folket i norr levde som vanligt och inte hade någon större aning om vad som hänt runt omkring.
Johannes sökte upp sitt hem och fann att föräldrarna var döda. Goda grannar hade brukat jorden så att den ej vuxit igen. Inga djur fanns kvar, det var höst och Johannes undrade suckande vad han skulle livnära sig av under den kommande vintern. Han gick runt till människor han kände, tittade in i de enkla husen och hälsades överallt välkommen hem. Han gick också till kyrkan, fann sina föräldrars gravar och förstod att den gamle prästen som lärt honom skriva också var död och blivit ersatt med en yngre man.
Johannes var inte troende och ville därför inte lita på att någon högre makt skulle sörja för honom under den kommande vintern. Inte heller ville han ligga någon av sina grannar till last. Visst skulle många erbjuda husrum, men ingen hade mer mat än att den nätt och jämt räckte till dem själva. I det läget avstod Johannes från att flytta in i sitt enkla barndomshem. I stället gick han genom skogen längs en stig han varit med om att trampa upp i sin ungdom. Den ledde till en stor och fiskrik sjö.
Intill stranden av sjön fanns fyra stora klippblock som bildade en grotta. Där hade Johannes lekt när han var barn tillsammans med många av de andra barnen i byn. Deras lek var ibland vild och gick ut på att alla människor var döda och att de var ensamma kvar. Ömsom var de vänner och ömsom hatade de varandra. Barnen blev varandras fiender i en lek som gick ut på att bara några av dem kunde bo i grottan och överleva vintern. De andra fick gå sin väg och klara sig bäst de kunde. Sina idéer till lekarna fick de från föräldrarna som ofta undrade vad som skulle hända om fiender kom och brände deras hem och lämnade dem utan bostad i kalla vinternätter.
När Johannes nådde sin barndoms lekplats stannade han i förundran. Allt var så vackert, sjön låg spegelblank i höstkvällen, och de gulnade löven föll ett efter ett sakta till marken. Med långsamma steg närmade sig Johannes grottan. Den var likadan som i hans barndom, öppningen mot sjön var så inbjudande, och han gick ner till stranden liksom i andakt. ”Här hör jag hemma”, tänkte han, ”här vill jag stanna. Alltid blir det någon råd med så futtiga ting som mat. Jag kan ju alltid fånga fisk och ta harar i snaror”.
Johannes kröp in i grottan och förstod att han måste ordna någon form av eldstad för att kunna få värme och slippa frysa. Sedan måste han täcka de utrymmen som fanns mellan klippblocken för att slippa få in regn och snö i sin primitiva bostad. Allt detta skulle vara lätt ordnat, och full av tillförsikt påbörjade han redan samma kväll sitt arbete, fast besluten att överleva och leva vidare.
Johannes bodde flera somrar och vintrar i sin grotta. Han lät hår och skägg växa, och han var hela tiden inställd på att förbättra sin bostad. Ibland kom någon från byn och undrade hur det gick för honom, och han tog alltid emot besökare med stor vänlighet och generöst sinne. Hade han något att bjuda på, så gjorde han det. Fanns inget i grottan, fick den besökande nöja sig med ett samtal om väder och skördeutsikter.
Givetvis använde Johannes en stor del av sin tid till eftertanke. Vis av all erfarenhet han skaffat sig under vistelsen hos sockenprästen och i huvudstaden utvecklade han en egen filosofi om människorna och deras förhållande till varandra. Han kom i sitt tänkande fram till att det fanns fyra grupper av människor, nämligen de utstötta, de arbetande, de tjänande och de yppersta. Den senare gruppen var liten och bestod bara av ett fåtal rika personer som med hjälp av sina pengar i stort sett kunde styra såväl de tre andra grupperna som de personer som hade makten i samhället. Enligt Johannes var de yppersta inte villiga att ta på sig makten, eftersom det skulle medföra att de blev utsatta för kritik i olika former. I stället mådde de bättre av att styra makthavarna med sitt inflytande och själva hålla sig i bakgrunden.
Johannes hade en önskan, nämligen att finna någon, man eller kvinna, att diskutera sina tankar med. Men ingen fanns tillgänglig för något sådant eftersom bönderna ur hans egen klass inte kunde läsa eller skriva. De kunde därför inte bilda sig någon uppfattning om vad som hände utanför deras egen lilla värld av arbete för överlevnad. Detta gjorde Johannes förtvivlad, eftersom han kände all samhörighet i världen med sin egen klass. Men den förstod inte honom, den betraktade honom som lite underlig, och den tog till slut avstånd från honom. Han kände sig utstött. Till slut tog Johannes kontakt med den nye sockenprästen i hopp om att finna förståelse. Men prästen, som var son till en rikeman, såg på Johannes med en nedlåtande min och kallade honom för uppkomling. Så för Johannes återstod bara att gå hem till grottan för att där vara ensam med sina tankar.
Det var i det läget åldermannens bud nådde Johannes. Budet var utformat som en bön att Johannes måtte komma till staden vid bäckarna och sjön för att bringa reda i skräpkammaren och samtidigt undersöka om där fanns gömda skatter eller något annat av värde. Johannes undrade för ett ögonblick om det där med skatter var viktigare för åldermannen än att söka utröna hur människorna i staden levt för länge sedan. ”Men det gör detsamma”, tänkte Johannes i sitt stilla sinne. ”Jag går därför att jag är tvungen. Här är jag utstött, och jag är hjärtinnerligt led på att leva på fisk. Och förresten får jag plocka med skräp. Låt oss se vad jag hittar”.
Det var så det kom sig att Johannes än en gång gav sig ut på vandring. Han stängde den enkla dörren till sin grotta, tog de få saker han ägde i ett knyte över axeln och grep en stor vandringsstav. Med sorg i hjärtat men fast besluten att återvända lämnade Johannes folket i norr och därmed den bygd som sett honom födas.
Fortsättning: Kungens kammarherrar
4 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – Johannes
En man hette Johannes. Han bodde numera i staden vid bäckarna och sjön men hade sitt ursprung hos folket i norr, där hans föräldrar livnärt sig på att bruka den magra jorden. Johannes var tunn, hade långt hår och skägg och gick något framåtlutad. Trots att han var en man i sina bästa år såg han gammal ut. Om det nu berodde på skägget, sättet att röra sig eller de slitna kläder han alltid hade på sig var svårt att säga.
Johannes hade kommit till staden vid bäckarna och sjön på uppdrag av dess ålderman och råd. Saken var nämligen den att det fanns en stor och urgammal stenbyggnad på en igenvuxen kulle i utkanten av staden en bit från sjön. Där hade stadens invånare så länge någon kunde minnas ställt in sina uttjänta redskap och andra ägodelar i tron att någonting skulle komma till nytta i framtiden. Allt låg slängt huller om buller, och råttor kilade kors och tvärs i härligheten. Av någon outgrundlig anledning hade dock taket på den gamla byggnaden hållit ihop, varför den enda fukt som fanns kom från de kompakta grundmurarna och sipprade ner i källaren. I folkmun hade huset alltid kallats skräpkammaren, och givetvis visste ingen hur gammal byggnaden egentligen var.
Åldermannen i staden vid bäckarna och sjön var känd för sina kulturella intressen. Han hade i många år funderat på att låta någon lämplig person åta sig uppdraget att bringa reda i skräpkammaren för att se om det fanns något av värde bland all bråten. Kanske någon hade gömt en skatt där. Kanske var det så att folk ställt undan saker i onödan och sedan glömt bort dem. Hur som helst, en dag gjorde åldermannen slag i saken och lät kalla till sig Johannes, en person som gjort sig känd för att vara såväl en fridens man som en man med stort intresse för kultur, skräp och traditioner.
Johannes hade av någon för honom själv outgrundlig anledning fått bedriva studier i sin ungdom. Han var enda barnet i familjen, och hans arbetsinsats hade säkert behövts i större utsträckning än vad som blev fallet i det lilla jordbruk som föräldrarna försökte livnära sig på. När fadern blivit gammal brukade han sitta och muttra något om Johannes fina händer och titta på sina egna valkiga nävar. Men det var ingen som kom på tanken att han kanske satt där med en massa ånger i hjärtat.
Hur som helst så hade den vithårige sockenprästen lärt Johannes att skriva och läsa. Han hade också lärt honom en smula latin så att Johannes kunde stava sig igenom några urgamla pergament som fanns i kyrkan. Med läskunnigheten i bagaget hade sedan Johannes givit sig ut på vandring, läst allt han kommit över, hjälpt en och annan präst att skriva och slutligen kommit till huvudstaden där han vunnit anställning hos en rik köpman.
Nu var det så att Johannes blev intresserad av alla de gamla byggnaderna i huvudstaden. På söndagarna var han ledig från sin tjänst, och då gick han gata upp och gata ner, studerade husfasader, lade detaljer på minnet, jämförde och förstod till slut hur allt var konstruerat. Så tänkte han på husen i den lilla staden vid bäckarna och sjön, som han besökt några gånger. Han jämförde och funderade och insåg till slut att allt var mycket större och mäktigare i huvudstaden än i staden vid bäckarna och sjön.
Intresset för gamla fina hus gick också igen i Johannes intresse för sådant som folk i allmänhet kallade skräp och som hamnade på diverse soptippar. Ofta gick Johannes och rotade efter saker som han ibland tog hem, lagade och kanske till och med prydde det lilla rum med som han anvisats av sin arbetsgivare den rike köpmannen. Johannes var med andra ord väl förberedd för sitt värv när åldermannen fick idén att låta städa upp i skräpkammaren.
Johannes fick själv uppleva de oroligheter och ruskigheter som inträffade i huvudstaden. Själv lyckades han hålla sig gömd i en källare full med råttor medan fienden plundrade, mördade och brände runt om honom. Eftersom råttorna var lika rädda som Johannes blev de till visst sällskap, och den traditionskunnige mannen insåg att råttor inte alls var så otäcka som folk sade. Tvärtom, de kunde lära sig vissa saker, och Johannes använde sina sällskapsdjur som spanare. När de kom hem med svansen i vädret var det fara å färde, men när de återvände med svansen mellan benen fanns inga fiender i närheten. Då kunde Johannes smita ut och söka efter något att äta.
En dag, då plundringarna pågått en tid, kom råttorna hastigt hemspringande. De hade alla svansen i vädret och gömde sig var de kom åt i källarens många hörn. Johannes dristade sig att kika ut och fick på så sätt bevittna halshuggningarna av rikets förnämsta män. Blodet rann i strömmar, och Johannes kräktes. Nästa dag, när allt åter var lugnt gav han sig ut och lämnade huvudstaden för att aldrig mer återvända.
Johannes vandrade i dagar och nätter för att komma hem till folket i norr. Överallt såg han spår efter strider, och ibland stirrade misstänksamma människoögon efter honom. Men ju närmare han kom hemmet desto färre spår fanns av kriget. Till sin glädje upptäckte han att folket i norr levde som vanligt och inte hade någon större aning om vad som hänt runt omkring.
Johannes sökte upp sitt hem och fann att föräldrarna var döda. Goda grannar hade brukat jorden så att den ej vuxit igen. Inga djur fanns kvar, det var höst och Johannes undrade suckande vad han skulle livnära sig av under den kommande vintern. Han gick runt till människor han kände, tittade in i de enkla husen och hälsades överallt välkommen hem. Han gick också till kyrkan, fann sina föräldrars gravar och förstod att den gamle prästen som lärt honom skriva också var död och blivit ersatt med en yngre man.
Johannes var inte troende och ville därför inte lita på att någon högre makt skulle sörja för honom under den kommande vintern. Inte heller ville han ligga någon av sina grannar till last. Visst skulle många erbjuda husrum, men ingen hade mer mat än att den nätt och jämt räckte till dem själva. I det läget avstod Johannes från att flytta in i sitt enkla barndomshem. I stället gick han genom skogen längs en stig han varit med om att trampa upp i sin ungdom. Den ledde till en stor och fiskrik sjö.
Intill stranden av sjön fanns fyra stora klippblock som bildade en grotta. Där hade Johannes lekt när han var barn tillsammans med många av de andra barnen i byn. Deras lek var ibland vild och gick ut på att alla människor var döda och att de var ensamma kvar. Ömsom var de vänner och ömsom hatade de varandra. Barnen blev varandras fiender i en lek som gick ut på att bara några av dem kunde bo i grottan och överleva vintern. De andra fick gå sin väg och klara sig bäst de kunde. Sina idéer till lekarna fick de från föräldrarna som ofta undrade vad som skulle hända om fiender kom och brände deras hem och lämnade dem utan bostad i kalla vinternätter.
När Johannes nådde sin barndoms lekplats stannade han i förundran. Allt var så vackert, sjön låg spegelblank i höstkvällen, och de gulnade löven föll ett efter ett sakta till marken. Med långsamma steg närmade sig Johannes grottan. Den var likadan som i hans barndom, öppningen mot sjön var så inbjudande, och han gick ner till stranden liksom i andakt. ”Här hör jag hemma”, tänkte han, ”här vill jag stanna. Alltid blir det någon råd med så futtiga ting som mat. Jag kan ju alltid fånga fisk och ta harar i snaror”.
Johannes kröp in i grottan och förstod att han måste ordna någon form av eldstad för att kunna få värme och slippa frysa. Sedan måste han täcka de utrymmen som fanns mellan klippblocken för att slippa få in regn och snö i sin primitiva bostad. Allt detta skulle vara lätt ordnat, och full av tillförsikt påbörjade han redan samma kväll sitt arbete, fast besluten att överleva och leva vidare.
Johannes bodde flera somrar och vintrar i sin grotta. Han lät hår och skägg växa, och han var hela tiden inställd på att förbättra sin bostad. Ibland kom någon från byn och undrade hur det gick för honom, och han tog alltid emot besökare med stor vänlighet och generöst sinne. Hade han något att bjuda på, så gjorde han det. Fanns inget i grottan, fick den besökande nöja sig med ett samtal om väder och skördeutsikter.
Givetvis använde Johannes en stor del av sin tid till eftertanke. Vis av all erfarenhet han skaffat sig under vistelsen hos sockenprästen och i huvudstaden utvecklade han en egen filosofi om människorna och deras förhållande till varandra. Han kom i sitt tänkande fram till att det fanns fyra grupper av människor, nämligen de utstötta, de arbetande, de tjänande och de yppersta. Den senare gruppen var liten och bestod bara av ett fåtal rika personer som med hjälp av sina pengar i stort sett kunde styra såväl de tre andra grupperna som de personer som hade makten i samhället. Enligt Johannes var de yppersta inte villiga att ta på sig makten, eftersom det skulle medföra att de blev utsatta för kritik i olika former. I stället mådde de bättre av att styra makthavarna med sitt inflytande och själva hålla sig i bakgrunden.
Johannes hade en önskan, nämligen att finna någon, man eller kvinna, att diskutera sina tankar med. Men ingen fanns tillgänglig för något sådant eftersom bönderna ur hans egen klass inte kunde läsa eller skriva. De kunde därför inte bilda sig någon uppfattning om vad som hände utanför deras egen lilla värld av arbete för överlevnad. Detta gjorde Johannes förtvivlad, eftersom han kände all samhörighet i världen med sin egen klass. Men den förstod inte honom, den betraktade honom som lite underlig, och den tog till slut avstånd från honom. Han kände sig utstött. Till slut tog Johannes kontakt med den nye sockenprästen i hopp om att finna förståelse. Men prästen, som var son till en rikeman, såg på Johannes med en nedlåtande min och kallade honom för uppkomling. Så för Johannes återstod bara att gå hem till grottan för att där vara ensam med sina tankar.
Det var i det läget åldermannens bud nådde Johannes. Budet var utformat som en bön att Johannes måtte komma till staden vid bäckarna och sjön för att bringa reda i skräpkammaren och samtidigt undersöka om där fanns gömda skatter eller något annat av värde. Johannes undrade för ett ögonblick om det där med skatter var viktigare för åldermannen än att söka utröna hur människorna i staden levt för länge sedan. ”Men det gör detsamma”, tänkte Johannes i sitt stilla sinne. ”Jag går därför att jag är tvungen. Här är jag utstött, och jag är hjärtinnerligt led på att leva på fisk. Och förresten får jag plocka med skräp. Låt oss se vad jag hittar”.
Det var så det kom sig att Johannes än en gång gav sig ut på vandring. Han stängde den enkla dörren till sin grotta, tog de få saker han ägde i ett knyte över axeln och grep en stor vandringsstav. Med sorg i hjärtat men fast besluten att återvända lämnade Johannes folket i norr och därmed den bygd som sett honom födas.
Fortsättning: Kungens kammarherrar