För mycket länge sedan fanns någonstans på jorden ett kungarike, likaväl som det fanns många andra kungariken. Det kungarike som vi skall tala om var inte stort, men det var heller inte litet. Det var helt enkelt lagom, så där lagom att det gick att hålla samman något så när i tider av oro. Det var i alla fall vad man trodde.
Mitt inne i kungariket låg huvudstaden djupt inne i en vik av det stora vida havet. Nere i hamnen fanns alltid en lång rad skepp som kommit lastade med de varor som behövdes för invånarnas försörjning. Visserligen hade de flesta i huvudstaden möjlighet att odla sina egna grönsaker och även hålla vissa djur till slakt, men det fanns naturligtvis en lång rad andra förnödenheter som måste föras dit från andra platser.
Huvudstaden var stor, och de flesta husen var byggda i sten. Trähus fanns också, men de var till största delen belägna i utkanterna och beboddes av fattiga invånare. Lite var stans fanns kyrkor, alla byggda i sten och välbesökta om söndagarna. Där predikade mäktiga präster om världens ondska och sade till dem som lyssnade att världen en dag skulle gå under. När predikan var slut kände sig många kyrkbesökare illa till mods och låste gärna sina dörrar ordentligt när de kommit hem.
Handeln blomstrade i huvudstaden, och många var rika. Köpmännen, som var de allra rikaste, bodde i prydliga stenhus kring de torgbildningar som fanns lite varstans och till vilka man nådde fram genom trånga gränder. På huvudstadens högsta punkt, en god bit från hamnen, låg en särskilt stor och präktig byggnad. Den kallades slottet, och där bodde kungen. Slottets närmaste omgivning saknade av försvarsskäl andra byggnader. Ingen fiende skulle kunna närma sig utan att bli upptäckt. Det skulle vara lätt att försvara slottet och kungen.
Hur många invånare huvudstaden hade visste ingen med säkerhet. Det var nämligen svårt att hålla reda på alla, särskilt som trähusen i utkanten ofta fick nya invånare från den omgivande landsbygden. De kom till staden i hopp om arbete och försörjning, men deras önskningar infriades sällan. En del gav sig därför tillbaka ut på landsbygden, men många stannade kvar och bildade missnöjda grupper. De som blev kvar drömde ibland om att storma slottet och tvinga kungen att lämna ifrån sig de rikedomar alla trodde han hade. Men det blev liksom aldrig av.
När man stod i slottets högsta torn och såg ut över huvudstaden möttes man, åtminstone klara och vackra dagar, av en betagande syn. Det glittrande havsvattnet mötte kajerna och gav ett mäktigt ljus åt de byggnader som låg närmast viken. Lät man sedan blicken följa hustaken anade man det oregelbundna nätet av gator och gränder. Ibland öppnade sig staden, och då såg man de myllrande skarorna av invånare och främlingar på de fyrkantiga och väl planerade torgbildningarna. Längst bort försvann bebyggelsen gradvis in i ett dis, där man bara anade landsbygden med dess åkrar, ängar, hus och skogar.
Kungen stod ofta i det höga tornet. Ingen visste om han stod där för att beundra utsikten eller om det var för att njuta av tanken på att allt det han såg och mycket därtill var hans rike. Kanske stod han där för att själv kunna konstatera att allt var lugnt, att inga fiender närmade sig eller att ingen brand utbrutit. När kungen stått länge i tornet kom han oftast ner i slottets salar med en frånvarande min som om han grubblade över någonting särskilt.
När vår berättelse börjar hade kungen nyligen tillträtt sitt höga ämbete. Han hade blivit vald av ett jublande folk som i många år hade upplevt krig med omgivande fientliga folk och som nu ville ha lugn och ro. Kungen hade en gång i världen för första gången sett dagens ljus i en by utanför huvudstaden, och han hade som yngling deltagit i striderna och blivit tillfångatagen. När kriget nått sin kulmen och fienden intagit huvudstaden hade han lyckats fly ur sin fångenskap och kommit hem lagom för att erfara att fienden låtit hugga huvudet av rikets alla högt uppsatta män på ett av huvudstadens torg. Bara han fanns kvar som tänkbar kungakandidat, och därför valdes han till kung. Detta hade skett sedan fienden insett det lönlösa i att söka erövra riket och därför dragit sig tillbaka.
Kungen var en man i sina bästa år. Han var storvuxen och stark, hade rött hår och skägg och var känd för sin lynnighet och sitt dåliga humör. Hans stora händer slog gärna den som ifrågasatte hans åsikter eller på annat sätt väckte hans missnöje. Även ett annat karaktärsdrag var välkänt. Det var den kungliga snålheten som tog sig uttryck i allt från knappheten på mat på slottets bord till de dåliga kläder som många gånger nästan hängde i trasor på slottets tjänstefolk.
Det var bara några få invigda som visste varför kungen var så lynnig och hade så dåligt humör. Alla andra sökte förklara saken med att han blivit illa åtgången i kriget och sett så många ruskigheter att alltsammans gått honom åt huvudet. Som yngling hade kungen nämligen varit känd som en fridens man som inte ens kommit sig för att sparka hunden när den i hunger snattade till sig något att äta.
Sanningen var mycket enklare än alla de spekulationer som florerade. Kungen hade nämligen tandvärk. Den fanns där emellertid inte alltid utan kom några gånger om dagen och då helt utan förvarning. Så hade det varit under några år. Det märkliga var att värken inte berodde på att tänderna var trasiga. Kungen hade nämligen efter ett raserianfall, som för övrigt slutat med att alla lämnat slottet, förklädd uppsökt en fältskär, som efter en stunds undersökning konstaterat att tänderna var hela och i bättre skick än hos de flesta män i kungens ålder.
Om hela sanningen skall fram, så skall det också sägas att snålheten var en följd av tandvärken. I samband med vredesutbrotten blev det mesta i slottet sönderslaget, och det ledde i sin tur till resonemanget att det inte var någon idé att skaffa nya saker, för då skulle de också bli sönderslagna. Samma sak gällde mathållningen. Om det serverades dyr mat och kungen blev arg, så hände det att han kastade alltsammans i väggen. Då var det bättre med gröt, gammalt bröd och härsket smör. Över sådant behövde man inte gräma sig om olyckan var framme.
Som var och en nu förstår fanns det inga rikedomar i kungens slott. Egentligen hade det varit lika bra att gå ut och tala om det för alla som var missnöjda. Då hade den diskussionen varit ur världen. Men det ville man inte, främst därför att då kunde främmande och fientligt sinnade makter få för sig att kungen inte hade råd att föra krig om hans rike blev anfallet. Och det var det sista intryck man kunde tänka sig att ge. Därför teg alla som arbetade inom slottets murar med det där om fattigdomen. Det enda som någon gång kunde läcka ut var mer eller mindre friserade historier om kungens tandvärk och ilska. Men det gjorde mindre, för invånarna i huvudstaden inbillade sig att en arg och beslutsam kung var någonting långt bättre än en som var snäll och förlåtande och inte visste vad han ville.
Vid vissa tillfällen var dock fattigdomen knepig och till och med besvärande. Det var när främmande sändebud kom till riket och kungen blev tvungen att ställa till gästabud. Men även då löste det sig mestadels eftersom huvudstadens rika köpmän gärna visade sig på slottet. Följden blev att de även fick betala kalaset och skaffa fram mat och dryck. Men det gjorde de så gärna och under former som klart visade att kungen inte behövde stå i tacksamhetsskuld till dem på något sätt. För någonting sådant skulle ju kunna bli farligt när det gällde kungens frihet att styra riket. ”Ömsesidiga beroendeförhållanden skall man akta sig för”, brukade kungen säga när han någon enstaka gång var på gott humör.
Kungens tjänstefolk utgjordes av en handfull män och kvinnor. De hade olika befattningar alltifrån kökspigan till de betjänter som passade upp vid gästabuden. Alla, även kungen, hade två omgångar kläder, en omgång för vardagsbruk och en för fest. Kungen var ytterst noga med att festskrudarna inte användes i onödan, för då kunde de bli solkiga eller sönderslitna. Det var därför som alla mestadels gick klädda i trasor. Men eftersom ingen kunde komma objuden till slottet, så var det heller ingen som visste om det där med kläderna.
Det fanns alltid en underton av oro i allt det som hände i huvudstaden. Motsättningar mellan rika och fattiga och mellan invånare och främlingar från landsbygden präglade vardagen. Kungen visste inte så mycket om det som hände utanför slottet. Han var mest upptagen med sina egna bekymmer och den diplomati han var tvungen att bedriva med främmande makter. Men det fanns kanaler till kungen, och ibland lyssnade han till dem antingen han ville eller inte. Ibland gladdes han över det han hörde men lika ofta förskräcktes han och slog dövörat till. Följden blev att allt fler beslut fattades av andra än kungen. Och det var kanske tur för rikets alla invånare.
Fortsättning: Staden vid bäckarna och sjön
3 sep 2012
Sagan om Skräpkammaren – En kung och hans rike
För mycket länge sedan fanns någonstans på jorden ett kungarike, likaväl som det fanns många andra kungariken. Det kungarike som vi skall tala om var inte stort, men det var heller inte litet. Det var helt enkelt lagom, så där lagom att det gick att hålla samman något så när i tider av oro. Det var i alla fall vad man trodde.
Mitt inne i kungariket låg huvudstaden djupt inne i en vik av det stora vida havet. Nere i hamnen fanns alltid en lång rad skepp som kommit lastade med de varor som behövdes för invånarnas försörjning. Visserligen hade de flesta i huvudstaden möjlighet att odla sina egna grönsaker och även hålla vissa djur till slakt, men det fanns naturligtvis en lång rad andra förnödenheter som måste föras dit från andra platser.
Huvudstaden var stor, och de flesta husen var byggda i sten. Trähus fanns också, men de var till största delen belägna i utkanterna och beboddes av fattiga invånare. Lite var stans fanns kyrkor, alla byggda i sten och välbesökta om söndagarna. Där predikade mäktiga präster om världens ondska och sade till dem som lyssnade att världen en dag skulle gå under. När predikan var slut kände sig många kyrkbesökare illa till mods och låste gärna sina dörrar ordentligt när de kommit hem.
Handeln blomstrade i huvudstaden, och många var rika. Köpmännen, som var de allra rikaste, bodde i prydliga stenhus kring de torgbildningar som fanns lite varstans och till vilka man nådde fram genom trånga gränder. På huvudstadens högsta punkt, en god bit från hamnen, låg en särskilt stor och präktig byggnad. Den kallades slottet, och där bodde kungen. Slottets närmaste omgivning saknade av försvarsskäl andra byggnader. Ingen fiende skulle kunna närma sig utan att bli upptäckt. Det skulle vara lätt att försvara slottet och kungen.
Hur många invånare huvudstaden hade visste ingen med säkerhet. Det var nämligen svårt att hålla reda på alla, särskilt som trähusen i utkanten ofta fick nya invånare från den omgivande landsbygden. De kom till staden i hopp om arbete och försörjning, men deras önskningar infriades sällan. En del gav sig därför tillbaka ut på landsbygden, men många stannade kvar och bildade missnöjda grupper. De som blev kvar drömde ibland om att storma slottet och tvinga kungen att lämna ifrån sig de rikedomar alla trodde han hade. Men det blev liksom aldrig av.
När man stod i slottets högsta torn och såg ut över huvudstaden möttes man, åtminstone klara och vackra dagar, av en betagande syn. Det glittrande havsvattnet mötte kajerna och gav ett mäktigt ljus åt de byggnader som låg närmast viken. Lät man sedan blicken följa hustaken anade man det oregelbundna nätet av gator och gränder. Ibland öppnade sig staden, och då såg man de myllrande skarorna av invånare och främlingar på de fyrkantiga och väl planerade torgbildningarna. Längst bort försvann bebyggelsen gradvis in i ett dis, där man bara anade landsbygden med dess åkrar, ängar, hus och skogar.
Kungen stod ofta i det höga tornet. Ingen visste om han stod där för att beundra utsikten eller om det var för att njuta av tanken på att allt det han såg och mycket därtill var hans rike. Kanske stod han där för att själv kunna konstatera att allt var lugnt, att inga fiender närmade sig eller att ingen brand utbrutit. När kungen stått länge i tornet kom han oftast ner i slottets salar med en frånvarande min som om han grubblade över någonting särskilt.
När vår berättelse börjar hade kungen nyligen tillträtt sitt höga ämbete. Han hade blivit vald av ett jublande folk som i många år hade upplevt krig med omgivande fientliga folk och som nu ville ha lugn och ro. Kungen hade en gång i världen för första gången sett dagens ljus i en by utanför huvudstaden, och han hade som yngling deltagit i striderna och blivit tillfångatagen. När kriget nått sin kulmen och fienden intagit huvudstaden hade han lyckats fly ur sin fångenskap och kommit hem lagom för att erfara att fienden låtit hugga huvudet av rikets alla högt uppsatta män på ett av huvudstadens torg. Bara han fanns kvar som tänkbar kungakandidat, och därför valdes han till kung. Detta hade skett sedan fienden insett det lönlösa i att söka erövra riket och därför dragit sig tillbaka.
Kungen var en man i sina bästa år. Han var storvuxen och stark, hade rött hår och skägg och var känd för sin lynnighet och sitt dåliga humör. Hans stora händer slog gärna den som ifrågasatte hans åsikter eller på annat sätt väckte hans missnöje. Även ett annat karaktärsdrag var välkänt. Det var den kungliga snålheten som tog sig uttryck i allt från knappheten på mat på slottets bord till de dåliga kläder som många gånger nästan hängde i trasor på slottets tjänstefolk.
Det var bara några få invigda som visste varför kungen var så lynnig och hade så dåligt humör. Alla andra sökte förklara saken med att han blivit illa åtgången i kriget och sett så många ruskigheter att alltsammans gått honom åt huvudet. Som yngling hade kungen nämligen varit känd som en fridens man som inte ens kommit sig för att sparka hunden när den i hunger snattade till sig något att äta.
Sanningen var mycket enklare än alla de spekulationer som florerade. Kungen hade nämligen tandvärk. Den fanns där emellertid inte alltid utan kom några gånger om dagen och då helt utan förvarning. Så hade det varit under några år. Det märkliga var att värken inte berodde på att tänderna var trasiga. Kungen hade nämligen efter ett raserianfall, som för övrigt slutat med att alla lämnat slottet, förklädd uppsökt en fältskär, som efter en stunds undersökning konstaterat att tänderna var hela och i bättre skick än hos de flesta män i kungens ålder.
Om hela sanningen skall fram, så skall det också sägas att snålheten var en följd av tandvärken. I samband med vredesutbrotten blev det mesta i slottet sönderslaget, och det ledde i sin tur till resonemanget att det inte var någon idé att skaffa nya saker, för då skulle de också bli sönderslagna. Samma sak gällde mathållningen. Om det serverades dyr mat och kungen blev arg, så hände det att han kastade alltsammans i väggen. Då var det bättre med gröt, gammalt bröd och härsket smör. Över sådant behövde man inte gräma sig om olyckan var framme.
Som var och en nu förstår fanns det inga rikedomar i kungens slott. Egentligen hade det varit lika bra att gå ut och tala om det för alla som var missnöjda. Då hade den diskussionen varit ur världen. Men det ville man inte, främst därför att då kunde främmande och fientligt sinnade makter få för sig att kungen inte hade råd att föra krig om hans rike blev anfallet. Och det var det sista intryck man kunde tänka sig att ge. Därför teg alla som arbetade inom slottets murar med det där om fattigdomen. Det enda som någon gång kunde läcka ut var mer eller mindre friserade historier om kungens tandvärk och ilska. Men det gjorde mindre, för invånarna i huvudstaden inbillade sig att en arg och beslutsam kung var någonting långt bättre än en som var snäll och förlåtande och inte visste vad han ville.
Vid vissa tillfällen var dock fattigdomen knepig och till och med besvärande. Det var när främmande sändebud kom till riket och kungen blev tvungen att ställa till gästabud. Men även då löste det sig mestadels eftersom huvudstadens rika köpmän gärna visade sig på slottet. Följden blev att de även fick betala kalaset och skaffa fram mat och dryck. Men det gjorde de så gärna och under former som klart visade att kungen inte behövde stå i tacksamhetsskuld till dem på något sätt. För någonting sådant skulle ju kunna bli farligt när det gällde kungens frihet att styra riket. ”Ömsesidiga beroendeförhållanden skall man akta sig för”, brukade kungen säga när han någon enstaka gång var på gott humör.
Kungens tjänstefolk utgjordes av en handfull män och kvinnor. De hade olika befattningar alltifrån kökspigan till de betjänter som passade upp vid gästabuden. Alla, även kungen, hade två omgångar kläder, en omgång för vardagsbruk och en för fest. Kungen var ytterst noga med att festskrudarna inte användes i onödan, för då kunde de bli solkiga eller sönderslitna. Det var därför som alla mestadels gick klädda i trasor. Men eftersom ingen kunde komma objuden till slottet, så var det heller ingen som visste om det där med kläderna.
Det fanns alltid en underton av oro i allt det som hände i huvudstaden. Motsättningar mellan rika och fattiga och mellan invånare och främlingar från landsbygden präglade vardagen. Kungen visste inte så mycket om det som hände utanför slottet. Han var mest upptagen med sina egna bekymmer och den diplomati han var tvungen att bedriva med främmande makter. Men det fanns kanaler till kungen, och ibland lyssnade han till dem antingen han ville eller inte. Ibland gladdes han över det han hörde men lika ofta förskräcktes han och slog dövörat till. Följden blev att allt fler beslut fattades av andra än kungen. Och det var kanske tur för rikets alla invånare.