Det här är egentligen något av en förstudie till boken ”Legend i Glas”. Det var nämligen så att mina intervjuer med Vicke startade redan 1980 som en följd av vi det året genomförde utställningen ”Vicke Lindstrand – 52 år i glaskonstens tjänst” på Smålands museum. Texten nedan härrör från en kulturartikel med samma rubrik i Smålandsposten. På den tiden skrev vi ibland sådana artiklar och gjorde sedan ett tusental särtryck som blev till programblad. Ett mycket fiffigt sätt att ta vara på knappa resurser. Så håll till godo med den första skildringen av den då fortfarande oerhört vitale 76-årige konstnären.
Året var 1928, och platsen var Orrefors. Simon Gate blev den som räddade Vickes talanger åt glaskonsten. För det kunde ha blivit så att allt tecknandet och ritandet lett till något annat. Slumpen ledde Vicke in i en gärning som efter 52 år ännu pågår.
Jag sitter hemma hos Vicke Lindstrand i hans villa i Kosta. Bandspelaren surrar lätt, Vicke talar långsamt, basrösten går in på magnetspåret. Det behövs inte många kommentarer från min sida. Jag förtrollas av att höra mannen berätta om sin gärning och få bekräftat vad jag tidigare anat, nämligen att jag framför mig har en människa som varit otroligt aktiv och produktiv och hunnit med vad som är få förunnat att hinna under en livstid.
Vaggan stod i Göteborg, och födelseåret var 1904. Med stort C i teckning lämnade Vicke läroverket för att försörja sig med något riktigt arbete. Att teckningsläraren och Vicke haft olika uppfattning om saker och ting var uppenbart, för på arbetsplatsen ritade Vicke för det mesta, och alla var överens om att han borde studera teckning och målning. Så blev det, och livsgärningen utstakades.
Sången och musiken blev vid sidan av tecknandet en kär sysselsättning. Det är härifrån som Vicke tar en liknelse som jag fäst mig mycket vid och gärna återger fritt efter bandet:
”Glaskonstnärerna är allihop dirigenter för en orkester. Men i en orkester måste alla kunna sina instrument. Kunna spela på rätt sätt. De behöver inte komponera, för de får noterna. Glasblåsarverkstaden är konstnärens orkester, och det är konstnärens uppgift att hålla samman det hela. Orkestern ser ut som en balett med svävande, glödande klot. Händerna är mjuka, likaså rörelserna. Glasblåsarens vänstra hand är som musikerns vänstra hand när han trakterar fiolen.”
Vicke stannade i Orrefors i 12 år, närmare bestämt till 1940. Under den epoken skapade han en rad kända saker. Bland annat påbörjades arbetet med arielglaset, och efter långa diskussioner och flera experiment var saken klar: Det gick att innesluta luft i glasmassan.
I det sammanhanget får man åter lov att tänka på orkestern och på hur Vicke sett och fortfarande ser sig själv som en del av ett stort arbetslag. Det är på den handaskicklige glasblåsaren som resultatet hänger, och lika lite som dirigenten kan pressa god musik ur dåliga musiker, lika lite nytta kan glaskonstnären göra i en orkester av oskickliga glasarbetare. Allt måste vara samstämmighet, och alla måste känna arbetsglädje för att resultatet skall bli bra.
Vicke återkommer ofta till detta med arbetsglädje. I hans aktiva värld finns ingen arbetstid som varar 8 till 5. Skall någonting lyckas, så måste all tid ägnas åt det man engagerar sig i. Och det är vad han själv gjort, och det har även de gjort som arbetat med honom. Vicke berättar gärna om arbetsglädjen i Orrefors, om hur alla som arbetade vid bruket träffades om kvällarna för att diskutera glas och hur man i det samarbetets namn löste alla de problem som först kunde synas olösliga.
1940-50 var Vicke Lindstrand konstnärlig ledare hos Upsala-Ekeby. Men 1950 var han tillbaka till glaset igen, och det blev denna gången Kosta. Där skapades en lång rad välkända saker. Experimenten var otaliga och präglades alltid av strävan att lyckas och att upptäcka nya infallsvinklar hos glaset. Hyttarbetat, slipat, graverat, allt fanns med.
Bandspelaren surrar, jag lyssnar på intervjun med Vicke, och det finns en rad saker som jag fäster mig vid. Bland annat talar vi om Stockholmsutställningen 1930 och om att det egentligen var i förberedelserna för den som Vicke kom till Orrefors. I år firar man 50-årsminnet av Stockholmsutställningen på kulturhuset i Stockholm. Där visas en rad saker som plockats fram lite varstans ur museernas gömmor. Mycket av det känner man inte igen idag. Men Orreforsprodukterna är inte glömda. De är åtråvärda ting, representerande svenskt konsthantverk på högsta nivå.
Kostaepoken har egentligen inte upphört eftersom Vicke fortfarande bor i samhället. Men samarbetet med bruket har upphört, och konstnären har blivit sin egen gravör. På hyttarbetade produkter från Kosta likaväl som på vackra skapelser från den lilla skånska hyttan i Åhus arbetar Vicke med en gammaldags form av punktgravyr. Vackra mönster växer fram ur hans skickliga hand, och han arbetar med stor glädje. Resultatet är fantastiskt och saknar egentligen motsvarighet i svensk glashantering. Själv är jag speciellt förtjust i en stor driven vas från Åhus med Carl von Linnés porträtt på. Den skänkte Vicke till Smålands museum under Linné-året 1978, och den pryder verkligen sin plats i den permanenta glasutställningen.
Vicke säger själv att han låter som en väckelsepredikant när han talar om glas. Men han är frälst inför det material han arbetat med större delen av sitt liv. Han återkommer till liknelsen med orkestern, och han talar om de goda musikerna och de sköna stunder av skapande de haft tillsammans. Musikerna är i sig själva legendariska instrumentalister. Det är frågan om Knut och Gustaf Bergqvist på Orrefors och Bengt Heintze på Kosta. Den senare är fortfarande aktiv och talar med glädje om de många årens goda samarbete med Vicke.
Hur många glasbitar finns det som bär eller borde bära Vicke Lindstrands signatur? Frågan går bara att besvara med ett ord: oräkneliga. Och det är lätt att förstå när man ställer samman ett par hundra produkter och finner att ingen är den andra lik. Så många stilar, så många skiftande resultat har få svenska glaskonstnärer mäktat åstadkomma. Och produktionen fortsätter. Själv känner jag stor ödmjukhet inför mannen och hans gärning.
Lars Thor
10 jul 2012
Legend i Glas – trettio år senare nr 2
Det här är egentligen något av en förstudie till boken ”Legend i Glas”. Det var nämligen så att mina intervjuer med Vicke startade redan 1980 som en följd av vi det året genomförde utställningen ”Vicke Lindstrand – 52 år i glaskonstens tjänst” på Smålands museum. Texten nedan härrör från en kulturartikel med samma rubrik i Smålandsposten. På den tiden skrev vi ibland sådana artiklar och gjorde sedan ett tusental särtryck som blev till programblad. Ett mycket fiffigt sätt att ta vara på knappa resurser. Så håll till godo med den första skildringen av den då fortfarande oerhört vitale 76-årige konstnären.
Året var 1928, och platsen var Orrefors. Simon Gate blev den som räddade Vickes talanger åt glaskonsten. För det kunde ha blivit så att allt tecknandet och ritandet lett till något annat. Slumpen ledde Vicke in i en gärning som efter 52 år ännu pågår.
Jag sitter hemma hos Vicke Lindstrand i hans villa i Kosta. Bandspelaren surrar lätt, Vicke talar långsamt, basrösten går in på magnetspåret. Det behövs inte många kommentarer från min sida. Jag förtrollas av att höra mannen berätta om sin gärning och få bekräftat vad jag tidigare anat, nämligen att jag framför mig har en människa som varit otroligt aktiv och produktiv och hunnit med vad som är få förunnat att hinna under en livstid.
Vaggan stod i Göteborg, och födelseåret var 1904. Med stort C i teckning lämnade Vicke läroverket för att försörja sig med något riktigt arbete. Att teckningsläraren och Vicke haft olika uppfattning om saker och ting var uppenbart, för på arbetsplatsen ritade Vicke för det mesta, och alla var överens om att han borde studera teckning och målning. Så blev det, och livsgärningen utstakades.
Sången och musiken blev vid sidan av tecknandet en kär sysselsättning. Det är härifrån som Vicke tar en liknelse som jag fäst mig mycket vid och gärna återger fritt efter bandet:
”Glaskonstnärerna är allihop dirigenter för en orkester. Men i en orkester måste alla kunna sina instrument. Kunna spela på rätt sätt. De behöver inte komponera, för de får noterna. Glasblåsarverkstaden är konstnärens orkester, och det är konstnärens uppgift att hålla samman det hela. Orkestern ser ut som en balett med svävande, glödande klot. Händerna är mjuka, likaså rörelserna. Glasblåsarens vänstra hand är som musikerns vänstra hand när han trakterar fiolen.”
Vicke stannade i Orrefors i 12 år, närmare bestämt till 1940. Under den epoken skapade han en rad kända saker. Bland annat påbörjades arbetet med arielglaset, och efter långa diskussioner och flera experiment var saken klar: Det gick att innesluta luft i glasmassan.
I det sammanhanget får man åter lov att tänka på orkestern och på hur Vicke sett och fortfarande ser sig själv som en del av ett stort arbetslag. Det är på den handaskicklige glasblåsaren som resultatet hänger, och lika lite som dirigenten kan pressa god musik ur dåliga musiker, lika lite nytta kan glaskonstnären göra i en orkester av oskickliga glasarbetare. Allt måste vara samstämmighet, och alla måste känna arbetsglädje för att resultatet skall bli bra.
Vicke återkommer ofta till detta med arbetsglädje. I hans aktiva värld finns ingen arbetstid som varar 8 till 5. Skall någonting lyckas, så måste all tid ägnas åt det man engagerar sig i. Och det är vad han själv gjort, och det har även de gjort som arbetat med honom. Vicke berättar gärna om arbetsglädjen i Orrefors, om hur alla som arbetade vid bruket träffades om kvällarna för att diskutera glas och hur man i det samarbetets namn löste alla de problem som först kunde synas olösliga.
1940-50 var Vicke Lindstrand konstnärlig ledare hos Upsala-Ekeby. Men 1950 var han tillbaka till glaset igen, och det blev denna gången Kosta. Där skapades en lång rad välkända saker. Experimenten var otaliga och präglades alltid av strävan att lyckas och att upptäcka nya infallsvinklar hos glaset. Hyttarbetat, slipat, graverat, allt fanns med.
Bandspelaren surrar, jag lyssnar på intervjun med Vicke, och det finns en rad saker som jag fäster mig vid. Bland annat talar vi om Stockholmsutställningen 1930 och om att det egentligen var i förberedelserna för den som Vicke kom till Orrefors. I år firar man 50-årsminnet av Stockholmsutställningen på kulturhuset i Stockholm. Där visas en rad saker som plockats fram lite varstans ur museernas gömmor. Mycket av det känner man inte igen idag. Men Orreforsprodukterna är inte glömda. De är åtråvärda ting, representerande svenskt konsthantverk på högsta nivå.
Kostaepoken har egentligen inte upphört eftersom Vicke fortfarande bor i samhället. Men samarbetet med bruket har upphört, och konstnären har blivit sin egen gravör. På hyttarbetade produkter från Kosta likaväl som på vackra skapelser från den lilla skånska hyttan i Åhus arbetar Vicke med en gammaldags form av punktgravyr. Vackra mönster växer fram ur hans skickliga hand, och han arbetar med stor glädje. Resultatet är fantastiskt och saknar egentligen motsvarighet i svensk glashantering. Själv är jag speciellt förtjust i en stor driven vas från Åhus med Carl von Linnés porträtt på. Den skänkte Vicke till Smålands museum under Linné-året 1978, och den pryder verkligen sin plats i den permanenta glasutställningen.
Vicke säger själv att han låter som en väckelsepredikant när han talar om glas. Men han är frälst inför det material han arbetat med större delen av sitt liv. Han återkommer till liknelsen med orkestern, och han talar om de goda musikerna och de sköna stunder av skapande de haft tillsammans. Musikerna är i sig själva legendariska instrumentalister. Det är frågan om Knut och Gustaf Bergqvist på Orrefors och Bengt Heintze på Kosta. Den senare är fortfarande aktiv och talar med glädje om de många årens goda samarbete med Vicke.
Hur många glasbitar finns det som bär eller borde bära Vicke Lindstrands signatur? Frågan går bara att besvara med ett ord: oräkneliga. Och det är lätt att förstå när man ställer samman ett par hundra produkter och finner att ingen är den andra lik. Så många stilar, så många skiftande resultat har få svenska glaskonstnärer mäktat åstadkomma. Och produktionen fortsätter. Själv känner jag stor ödmjukhet inför mannen och hans gärning.
Lars Thor