Boda 25 februari 2012

Det blev en solig och skön eftermiddag mitt i ett tämligen snöfritt landskap. Jag var inbjuden av The Glass Factory – Glasmuseet i Boda för att tala om Erik Rosén radikal förnyare av svensk glaskonst. Inbjudna var också Carl-Henric Åfors, son till den legendariske glasbruksdirektören Eric Åfors och Christopher Ramsey, Hyttmästare för Vet Hut, Sveriges nya glasbruk i Boda.

Jag publicerade 2004 tillsammans med hustrun Margareta boken om Erik Rosén på Frommens Förlag. Bokens formgivare var Sebastian Löfvall, vår gode vän som sköter all teknik på den här bloggen. Antal exemplar uppgick till 1300, varav några exemplar fortfarande finns till salu i Boda.

 

Jag blev smått förstummad över den stora skara som kommit denna lördagseftermiddag. Någon räknade till 140 personer, naturligtvis de flesta från samhället men också många tillresta, ända från Kristianstad. Kanske ändå inget att förvånas över, namnen Åfors och Rosén lever klart i minnet hos en lång rad människor som sysslat med glas i olika former: samlare, formgivare, allmänt glasintresserade och – inte minst – gamla glasarbetare.

Nåväl, Erik Rosén kom till Boda som chef 1947 blott 23 år gammal, rekryterad av Eric Åfors. Han var nybliven civilekonom, uppvuxen i Kosta där fadern Alfred var chef för glasbruket. Han hade jobbat i hyttan i Kosta under gymnasieårens sommarlov hos glasblåsarlegenden Bengt Heintze och han hade skrivit sitt examensarbete vid Handelshögskolan i Göteborg om glasbruken i Uppvidinge härad. Med andra ord en man som kunde glas i alla dess former.

Erik Rosén har ibland kallats den siste patronen, en man som på alla sätt vårdade samhället och dess invånare. Han blev småningom chef även för glasbruken i Åfors, Kosta och Johansfors. Han var med om att bilda Åforsgruppen som omfattade de fyra bruken. Åforsgruppen bytte sedan namn till Kosta Boda AB. Han förnyade svenskt glas på ett radikalt sätt genom att till de olika bruken rekrytera inte mindre än 16 formgivare alltifrån Erik Höglund till Kjell Engman. Han insåg och visste att svenskt glas måste förnyas efter andra världskriget, och jag vågar påstå att han förlängde överlevnaden av svenskt glas med åtminstone ett par årtionden i den mördande konkurrens från andra länder som rådde.

Vi har sagt som så att när glasmuseet i Boda sålt de sista exemplaren av boken kommer vi att lägga ut huvuddelen av den här på bloggen. Sebastian Löfvall har den förvisso kvar i sin server. Till dess få läsaren nöja sig med ett par goda historier från Boda, berättade av huvudpersonen själv.

Erik Rosén bodde i huset Ekbacken ett stenkast från glasbruket. Därifrån utgick det gigantiska PR-bygge han bedrev genom representation av alla de slag med hustrun Solveig som värdinna, administratör och fostrare av parets tre barn. Mitt under en sådan här middag var det någon som bankade på dörren och bad att få tala med Rosén. Det visade sig vara en kvinna, hustru till en av brukets glasarbetare. Hon berättade att hennes gubbe låst henne ute och inte ville släppa in henne. Rosén bröt upp från middagen, följde henne hem, bankade på hennes dörr och talade med hög röst om vem det var som bankade. Dörren öppnades genast och kvinnan släpptes in.

En annan gång var dåvarande industriministern Krister Wickman på besök. Av någon anledning gav han sig på kvällen ut i byn för en promenad. På avstånd såg han två något överförfriskade herrar sittande på en bänk. När Wickman närmade sig reste de sig och ställde sig i något av enskild ställning. Men plötsligt satte de sig igen. ”Jaså var det du”, undslapp sig den ene av herrarna, ”vi trodde det var Rosén”.

Så kunde det gå till i Boda på den tiden. Vi ber att få återkomma.

Lars Thor