Att leva vid och med en gräns

Det handlar om två små land som möts. För du vet väl att Småland betyder just de små landen. Och här handlar det om Värend med centrum i Växjö och Handbörd med centrum i Högsby och Emådalen. I utkanten av Värend ligger den till ytan mycket stora Älghults socken som gränsar till Fagerhults socken. Två områden koloniserade från varsitt håll med början under den tidiga medeltiden för tusen år sedan. Säkerligen strövade människor omkring här innan dess, men de har knappast lämnat efter sig några spår i form av sådant som vi kallar fasta fornlämningar.

Det finns alla skäl att tro att Uranäs, beläget som en utpost mot Fagerhult och med en skarp gräns i Badebodaån, följde det medeltida kolonisationsmönstret. Ett tecken på detta är ett par slagghögar från primitiv järnframställning. Ett annat är att de allra flesta av de nu existerande gårdarna och byarna i såväl Älghults som Fagerhults socken finns namngivna i jordeböckerna från mitten av 1500-talet. Det är alltså frågan om femhundraåriga dokument som visar på en väl utvecklad bygd. I det mönstret redovisas en gård i Uranäs och en gård i grannbyn Kianäs. I den senare finns dessutom ett skriftligt belägg på en gård så tidigt som 1300-talets mitt. Även här är gränsen skarp, den följer Badebodaån hela vägen genom Kiasjön.

Kolonisationen kan även följas i ortnamnen. I de gamla bygderna, från vilka den medeltida kolonisationen utgick, finns namn som slutar på by, inge, lösa och ås eller åsa. I de flesta fall har sådana byar fasta fornlämningar. Men när man kommer till Älghult och Fagerhult möter vi namn som slutar på boda, hult, rum, ryd och måla. Dessutom finns det gott om naturnamn i Älghults socken. Både Uranäs och Kianäs är goda representanter för den senare kategorin.

Man kan på goda grunder anta att den ensamma gården i Uranäs utvecklats till en by under tidigt 1600-tal. Det handlar om ett fullkoloniserat landskap där man tvingades odla upp allt mer mark och genomföra hemmansklyvningar för att kunna mätta alla munnar hos en stadigt växande befolkning. I slutskedet av denna process – vi är då inne i industrialismens 1800-tal – växte torpen upp på ofri grund på byarnas utmarker. Och de var många i den här delen av socknen. I dag är torpen borta eller i bästa fall omvandlade till sommarstugor. Och de ursprungliga byarna? I bästa fall lever de vidare. Eller som i Uranäs, startar på nytt och blomstrar. I Kianäs gick det åt andra hållet. Här lade den siste lantbrukaren ner sina redskap för flera årtionden sedan.

Gränsen mellan de små landen är sedan lång tid tillbaka även gränsen mellan två län. Eller som Ulf Peder Olrog uttrycker det i visans form: ”Aldrig, aldrig brytas banden mellan Kronobergs och Kalmar län”. Det var där jag växte upp och levde, först på somrarna och sedan som bofast. Varför? Jo, det är bara att gå till rötterna.

Mina morföräldrar hade sitt ursprung i Mörlunda och Fliseryd, flyttade via ett par arrendegårdar i trakten av Högsby till Århult i Fagerhults socken och hamnade på 1920-talet på torpet Horvan i utkanten av Kianäs. Min mor, som var född år 1900, hade vid det laget flyttat till Stockholm. Men hon återvände på somrarna, och i mitten av 1930-talet lät hon tillsammans med min far bygga ett hus vid kanten av Kiasjön, bara ett par kilometer från Horvan. Och det var där, några hundra meter från Århult och Fagerhults socken, jag första gången mötte gränsen bara ett par månader gammal år 1938.

Jag kan ännu idag höra mina morföräldrars röster. De hade en utpräglad Högsby-Oskarshamnsdialekt, vida skild från den dialekt som var rådande i Älghult. Och skillnaden finns naturligtvis kvar än i dag. Det är bara att lyssna på den infödde älghultsbons vackra värendsdialekt och sedan resa de få milen till Högsby för att möta andra men förvisso lika vackra och karakteristiska röster. Själv är jag medveten om att jag som barn lade mig till med högsbydialekten. Men jag skulle inte våga försöka mig på att använda den idag.

Vi bodde i Stockholm, där min far sedan många år tillbaka hade en taxirörelse. Men så kom kriget och därmed gengasen. Mina föräldrar kunde inte längre ta bilen till sitt älskade sommarställe vid Kiasjön. I stället blev det tåget, först till Nässjö och sedan till Åseda. Därifrån buss till Fagerhult där vi hade goda vänner. Från Fagerhult taxi till Århult där min mammas barndomsvänner tog hand om oss. Sedan vandringen genom ängarna till Kiasjön och lånad båt över sjön. En sammanlagd resa som tog en hel dag. Och märk väl: vi passerade länsgränsen två gånger.

Eftersom min far med jämna mellanrum kallades till militärtjänstgöring flyttade jag och min mor i flera år till Kianäs i maj månad och stannade till i oktober. Min far kom när han kunde. Med mina morföräldrar på nära håll blev det inga problem, men det var gränsen som gällde när man behövde handla. Återigen båt över sjön, vandring genom ängarna, låna cyklar, ta sig de fyra kilometerna till Fagerhult och tillbaka igen. Som tur var fanns mjölk, ägg och potatis på närmare håll samtidigt som självhushållet fungerade med frukt, bär och grönsaker. Och så fanns det gott om fisk i sjön.

Så dog min mormor och några år senare min far. Men min mor gav inte upp för det. Ensam med en sjuåring och måhända ett par veckors sommarsemester åkte vi tillsammans den invanda vägen. Eftersom det inte längre var aktuellt att promenera till Horvan upphörde automatiskt all grannkontakt på kronobergssidan till förmån för kontakterna på kalmarsidan. När jag blivit vuxen och lagt mig till med bil blev det annorlunda. Då körde jag via Horvan, ställde fordonet vid den gamla körvägen trehundra meter från huset och promenerade den sista biten.

Vägen från Horvan till Kianäs och Uranäs kallas stationsvägen. Varför? Jo, när järnvägen på 1910-talet drogs via Grönskåra och Björkshult fram till Fagerhult fanns behov av en mellanstation. Den kom komiskt nog att kallas Kianäs fastän den ligger i Kalmar län. Tanken var naturligtvis att det var närmare för invånarna i Kianäs och Uranäs att ta sig dit i stället för till Fagerhult. Ville man resa till Växjö var man dock tvungen att följa den 15 kilometer långa vägen till Älghult.

Gränsen återkommer gång på gång. Från Uranäs är det ju betydligt närmare till Fagerhult än till Älghult. Det blev därför naturligt att man undvek den längre vägen i en tid då man regelbundet besökte söndagens gudstjänster. Men när det gällde konfirmationsläsning och begravningar fanns ingen pardon. Då var det Älghult som gällde. Sedan finns ytterligare en komisk variant: De tre byarna Uranäs, Kianäs och Pikaböl fick och har fortfarande postadress Fagerhult. Det har ivriga byråkrater försökt ändra på men varje gång mött ett sådant motstånd att de gett upp.

Det var andra världskrigets somrar som blev mina rötter. Jag kunde inte släppa Kianäs även om den gamla stugan med åren blev rik på skavanker. Jag körde dit så ofta jag kunde, ibland bara över en helg. Att bo i Stockholm under 1960-talet gick an. Jag varvade studier med arbete som lärare i en rad olika skolformer. Jag brukar säga att jag är den ende levande som samtidigt undervisat militärer, poliser och ungdomsledare. Resultatet av studierna blev två akademiska avhandlingar i två olika ämnen. Och hör och häpna: gränsen fanns där igen med full kraft. Eftersom man på annat håll redde ut den medeltida historien i Värend kom mitt eget arbete att omfatta medeltiden i Aspeland, Handbörd, Stranda och Möre, fyra småland i Kalmar län.

I början av 1970-talet tröttnade jag på Stockholm och flyttade till Växjö efter att ha tillbringat några år vid riksantikvarieämbetet. Det blev Smålands museum under resten av yrkeskarriären. Och även tillbaka över gränsen igen: Jag som kunde så mycket om Kalmar län begav mig till Kronobergs län. Det var som att komma hem igen efter alla år, och i början av 1980-talet flyttade jag bopålarna till ett nytt hus bredvid det gamla vid sjökanten i Kianäs. Jag blev pendlare med sju och en halv mils enkel resa till jobbet. Hur många bilar jag slet ut är inget jag ens vågar tänka på.

Några år efter det jag gått i pension och tillsammans med Margareta kommit igång med egen verksamhet i Kianäs anlände representanter från Kulturen i Lund till Uranäs. Det är nämligen så att Uranäs haft åtminstone två loftbodar. Den ena flyttades till Kulturen för många herrans år sedan, den andra ligger kvar. Vad lundensarna ville se var platsen där deras bod stått. Då började mina funderingar över gränsen på nytt. Det finns gott om loftbodar i Älghult och en del andra socknar i Uppvidinge. Det finns också en hel del timrade hölador. Men man behöver bara gå tillbaka över gränsen för att konstatera att det förmodligen inte finns en enda timrad loftbod eller lada att beskåda i Fagerhults socken. Förklara det den som törs.

Så kom då beslutet att lämna Kianäs för gott 2015. Det växte successivt fram i samråd med barnen, som bor i Stockholm, Vänersborg, USA och Sydafrika. Alla kände samhörigheten och de starka rötterna, men ingen av de fem kunde tänka sig att ha stället kvar och sköta det. Men vart skulle då vi flytta? Jo, tillbaka över gränsen och till Oskarshamn i smålandet Stranda. Vi hade lärt känna den idylliska kuststaden under några år och funnit att den skulle passa oss alldeles utmärkt. Och även här finns rötter. Min mormor hade en syster som bodde här med man och fem barn. Min mor ”emigrerade” till Stockholm härifrån bara 16 år gammal. Och den första bilden av min mor vid två års ålder är från en ateljé i just Oskarshamn.

Naturligtvis åker vi ibland tillbaka över gränsen. De gamla vännerna i Uranäs finns ju kvar och vi träffas regelbundet. Och huset vid Kiasjöns strand fick en köpare som älskar platsen. En underbar tysk familj med tre barn och bosatt i Potsdam gör sig gärna omaket att färdas i tolv timmar för att ta sig dit. Vi har blivit goda vänner samtidigt som jag känner tryggheten med människor som vill lära känna platsens historia och ta den till sig. Det känns skönt när den svenska glesbygden få en värdig funktion i en förändrad värld.

Till slut ytterligare ett ortnamn, nämligen Grönskåra. Det har inte det minsta med grön att göra. På 1500-talet finner man stavningen Graenneskulla, det vill säga Gränskulla. Vad sägs om det?

Lars Thor

Skildringen ingår i Älghultskrönikan 2016, utgiven av Älghults sockens hembygdsförening.