Godnattsaga

8 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – På andra sidan havet

Slottet i huvudstaden hade flera höga torn. Om man stod i det högsta av dem och spejade ut över havet såg man ändå bara vatten. Inte minsta lilla ö fanns i sikte och än mindre såg man fastlandet på den andra sidan. Kungen stod ofta i det höga tornet och tittade ut över havet med undrande blick. Han visste att det bodde andra och främmande folk långt där borta, och han visste att de tidvis kunde vara fientligt sinnade. Ibland svor han högt över penningbristen som hindrade utrikeskammarherren att resa över havet för att ta reda på vad som hände hos de främmande folken och vad de tänkte om kungariket.

 

Någon enstaka gång kom handelsskepp från folken på andra sidan haven. Huvudstadens invånare strömmade till för att söka få en skymt av främlingarna och höra dem samtala på sitt obegripliga språk. De förde med sig dyrbara varor: tyger, glas och keramik. De hade också med sig vackra frukter som man annars inte kunde finna i huvudstaden. Alltsammans kördes iland och såldes till de rika invånarna, men till slottet fraktades aldrig någonting. Så snart skeppen tömts sattes seglen och färden gick tillbaka till främmande land. Någon gång hände det sig att någon av huvudstadens invånare med fingerspråk och gester frågade om det var möjligt att få följa med till de främmande länderna. Den som frågade fick dock bara en hånfull blick till svar. Och så seglade skeppet iväg.

 

Kungen grubblade mycket över folken på andra sidan haven han stod där uppe i det höga tornet. Vilka avsikter hade de? Ville de i första hand tjäna pengar genom att sälja sina varor eller kom de för att se om kungariket vore värt att erövra? Ibland hade man nämligen märkt att personer ur de främmande besättningarna dröjt sig kvar i gränderna och till och med gått in i ett eller annat hus. De hade också samlats framför slottet i små skaror, pekat och mätt avståndet mellan slottet och de byggnader som låg närmast. Men så fort någon person av betydenhet närmat sig hade främlingarna skingrats och gått tillbaka till sina skepp. Och eftersom ingen kunde tala deras språk, så var det heller ingen mening att fråga dem vad de höll på med.

 

En gång hände en sak som många funderade över länge. En besättningsman från ett främmande fartyg tog fram en strut av tyg, och i ett ögonblick då han trodde sig vara obevakad höll han upp struten mot vinden och lät den vaja muntert. Efter en stund tog besättningsmannen ner struten, tittade och kände i den och nickade belåtet. Sedan gick han tillbaka till hamnen och tog fram en annan strut. Den satte han på ett långt skaft och körde den fram och tillbaka i vattnet några gånger. När han sedan tog upp struten kände han i den och fick ett belåtet leende på läpparna. Med båda strutarna under armen gick han sedan ombord, och fartyget avseglade.

 

Efter många dagars seglats nådde det främmande fartyget sin egen hamn och mannen med strutarna steg iland. Han hade kommit till en mycket stor stad och han möttes av tungt beväpnade soldater, som eskorterade honom till ett mycket stort hus, som i sin tur var välbevakat och omgivet av många soldater. Där blev han genast insläppt. Det gick inte att ta miste på att ankomsten var väntad och väl förberedd.

 

Det främmande landet var stort, ja nästan ofattbart stort. Det bestod av en enda sammanhängande landsbygd med åkrar, ängar, betesmarker och de hus som människorna bodde i. Bar en enda stad fanns, och det var till den staden som mannen med strutarna kommit. Denna enda stad var stor, ja den var så stor att ingen enskild människa kunde lära sig att hitta överallt i den under sin livstid.

 

Det stora landet hade för mycket länge sedan haft många städer, men de hade alla ödelagts en efter en under en lång rad krig. Allteftersom städerna förstörts flyttade människorna till staden vid hamnen, och det var då fullt naturligt att den bara växte och växte. De styrande menade att det var praktiskt att ha de flesta människorna i landet på ett ställe, för då kunde man koncentrera alla verksamheter till en enda plats. Visserligen bodde en del människor kvar ute på landsbygden, men på det här sättet var det enklare att tala om för dem hur de skulle leva och bära sig åt i alla situationer.

 

Alla förstår nu att det stora landet var ett mycket rikt land, och det hade blivit rikt genom att det styrdes av ett fåtal viljestarka män i den stora staden. Det var de som insett fördelen med att samla alla till en enda plats och lära dem att lyda givna order. Minsta tendens till olydnad eller uppror slogs ner av den mycket välutrustade krigsmakten.

 

Nu var det så att de styrande i det stora landet ville utplåna all historia. Det fanns ingen anledning för någon att veta hur saker och ting hade varit förr. De styrande menade också att detta var ett bra och närmast genialt sätt att stärka ekonomin. All handel skulle blomstra om alla bodde på samma ställe utan att behöva bekymra sig om varifrån de egentligen härstammade. Därför hade de gett order om att alla de gamla städer som härjats genom krig skulle rivas och marken de legat plöjas upp och odlas med nyttiga grödor.

 

Ju mer man rev desto mer byggnadsrester och annan bråte fick man att ta hand om. Alltsammans tog mycket stor plats, och därför beslöt man att lägga avfallet i en enda stor hög invid kusten på behörigt avstånd från den stora staden.

 

Alltmedan ny mark plöjdes upp hittade man på redskap och enkla maskiner som underlättade arbetet. Detta ledde i sin tur till att de som inte längre behövdes i arbetet på landsbygden fick flytta till den stora staden. Där kunde de bli soldater eller leva ett behagligt liv i stor lättja. Ingen behövde arbeta om man inte ville göra det eftersom det odlades så mycket grödor att det räckte till alla.

 

På det här sättet höll man på i långa tider, och till slut hade alla historiska monument utplånats och resterna av dem körts till den stora högen vid kusten. Ingen hittade längre till platserna där de gamla städerna legat eftersom marken var plöjd och såg ut som all annan landsbygd runt omkring. De styrande var glada, för nu hade de stärkt ekonomin så mycket det var möjligt att stärka den.

 

Nu borde alla ha varit mycket lyckliga eftersom det fanns ett överflöd av mat, vilket i sin tur innebar att ingen behövde gå omkring hungrig. Men så enkelt var det trots allt inte, för i själva verket framställdes så mycket spannmål och andra grödor att det blev problem att förvara dem. Då befallde de styrande att överskottet skulle säljas till andra länder, men de fann snart att bara ett fåtal andra länder hade råd att betala för varorna.

 

I det här läget kom nästa befallning som innebar att invånarna i det stora landet skulle skaffa fler barn som kunde äta upp det stora överskottet. Emellertid insåg man rätt snart att det skulle ta mycket lång tid att skaffa så många barn som behövdes. Under tiden skulle det stora överskottet hinna täcka hela landet innan man hann äta upp det. Då fick en av de styrande, en man som allmänt ansågs vara fiffig, en bra idé: ”Låt oss använda överskottet till att föra krig med”, sade han.

 

Alla tekniskt kunniga män i den stora staden kallades in och beordrades att lägga pannorna i djupa veck. Deras uppgift var att fundera över frågan hur ett jordbruksöverskott skulle kunna förvandlas till krigsmateriel. Eftersom uppgiften var svårlöst tilläts de tekniskt kunniga männen att grubbla länge. Men så en dag började man få grepp om problemet, och en mycket märklig ritning med tillhörande bilagor presenterades för de styrande.

 

Enligt förslaget borde man bygga en kolossal ugn ute vid kusten på behörigt avstånd från den stora staden. Den skulle vara så stor att den kunde förbränna hundratals vagnslaster i timmen dygnet runt med spannmål och annat jordbruksöverskott. Den skulle förses med en skorsten så hög att dess översta del alltid skulle vara dold vid molnigt väder. På så sätt skulle röken aldrig kunna slå ned i det stora landet utan i stället föras till andra länder med de västvindar som alltid blåste.

 

De styrande jublade. Nu skulle man på ett enkelt sätt bli av med spannmålsöverskottet. Men efter en stund tystnade jublet sedan en av de styrande på ett närmast försynt sätt framfört synpunkten att detta knappast var något som kunde användas i krigiska sammanhang. ”Självklart är det så”, sade de tekniskt kunniga männen på en gång. ”Låt oss därför gå vidare i resonemangen”.

 

I ritningens alla bilagor fanns de förklaringar och tillägg som behövdes. Där hade man tänkt ett steg längre: Ugnen placeras nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Med en kvarn mal man ner alltsammans till ett fint pulver, som i sin tur blandas med spannmålsöverskottet. Blandningen körs sedan på vagnar till ugnsluckan på sätt som tidigare beskrivits. Vitsen med blandningen, menar de tekniskt kunniga männen, är att den åstadkommer giftig rök och stora sotflagor. Röken och partiklarna sprids sedan med vindarna till folken på andra sidan haven och förgiftar deras luft och dricksvatten. Småningom börjar alla må illa och söka efter orsaken till illamåendet. I det läget börjar alla skylla på varandra och till slut utbryter uppror. Då eldar man ännu kraftigare i den stora ugnen, vilket i sin tur leder till att folken på andra sidan haven mår ännu sämre. Till slut mår de så dåligt att det är lätt för folket i det stora landet att resa över haven och ta för sig allt man vill ha.

 

De styrande jublade igen. Den här gången hade alla förstått alltsammans, och de befallde att den stora ugnen genast skulle börja byggas. Detta ledde i sin tur till att alla arbetsföra män som inte var soldater och som tidigare levt ett lättjefullt liv nu fick inställa sig och börja arbeta. Den första åtgärd som vidtogs var att hugga ner skog och jämna till ett gigantiskt område nära den stora högen med byggnadsrester och annan bråte. Här skulle både ugnen och kvarnen få plats. Det skulle också finnas utrymme för ofantligt stora byggnader för förvaring av spannmål. Det var nämligen viktigt att spannmålen och andra grödor hölls torra, för annars skulle de inte kunna brinna.

 

Det stora arbetet tog vid, och det tog givetvis lång tid även om det fanns gott om folk som kunde arbeta. Allt fler sysselsattes med att köra sten, jord och murbruk i kärror. Småningom började saker och ting ta form, ugnen stod där med en bred uppfart framför sig, och skorstenen var så hög att de som arbetade högst där uppe knappast såg de människor som rörde sig nere på marken. Kvarnen provkördes med jämna mellanrum. Dess drivkraft var hästar, och hästarna var så många att de hade täckt soldaternas största övningsfält när de samlats ihop.

 

Så kom den stora dagen, den dag då alltsammans skulle provas. Enorma människomassor samlades. Ugnen tändes, och vagnarna med spannmål och finmalda byggnadsrester tippades ner i eldhavet. Tursamt nog var den stora dagen molnfri, varför de församlade människomassorna kunde se hur röken, svart och otäck, vällde ur skorstenen och fördes med vinden bort från det stora landet. Alla kände stundens allvar, för alla visste att nu hade det sista stora kriget börjat. Men det var ett krig utan svärd, det var ett krig som fördes på ett nytt och hittills okänt sätt.

 

När den stora ugnen eldats en tid inträdde två nya förhållanden i det stora landet. Det ena innebar att maten räckte precis åt alla eftersom spannmålöverskottet blev lågornas rov. Det andra betydde att ingen längre fick gå utan arbete. Det fanns ju inget överflöd längre, och förresten behövdes alla som tidigare fört ett lättjefullt liv ute vid ugnen. Soldaterna däremot kunde känna sig nöjda. De hade bara sina övningar att tänka på, och de slapp elda.

 

Det var i det här läget mannen med de båda strutarna skickats med ett handelsfartyg till andra sidan haven. Han var i själva verket en berömd vetenskapsman, och han var dessutom en av de tekniskt kunniga män som stått bakom idén med ugnen. Givetvis hade hans huvuduppdrag varit att undersöka om eldandet gett resultat. Och det hade det. När strutarna undersökts visade det sig att både luft och vatten i kungariket hade fått ordentligt med föroreningar i sig. När det budskapet nådde ut jublade alla i den stora staden.

 

Kungen stod där uppe i sitt torn i slottet i huvudstaden. Han stirrade ut över havet och ställde sig de frågor han alltid brukade ställa. Av någon outgrundlig anledning fick han då och då en känsla av vad saken gällde. Som alla förstått hade han all anledning att känna sig orolig.

 

Fortsättning: Skräp, skräp 
By: Tags: , ,

7 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Fogden

Långt innan Johannes kommit till staden vid bäckarna och sjön hade kungen i huvudstaden vid ett flertal tillfällen och med största allvar sökt ta itu med rikets ekonomiska problem. Ett sätt att förbättra finanserna vore att be de rika om pengar, men kungen visste innerst inne att de rika bara skulle skratta åt honom om han försökte med något sådant. Risken fanns då också att de rika skulle sluta upp med att betala festerna på slottet. ”Nej”, tänkte kungen en dag efter mycket funderande, ”de får behålla sina pengar eftersom jag ändå inte rår på dem. Förresten är jag ju trots allt beroende av dem”.

 

Allt eftersom kungen funderade vidare fick han en rad nya idéer. Ett sätt att få in pengar vore att tvinga de stadsinvånare som var så där lagom rika att betala skatt. Men det var inte heller någon bra idé eftersom det skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt, att dra en gräns mellan de riktigt rika och de personer som hade hyggligt med pengar. Då återstod bara en sak, nämligen att ta ut skatt av de fattiga. Men å andra sidan hade de fattiga inga pengar alls, så det var bara att konstatera att det inte fanns något att hämta på den kanten.

 

Men kungen gav inte upp så lätt. Han funderade vidare och kom fram till en tredje tänkbar utväg. Hur var det med kyrkorna och prästerna och deras egendomar? Där fanns väl i alla fall pengar att hämta? Å andra sidan förstod han mitt uppe i allt sitt funderande att den tanken kunde vara farlig. Föremålen i kyrkorna runt om i riket var ju kär egendom för folket. ”Nej” tänkte kungen, ”jag måste finna en annan lösning. Jag måste ge mig på dem som finns långt ifrån mig och som bara har möjlighet att prata illa om mig och inte ge sig på mig”.

 

Varje gång som kungen kommit så här långt i sina tankegångar satte tandvärken in. Han utstötte ett vrål av smärta och alla som kunde lämna slottet gjorde det och kom inte tillbaka förrän tandvärken gått över och kungen lugnat sig. Det gällde att vara försiktig och se till att klara sig utan skador och men för livet. De kungliga slagen var ju hårda, och de träffade alltid rätt. Så det var bäst att sätta sig i säkerhet tills faran var över.

 

När tandvärken väl släppt sjönk kungen alltid ner på en stol och funderade vidare. ”Det är väl tusan”, brukade han tänka, ”det är väl tusan att jag inte kan knäcka det där med pengarna”. Så funderade han vidare och kom på den i och för sig geniala tanken att be kammarherrarna om råd. Men efter ytterligare en stunds funderande förstod han att det vore ett sätt att visa svaghet. Och det ville han ju inte råka ut för. Han insåg att kammarherrarna skulle komma med mängder av tips hur krisen skulle lösas, men den stora faran var att de skulle kunna börja driva sina egna idéer och lämna kungen i sticket. Och det skulle i sin tur vara det farligaste som kunde hända, för då skulle kungen få tandvärk och gå illa åt sina kammarherrar. Följden skulle då bli att det där med tandvärken blev allmänt känt och kungen skulle tvingas bekänna färg. Jämmer och elände!

 

I det här läget, plötsligt, efter långa tider av funderande och grubblande, kom den ljusa idén. Kungen lät kalla till sig en av de många råbarkade härförare som överlevt alla krig. Härföraren anlände och han mötte sin kung öga mot öga. Utan att veta vad saken egentligen gällde förstod han att det var frågan om något viktigt när kungen kallade honom på det här viset. Jodå, kungen ställde en rak och mycket tydlig fråga: ” Kan du vara helt lojal mot mig om du får bra betalt”? Självklart svarade härföraren ja på frågan. ”Vill du dessutom få nöjet att plåga en och annan individ som inte vill göra som du säger åt honom”?

 

För första gången på många år log den bistre härföraren. Ja, man kan nästan säga att hans ansikte sprack upp i ett leende när han fick frågan om han ville plåga folk. Men det var bara för ett kort ögonblick. ”Visst”, svarade härföraren buttert, ”tala bara om vad jag skall göra. Sedan alla sköna krig tog slut har jag haft rejält tråkigt. Svärdet har rostat, och själv har jag förfallit så till den milda grad att jag pratar med folk då och då. Det kan till och med hända att jag klappar katter i stället för att sparka efter dem som jag gjorde förr i världen. Visst, jag längtar efter att få plåga någon riktigt ordentligt”.

 

Kungen förstod nu att han träffat rätt efter sina många och långa funderingar. Han väntade en stund med nästa fråga eftersom han blivit en smula överraskad över att få ett så snabbt och tydligt svar. ”Finns det fler kvar av din sort”? dristade han sig till slut att säga, ”det är nämligen så att jag har användning för en hel hoper lojala busar som kan gå mina ärenden”. Härföraren presterade än en gång något som liknade ett leende. ”Visst”, sade han glatt, ”jag kan samla ihop så många man önskar. Tala bara om var och när vi skall infinna oss”.

 

Så kom det sig att kungen i egen hög person en mörk höstkväll i största hemlighet träffade en handfull garvade, ärriga och uttråkade krigare i en tät skog en bra bit från huvudstadens yttersta utkanter. De satt i en ring på varsin sten i en glänta och kungen granskade dem noga en efter en. ”Jag förmodar att alla är införstådda med att tills vidare hålla tyst med det jag har att säga”, löd det kärva kungliga budskapet. ”Jag behöver er för ett mycket viktigt uppdrag. Jag skall löna er väl och jag förväntar mig att ingen sviker mig”.

 

Egentligen var kungen själv förvånad över den kraft han visat, och för en gångs skull hade han det kommando han behövde för att inte riskera att råka ut för tandvärk. ”Tala om vad vi skall göra”, sade en stor och kraftig krigare. ”Jo”, sade kungen allvarligt, ”ni skall allesammans bli mina fogdar, och jag skall placera er i varsin del av mitt rike. Er uppgift skall bli att driva in skatt från folket och föra så mycket rikedomar som möjligt till huvudstaden. Där skall jag lägga pengarna i det kassavalv som handhas av en av mina kammarherrar. Och kan ni gissa vad jag skall använda pengarna till”?

 

Kungen brydde sig inte om att besvara sin fråga. Och förresten hade han säkert inget svar att leverera även om han velat. I stället granskade han de församlades ansikten så gott det gick i den mörka höstkvällen. Själv kände han sig för en gångs skull riktigt upplivad. Framför sig hade han ett antal män som var vana att handla men kanske inte så slängda i att tänka. I den här församlingen kände sig kungen handlingskraftig och överlägsen. Här var det inte som när han träffade kammarherrarna och ställdes inför en massa krav. Nej, här var det kungen som bestämde och just därför löpte han ingen som helst risk att drabbas av tandvärk.

 

De bistra och garvade krigarna satt länge tysta, men till slut tog en av dem till orda. I närmast försynta ordalag frågade han om det gick för sig att omge sig med soldater när man blivit fogde. Kungen blev mycket glad över den ställda frågan. ”Visst”, sade han. ”Ni skall alltid omge er med krigsfolk så att ni kan skydda er och utföra ert arbete på ett effektivt sätt”. Ett lätt mummel bröt ut. Ytterligare en krigare dristade sig att ställa en fråga och han undrade om det gick för sig att plåga de bönder som inte villigt betalade sin skatt. Det var nämligen så länge sedan han plågat någon att det riktigt kliade i fingrarna att få göra det igen.

 

Nu brast kungen ut i gapskratt, och hans stora kropp riktigt skakade av förnöjelse. ”Jovisst”, sade han när han till slut skrattat färdigt, ”plåga på ni bara, det var ju det första jag tänkte mig när jag kom på den här idén”.

 

Nu brast alla fördämningar. De förut så tysta och försynta krigarna reste sig, pratade i munnen på varandra i en yra som kungen inte hade sett på mycket länge. Till slut sansade de sig, och den krigare som kungen först kallat till sig bad om tystnad och tog till orda. ”Låt oss hylla vår kung”, sade han. ”Låt oss tacka vår välgörare som låter oss bli fullvärdiga medborgare än en gång”.

 

Så kom det sig att de församlade krigarna under stort jubel lyfte upp sin kung och bar honom runt gläntan i skogen. När de satte ner honom igen var han alldeles omtöcknad men tillräckligt samlad för att be skaran lugna sig. ”Nu skall ni få era instruktioner”, sade han i ett tappert försök att låta allvarlig. ”Ni skall få veta hur en kungens fogde måste uppträda för att vinna respekt. Ni skall också få veta vilka krav jag ställer på er”.

 

Kungen berättade hur de blivande fogdarna skulle bära sig åt. I kungariket fanns små städer med landsbygd runt omkring. I varje sådan liten stad hade kungen tänkt sig att en fogde skulle bo och verka. Och kungen hade till och med varit så förutseende att han sett till att det fanns präktiga hus att komma till i varje stad. Hur han lyckats med det utan att inviga kammarherrarna kunde ingen veta. Ingen visste heller hur han kommit över husen i städerna i all den pengabrist som rådde.

 

Sedan kom instruktionerna, och de var mycket tydliga. Fogdarna måste uppträda korrekt, särskilt mot invånarna i de små städerna. Om man inte uppträdde korrekt skulle människorna bli retade och ge sig på fogdarna och deras krigare. Och om något sådant skedde måste fogdarna skaffa mer folk till sitt skydd. Då var risken att hela den fiffiga planen gick i stöpet.

 

Med staden som bas skulle fogdarna ge sig ut på den omgivande landsbygden. De skulle uppsöka by efter by, tala vänligt till folket och berätta att de var utsända för att fråga om bönderna inte kunde vara så vänliga att börja betala skatt till kungen i huvudstaden. Detta, menade kungen, skulle vara ett första försök. Fick man inga pengar, fick man lov att gå hårdare fram.

 

”Nå”, sade kungen och lät blicken glida från den ene till den andre av sina nyutnämnda fogdar. ”Är ni med på villkoren”? Alla satt tysta en lång stund. Slutligen sade en liten mager krigare att planen var god men att han trodde att det förr eller senare skulle bli frågan om att plåga bönderna. De andra nickade instämmande och några sade rent ut att de inte för ett ögonblick trodde på att någon frivilligt skulle lämna ifrån sig en enda slant. Men alla lovade att vara lojala, och därmed förklarade sig kungen nöjd.

 

Så kom det sig att staden vid bäckarna och sjön och folken i norr, söder, öster och väster fick en fogde. Han kom tillsammans med några hårdföra män till staden en stormig vinterkväll, och han frågade efter vägen till sitt hus. När han funnit det stannade han framför den breda trappan och lät blicken glida uppför de bastanta stenväggarna. Huset var smalt och högt och det gav med sina små gluggliknande fönster intryck av ett fängelse. ”Bra”, sade fogden med eftertryck, ”här kommer vi alla att trivas”. Sedan gick han in i huset tillsammans med sina män och stängde dörren med en skarp smäll.

 

Fortsättning: På andra sidan havet 
By: Tags: , ,

6 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Skräpkammaren

När Johannes på sin vandring nådde toppen av bergen kring staden vid bäckarna och sjön stannade han liksom förstummad av den syn som mötte honom. Långt där nere under hans fötter låg den stad som för lång tid framöver skulle bli hans hembygd. Den var vacker, den liksom blänkte i den nedåtgående vårsolen, och den svaga vinden lockade fram svaga krusningar på sjön. Johannes fick nästan tårar i ögonen när han jämförde det han såg med grottan och sjön hemma i norr. Han såg både likheter och olikheter, och han undrade i sitt stilla sinne om han skulle stå ut med att ha så många människor omkring sig.

 

Jovisst, han såg och mötte många människor på den sista vandringen ner till staden. Några hälsade på honom, andra gick förbi utan att visa någon form av samhörighet eller välvilja. Det hann bli mörkt innan Johannes nådde fram till staden. Väl där sökte han nattvila i ett buskage intill en av bäckarna. Han svepte in sig i ett extra tygstycke han haft med sig och undrade över vad han gett sig in på. Just här fanns inga andra människor, åtminstone inte för tillfället. Bäckens porlande ljud sövde Johannes. Han somnade stilla efter sin långa vandring, och han sov utan drömmar.

 

Nästa dag visade sig bli en underbart vacker vårdag, en sådan där dag som får alla människor och djur att liksom leva upp och inse att livet är fantastiskt. Johannes steg upp från sitt enkla nattläger långt innan någon annan hunnit vakna i staden. Visserligen sände solen redan sina strålar till marken, men de flesta av stadens invånare låg ännu kvar i sina enkla nattläger i väntan på en ny dag fylld av arbete.

 

Johannes samlade ihop sina fåtaliga tillhörigheter och vandrade den korta vägen bort till skräpkammaren. Han ställde sig framför huset och upplevde det på sätt och vis mäktigare än han gjort vid sina tidigare besök i staden vid bäckarna och sjön. Å andra sidan var skräpkammaren ett ganska så oansenligt hus när han jämförde det med de allra mäktigaste stenbyggnaderna i huvudstaden. En djup suck, en stund på avstånd med funderingar. Så tog Johannes ett resolut beslut i den tidiga vårmorgonen. Han gick med snabba steg fram till skräpkammaren och öppnade för första gången i sitt liv dess dörr.

 

De flesta skulle ha ryggat tillbaka inför den anblick som mötte, men det gjorde inte Johannes. Han möttes av en kompakt mur av olika saker eller snarare bråte. Eftersom alla fönstergluggar var förspikade såg han till att börja med inte särskilt mycket. I stället hörde han det karakteristiska ljudet av råttor som kilade av och an. Han försökte komma in, men det gick inte. Det låg alltför mycket skräp i vägen.

 

I det läget gjorde Johannes det enda förnuftiga som fanns att göra. Han gick ut i vårsolen och satte sig att fundera. Efter en stund insåg han att det krävdes mer ljus om han skulle kunna ta itu med sin uppgift. Han måste helt enkelt kunna lysa upp skräpkammarens innandömen samtidigt som han måste ta sig för att lyfta ut en hel del skräp för att kunna komma vidare. Dessutom måste byggnaden småningom städas ordentligt och kanske befrias från råttor. ”Men kanske”, tänkte Johannes, vis av sina erfarenheter från huvudstaden. ”Råttorna kanske kan bli användbara. De har ju en märklig fallenhet för att vilja gnaga på skräp. Det är något som det gäller att vänja dem av med. Och om jag lyckas med det, så kanske det finns möjligheter att rädda det som finns kvar”.

 

Solen steg på en molnfri himmel, och staden vaknade. Människor rörde sig ivrigt fram och tillbaka nere vid sjön. Johannes såg dem tydligt där han satt en bit från skräpkammaren och tittade genom en lucka i de buskage som omgav den gamla byggnaden. Han tänkte intensivt på människorna där nere och undrade hur många av dem som egentligen varit inne i skräpkammaren genom åren och tittat på det som fanns där. Han tänkte också på att många av dem som genom åren måste ha lagt in saker som de ville bli av med. Han undrade helt stilla, sittande i sina egna tankar, varför de aldrig varit intresserade av att ta reda på vad huset egentligen hade för innehåll. Han undrade också varför åldermannen just nu kommit på idén att städa upp. Ville åldermannen bringa klarhet i saker och ting eller ville han något annat? Johannes suckade. Några svar på frågorna fanns inte att finna.

 

Johannes fattade ett beslut, ett av de många beslut han efter mycket funderande tvingats att ta här i livet. Han skulle söka upp åldermannen för att be om instruktioner för sitt kommande arbete. Johannes reste sig, borstade av sig och snyggade till sig så gott han kunde och påbörjade en rask men kort vandring. Han passerade över torget där dagens livliga handel just börjat. Han tittade hastigt på folklivet och de varor som bjöds ut, och han konstaterade att här fanns mycket som han skulle vilja ha men egentligen inte behövde. Slutligen bankade han med bestämda slag på dörren till åldermannens hus.

 

Det här var troligen djärvt handlat eftersom timmen var tidig. Åldermannen var nämligen känd för sina sena vanor och förmågan att hålla alla i sin omgivning sysselsatta till långt in på nätterna. Men Johannes tog risken eftersom han kände sig en smula irriterad i sin strävan att bringa klarhet kring skräpkammaren och dess innehåll. En tjänare öppnade dörren, undrade vad det var frågan om men mjuknade när Johannes framförde sitt ärende. Jodå, åldermannen skulle snart vara uppstigen, lät tjänaren hälsa sedan han hört sig för. Johannes var välkommen att slå sig ner på bänken i förstugan och vänta en stund.

 

Så kom det sig att Johannes för första gången mötte den vitskäggige man som så länge styrt staden vid bäckarna och sjön och länkat dess öden fram till välstånd. Åldermannen bad Johannes stiga in i sin bostad, och han talade i en vänlig ton. Johannes såg sig omkring och fann till sin förvåning att åldermannens hem var mycket enkelt. Här fanns varken överdåd eller sådant som skulle kunna förknippas med rikedom. En del gamla saker som föll Johannes i smaken syntes dock. Men det gällde att inte visa alltför stort intresse för saker av det slag som måhända dolde sig innanför dörrarna till skräpkammaren. Sådant intresse skulle kunna missförstås och leda till förvecklingar, var den enkla slutsats som drogs.

 

Åldermannen inledde samtalet med att hälsa Johannes välkommen till staden vid bäckarna och sjön samtidigt som han uttryckte en förhoppning att de båda skulle lära känna varandra och få ett fruktsamt samarbete. I samma andetag påpekades emellertid att samarbetet, med tanke på åldermannens höga ålder, säkert inte skulle bli långvarigt. Därför gällde det att komma igång genast. Ingen tid fick förspillas på tjafs eller andra liknande dumheter.

 

Nu var det så att åldermannen antydde att ett par lagkloka män i staden ifrågasatt det lämpliga i att städa upp i skräpkammaren. De lagkloka hade i sina många och långdragna resonemang utgått från att ingen visste vem som egentligen ägde den gamla byggnaden. De hade också fortsatt med det där med äganderätt. Många människor i staden skulle säkert komma och kräva att få tillbaka sådant som deras förfäder ställt in en gång i världen när saker och ting väl blivit framplockade och iordningställda. ”Men”, sade åldermannen och plirade med ögonen, ” du behöver inte vara rädd för någon, för nu har jag bestämt hur det skall vara, och det rättar sig alla efter”.

 

Johannes kände sig i och för sig lugnad efter de besked han fått, men de frågor han hade att framföra återstod förvisso. Kunde han få några starka män till hjälp? Kunde någon tänkas öppna fönstergluggar, sortera skräp och städa? Eller förväntade sig åldermannen att Johannes skulle göra allt detta på egen hand? Så snart Johannes framfört sina frågor ångrade han sig. Åldermannens blick hade nämligen mörknat och i skarp ton framförde han sitt budskap: ”kulturella begivenheter skall finnas, och de skall synas. Men de får inte kosta någonting. Jag skulle aldrig kunna förmå stadens råd att skjuta till några pengar för ditt arbete. Du får lov att klara allt själv, och du skall få lön ur stadens kassakista. Du kommer att få arbeta hårt, men samtidigt kommer du att få mycket nöje av ditt arbete”.

 

Det som sades var klara besked. Johannes funderade en stund, men egentligen hade han inget val. Om han vandrade hem igen skulle han bli sittande i sin grotta vid sjöstranden resten av livet. Nåja, han skulle väl kunna göra en del utflykter, men han skulle inte kunna få kontakt med de människor som egentligen var av hans egen sort men som nu betraktade honom som lite konstig. Om han å andra sidan stannade i staden vid bäckarna och sjön skulle han få plocka med skräp, vilket var det bästa han visste.

 

Johannes väcktes i sina funderingar av åldermannens fråga: ”Nå hur blir det? Skall du städa upp i skräpkammaren eller skall du ge dig iväg härifrån”? Johannes förstod nu att allt skulle komma att ske på åldermannens villkor, vilket i sin tur skulle innebära stor möda innan uppgiften var slutförd. Så kom det sig att Johannes trots allt följde förnuftets röst och sade till åldermannen: ”Jag antar ditt bud, och jag går tillbaka till skräpkammaren. Jag stannar där, men jag kommer småningom att ställa krav av ett annat slag”.

 

Länge såg åldermannen undrande på Johannes, men han sade inget. I stället gjorde han till slut ett tecken som Johannes bara kunde tolka på ett sätt, nämligen att det vore bäst att sätta igång. De tog därför avsked av varandra, och Johannes gick ut i det vackra vårvädret. Med snabba steg gick han tillbaka den korta vägen till skräpkammaren, tvärs igenom glada folkskaror fortfarande i full färd med torghandel, skvaller och alla de andra angelägenheter folket i en stad hade att bestyra med. Många utförde sitt arbete under sång, och Johannes kände sig riktigt upplivad. När han väl kommit tillbaka till skräpkammaren satte han sig framför ingången och funderade en stund. Sedan beslöt han att ägna resten av dagen åt att röja buskar framför det hus som nu definitivt såg ut att bli hans hemvist.

 

Fortsättning: Fogden 
By: Tags: , ,

5 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Kungens kammarherrar

I huvudstaden följde livet ett gammalt och invant mönster. Människor älskade, åt och dog medan kungen hade sina vredesutbrott. De rika levde gott, men kungen hade mestadels sitt gamla bröd och härsket smör på bordet. Ute på landsbygden blev människorna allt fler, och många sökte sig till huvudstaden i hopp om arbete och tak över huvudet. Men människorna från landsbygden behandlades illa. De tillhörde alla den samhällsklass som Johannes brukade kalla för de utstötta. Eftersom ingen ville veta av dem samlades de i särskilda kvarter i huvudstadens utkanter.

 

En bit från slottet, nästan nere bland de ringlande gatorna och gränderna, låg ett stort och ståtligt stenhus. Det var mycket gammalt, och folk brukade säga att det en gång blivit uppfört av en mycket rik och förnäm man som velat bo så nära slottet som möjligt. Det sades också att den rike mannen på sin tid varit rådgivare åt någon sedan länge död och bortglömd kung, ja det sades till och med att han själv blivit så gammal att han kunnat vara rådgivare åt flera kungar. Hursomhelst, rådgivartraditionen levde vidare, för i huset levde och verkade numera kungens kammarherrar, och de var sex till antalet.

 

Kammarherrarna var mycket förnäma män, och när någon av dem till äventyrs visade sig ute på gatorna stod alla människor där genast med mössan i handen och bockade djupt. Alla kammarherrarna hade vackra kläder, men dem hade de bara på sig när de gick ut. Det var nämligen så att det var lika illa ställt i kammarherrarnas hus som i slottet. Det saknades med andra ord pengar, och i själva verket levde kammarherrarna ett lika eländigt privatliv som kungen. Skillnaden var bara den att kungen visste om kammarherrarnas belägenhet, medan kammarherrarna i sin tur levde i förvissningen om att kungen hade gott om slantar men ändå höll inne deras löner.

 

Kammarherrarna var mycket flitiga samtidigt som de var mycket stolta över det arbete de var satta att utföra. Deras bakgrund varierade en smula, men de hade en sak gemensam, nämligen att de alla var söner till män med rikedom och inflytande. Att de sedan levde fattigt och torftigt var en annan sak. Kungen hade nämligen bestämt att den som ville bli hans kammarherre måste avstå från rikedom vid tillträdet till ämbetet. ”Pengar medför inflytande”, brukade kungen säga, ”och det kan vara farligt när det gäller så här viktiga poster. Kammarherrar skall vara fattiga men ändå aktade. Det är bara då de kan sköta sitt ämbete i medvetande om att det bara är jag som bestämmer”.

 

De sex kammarherrarna arbetade med olika saker. En av dem var mycket berest, och det var därför helt naturligt att han sysslade med alla kontakter med främmande makter, såväl vänligt sinnade som fientliga. En annan av dem var mycket skicklig i hanterandet av skjutvapen, varför han helt naturligt fick ta hand om frågor som rörde det militära försvaret. En tredje brukade på grund av sin klokhet kallas Ugglan, och det bästa han visste var invecklade resonemang om lagar. Vad kunde då vara mer naturligt än att sätta honom på att fundera över texter till alla nya bestämmelser som kungen förväntades vilja införa.

 

En av kammarherrarna hade läst mycket mer än alla de andra och var följaktligen den mest lärde i församlingen. Han fick därför syssla med alla frågor som gällde de skolor som egentligen bara existerade på papperet och som var förbehållna de rika människorna. Så fanns en kammarherre, vars uppgift var att ta hand om gamla, sjuka och fattiga människor. Hans syssla var den allra svåraste, särskilt nu på senare tid då allt fler människor flyttade från landsbygden och in till huvudstaden.

 

Den sjätte kammarherren hade det i särklass viktigaste arbetet. Han skulle nämligen hålla reda på pengarna och finanserna. Kungen manade honom alltid att vara sparsam, men finanskammarherren undrade ofta vad det var han skulle vara sparsam med. Några pengar såg han sällan, och det stora kassavalv han blivit anvisad som förvaringsplats för rikets tillgångar var alltid tomt. Finanskammarherren var därför den ende av de sex som förstod att kungen var utfattig. Men det berättade han inte för någon.

 

En gång varje vecka samlade kungen sina kammarherrar för överläggningar i olika ting. Naturligtvis fick de inte komma till slottet, utan mötena ägde rum i kammarherrarnas tjänstelokaler. Kungen kom alltid iförd sina bästa kläder, och inför varje möte bad han alltid en stilla bön att tandvärken skulle hålla sig borta så att han inte i ursinne skadade sina kläder. Det hade ju heller inte varit bra att drabbas av tandvärk på väg till kammarherrarna, för då skulle ju de människor som alltid slöt upp kring kungens väg få klart för sig hur illa det verkligen var ställt.

 

Kammarherrarna var alltid ivriga att få berätta för kungen vad de haft för sig under den gångna veckan, men de tilläts absolut inte att tala i munnen på varandra. I stället gav kungen ordet åt dem en och en, och finanskammarherren fick alltid börja. Hans redovisning var alltid den sorgligaste eftersom den bara gick ut på konstaterandet att det inte fanns några pengar till att täcka de många väntande utgifterna med. Detta gladde på sätt och vis kungen eftersom det ställde honom inför svåra uppgifter som till varje pris måste lösas. Då tvingades han nämligen att visa sig stark och beslutsam, och det var vad han inbillade sig att han ville göra. Därför satt kungen alltid tyst, ja nästan frånvarande, under finanskammarherrens redogörelse.

 

Nummer två på talarlistan var alltid utrikeskammarherren. Hans redovisning blev mestadels kort och gick ut på att förhållandet till alla grannmakter var gott. Något annat fanns inte att berätta eftersom utrikeskammarherren på grund av penningbristen aldrig tilläts resa till grannmakterna för att söka snappa eventuella rykten om illasinnade tankar mot kungen och hans rike. Den tredje i ordningen att redogöra vad han haft för sig var Ugglan, det vill säga den kammarherre som sysslade med lagarna. Men inte heller han hade något vidare att förtälja eftersom kungen sällan eller aldrig fick några idéer om nya bestämmelser. Och Ugglan tilläts heller aldrig att ta några egna initiativ, så det enda han kunde göra veckorna igenom var att studera de gamla lagarna och de lagar grannmakterna levde efter.

 

När de tre kammarherrarna lämnat sina redogörelser brukade kungen vara på gott humör, eftersom de sällan eller aldrig kom med några förslag som kostade pengar. Värre blev det emellertid när de tre återstående skulle framföra sina funderingar, men då brukade kungen ta till en metod som han praktiserat en tid. Han stoppade helt enkelt proppar i öronen så att han inte hörde så mycket. För om han hade hört allt de hade att framföra skulle säkert tandvärken ha satt in. Och det fick den inte, för då hade katastrofen varit ett faktum.

 

Den skjutglade försvarskammarherren påpekade alltid med hög röst att kungens trupper behövde mer pengar till bössor, krut och annan utrustning. Eftersom kungen vid det laget hade öronpropparna på plats och inte ville höra på, så var det alltid finanskammarherren som fick ställa den ironiska frågan om varifrån man skulle ta pengarna till sådana saker. Ännu värre blev det när kammarherren som svarade för gamla, sjuka och fattiga tog till orda. Det elände han redogjorde för lade verkligen sordin på stämningen och fick alla kring bordet att känna sig som rikemän trots sina usla löner. Därför blev det heller aldrig mycket att tillägga när skolkammarherren till slut stillsamt påpekade att det skulle vara väldigt skojigt om man kunde ordna undervisning för alla barn. När han i många veckor upprepat detta sitt budskap var det inte längre någon som lyssnade på honom, eftersom tanken var så svindlande i den penganöd man upplevde.

 

Till slut hände alltid det som kungen till varje pris ville undvika, nämligen att alla sex kammarherrarna pratade i munnen på varandra och var smått osams. När kungen märkte detta tog han ut öronpropparna, slog näven i bordet framför sig och sade med mäktig stämma att nu fick det vara nog för idag. Sedan reste han sig och lämnade mötet och de djupt bugande kammarherrarna. Kungen begav sig alltid direkt till slottet efter mötena. Där lät han hälla upp två kannor starkt öl åt sig. Kammarherrarna blev vänner igen och gjorde vad de alltid gjort efter mötena med kungen. De gick på krogen.

 

Fortsättning: Skräpkammaren

By: Tags: , ,

4 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Johannes

En man hette Johannes. Han bodde numera i staden vid bäckarna och sjön men hade sitt ursprung hos folket i norr, där hans föräldrar livnärt sig på att bruka den magra jorden. Johannes var tunn, hade långt hår och skägg och gick något framåtlutad. Trots att han var en man i sina bästa år såg han gammal ut. Om det nu berodde på skägget, sättet att röra sig eller de slitna kläder han alltid hade på sig var svårt att säga.

 

Johannes hade kommit till staden vid bäckarna och sjön på uppdrag av dess ålderman och råd. Saken var nämligen den att det fanns en stor och urgammal stenbyggnad på en igenvuxen kulle i utkanten av staden en bit från sjön. Där hade stadens invånare så länge någon kunde minnas ställt in sina uttjänta redskap och andra ägodelar i tron att någonting skulle komma till nytta i framtiden. Allt låg slängt huller om buller, och råttor kilade kors och tvärs i härligheten. Av någon outgrundlig anledning hade dock taket på den gamla byggnaden hållit ihop, varför den enda fukt som fanns kom från de kompakta grundmurarna och sipprade ner i källaren. I folkmun hade huset alltid kallats skräpkammaren, och givetvis visste ingen hur gammal byggnaden egentligen var.

 

Åldermannen i staden vid bäckarna och sjön var känd för sina kulturella intressen. Han hade i många år funderat på att låta någon lämplig person åta sig uppdraget att bringa reda i skräpkammaren för att se om det fanns något av värde bland all bråten. Kanske någon hade gömt en skatt där. Kanske var det så att folk ställt undan saker i onödan och sedan glömt bort dem. Hur som helst, en dag gjorde åldermannen slag i saken och lät kalla till sig Johannes, en person som gjort sig känd för att vara såväl en fridens man som en man med stort intresse för kultur, skräp och traditioner.

 

Johannes hade av någon för honom själv outgrundlig anledning fått bedriva studier i sin ungdom. Han var enda barnet i familjen, och hans arbetsinsats hade säkert behövts i större utsträckning än vad som blev fallet i det lilla jordbruk som föräldrarna försökte livnära sig på. När fadern blivit gammal brukade han sitta och muttra något om Johannes fina händer och titta på sina egna valkiga nävar. Men det var ingen som kom på tanken att han kanske satt där med en massa ånger i hjärtat.

 

Hur som helst så hade den vithårige sockenprästen lärt Johannes att skriva och läsa. Han hade också lärt honom en smula latin så att Johannes kunde stava sig igenom några urgamla pergament som fanns i kyrkan. Med läskunnigheten i bagaget hade sedan Johannes givit sig ut på vandring, läst allt han kommit över, hjälpt en och annan präst att skriva och slutligen kommit till huvudstaden där han vunnit anställning hos en rik köpman.

 

Nu var det så att Johannes blev intresserad av alla de gamla byggnaderna i huvudstaden. På söndagarna var han ledig från sin tjänst, och då gick han gata upp och gata ner, studerade husfasader, lade detaljer på minnet, jämförde och förstod till slut hur allt var konstruerat. Så tänkte han på husen i den lilla staden vid bäckarna och sjön, som han besökt några gånger. Han jämförde och funderade och insåg till slut att allt var mycket större och mäktigare i huvudstaden än i staden vid bäckarna och sjön.

 

Intresset för gamla fina hus gick också igen i Johannes intresse för sådant som folk i allmänhet kallade skräp och som hamnade på diverse soptippar. Ofta gick Johannes och rotade efter saker som han ibland tog hem, lagade och kanske till och med prydde det lilla rum med som han anvisats av sin arbetsgivare den rike köpmannen. Johannes var med andra ord väl förberedd för sitt värv när åldermannen fick idén att låta städa upp i skräpkammaren.

 

Johannes fick själv uppleva de oroligheter och ruskigheter som inträffade i huvudstaden. Själv lyckades han hålla sig gömd i en källare full med råttor medan fienden plundrade, mördade och brände runt om honom. Eftersom råttorna var lika rädda som Johannes blev de till visst sällskap, och den traditionskunnige mannen insåg att råttor inte alls var så otäcka som folk sade. Tvärtom, de kunde lära sig vissa saker, och Johannes använde sina sällskapsdjur som spanare. När de kom hem med svansen i vädret var det fara å färde, men när de återvände med svansen mellan benen fanns inga fiender i närheten. Då kunde Johannes smita ut och söka efter något att äta.

 

En dag, då plundringarna pågått en tid, kom råttorna hastigt hemspringande. De hade alla svansen i vädret och gömde sig var de kom åt i källarens många hörn. Johannes dristade sig att kika ut och fick på så sätt bevittna halshuggningarna av rikets förnämsta män. Blodet rann i strömmar, och Johannes kräktes. Nästa dag, när allt åter var lugnt gav han sig ut och lämnade huvudstaden för att aldrig mer återvända.

 

Johannes vandrade i dagar och nätter för att komma hem till folket i norr. Överallt såg han spår efter strider, och ibland stirrade misstänksamma människoögon efter honom. Men ju närmare han kom hemmet desto färre spår fanns av kriget. Till sin glädje upptäckte han att folket i norr levde som vanligt och inte hade någon större aning om vad som hänt runt omkring.

 

Johannes sökte upp sitt hem och fann att föräldrarna var döda. Goda grannar hade brukat jorden så att den ej vuxit igen. Inga djur fanns kvar, det var höst och Johannes undrade suckande vad han skulle livnära sig av under den kommande vintern. Han gick runt till människor han kände, tittade in i de enkla husen och hälsades överallt välkommen hem. Han gick också till kyrkan, fann sina föräldrars gravar och förstod att den gamle prästen som lärt honom skriva också var död och blivit ersatt med en yngre man.

 

Johannes var inte troende och ville därför inte lita på att någon högre makt skulle sörja för honom under den kommande vintern. Inte heller ville han ligga någon av sina grannar till last. Visst skulle många erbjuda husrum, men ingen hade mer mat än att den nätt och jämt räckte till dem själva. I det läget avstod Johannes från att flytta in i sitt enkla barndomshem. I stället gick han genom skogen längs en stig han varit med om att trampa upp i sin ungdom. Den ledde till en stor och fiskrik sjö.

 

Intill stranden av sjön fanns fyra stora klippblock som bildade en grotta. Där hade Johannes lekt när han var barn tillsammans med många av de andra barnen i byn. Deras lek var ibland vild och gick ut på att alla människor var döda och att de var ensamma kvar. Ömsom var de vänner och ömsom hatade de varandra. Barnen blev varandras fiender i en lek som gick ut på att bara några av dem kunde bo i grottan och överleva vintern. De andra fick gå sin väg och klara sig bäst de kunde. Sina idéer till lekarna fick de från föräldrarna som ofta undrade vad som skulle hända om fiender kom och brände deras hem och lämnade dem utan bostad i kalla vinternätter.

 

När Johannes nådde sin barndoms lekplats stannade han i förundran. Allt var så vackert, sjön låg spegelblank i höstkvällen, och de gulnade löven föll ett efter ett sakta till marken. Med långsamma steg närmade sig Johannes grottan. Den var likadan som i hans barndom, öppningen mot sjön var så inbjudande, och han gick ner till stranden liksom i andakt. ”Här hör jag hemma”, tänkte han, ”här vill jag stanna. Alltid blir det någon råd med så futtiga ting som mat. Jag kan ju alltid fånga fisk och ta harar i snaror”.

 

Johannes kröp in i grottan och förstod att han måste ordna någon form av eldstad för att kunna få värme och slippa frysa. Sedan måste han täcka de utrymmen som fanns mellan klippblocken för att slippa få in regn och snö i sin primitiva bostad. Allt detta skulle vara lätt ordnat, och full av tillförsikt påbörjade han redan samma kväll sitt arbete, fast besluten att överleva och leva vidare.

 

Johannes bodde flera somrar och vintrar i sin grotta. Han lät hår och skägg växa, och han var hela tiden inställd på att förbättra sin bostad. Ibland kom någon från byn och undrade hur det gick för honom, och han tog alltid emot besökare med stor vänlighet och generöst sinne. Hade han något att bjuda på, så gjorde han det. Fanns inget i grottan, fick den besökande nöja sig med ett samtal om väder och skördeutsikter.

 

Givetvis använde Johannes en stor del av sin tid till eftertanke. Vis av all erfarenhet han skaffat sig under vistelsen hos sockenprästen och i huvudstaden utvecklade han en egen filosofi om människorna och deras förhållande till varandra. Han kom i sitt tänkande fram till att det fanns fyra grupper av människor, nämligen de utstötta, de arbetande, de tjänande och de yppersta. Den senare gruppen var liten och bestod bara av ett fåtal rika personer som med hjälp av sina pengar i stort sett kunde styra såväl de tre andra grupperna som de personer som hade makten i samhället. Enligt Johannes var de yppersta inte villiga att ta på sig makten, eftersom det skulle medföra att de blev utsatta för kritik i olika former. I stället mådde de bättre av att styra makthavarna med sitt inflytande och själva hålla sig i bakgrunden.

 

Johannes hade en önskan, nämligen att finna någon, man eller kvinna, att diskutera sina tankar med. Men ingen fanns tillgänglig för något sådant eftersom bönderna ur hans egen klass inte kunde läsa eller skriva. De kunde därför inte bilda sig någon uppfattning om vad som hände utanför deras egen lilla värld av arbete för överlevnad. Detta gjorde Johannes förtvivlad, eftersom han kände all samhörighet i världen med sin egen klass. Men den förstod inte honom, den betraktade honom som lite underlig, och den tog till slut avstånd från honom. Han kände sig utstött. Till slut tog Johannes kontakt med den nye sockenprästen i hopp om att finna förståelse. Men prästen, som var son till en rikeman, såg på Johannes med en nedlåtande min och kallade honom för uppkomling. Så för Johannes återstod bara att gå hem till grottan för att där vara ensam med sina tankar.

 

Det var i det läget åldermannens bud nådde Johannes. Budet var utformat som en bön att Johannes måtte komma till staden vid bäckarna och sjön för att bringa reda i skräpkammaren och samtidigt undersöka om där fanns gömda skatter eller något annat av värde. Johannes undrade för ett ögonblick om det där med skatter var viktigare för åldermannen än att söka utröna hur människorna i staden levt för länge sedan. ”Men det gör detsamma”, tänkte Johannes i sitt stilla sinne. ”Jag går därför att jag är tvungen. Här är jag utstött, och jag är hjärtinnerligt led på att leva på fisk. Och förresten får jag plocka med skräp. Låt oss se vad jag hittar”.

 

Det var så det kom sig att Johannes än en gång gav sig ut på vandring. Han stängde den enkla dörren till sin grotta, tog de få saker han ägde i ett knyte över axeln och grep en stor vandringsstav. Med sorg i hjärtat men fast besluten att återvända lämnade Johannes folket i norr och därmed den bygd som sett honom födas.

Fortsättning: Kungens kammarherrar 

By: Tags: , ,

4 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Grannfolken

Norr, söder, öster och väster om den lilla staden vid bäckarna och sjön bodde fyra olika folk med fyra olika kynnen. De hade dock mycket gemensamt. Bland annat hade de inte någon stad och därför reste alla in till staden vid bäckarna och sjön så snart man ville bedriva handel eller hade något annat viktigt att uträtta. Så fanns det också en sak de hade gemensamt med staden. Det var så att fogden styrde över dem alla i vissa saker, och fogden kom gärna på besök, särskilt när det gällde att fråga om någon hade lust att betala skatt. Det var nämligen så att fogden hade kungens uppdrag att försöka förse huvudstaden med pengar. Men för det mesta misslyckades han med den uppgiften.

 

Folket i söder ansåg sig vara förnämast av de fyra och sade att i söder hade det minsann bott människor tidigare än någon annan stans, till och med tidigare än i staden vid bäckarna och sjön. Detta förnekades av folket i väster som menade att det minsann var hos dem som mänskligheten först sett dagens ljus. I öster var man lite mer försiktig, för där var det svårt att bevisa lika gamla anor som i söder och väster. Folket i norr var ännu mer försiktigt, för till norr visste man att invånarna anlänt först i sen tid. Där var nämligen skogarna allra djupast och där var jorden allra magrast. Det sades också att det fanns troll och spöken i norr. Men hur det egentligen var med den saken hade ingen riktigt kunnat utreda.

 

Folken i norr, söder, öster och väster hade ingen ålderman som styrde över dem. I stället valde man i alla byar ett slags ombud som träffades en gång om året för att dryfta olika angelägenheter. I söder träffades ombuden vid midvintern, och det sades att det var för att de skulle kunna återuppliva gamla hedniska traditioner genom att blota och syssla med andra saker som skulle kunna kallas för skumma. Men eftersom ingen utomstående fick bevista mötena och ingen inblandad yttrade vad som förevarit vid dem, så visste heller ingen med säkerhet någonting.

 

I väster ville man naturligtvis inte vara sämre än i söder men man ville ju inte samla ombuden vid samma tidpunkt som grannfolken. Därför valde man alltid en tidpunkt lite längre fram, just då dagarna började bli lite längre och man kunde ana att våren inte var så långt borta. Trots detta sades det även här att dyrkan av de gamla gudarna förekom, men detta förnekades av alla inblandade.

 

Folken i öster och norr hade lite mer gemensamt än de andra. De samlade därför sina valda ombud vid samma tid, och det skedde vid midsommaren när dagarna var som längst. I öster och norr var man inte så hemlighetsfull som i söder och väster. Det betydde i sin tur att alla invånare var välkomna att lyssna till vad ombuden dryftade. Och man hade mycket att säga varandra och överlägga om, varför det oftast hände att de som tagit sig till mötena för att lyssna somnade på sina platser. Följden blev att ju fler och intressantare frågor som fanns på dagordningen desto fler åhörare låg och sov runt väggarna. Men det gjorde ingenting, för det var ju alltid någon som snappade någonting och kunde föra hem meddelanden och rykten till dem som väntade på besked i olika ting.

 

Det var just det här med alla rykten som var det knepiga. I söder och väster, där man inte fick komma och lyssna fick man lov att gissa vad som hände vid ombudens möten. Det ledde till att helt felaktiga föreställningar spreds om saker och ting och alla undrade om det egentligen fanns någon som bestämde. I öster och norr, där alla fick komma och lyssna, drog man helt felaktiga slutsatser av det man till äventyrs snappade innan man somnade. Därför spreds alla möjliga och omöjliga lösa rykten om saker som ingen begrep någonting om, och det ledde i sin tur till slutsatsen att alltför många bestämde hur det egentligen skulle vara. Till slut började diskussioner komma igång man och man emellan om vilket system som var det bästa, men ingen kunde ge något besked i den frågan.

 

Det var alltid oro i byarna runt om i norr, söder, öster och väster inför det årliga mötet mellan ombuden. Det gällde ju att gå till val innan någon form av församling kunde sammanträda. Tissel och tassel hördes bakom varje knut, för saken var nämligen den att varje by skulle välja sitt ombud. Många ville bli valda, och de som verkligen ville bli valda redovisade alla olika uppfattningar i de flesta sakfrågor. Därför talade de också illa om varandra inför alla som ville höra på. Ibland gick det så långt att slagsmål utbröt mellan anhängare till olika kandidater.

 

Valdagen var alltid något av en folkfest i varje by. Då slutade man att gräla med varandra, klädde sig i sina bästa kläder och församlades på någon lämplig plats som rymde alla. I röstningen fick de vuxna delta, och valet gick till så att kandidaterna ställde sig sida vid sida. Så nämndes namnet på den förste kandidaten, och de som tyckte att han borde bli vald räckte upp sin högra hand. På det viset klarades alla kandidater av, och den som fått de flesta uppräckta högerhänderna fick representera sin by. Ett enkelt och praktiskt sätt att hantera en svår sak.

 

De som inte blev valda till ombud för folket i sin by glömde snart bort att de kandiderat. I själva verket tyckte de synd om den stackare som blivit vald och kanske skulle sitta instängd i flera dagar och dryfta saker som han egentligen inte var intresserad av. Därför återgick allt till ordningen i byarna dagen efter valet, och kvar fanns bara att sprida rykten om det man trodde ägde rum på ombudens möte. Eller som hos folken i öster och norr, att som eventuell åhörare försöka tolka det som sades innan man somnade.

 

Nu var det så att alla vuxna som arbetade måste betala skatt. Och det var just skattens storlek som var den viktigaste saken som dryftades vid de årliga mötena hos folken i norr, söder, öster och väster. Pålagorna var egentligen inte särskilt betungande, men det var en principsak att gnälla. Och ve det ombud som kom hem efter avslutat möte och meddelade att man tvingats höja skatten en smula för att klara alla utgifter som väntade under det kommande året. Ett ombud som varit med om att besluta om höjda pålagor omvaldes aldrig. I stället talade man illa om honom en tid efter det årliga mötet. Men småningom föll allt tjafs om skatter i glömska och folken i norr, söder, öster och väster betalade snällt vad de blivit ålagda att punga ut med.

 

Folket i söder var rikast, och där skulle man egentligen inte alls behöva betala någon skatt. Men folket i söder hade lånat ut det mesta av sina pengar till folket i norr, som behövde dem för att köpa mat till sina allra fattigaste invånare. Folket i väster brukade tråka folket i söder för deras generositet men var samtidigt en smula avundsjuka över den glädje folket i norr kände över att bli hjälpta i sin nöd.

 

I öster klarade man sig själva, och pengarna man fick in räckte precis till de utgifter man hade. Ibland fanns där någon nyfiken individ som undrade vad ombuden gjorde med de pengar de bestämde att invånarna skulle betala. Men även här blev det mest frågan om gissningar. Ingen kunde ge annat besked än att slantarna användes för gemensamma angelägenheter.

 

Det enda som oroade folken i norr, söder, öster och väster var att fogden allt oftare kom på besök och menade att man skulle betala skatt även till honom för kungens räkning. Fogden visste vad bara några få invigda anade, nämligen att kungen var i stort behov av inkomster och att enda sättet att få in pengar för huvudstadens och slottets behov var att lägga större pålagor på invånarna än de var vana vid. Fogden blev allt mer en källa till irritation, särskilt som han på senare tid tagit för vana att ta beväpnade män med sig vid sina besök.

 

Fortsaättning: Johannes 
By: Tags: , ,

3 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – En kung och hans rike

För mycket länge sedan fanns någonstans på jorden ett kungarike, likaväl som det fanns många andra kungariken. Det kungarike som vi skall tala om var inte stort, men det var heller inte litet. Det var helt enkelt lagom, så där lagom att det gick att hålla samman något så när i tider av oro. Det var i alla fall vad man trodde.

 

Mitt inne i kungariket låg huvudstaden djupt inne i en vik av det stora vida havet. Nere i hamnen fanns alltid en lång rad skepp som kommit lastade med de varor som behövdes för invånarnas försörjning. Visserligen hade de flesta i huvudstaden möjlighet att odla sina egna grönsaker och även hålla vissa djur till slakt, men det fanns naturligtvis en lång rad andra förnödenheter som måste föras dit från andra platser.

 

Huvudstaden var stor, och de flesta husen var byggda i sten. Trähus fanns också, men de var till största delen belägna i utkanterna och beboddes av fattiga invånare. Lite var stans fanns kyrkor, alla byggda i sten och välbesökta om söndagarna. Där predikade mäktiga präster om världens ondska och sade till dem som lyssnade att världen en dag skulle gå under. När predikan var slut kände sig många kyrkbesökare illa till mods och låste gärna sina dörrar ordentligt när de kommit hem.

 

Handeln blomstrade i huvudstaden, och många var rika. Köpmännen, som var de allra rikaste, bodde i prydliga stenhus kring de torgbildningar som fanns lite varstans och till vilka man nådde fram genom trånga gränder. På huvudstadens högsta punkt, en god bit från hamnen, låg en särskilt stor och präktig byggnad. Den kallades slottet, och där bodde kungen. Slottets närmaste omgivning saknade av försvarsskäl andra byggnader. Ingen fiende skulle kunna närma sig utan att bli upptäckt. Det skulle vara lätt att försvara slottet och kungen.

 

Hur många invånare huvudstaden hade visste ingen med säkerhet. Det var nämligen svårt att hålla reda på alla, särskilt som trähusen i utkanten ofta fick nya invånare från den omgivande landsbygden. De kom till staden i hopp om arbete och försörjning, men deras önskningar infriades sällan. En del gav sig därför tillbaka ut på landsbygden, men många stannade kvar och bildade missnöjda grupper. De som blev kvar drömde ibland om att storma slottet och tvinga kungen att lämna ifrån sig de rikedomar alla trodde han hade. Men det blev liksom aldrig av.

 

När man stod i slottets högsta torn och såg ut över huvudstaden möttes man, åtminstone klara och vackra dagar, av en betagande syn. Det glittrande havsvattnet mötte kajerna och gav ett mäktigt ljus åt de byggnader som låg närmast viken. Lät man sedan blicken följa hustaken anade man det oregelbundna nätet av gator och gränder. Ibland öppnade sig staden, och då såg man de myllrande skarorna av invånare och främlingar på de fyrkantiga och väl planerade torgbildningarna. Längst bort försvann bebyggelsen gradvis in i ett dis, där man bara anade landsbygden med dess åkrar, ängar, hus och skogar.

 

Kungen stod ofta i det höga tornet. Ingen visste om han stod där för att beundra utsikten eller om det var för att njuta av tanken på att allt det han såg och mycket därtill var hans rike. Kanske stod han där för att själv kunna konstatera att allt var lugnt, att inga fiender närmade sig eller att ingen brand utbrutit. När kungen stått länge i tornet kom han oftast ner i slottets salar med en frånvarande min som om han grubblade över någonting särskilt.

 

När vår berättelse börjar hade kungen nyligen tillträtt sitt höga ämbete. Han hade blivit vald av ett jublande folk som i många år hade upplevt krig med omgivande fientliga folk och som nu ville ha lugn och ro. Kungen hade en gång i världen för första gången sett dagens ljus i en by utanför huvudstaden, och han hade som yngling deltagit i striderna och blivit tillfångatagen. När kriget nått sin kulmen och fienden intagit huvudstaden hade han lyckats fly ur sin fångenskap och kommit hem lagom för att erfara att fienden låtit hugga huvudet av rikets alla högt uppsatta män på ett av huvudstadens torg. Bara han fanns kvar som tänkbar kungakandidat, och därför valdes han till kung. Detta hade skett sedan fienden insett det lönlösa i att söka erövra riket och därför dragit sig tillbaka.

 

Kungen var en man i sina bästa år. Han var storvuxen och stark, hade rött hår och skägg och var känd för sin lynnighet och sitt dåliga humör. Hans stora händer slog gärna den som ifrågasatte hans åsikter eller på annat sätt väckte hans missnöje. Även ett annat karaktärsdrag var välkänt. Det var den kungliga snålheten som tog sig uttryck i allt från knappheten på mat på slottets bord till de dåliga kläder som många gånger nästan hängde i trasor på slottets tjänstefolk.

 

Det var bara några få invigda som visste varför kungen var så lynnig och hade så dåligt humör. Alla andra sökte förklara saken med att han blivit illa åtgången i kriget och sett så många ruskigheter att alltsammans gått honom åt huvudet. Som yngling hade kungen nämligen varit känd som en fridens man som inte ens kommit sig för att sparka hunden när den i hunger snattade till sig något att äta.

 

Sanningen var mycket enklare än alla de spekulationer som florerade. Kungen hade nämligen tandvärk. Den fanns där emellertid inte alltid utan kom några gånger om dagen och då helt utan förvarning. Så hade det varit under några år. Det märkliga var att värken inte berodde på att tänderna var trasiga. Kungen hade nämligen efter ett raserianfall, som för övrigt slutat med att alla lämnat slottet, förklädd uppsökt en fältskär, som efter en stunds undersökning konstaterat att tänderna var hela och i bättre skick än hos de flesta män i kungens ålder.

 

Om hela sanningen skall fram, så skall det också sägas att snålheten var en följd av tandvärken. I samband med vredesutbrotten blev det mesta i slottet sönderslaget, och det ledde i sin tur till resonemanget att det inte var någon idé att skaffa nya saker, för då skulle de också bli sönderslagna. Samma sak gällde mathållningen. Om det serverades dyr mat och kungen blev arg, så hände det att han kastade alltsammans i väggen. Då var det bättre med gröt, gammalt bröd och härsket smör. Över sådant behövde man inte gräma sig om olyckan var framme.

 

Som var och en nu förstår fanns det inga rikedomar i kungens slott. Egentligen hade det varit lika bra att gå ut och tala om det för alla som var missnöjda. Då hade den diskussionen varit ur världen. Men det ville man inte, främst därför att då kunde främmande och fientligt sinnade makter få för sig att kungen inte hade råd att föra krig om hans rike blev anfallet. Och det var det sista intryck man kunde tänka sig att ge. Därför teg alla som arbetade inom slottets murar med det där om fattigdomen. Det enda som någon gång kunde läcka ut var mer eller mindre friserade historier om kungens tandvärk och ilska. Men det gjorde mindre, för invånarna i huvudstaden inbillade sig att en arg och beslutsam kung var någonting långt bättre än en som var snäll och förlåtande och inte visste vad han ville.

 

Vid vissa tillfällen var dock fattigdomen knepig och till och med besvärande. Det var när främmande sändebud kom till riket och kungen blev tvungen att ställa till gästabud. Men även då löste det sig mestadels eftersom huvudstadens rika köpmän gärna visade sig på slottet. Följden blev att de även fick betala kalaset och skaffa fram mat och dryck. Men det gjorde de så gärna och under former som klart visade att kungen inte behövde stå i tacksamhetsskuld till dem på något sätt. För någonting sådant skulle ju kunna bli farligt när det gällde kungens frihet att styra riket. ”Ömsesidiga beroendeförhållanden skall man akta sig för”, brukade kungen säga när han någon enstaka gång var på gott humör.

 

Kungens tjänstefolk utgjordes av en handfull män och kvinnor. De hade olika befattningar alltifrån kökspigan till de betjänter som passade upp vid gästabuden. Alla, även kungen, hade två omgångar kläder, en omgång för vardagsbruk och en för fest. Kungen var ytterst noga med att festskrudarna inte användes i onödan, för då kunde de bli solkiga eller sönderslitna. Det var därför som alla mestadels gick klädda i trasor. Men eftersom ingen kunde komma objuden till slottet, så var det heller ingen som visste om det där med kläderna.

 

Det fanns alltid en underton av oro i allt det som hände i huvudstaden. Motsättningar mellan rika och fattiga och mellan invånare och främlingar från landsbygden präglade vardagen. Kungen visste inte så mycket om det som hände utanför slottet. Han var mest upptagen med sina egna bekymmer och den diplomati han var tvungen att bedriva med främmande makter. Men det fanns kanaler till kungen, och ibland lyssnade han till dem antingen han ville eller inte. Ibland gladdes han över det han hörde men lika ofta förskräcktes han och slog dövörat till. Följden blev att allt fler beslut fattades av andra än kungen. Och det var kanske tur för rikets alla invånare.

 

Fortsättning: Staden vid bäckarna och sjön 
By: Tags: , ,

3 sep 2012

Sagan om Skräpkammaren – Inledande

En sällsam berättelse om livet i arbete och fritid

(men kanske lika aktuell i dag och i alla andra dagar)

 

Hoptotad av Lars Thor under åren 1986-1990 som godnattsaga till dottern Ingrid

 

Jodå, så här har ingressen sett ut under några år i min dator. Naturligtvis skrevs inte berättelsen på någon dator från början. Då var det papper och penna som gällde. Digitaliseringen skedde ett antal år senare, men det var aldrig frågan om att försöka med någon form av utgivning. Ett utskrivet exemplar finns. Det fick Ingrid i inbunden form på sin trettioåriga födelsedag.

 

Naturligtvis anspelar titeln på något som har med mitt förflutna i museivärlden att göra. Skräpkammaren som förvaringsplats för gamla grejor har också en yttre sida som vänder sig mot det samhälle den är avsedd att tjäna. Det är från den omgivningen som allt samlas in, det är den omgivningen som skapar alla de minnen som finns mellan Skräpkammarens väggar, golv och tak.

 

Egentligen är det här en otäck historia, men varken Ingrid eller jag tog någon skada av den. I stället hade vi mycket roligt åt alla de figurer och händelser som vi många gånger småfnissande skapade tills Ingrid ibland somnade mitt i en mening. Det viktiga för våra resonemang var att alla personer och händelser skulle kunna vara lika aktuella i dag. Bedöm själv! Välkommen till Skräpkammaren!

 

PS

Kanske något förlag vill ge ut boken. I så fall är det bara att höra av sig.

 

Fortsättning: En kung och hans rike

 

 

By: Tags: ,
1 2 3 4